Visdomsord i litet format

Nalle Puh. Få har betytt mer för mig än denna gula nalle. På den tiden hade jag en egen Nalle Puh, som numera har en given plats i en undanstoppad flyttkartong. 

Läs mer ›

Men då var det allvar, och när Nalle Puh, som ni vet, fastnade i hålet efter att ha blivit för rund av all honing, ja, då var smärtan alltför svår att härbärgera och jag var tvungen att resolut stänga av teven. I dag njuter jag fortfarande av denna gula nalles klokhet. Hans citatböcker har en självklar plats på mitt nattduksbord. De är i behändig storlek precis som de två små böckerna av Oda Pälmke. Den ena Ganz Gut eller Quite good houses ställer mjuka frågor om huruvida arkitektur får vara ganska bra. Kanske att Nalle Puh skulle ha kunnat fundera på den saken? Den lilla boken försöker skapa mer tolerans och nyfikenhet på det som inte alltid anses vara arkitektur. I boken finns en samling udda hus som alla har sina egenheter och skönhetsfläckar. Boken kan ses som en tanke­övning för oss att hitta kvaliteter och en acceptans i det offentliga rummet och dess invånare (läs husen). I Nalle Puhs värld finns inte storheten i de fysiska detaljerna hos en byggnad. Han skulle i stället ha fokuserat på funktion och innehåll och kanske dragit till med: ”När du gått omkring länge ute i blåsten och plötsligt går in i någons hus och han säger: ’Du kommer precis lagom för en munsbit av något slag’, då vet du att det är en trevlig dag.” För denna kloka björn räcker det så. Oda Pälmke tangerar de tankebanorna och ifrågasätter vad smak egentligen är. Vissa av de fula husen visar sig nämligen bära på många intressanta lösningar och oanade estetiska godbitar. Något som kanske skulle ha gått Nalle Puh förbi så länge dess god­bitar inte var ätbara.

En annan publikation från Oda Pälmke bär namnet Facades, där författaren diskuterar kring fasaden som husets ansikte (face). Den är full med porträtt av hus, alla med sina egenheter och karaktärer, ungefär som ett brokigt familjealbum, där den tillrättalagda fasaden kanske inte alltid är det som ger karaktären till huset. Till synes helt ospektakulära väggar kan ge huset ett starkt uttryck, likaväl som tillfälliga förändringar kan manifestera kvaliteter som ingen kunde ha designat bättre. Eller som Nalle Puh så insiktsfullt säger: ”När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man ibland att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärna, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.”

Text: Cecilia Öfverholm

Motsatsen till lagarbete

När chefen kommer in och visar Youtubeklipp på häftiga fotbollsräddningar, otroliga mål eller fula filmningar tillfrågas jag inte längre om jag vill se. Det är okej.

Läs mer ›

Det finns en anledning. Jag är nämligen lika intresserad av sport som en ballong av en nål. Det är inte sporten i sig som jag är emot, och absolut inte utövarna. Men kanske den skeva kultur av våldsbrott som skapats kring evenemangen, om vi fortsätter att prata just fotboll. För att inte nämna den ekonomiska och politiska karusell som professionell sport innebär i dag.

Snart är det dags för ännu ett em eller vm eller os och ännu en låtsasstad ska byggas upp, så att ännu ett land eller ännu en stad kan skryta och brösta upp sig i sin pengaskrud för miljontals turister och fotbollsfantaster. Snart ska detta ske i Qatar, och utöver att det florerar rykten om att staden köpt röster för att få stå som värld för världsmästerskapet i fotboll för herrar 2022, är själva uppbyggnaden av vm-staden inte speciellt tilltalande ur ett humanitärt perspektiv.

Några som delar denna uppfattning är Axel de Stampa och Sylvain Macaux som under 2013 inledde en utmaning som de kallar 1 Week 1 Project. De kallar sin metod för ”spontan arkitektur” och som det låter ger de varje projekt en veckas tid. Ett av dessa berörde just bygg-arbetarnas situation i Qatar. Enligt siffror har redan över 400 nepalesiska arbetare fått sätt livet till för fotbollsfesten. Detta ville den franska duon lyfta till debatt genom projektet Towering Folly, ett slags minnesmonument som enbart existerar i fantasin, men som har desto verkligare effekt.

Ett torn reser sig högt bredvid en byggarbetsplats utanför Doha. Ett monument där varje byggblock som är över två meter högt representerar en död individ, märkt med siffran på dödstalet i den ordning det inträffade. Enligt Axel och Sylvains beräkningar skulle tornet kunna bli världens högsta 2022, om dödstalen fortsätter i samma takt. Med fyra klossar per våning skulle den då nå en och en halv kilometer. De ser Towering Folly som en plats för sorg och minnen, dit anhöriga till avlidna arbetare kan resa för att hedra de som fallit offer för inhumana förhållanden, dålig säkerhet och i förlängningen människans girighet.

Något som sällan diskuteras i dessa sammanhang är arkitekternas involvering och ansvar genom hela processen. Undrar hur det känns att se på sitt verk färdigställt 2022 med vetskapen att det skördat x antal hundra liv under dess tillkomst. Toppar det fortfarande cv:t? Jämfört med fotbollsspelarnas lagarbete kan det ses något enfaldigt att inte alla parter involverade i ett bygge av denna rang gör gemensam sak i att åstadkomma rättvisa förhållanden.

Text: Frida Jeppsson Prime

Rita en ruta runt jorden

Självömkans tid är över. Jag har haft detta som ett återkommande tema den senaste tiden och detta blir en fortsättning. Klassiska knep som piska och morot går bra både i hunduppfostran och när det gäller arkitekter, även om piskan i hundsammanhang reduceras till ett fast tag i nackskinnet och en mental utmätning. Sånt är svårare med arkitekter, särskilt som kollektiv.

Läs mer ›

Under våren hittar jag inspiration hos ingen mindre än Ruben Östlund och projektet Rutan på Vandalorum. Ruben är alltid aktuell och just nu mitt i prick i samhällsdebatten om hur vi behandlar våra medmänniskor. Han menar att vi har stora problem i vårt offentliga rum. Alla borde vi vara benägna att hålla med honom. ”Vem har ansvar i den offentliga miljön? Det finns ingen tydlig hierarki där”, säger Ruben.
    Han ruskades om när han började jobba med filmen Play som handlar om barn som rånar andra barn. Deras arena var offentliga rum, gallerior och butiker där de mer eller mindre inför de vuxna kunde råna fritt. För i dag uppfostrar vi inte andras barn. Och idag är andra vuxna ingen tillgång, utan ett hot.
    Det kollektiva ansvaret är borta och därför går vi vilse i det offentliga rummet. Ruben pratar om attitydförändringar. Hur den fientliga designen smyger sig på oss – vi bygger ytor där ingen kan sitta, vi designar bänkar där ingen kan ligga. ”Den som inte konsumerar ska bort” som Ruben säger innan han glider in på gated communities, som en allt vanligare företeelse i samhället.
”Ett aggressivt sätt att visa misstro och avsäga sig ansvar för de som befinner sig utanför”.
    Åh, kära arkitektkollektiv, ni sitter på ett trumfkort. Kom och rädda världen! Det är ni som är det offentliga rummets experter. Om detta håller Ruben med. Arkitekterna kan definitivt använda sina redskap för att vi som människor åter kommer överens om hur vi hanterar vårt offentliga rum.
    ”Det behövs progressiva idéer” säger Ruben, underförstått att detta faller inom ramen för vad arkitekterna är kapabla till.
    Se detta som MOROTEN, kära arkitekt, för här kommer PISKAN:
    ”Arkitekerna är ju med och skapar den fientliga designen. De som har varit verksamma – det är ju de som varit med och skapat den här samhällsutvecklingen”.
    Payback time! Kliv fram, axla ansvaret och skapa nya förutsättningar! Ruben ger oss en tydlig riktning: I Värnamo finns början till fortsättningen. Här finns Rutan, en permanent konstinstallation signerad Ruben Östlund och Kalle Boman.
    ”Det är en påbudsplats. Behöver vi hjälp kan vi ställa oss i Rutan”. En frizon där vi känner tillit till och ansvar för våra medmänniskor. När Rutan precis kommit på plats ställde en kvinna en påse inne i rutan. För där får man inte stjäla.
    Jag föreslår att vi ritar en ruta runt Sverige för att sedan sträcka ut den runt hela jorden. Men vi kan starta med något blygsammare utmaningar som en hjälp i vår omprogrammering till att bli människor igen. Ruben och Kalle har döpt Rutans fortsättning till ”Pappa kom hem” där de föreslår att statyn av Karl IX ”Kopparmärra” i Göteborg lämnar sin plats och flyttar till Gustav Adolfs Torg några hundra meter längre ned för Östra Hamngatan där sonen Gustav II Adolf står och väntar på pappa. Karl IX:s staty ersätts i Göteborg av – just det, Rutan så klart!
    ”Tänk dig en stad som tar ett sådant initiativ!” utbrister Ruben och tänker vidare på Flygarmonumentet på Karlaplan i Stockholm, med sin klara fascistiska koppling, och hur även detta monument flyttar för att ge plats åt Rutan.
    Se så, sluta upp med självömkan – ut och rädda vårt offentliga rum. Ruben visar vägen!

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser