Decembernumret är här

I årets sista nummer tar vi oss an temat Bygga. För det behöver vi, minst sagt. Och främst bostäder. Det och mycket mer kan ni läsa om i detta nummer, där François Lichtlé, arkitekten som också är fotograf, plåtat omslaget. Han har spenderat tid hos vänner i Sverige för att hitta ny inspiration och upptäcka nya landskap och en annan arkitektur. Han är yrkesverksam i Bryssel i Belgien.

Läs mer ›

Varför började du fotografera?

– Jag började ta bilder när jag studerade arkitektur. Under den tiden började jag och en vän, utan att vi egentligen var medvetna om det, intressera oss för urban exploration, eller urbex, genom att besöka övergivna platser, mestadels gamla fabriker. Vi var ute på nätterna och kollade på saker och vi upplevde otroligt starka visuella scener. Vi försökte dokumentera dessa scener, nästan för att bevisa för oss själva att vi inte hade drömt ...

 DSC07538_©-François-Lichtlé

Du har varit en del i Sverige. Hur kommer det sig?

– Jag bor och arbetar i Bryssel sedan några år tillbaka, och har fotograferat mycket i områdena omkring staden. Men jag ville också uppleva något annat, en annan atmosfär, andra landskap och byggda former. Jag åkte till en vän i Stockholm och bestämde mig för att unna mig en sorts ”artistic residence” då jag bara skulle fotografera under två veckors tid.

 DSC07835_©-François-Lichtlé

Vad fångar ditt öga när du fotograferar?

– Det är klart att mina arkitekturstudier har stort inflytande på mig som fotograf. Jag letar med någon sorts besatthet efter singulära byggda former, i huvudsak industriell arkitektur, som har en speciell estetisk styrka, men där fokus egentligen inte har legat på design.

Har du någon favoritarkitektur?

– Jag intresserar mig mest för särskilt radikala projekt. Det kan vara formen, rymden eller kanske byggnadens teknologi.

DSC06743_©-François-Lichtlé 

Vad inspirerar dig i arkitekturen och som fotograf?

– Säkert väldigt paradoxalt, men jag inspireras som fotograf av det byggda landskapet där arkitekturen inte längre är viktig. En ofrivillig monumentalitet hos vissa anläggningar är till exempel sådant som jag gillar att fotografera. Paradoxalt igen, med tanke på att jag är arkitekt, fascineras jag av rivningsarbeten. Kanske är det en anatomisk analogi, den visuella styrkan av en arkitektonisk dissekering.

 DSC08543_©-François-Lichtlé

Vad arbetar du med just nu?

– Som arkitekt arbetar jag med en skejtpark i södra Belgien, och med ett antal tävlingsbidrag. Som fotograf anlitas jag för uppdrag som arkitekturfotograf, särskilt för mitt eget arkitektkontor där jag är en partner, men även för andra arkitektkontor. Parallellt med detta arbetar jag vidare som en vanlig arkitekt.            

 

Text: Cecilia Öfverholm

Från minne till dröm

Mitt första funkisminne (har inte alla ett?) måste vara från fyra–femårsåldern då jag titt som tätt besökte en barnläkare med mottagning i sin egen villa på Tågaborg i Helsingborg.

Läs mer ›

Den var av tidstypisk karaktär, en låda med stora fönster och rundade långsträckta balkonger. Interiört var det som att tiden stannat, på ett bra sätt, givetvis. Även om jag förmodligen inte uppskattade det då, och inte heller leksakerna i väntrummet som verkade härstamma från andra världskrigets slut. Vägen upp till mottagningen, som med hjälp av vikväggar var en avgränsad del av villan, kantades av vackra träpaneler på väggarna, enkla träräcken i trappan och tidstypiska trämöbler med snorgula textilier, självklart skyddade av tjock täckplast. Det var en välkomnande och omhändertagande miljö, trots besökets ändamål.

Vad har detta med någonting att göra? Slutsatsen är att funkisen har ett stort värde kulturellt, historiskt och emotionellt. När det begav sig satte den Sverige på kartan, som en mjukare form av modernismen, och det talades om the Swedish Model världen över. Detta läser jag mig till i boken Södra Ängby: Modernism, arkitektur landskap (Carlsson bokförlag 2015), ett tungt verk på 186 sidor som hyllar de drygt 500 vita funkisvillor som byggdes i närheten av Bromma under 1930-talet. Det är i dag Europas största modernistiska område med enfamiljsvillor från perioden. 1987 klassades området som riksintresse för kulturminnesvård. Villorna byggdes för välbeställda familjer med fäder och mödrar som inte sällan jobbade som högre tjänstemän, jämfört med Norra Ängby som byggdes för arbetare. Vid 1930-talet var Södra Ängby en väsentlig bit från centrala Stockholm och området var inte lättsålt, läser jag i kapitlet Södra Ängbyborna, skrivet av Sören Johansson. I avsnittet kallat Villorna, skrivet av Cecilia Björk och Laila Reppen, läser jag att funkisen inte alltid var så funktionell, om man synar den i sömmarna. Här finns även fantastiska stilstudier av allt ifrån dörrar och fönster till golv och yttertak. Och i Trädgårdsstaden, av Thorbjörn Andersson, drömmer jag mig bort i den ljuvligt luftiga stadsplanen, signerad stadsplanedirektören Albert Lilienberg och arkitekten Thure Bergentz. Boken Södra Ängby är både bläddrig och lärorik, inte minst med tanke på Åke E:son Lindmans och Carl Johan Rönns nytagna bilder. Den som hade en dröm om att äga och ta hand om en alldeles egen funkisvilla i Södra Ängby före boken kommer definitivt efter att ha läst den börja se över sitt sparande. Södra Ängby, med dess arkitektur och dess människor, var trots allt ett typexempel på den moderna människan, skriver Sören Johansson. Det är lockande att ändra tempus till presens och säga att området fortfarande är ett typexempel på den moderna människan. Hen som tänker långsiktigt, värderar att bevara snarare än att bygga nytt och inte minst inser vikten av samspelet med naturen. För vem vill inte bidra med nya funkisminnen för kommande generationer?

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser