Ett seglande ufo i Boulogneskogen

En av Paris nyaste arkitektoniska destinationer, Fondation Louis Vuitton av Frank Gehry som öppnade i oktober 2014, är onekligen imponerande.

Läs mer ›

Konstruktionen intill Jardin d’Acclimatation i utkanten av Bois de Boulogne är täckt av 12 glassegel, vars 13 500 kvadratmeter stora glaspaneler är böjda i en ugn specialbyggd för projektet. Den inre delen, som under processen fick smeknamnet ”Isberget”, stöttas upp av ömsom stål, ömsom välvda limträbalkar, och samtliga 19 000 fasadplattor av vit ductal – fiberstärkt betong – är unika.
    Vad som inte är helt uppenbart vid första anblick av denna hypermoderna konstruktion är att den också är historisk förankrad. Hur? Den flörtar medvetet med både Napoleon III:s glashus som en gång stod på platsen, och de stora stålstrukturerna från den industriella revolutionen som kulminerade i Eiffeltornet.
    Det faktiska fotavtrycket av detta seglande ufo är 11 000 kvadratmeter. Det ekologiska fot­avtrycket är dock minimerat tack vare miljövänlig vattenkylning med kallt grundvatten från platsen, grundvatten som pumpas tillbaka till sin källa när jobbet är gjort. Likaså används uppsamlat regnvatten till att tvätta byggnaden och vattna terrassträdgårdarna.
    Är det bra arkitektur? Ja, men framför allt är det perfekt Instagramarkitektur – vartåt du än riktar kameran har du överväldigande vinklar och perspektiv – och mobilerna används flitigt. ”Byggnaden är ju häftig asså”, hör jag en kulturtant säga på klingande dalmål till väninnorna innan de tar en till selfie.
    Dessvärre är folkflödena inte optimerade överallt, och i flera rum tar byggnaden tyvärr över från ändamålet – som ju i slutändan är att visa konst. Eller är meningen att byggnaden ska vara det största konstverket och överskugga samlingen? Fondation LV är absolut värd ett besök, både för byggnaden och för den höga klassen på utställningarna i de elva gallerierna fördelade över fyra våningar. Den sammanlagda utställnings­ytan om 3 850 kvadratmeter upptas av framför allt samtida konst, men även 1900-talskonst. Faktum är att Louis Vuitton har en imponerande samling eftersom de sedan årtionden tillbaka både stöttar unga konstnärer och samarbetar med etablerade namn som Sol Lewitt, Andy Warhol, Bob Wilson, Marina Abramović, Jean‑Michel Basquiat och Takashi Murakami.
    Byggnaden sitter i en grop, där den nordöstra sidan försetts med en långsamt sluttande vatten­fallstrappa. Intill denna, längs en reflekterande vattenspegel: triangulära, spegelklädda pelare som strålar av gult ljus inifrån – ett verk med kalejdoskopiska effekter signerat Ólafur Elíasson. Utsikten från de generösa terrasserna går inte heller av för hackor. Om du så varit i Paris hundra gånger har du aldrig sett staden från den här vinkeln.
    Arkitekturen är intressant – men var beredd på att den också blir långtråkig, eftersom den helt enkelt är för mycket. Den är både symboliskt och färgmässigt vit marsipantårta med chokladströssel, grädde, marshmallows, vit chokladsås och extra socker. Det är gott några skedar, men sedan står det en upp i halsen. Det är inte långsökt att jämföra med Guggenheim i Bilbao, som då var en stad i kris, vilket sammanföll med att en institution behövde nya idéer för att locka mer besökare till sina fantastiska samlingar. Många pussel­bitar föll på plats där Gehrys freakitecture verkligen hade en mening. Men här, för Louis Vuitton i Bois de Boulogne? Jag kan inte låta bli att tycka att det blir vulgärt – det blir en sådan extrem demonstration av pengar och makt. Som dock mildras något av det faktum att byggnaden kommer att skänkas till Paris stad år 2062.
    I slutändan lämnar jag Fondation LV en smula ambivalent. Vulgariteten och överdådet till trots, kan jag inte låta bli att älska gräns­­lösheten och det bisarra faktum att en väsk­tillverkare är en global konstmecenat och beställare av arkitektur med extra allt. Och just gränslöshet och moraliskt fördärv är ju två av anledningarna till att vi älskar Paris.

Text: Anders Modig

Skritt, trav eller galopp?

Martin Rörby och Tove Falk Olsson levererar ett stycke bläddervänligt och läsvärt om den brutala arkitekturen i Stockholms innerstad under 1960- och -70-talen.

Läs mer ›

Jag tänker ”Var är det här? Oj, är det där!”. Tove Falk Olsson har hittat oväntade vinklar och samband i Stockholms arkitektur som vi annars hastar förbi. Jag ska genast vandra runt Kulturhuset och Teaterhuset för att insupa det bombastiska och alla detaljer som Martin (jag antar att det är din penna på pappret, Martin. Det låter som dina ord.) beskriver som maskrosor i asfalten, om man läser om boken på förlaget Max Ströms hemsida. För precis så blir upplevelsen när vi börjar titta närmare.
Sveavägen, ABF-huset – ett brutalt maskrosbarn som kunde ha varit en fyrkantig betongbyggnad, men som är klädd i mosaik, och som bjuder på prismaformade fönsterpartier som oväntat sticker ut från fasaden, koppardetaljer och glasbetongen icke att förglömma. Brutalt härligt och värt en extra promenadrunda.
Nedslagen samlade i Martins och Toves bok vittnar om en väl genomförd arkitektur med en stark hantverkskänsla. Hållbara byggnader som så här 50 år senare fortfarande utgör en betydelsefull årsring i den svenska arkitekturen. Sthlm Brutal blir ett viktigt inlägg i debatten när upphetsade grävskopor otåligt vill nafsa åt sig av vårt kulturarv. (Och Martin, mitt språkkonsulthjärta älskar att du tagit bort de mjuka vokalerna i Stockholm och låter de brutala konsonanterna bidra. Nästa gång kan du gärna få rationalisera bort u och a också). Ett exempel är i kvarteret längs Flemminggatan. Hit måste jag gå varje vecka nu för att inpränta varenda tegelsten i minnet. Så länge det bara går. Självfallet är det hotade Tekniska Nämndhuset i mina tankar. ”Särskilt kulturhistoriskt värdefullt” enligt Stockholms Stadsmuseum, välbehållet och tidstypiskt. Och rivningshotat till förmån för bostäder. Alltså! Hur var det nu med den klimatneutrala staden? Ska all denna betong slängas bort för att ge plats åt ny betong, på samma plats, ungefär samma mängd? För vems pengar då? Mina? A-l-l-t-s-å, staden! Bygg bostäder i de befintliga husen. Fönstren är underbart stora, vackra och designern Gunnar Larssons utsmyckningar bör få njutas av kommande generationer. Arkitekten Nils Sterner har redan gjort ett fantastiskt jobb som inte behöver uppdateras.
Martin och Tove presenterar flera pärlor. Polishuset är ett typiskt exempel på när industrialismen möter hantverket i stor skala. Det perfekta griddet med maskrosinslagen. Jag måste nog galoppera förbi Polishuset också snart!
Sthlm Brutal är indelad i tre sektioner: Arbetsplatser, bostäder och allmänhetens behov. Bostadsdelen är tunnast och det är synd att Martin och Tove har begränsat sig till innerstaden med tanke på så mycket miljonprogramsarv som hade kunnat sälla sig till ”finare” brutala monument mellan dessa pärmar. Rum älskar Immanuelskyrkan men imponeras mindre av valet av Swecohuset, Konsumhuset och DN-skrapan. Och när det kommer till Riksbankshuset i sektionen allmänhetens behov slås man som liten obetydlig medborgare av att vi stängs ute från de upplevelser huset bjuder på i allt från det veckade koppartaket till den brutalt spännande innergården. Om jag promenerar runt här varje dag kanske jag till slut blir inbjuden på en guidad tur? Eller ska jag galoppera?
Det är för väl att Martins entusiasm, kunskap och förmåga att skriva ger boken några extra dimensioner. Det är som att Martin inte går att hejda i sin generositet. Han kan inte vara på annat sätt – och vi älskar det! Han och Tove i samarbete gör tidsepoken rättvisa och vi hoppas få se fler resultat av deras teamarbete. Men om vi kunde få önska något är det en mer kärleksfull formgivning av boken. Formen känns statisk och fantasilös. Och om man får önska sig en sak till, är det ett par riktigt bra skor – för nu ska Stockholms brutala sida få tala till mig. Skritt, trav eller galopp?

Text: Cecilia Öfverholm

Januarinumret är här

Nytt år. Nya möjligheter. Och en ny tidning! I årets första nummer grottar vi ner oss djupt i fotografin. Omslaget är plåtat av Thomas Herrmann och han berättar för Rum att vägen från skönsjungande rockartonåring till eftertänksam fotograf är inte nödvändigtvis rak, eller väntad. Det väntade eller uppenbara är dessutom något som inte alls attraherar honom.

Läs mer ›

Vad har du för bakgrund?

– Tja… mina första drygt tjugo år var jag musiker, sedan tröttnade jag plötsligt och tog upp fotograferandet igen, vilket jag hållit på med som barn och rock ’n’ roll-älskande tonåring.

I praktiken spenderade jag åtta år, 1998–2006, på att lära mig allt om yrket med hjälp av flera fotografer inom alla tänkbara genrer – och jag menar alla. Jag anser i och för sig att jag fortfarande lär mig något varje dag, och tänker fortsätta göra det.

Festhalle Neckartailfingen

Hur länge har du plåtat arkitektur?

– Från första början 1998, och det var ganska uppenbart från dag ett att det var som att komma hem för mig, även om jag testat några sidospår under tiden.

Gymnasium Frankfurt Riedberg

Vad i arkitekturen är det som fängslar dig?

– Ur ett professionellt perspektiv är det väldigt givande att få spendera en hel dag, eller två, med att försöka förstå och greppa en design eller en miljö, samt hur min kund tänkt kring ett projekt. Mitt yrke handlar uppenbarligen om uppfattningen om rum, men för mig handlar det lika mycket om vad du inte ser. I ärlighetens namn gillar jag att plåta det som inte är för uppenbart eller för uppseendeväckande, eftersom det är för enkelt att skapa fina och behagliga bilder av ikoniska byggnader. Jag tycker att det är ett större bevis på din kompetens som fotograf att skildra det motsatta.

– Och ur ett personligt perspektiv gillar jag att det är ett fysiskt arbete och att logistiken för en dags arbete kan vara ganska krävande. Jag tröttnar heller aldrig på att vara ute och se vädrets växlingar.

PZN Wiesloch

Vad vill du förmedla med dina bilder?

– Det är en svår fråga. För mig är det enda sättet att svara att gå på någon sorts magkänsla. Allt handlar egentligen om att vara vid liv och att älska vad jag gör, men även en slags transcendens, något som förmodligen inte kan formuleras i ord men som jag alltid bär med mig. Kanske är det därför jag inte är skribent, och därför som jag inte längre är intresserad av att spela musik.            

EnBW Zentrum Oberschwaben in Biberach

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser