Samtidigt i kajskjul 113

Stadstriennal, det låter det. Göteborg utvecklas och mängder med planer är redan satta, lika många ska sättas.

Läs mer ›

I en bister, men dock ganska ljummen, höstvind, kryssar jag mellan vattenpölarna i Frihamnen. Ser den fina bastun som kanske tar hem Kasper Sahlinpriset, känner igen förarhytten från ett fartyg som i dag fått en ny uppgift vid Pöl Harbour, göteborgarnas namn på det allmänna, uppvärmda badet i hamnbassängen. Göteborgs Frihamn ska förvandlas. Jätteytor som ska få nya funktioner. Nu gör staden en trestegsraket och vill kommunicera, debattera och lära. 2015 är första tillfället i Stadstriennalen, 2018 det andra och 2021, ja, då vet vi mycket mer om stadens utveckling.

Under triennalens andra dag skulle marknaden vs subventioner diskuteras. Inbjuden var arkitekten och forskaren Frank Wassenberg från Platform 31, Nederländerna – det land i Europa med störst andel reglerade hyresrätter. Kan vi månne lära av dem? Vi i publiken borde ha varit en lika mångfaldig skara som de framtida områdena väntas bli. Men ack. Av alla intresserade av marknadsmekanismer, subventioner, nytänk, segregation och stadsutveckling fanns bara en enda representant från marknaden. En ensam liten person från byggsidan.

Har arrangörerna haft svårt att locka alla inblandade i vår gemensamma stadsutveckling till seminariet, eller är det ett tecken på byggherrarnas totala nonchalans mot allt som inte är nedtyngt av feta dollartecken?

Nej, det finns en mer praktisk förklaring än så, om man får tro Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö. Samtidigt med triennalen pågår nämligen Business Arena i Stockholm och exakt samtidigt som vi lyssnar på ”Marknad eller subventioner?” sitter åhörarna i Stockholm Waterfront och lyssnar på ”Sociala utmaningar när Sveriges bostadsbestånd behöver växa”. Ett sätt att tolka detta är att situationen börjar bli akut i Sverige. Var ska alla bo, och framför allt de med begränsad ekonomi? Vem ska bygga? Den lilla representanten för byggsidan som sitter i Kajskjul 113 i Frihamnen får svara.

Foto: Hendrik Zeitler

Text: Cecilia Öfverholm

Oktobernumret är här

Vårt efterlängtade höstnummer med tema Konst har äntligen anlänt till redaktionen. Omslaget pryds av målningen Distorted Percepion (2015) av Asmund Havsten-Mikkelsen, och fler verk följer inuti.

Läs mer ›

Asmund Havsteen-Mikkelsen bjuder oss på det som han kallar för Mentalscapes – arkitektur som en mental projektion. Han gillar att skala av, zooma in och låta arkitekturen bli än mer abstrakt.

Vad betyder det för dig att arbeta med arkitektur?

– Arkitektur är motiv för mig. Det är ett sätt att ifrågasätta världen via min personliga lins. Det är ett förhållningssätt till en värld av bilder som resonerar med mig.

Distorted Perception_AH-M

Hur arbetar du med färger?

– Jag arbetar bara med oljefärger och har genom åren begränsat mig till några få favoritfärger. Det ger en enkel bas och jag får möjlighet att experimentera åt olika håll.

Vad är det hos en byggnad som fångar ditt öga?

– Det kan vara ett speciellt ljus, en reflektion, eller en komposition av skuggor och abstrakta mönster. Eller en plats signifikans, eller en berättelse inbäddad i rummet. Ibland när jag bläddrar igenom en bok letar jag efter bilder som fastnar i mitt minne – den oavslutade bilden.

Keyhole_AH-M

När började du måla arkitektur?

– Under vintern 2006. Det var ett föränderligt år när jag gick från porträtt, landskap och sedan mot vad jag kallar Mentalscapes: arkitektur som en mental projektion.

Om du jämför arkitektur med andra områden du målar – vad är så speciellt med det?

– Att det alltid finns en möjlighet att bli abstrakt: genom reduktion, beskärning, zoomning; all arkitektur kan bli abstrakt. Jag gillar den möjligheten.

Fotograferar du också?

– Ja, jag tycker om att ta analoga bilder eftersom tekniken är begränsande. Jag måste verkligen vilja ta en specifik bild, och därför blir jag väldigt noggrann och hänsynsfull när jag tar bilder.

Triangulating_Space_AH-M

Vad mer tycker du är intressant?

– Jag har ett stort intresse för filosofi och psykologi och tycker om att skriva icke-filosofiska reflektioner om människans tillstånd.

Vad arbetar du med just nu?

– Jag etablerar min egen studio i Köpenhamn i hamnens södra del: 110 luftiga kvadratmeter med sex meter i takhöjd. Jag har alltid drömt om ett sådant ställe och ser verkligen fram emot att få det klart.

 Saturating Space_AH-M

Text: Cecilia Öfverholm

I huvudet på en arrangör

Ekonomin? En katastrof. I hjärtat? En succé.

Läs mer ›

Så kan man sammanfatta första Time Sessions: Design, då vi i våras bjöd in sex designer från fem olika fält till ett publikt samtal för att diskutera vilka värden man vill förmedla genom design och vad man kan lära av varandra, för att skåda in i framtiden samt öppna möjligheter för nya kontakter. Denna typ av neutrala diskussioner, som är legio på andra mässor, fanns inte på klockmässan Baselworld, som är väldigt säljinriktad. Inget ont i det, hjulen måste snurra. Men jag var och är övertygad om att man också kan erbjuda något intressant som inte behöver vara varumärkt.

Samtidigt som solförmörkelsen fick fåglarna att tystna, kryssade jag fram mellan solförmörkelse-spanare som höjde sina mörka filter mot skyn. Jag var på väg till stationen där jag tog emot en jetlaggad Werner Aisslinger som flugit in direkt från Singaporekontoret. Sedan vidare för hämta upp Alfa Romeos chefsdesigner Alessandro Maccolini, som kom in från Milano. Strax därefter rullade Parisgänget in: Alessandro Sartori, artistic director på Berluti, och Ramesh Nair, creative director på Moynat. Frilansande klockdesigner Eric Giroud och Stefano Macaluso, produkt- och designchef på Girard-Perregaux var redan i Basel, och släntrade in i det före detta bryggeriet SUD lagom till eftermiddagens fotografering och soundcheck.

När jag och designprofessor Axel Kufus repeterade vårt öppningssnack, insåg jag plötsligt att det var på allvar. Visionen var på väg att förverkligas. Alla sömnlösa nätter med tanken ”vad har jag gett mig in på”, en känsla som stegrades när en av de i princip utlovade huvudsponsorerna hoppade av ett par veckor innan, var förbi. Nu skulle det äntligen bli av. Men ännu en gång skulle hjärtat hamna i halsgropen: på utsatt starttid fanns bara 25 personer i publiken. Helvete, helvete, helvete! En halvtimme senare hade dock publiksiffran växt sig tresiffrig, och då kunde vi andas ut och köra i gång. Efter två och en halv timme med personliga presentationer följt av rundabordssamtal var det över. Applåder och glada tillrop följdes av halvsponsrad risotto, och diskussioner som inte ville ta slut. Under spegelbollen knöts nya kontakter, nya idéer slog rot och glada och avslappnade designer hängde kvar bra mycket längre än vad de hade lovat.

Vad vi lärde oss? Att det finns gentlemän och gentlekvinnor som står vid sina ord. Att hyllade designer uppriktigt uppskattar att träffas och utbyta erfarenheter i ett kravlöst sammanhang. Att det är guld värt att ha kontakter som snabbt kan ställa upp. Att minskade budgetar kan vara en blessing in disguise, eftersom man måste rann-saka sig själv och fråga: Vad behöver vi egentligen? Att kravlösa sammanhang kan leda till total ärlighet, även inför publik. Att sex artiga designer är typ två för många för att alla ska kunna bidra i ett dynamisk rundabordssamtal, även om man har en fantastisk moderator – i det här fallet Nicholas Foulkes. Att har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Att det finns människor beredda att dela en ekonomisk förlust. Och sist men inte minst: att vi måste göra om det.

Text: Anders Modig

En regent i clownkostym

Till att börja med: det här projektet heter 7 Cool Architects. Kan man tänka sig något mer obsolet? Nej, det luktar gubbrock lång väg, och en dålig cover på Smokies version av Living Next Door to Alice går på repeat i innerörat.

Läs mer ›

Minimal resumé: Fritz Hansen har gett sju arkitektkontor i uppgift att tolka Sjuanstolen i och med dess 60-årsjubileum. De coola är Bjarke Ingels Group, Carlos Ott & Carlos Ponce de León, Jean Nouvel Design, Jun Igarashi, Neri & Hu, Snøhetta och Zaha Hadid Design. Av resultatet gör Fritz Hansen en utställningsturné. Slut resumé.

Den bästa kritiken är i de flesta fall den som aldrig skrivs. När något inte ens är värdigt att omtala, då är det illa. Men nu gick provokationssystemets signal i topp och började frenetiskt blinka rött. För detta är så enormt meningslöst. Ett slöseri med tid, pengar och talang. Alla måste inte och kan inte hjälpa till att rädda världen, men nog kan man få kräva lite mer samvete och samhällsengagemang i designindustrin. Men det är klart att de coola måste vara enormt noggranna med hur de framstår i betraktarnas dömande ögon. Så då får vi sju trötta versioner av stolen Sjuan slängda i ansiktet och förväntas att ännu en gång skriva om jubileet som pågått sedan januari. Och det gör vi ju, på sätt och vis.

Vi har sett det göras tidigare bland annat med Aaltopallen, Louis Vuittons monogram, otaliga Nike-skor och bilen Mini Cooper. Och allt som oftast rör det sig om en tolkning som inte kan resultera i något originellt eller unikt, då formen aldrig får röras eller manipuleras. Resultaten blir därefter: lite ny färg, ett lustigt mönster, ett benstativ i annat material eller en adderad stoppning. Och känslan är också nästan alltid densamma: vi hade klarat oss bra utan.

Endast ett positivt exempel gör sig påmint, och det är inte ett kommersiellt utspel, utan en högst organisk utveckling av den klassiska och upphovsmanslösa utemöbeln gjord i ett stycke plast, på engelska refererad till som Monobloc chair. Den har uppträtt i form av rena one-of-a-kind konstobjekt, som upcyclade sitsar till rullstolar, ”renoverade” varianter med nya ben i andra material och – inte att förglömma – med exklusiv lädersits på Tensta konsthall, uppdaterad av Front. Dessa versioner står för något organiskt, framtagna på ärlig väg för att utveckla produkten ur användarens perspektiv, (med undantag för Fronts som har sin egen historia). Det är inte påtvingat eller krystat. Problematiken med storföretagens ”hyllningar” av ikoniska produkter, utförda av världskända arkitekter och formgivare, är att de nya versionerna riskerar att resultera i ytterligare exempel på hur design reduceras och kokas ned till enbart yta. Dessa sju ”coola” versioner har en så kort livslängd är det är provocerande i sig. Hur kan det vara en hyllning till en stol som regerat i 60 år utan att förändras? Gör inte stolen till en clown genom att förlöjliga hela dess existens. Tyvärr blir det ofta som med musiken
– (inte) så mycket bättre.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser