Septembernumret är ute

Det vackra omslaget till vårt septembernummer med tema Pop-up är taget av Loïc Vendrame och illustrerar en bildserie tagen i en filial till Lyons Universitet i Bron i Frankrike. Loïc Vendrame är en amatörfotograf på 26 år baserad i Lyon i Frankrike. Med sina bilder iscensätter han arkitekturen på nya sätt för att förmedla en känsla.

Läs mer ›

Vad är din bakgrund och hur länge har du fotograferat?

– För närvarande studerar jag geografi med inriktning på transport- och stadsplanering. Jag började fotografera 2009 på en resa till Barcelona. Jag har sedan länge haft ett intresse för arkitektur, till en början främst art nouveau- och art déco-perioderna. 2012 började jag plåta mer samtida arkitektur och hittade min minimalistiska och grafiska stil. Min besatthet av geometriska former, grafik, konvergenslinjer, symmetri och reflektioner är nu en stor del av mitt fotografiska arbete.

Vilken är din relation till arkitekturen?

– Jag är en globetrotter. Jag gillar att utforska städer i jakt på arkitektoniska objekt att fånga, med fokus på grafiska detaljer och kulör. Samtida arkitektur har blivit en riktig passion genom mitt fotograferande, jag läser mycket om det och planerar mina resor till platser med unika byggnader som jag vill plåta, speciellt i Europa.

 

Har du en favoritstad eller plats du vill besöka?

– Min favoritdestination i Europa är Barcelona, en stad i ständig förändring där man finner många nya och ”extravaganta” byggnader. Jag älskar att upptäcka nya delar av Paris också. Jag hoppas kunna återvända till Melbourne en dag; jag bodde där i två månader förra året. För mig är det världens bästa laboratorium för samtida arkitektur. Platser jag ännu vill upptäcka är asiatiska städer som Shanghai, Seoul och Tokyo.

 

Vad är det du försöker fånga i dina minimalistiska bilder?

– Genom att omdirigera arkitektens verk och sätta fokus på ibland banala detaljer och unika vinklar, försöker jag dekonstruera byggnaderna för att iscensätta arkitekturen på nytt och på det sättet förmedla ett budskap, eller en känsla. Genom mina bilder ger jag betraktaren nya perspektiv på de element som dagligen omger oss.

Loïc Vendrames bildserie är tagen i en filial till Lyons Universitet i Bron i Frankrike, Université Lumière Lyon 2.

http://www.loicvendramephotography.com

Text: Frida Jeppsson Prime

Arkitektskolans järngrepp

Fönstertittarsjukan. Gamla gubbar stannar plötsligt för att de får ont i benen och inte kan gå vidare. För att inte avslöja att de alltjämt inte är i sina dagars fulla glans låtsas de titta in i skyltfönstren tills smärtan avklingat.
    I nya arkitekturskolan på KTH, som invigs när höstterminen startar nu i augusti, är det inte fönstertittarsjukan som får skolans besökare att plötsligt stanna mitt i steget. Förhoppningsvis stannar de för att njuta av konstnären Jonas Dahlbergs ljudinstallation som blint för ögat kommer att smycka den nya skolan. Men ingen tror väl att studenterna kommer att köa för att få en sekund i konstens ljuddusch. Eller, jo. Kanske blir det i stället så att fönstertittarsjukan får syster­diagnoser när arkitekt- och teknikstudenter antingen bildar små cirkelformade klungor för att lyssna från första till sista stavelsen, eller till synes utan anledning viker av i halvcirklar i ett försök att undgå en dusch med prat.
    Att just ljud skulle smycka interiören i den nya skolbyggnaden är logiskt. Här är alla former rundade. Tham & Videgård Arkitekter har tagit fram en byggnad som i sig fungerar som ett pedagogiskt verktyg både för studenter och lärare. Husets nästan organiska form ger besökaren känslan av att röra sig i ett landskap. Fönstertittarsjuka göre sig besvär! Här kan man stanna till var som helst och fästa blicken på något intressant, en mjukt rundad vägg, inbyggda hyllor, vacker träpanel och utsikt över ateljén som är belägen på bottenplanet. I princip varje fönster i byggnaden är unikt och det är lätt att drabbas av en äkta gluttarsjuka på studenternas våningsplan. Fönstren är något välvda och har sex olika radier. Inget fönster är det andra likt.
    Det är inte helt lätt att hitta i skolan, vilket också är meningen. Här gäller det att förhålla sig till rumsligheten för att inte komma vilse. Just vid Rums besök hade pressen iklätts bygghjälm, väst och stålhätteskor som sig bör, och hela flocken av pressmänniskor ledsagades av Bolle Tham och Martin Videgård. Det blev svårare att hitta när flocken upplöstes, och Rums redaktion prövade en av flera vägar ut. Den trekantiga tomten där huset nu byggts var en smitväg till och från de omgivande, gamla byggnaderna. Den tanken har arkitekterna behållit och huset går att passera igenom från den ena sidan till den andra.
    På våning ett kommer man in i byggnaden utifrån eller från den gamla, numera nyrenoverade entrén till KTH. Här finns ateljé och verkstäder. På våning två sitter forskare, våning tre, fyra och fem är vikta för studenter, och administrationen sitter högst upp på våning sex, med takterrass och utsikt över staden.
    Tham & Videgård har skapat en byggnad som ingen kan eller vill lämna: studenterna kommer att stortrivas, ingen vill att studietiden ska ta slut, administrationens första parkett ut mot staden kommer att hålla dem kvar i ett järngrepp, och när fönstertittarsjukan slagit till stannar de bara upp och tittar ut genom fönstret ett tag till.

Text: Cecilia Öfverholm

Jag är nyfiken gul

Jag är nyfiken – en film i gult med en ung Lena Nyman, en nästan lika ung Vilgot Sjöman, och Börje Ahlstedt icke att förglömma. Sex och
politik. Mjukt och rökigt. En film att förfasas över (då 1967). Men också nyfiket älska.
    Jag blir nyfiken – en bok i gult – är det sex och politik? Kanske. Den gula bokens titel The Images of Architects håller dörren lite på glänt. En film i gult och en bok i gult känns som två poler, som gnistrar till när de får kontakt i min hjärna. Jag kikar in. Det är inte mycket till gemensamma nämnare mellan den gamla 1960-talsrullen och en arkitekturbok från 2015. Men någonstans ska jag ändå hitta den.
    Båda innehåller storheter. Den ena avhandlar existentiella frågor om vårt allra mest avskalade, nakna. Lena Nyman är perfekt. Den andra bjuder på någon annans innersta. Svaren på den där frågan som journalister hatar att ställa, men
som kan blotta det allra intressantaste: Vad
inspireras du av?
    I den gula boken visar och skriver 44 kända och nu levande arkitekter om vilka metaforer de använder, vilka avsikter de har, om minnen
och förklaringar. Det är tur att redaktören har låtit dem skicka in bilder i stället för att skriva en stocktråkig text à la projektbeskrivning som vi alltför ofta möts av i branschen. Bilder klarar arkitekter bättre. Därför är det också med ett allt större intresse som jag bläddrar i boken. Här finns svaren på den uttjatade frågan. Ärliga svar. Bläddra fram till den japanska arkitekten Junya Ishigami eller Mario Botta, Peter Märkli eller Sou Fujimoto. Även Alberto Campo Baeza (som ritat kontoret i Zamora på sidan 115) har givit bort en bit av sig själv. Vad inspireras du av? Frågan är relevant. Den är inte tråkig, den bör ställas oftare, vi journalister borde älska att ställa den – och vi borde få svaren i bilder.
    Jag är nyfiken gul sätter Vilgot Sjöman, Lena Nyman och kanske också Börje Ahlstedt i kategorin seriellt kreativa. De gick utanför konventionen, ramen, kulturen och gjorde nytt, spännande, farligt. På samma plats kan vi omöjligt stoppa in den gula bokens redaktör – som visserligen väldigt smart och fyndigt har skapat en 432 sidor tjock bok med 350 bilder i – men som knappast varit först med att låta andra skriva och fota och sedan sätta samman materialet till ett alster. Redaktören Valerio Olgiati har dock gjort det bra,
men de seriellt kreativa i sammanhanget är de
44 arkitekterna. De sällar sig med lätthet till Vilgot, Lena och Börje. Nu är jag nyfiken på
en bok – i blått.

Text: Cecilia Öfverholm

Augustinumret är här

Det är första veckan i augusti och regnet står som spön i backen. Tittar man ut genom kontorsfönstret är det en stad i gråskala man ser.

Läs mer ›

Men någon som kan konsten att förvandla denna dystra utblick till något fantastiskt och häpnadsväckande är månadens omslagsfotograf Hélder Santos. Han upptäckte kärleken till arkitekturen och fotografin på sin första resa utomlands. Den gick till London. Vi har fått äran att publicera några bilder ur hans serie Shift.

Shift_2_Helder Santos

När började du med fotografi?

– Jag fick upp ögonen för foto lite före det att jag skaffade min första reflexkamera. Intresset grundar sig egentligen i upptäckten av Rui Palhas bilder, han är lite av en legend när det kommer till fotografi här i Portugal. Det var en av mina första viktiga influenser och anledningen till att jag började spara pengar till min första kamera, en sunkig Canon EOS 1000D. Men den dög till allt jag ville just då.

Shift_3_Helder Santos

Vad har du för utbildning?

– Jag började utbilda mig till grafisk formgivare vid ESEIG i Vila do Conde i Portugal och det var även där jag fick mina första lektioner i fotografi av min lärare Rita Castro Neves. Hon är en häpnadsväckande person som jag är skyldig allt jag kan. Efter min examen byggde jag på med en master i grafisk design med fokus mot redaktionellt arbete.

Shift_4_Helder Santos

Vad är din relation till arkitektur?

– Den var i princip obefintlig tills jag för ett tag sedan insåg att jag måste upptäcka nya platser. Så jag sparade lite pengar och gav mig ut på min första utlandsresa. London … vilken underbar stad … det var där jag blev kär i arkitektur. Jag började plåta en massa byggnader, mest toppen av dem, och därifrån växte min serie kallad Shift fram, vilken jag fortsatt på sedan jag kom tillbaka till Porto. Jag slutar aldrig fascineras av alla former, alla färger, alla pusselbitar som kan vara delar i en enda byggnad.

Shift_5_Helder Santos

 

Se fotoserien i sin helhet här.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser