Från ovan

Jeffrey Milstein var tidigt uppe i det blå. Som tonåring blev han pilot, äger i dag en Cessna och fångar arkitekturens mönster från luften.

Läs mer ›

Beskriv hur du tar dina bilder.
– Jag använder mellanformatskamera på gyron och plåtar genom öppna fönster och dörrar på flygplan och helikoptrar. Piloterna går ner i branta vinklar så att jag kan fotografera rakt ner.

Bryant Park:

Bryant-Park

 

Hur kommer det sig att du började fotografera från luften? 
– Jag började med det redan när jag var 16 år. Ända sedan jag började flyga som tonåring har jag fascinerats av hur saker sett ut uppifrån, till exempel hur arkitekturens mönster träder fram. Landskap formade av människan är som levande organismer.

Venice Beach Skate Park:
Venice-Beach-Skate-Park

Har du ett eget flygplan? 
– Ja, jag tog min pilotlicens när jag var 17 år och jag är just nu delägare i en Cessna 82.

Coney Island:
Coney-Island

Hur ser en vanlig dag ut för dig? 
– Jag sitter framför datorn tills mina ögon hänger och baken fått träsmak. Ibland tar jag mig ut och fotograferar, när jag inte förhandlar med krävande gallerister.

Statue of Liberty:
Statue-of-Liberty

Vad är viktigt för dig att fånga i en bild? 
– En stark, grafisk, estetisk och symmetrisk detalj och ett perspektiv som man normalt inte upplever.

Venice Beach Surfers:
Venice-Beach-Surfers

Hur närmar du dig ett objekt eller en byggnad? 
– Symmetri och ljus är extremt viktigt. Också detaljer, som är anledningen till att jag fotograferar med så hög upplösning.

Times Square:
Times-Square

 

Hur arbetar du med redigeringen? Är den lika viktig som själva fotografiet? 
– Ja, det är mycket redigering. Åtminstone halva processen att få en bra bild ligger i efter­bearbetningen.

Columbus Circle:
Columbus-Circle

Är du en konstnär eller fotograf? 
– Både och.

Empire State Building:
Empire-State-Building

Vilket är ditt kommande projekt? 
– Jag har en utställning från 3 mars till 9 april på Brandts Museum i Danmark och jag arbetar just nu på en bok om flygfoto som kommer att publiceras under hösten 2017.

Universal Studios:
Universal-Studios

 

Venice Beach Drum Circle:
Venice-Beach-Drum-Circle

Text: Cecilia Öfverholm Foto: Jeffrey Milstein

Ung föredömlig form

Det började redan under möbelmässan – på utställningen Ung Svensk Form i Greenhouse. 

Läs mer ›

Den där pulsförhöjande glädjen över en produkt som ger någonting annat än det förväntade, det konsumtionsinställsamma, de gamla vanliga varianterna på den funktionsdugliga arketypen. Som till exempel en helt annan tankebana, en kaxig skalförskjutning, en ny omsorgsinriktning, en subtil humor – sådant som ger hopp om framtiden. Sådant som visar att den unga generationen, ännu inte helt produktionsströmlinjeformad, kan och har ambitionen att tillföra något nytt och utvecklande för en hel bransch. Förutsatt att potentiella producenter får syn på, har förståelse och modet att ta ett steg längre. Det kan som i årets magnifika upplaga av Ung Svensk Form handla om gråstensbestick, livsstilsförändrande behovsanalys och blomkålsexperiment. Jag ser dessa som förslag till alternativa tänkesätt, förslag till nya sätt att leva och förhålla sig till tingen runt omkring oss. Och jag ser en kreativ höjd som jag hoppas får stanna där uppe även när den omsätts i produktionspraktiken. Och glädjen fortsatte tack vare en inbjudan som damp ner veckan efter mässan. Det var något både i bilden av Matilda Beckmans armaturskulptur och i den uppmanande texten som fick mig att skippa fredagsmyset och bege mig tvärs över stan: ”Välkommen på vernissage!!! Vi (2a året på formlinjen på Beckmans) har i 6 veckor experimenterat fram 13 lysande! strålande! skinande! armaturer. Ta en dusch, kamma håret och förbered dig på att bli bländad och upplyst.” Jag menar, vem vill inte bli detta istället för fetare på ostbågar? Så jag kammade mig och fick uppleva ren och skär glädje över välformulerade förklaringar och resultat som denna redan så professionella klass presenterade. Handledarna Enrico Gualersi och Daniel Enochsson kan verkligen vara stolta över dem vars inspiration från Alexander Calder, fängelseinteriörer, handdukstorkare, kryddträdgårdar och outnyttjade hörn lett till armaturer jag aldrig tidigare skådat. Och jag tänkte på hur mycket bra som görs som dessvärre inte syns för dem som borde se. Och att alla ni unga nytänkare skulle ges en permanent direktkommunikationskanal till producentledet. Ett led som verkligen borde följa er med ett massivt intresse eftersom de är helt beroende av er. Kort sagt av ung, inspirerande kraft och energi när den är som bäst.

Text: Susanne Helgeson

Med bilen som arkitektoniskt attribut

Att framgångsrika arkitekter gärna hållit sig med sportiga och/eller flådiga bilar är ju knappast någon nyhet. 

Läs mer ›

Här hemma i Sverige rattade till exempel Sigurd Lewerentz Mercedes-Benz, David Helldén Austin Healey, Folke Löfström Porsche, Klas Anshelm Horch, Léonie Geisendorf VW Karamann Ghia och Bengt Lindroos Jaguar. Bland internationella storheter med särskilt intresse för bilar kan Frank Lloyd Wright lyftas fram. Genom åren avverkade han en mängd exklusiva, i första hand amerikanska bilar. Gemensamt för så gott som alla var att de beställdes i, eller lackerades om i en rödbrun kulör – cherokee red – vilken var densamma som Wright använde för metallbågarna kring dörrar och fönster i mästarstycket Falling Water! Frank Lloyd Wright nöjde sig dock inte alltid med att bara anpassa färgen. En Lincoln coupé från 1940 lät han bygga om efter egna ritningar. Taket gavs en mjukare, bulligare form och kapades bort framför B-stolpen. Bakrutan sattes igen och de bakre sidorutorna ersattes med halvmåneformade fönster. Dessutom sänktes hela partiet kring vindrutan rejält för att ge bilen ett mer slimmat utseende. Som jämförelse kan man studera vad industriformgivaren Raymond Loewy gjorde med en likadan bil, också för eget bruk. Wright är nu inte den ende arkitekten som prövat på att rita bilar. På Paris bilsalong 1930 visades några specialkarosser som Bauhaus grundare Walter Gropius skapat för det tyska lyxbilsmärket Adler. Le Corbusier kopplade ihop sig med flygplans- och biltillverkaren Gabriel Voisin, tydligast manifesterat genom Plan Voisin för Paris, uppgjord 1925. Men flera av Voisins bilmodeller från början och mitten av 1930-talet uppvisar också en udda och ”arkitekturartad” formgivning som det har spekulerats i om Le Corbusier skulle kunna ha varit inblandad i. Några säkra belägg för detta har dock ännu inte kunnat läggas fram. Att det finns formmässiga likheter mellan dessa stora och snabba premiumvagnar och den betydligt mer förnuftiga och ekonomiskt överkomliga folkbilen Voiture Minimum, som Le Corbusier utarbetade för en tävling 1936, är hur som helst uppenbart. I modernare tid har både Giò Ponti och Zaha Hadid försökt sig på bilformgivning. Den senare har med olika varianter av sin Z-Car fört in ett stråk av asymmetri genom att ge vindrutan och övriga fönsterytor böljande, ojämna former som skiljer sig åt mellan karossens höger- och vänstersidor. En av giganterna i utvecklingen av den moderna arkitekturen, Richard Buckminster Fuller, gjorde också ett allvarligt menat försök att etablera sig inom bilsfären. Med sin Dymaxion Car, utvecklad i början av 1930-talet och lanserad under World´s Fair i Chicago 1933, ville han omdefiniera konceptet för vad en bil egentligen kan vara. Tre sinsemellan lite olika prototyper byggdes, men en trafikolycka med dödlig utgång där en av dessa var inblandad, men inte vållande, satte bokstavligen käppar i hjulen för en fortsättning. Detta pionjärprojekt har fångat en av dagens arkitekter med världsrykte, Norman Foster. Hans intresse har tagit sig uttryck i att han initierat och lagt betydande summor på att bygga en trogen replik av en av de ursprungliga prototyperna. Märkligt då att Foster samtidigt aktivt medverkar till att rasera Dymaxion Cars motsvarighet i den större stadsbyggnadsskalan, den jämngamla och minst lika kongeniala Slussen-anläggningen – i sin samtid hyllad av bland andra Le Corbusier…!

Text: Martin Rörby

En godnattsaga

Stockholm har en arkitekturpolicy. Den heter Arkitektur Stockholm och den är schizofren. 

Läs mer ›

Svävande formuleringar står mot arkitektonisk skärpa. ”Den beskriver mål och strategier för hur stadens vision och översiktsplan ska förverkligas”, säger förordet. Samtidigt som omslaget lyfter fram Marges mörka kopparpaviljonger på Strömkajen, det kanske mest kompromisslösa huvudstadsprojektet under 2000-talet. Denna diskrepans löper genom hela skriften, över samtliga 66 sidor. Helsidesbild två föreställer Globen, helsidesbild tre Årstabron av Norman Foster, helsidesbild fyra Gunilla Bandolins flytande trapptratt i Hammarby sjöstad, helsidesbild fem Kulturhuset med Sergels torg. Det ena modiga projektet efter det andra. Men i text visas ingen uppskattning för sådan gestaltningsvilja. Istället dominerar en ärtig byråkratsvenska.

Hade bilderna speglat språket skulle de föreställt lattefunkis. Under årets möbelmässa i Älvsjö modererade jag ett samtal om den stockholmska arkitekturen. Bland paneldeltagarna fanns den tidigare stadsarkitekten Karolina Keyzer, hjärnan bakom Arkitektur Stockholm. Jag hade förberett mig genom att räkna värdeord i policyprogrammet, antecknat vilka som förekom oftast. Ordet ”hållbar” vann. Det användes 23 gånger. Det var social hållbarhet, ekonomisk hållbarhet, ekologisk hållbarhet, det var hållbar stad, hållbara byggnadsmaterial, hållbar arkitektonisk gestaltning, hållbart tänkande, hållbar fysisk planering… Däremot förekom ordet ”progressiv” bara en gång. Och orden ”vacker”, ”modig”, ”anslående”, ”kaxig”, ”personlig”, ”expressiv” och ”spektakulär” inte en enda.

Att uppnå estetiskt driven arkitektur är notoriskt svårt, möjligheterna till överklagandena är många. Men processen underlättas knappast av otydliga argument. Ett klichéartat språkbruk resulterar ofrånkomligen i klichéartad arkitektur. Klargör du inte vad du önskar når du ingen förståelse och därmed inte önskat resultat. Det är en enkel logik som Karolina Keyzer helt säkert är medveten om, men ändå tassar hon och sveper, använder formuleringar som betyder allt och ingenting. ”Stockholm är tillgänglig för alla.” ”Stadsplanering i Stockholm utgår från medborgaren.” ”Platser i staden är olika och deras unika karaktär ska förstås och undersökas i dialog med medborgarna inför varje betydande omvandling.”

Vad springer denna ängslan ur? Är det miljonprogramsdebaclet som än en gång spökar – väntar arkitekterna fortfarande på absolution? Eller rör det sig om politisk populism – genom att tala i allmänna ordalag hoppas de folkvalda framstå som fördomsfria och förstående? Eller handlar det om pragmatism – hade Keyzer (som tidigare ritat Victoria Tower tillsammans med Gert Wingårdh) talat från hjärtat skulle Arkitektur Stockholm kanske aldrig klubbats i Stadshuset? ”Att få igenom en politisk text som alla politiska partier ska enas om, det är det svåraste jag har gjort”, medgav hon under möbelmässedebatten.

Att påstå att hennes policyprogram är bortkastat vore fel, Arkitektur Stockholms blotta existens besitter åtminstone ett högt symbolvärde. Men att skriften skulle generera en modigare arkitektur, höja designnivån på det byggda, det ter sig mycket osannolikt. Istället för att ingjuta arkitektkåren med välbehövligt självförtroende – ”Gå ut och visa vad du kan!” – riskerar de schablonmässiga ordmassorna snarare vagga dem till sömns.

Text: Mark Isitt

Weronika Dudka – den ofrivilliga fotografen

Inredningsdesignern Weronika Dudkas fotografier spelar med våra sinnen och letar sig djupt in i våra minnen. 

Läs mer ›

De kan vara spontana eller planerade, orörda eller redigerade – och trots magin i hennes bilder vägrar hon kalla sig för fotograf.

Vi har valt en serie bilder – är de typiska för dig?

– Jag strävar efter att tänja gränserna inom skiftande arkitektur och de här bilderna är från min serie med färgbilder av postmodernism. Jag vill gärna tro att alla mina bilder, oavsett stil, färg eller ämne hör samman på något vis. Varje person har sin egen uppfattning och jag kommer alltid att försöka uppmuntra alla att hitta sin personliga tolkning.

Victoria-Centre-Flats,-Nottingham

 

Vad är viktigt för dig att fånga i bilden?

– Ljus, struktur, geometri och atmosfär, och det som minnet senare kan skapa. Föredrar du att arbeta inom arkitektur eller arbetar du också inom andra fält? – Överraskande nog tycker jag också om att fotografera natur, blommor och trädgårdar, eller vatten. Arkitektur kommer ur en naturlig rytm och ett biologiskt system, och jag är intresserad
av hur naturen och arkitekturen utvecklas tillsammans, speciellt hur naturen alltid hittar en väg att övervinna människans arkitektur till slut.

Summer-Row,-Birmingham

 

Hur närmar du dig en byggnad/ett objekt?

– Antingen jag planerar att fotografera en speciell byggnad eller spontant avbildar den, tycker jag om att komma tillbaka till samma plats vid en annan tid på dagen och se byggnaden i ett annat ljus. Det finns inget färdigt recept, ingen approach – mina ögon guidar mig.

Paddington-Underground-Station,-London

Är färg viktigt för dig?

– Färg inverkar mycket på mina bilder, och det är sällan som färgen kommer naturligt i en kombination jag gillar. Jag tvekar aldrig att redigera bilderna så att de blir såsom jag har sett framför mig.

Kensington-and-Chelsea-Town-Hall,-London

Hur arbetar du med redigering?

– Lika mycket som jag respekterar det orörda, oredigerade fotografiet, använder jag kameran som ett känsligt och effektivt verktyg för att uppnå de resultat som jag tänkt i min hjärna. Det har aldrig varit ett självändamål för mig – och jag skulle aldrig kalla mig för fotograf. Jag skulle lätt ha kunnat måla arkitektur, men det skulle ta en himla massa tid.

BEUTH-University,-Berlin

Vilket är ditt nästa fotografiska projekt?

– Jag planerar aldrig mina projekt, men i takt med att min stil utvecklas märker jag att jag kan kategorisera vissa delar av mitt arbete.

Och när du inte fotograferar, vad gör du då?

– Förkovrar mig – tar långa promenader i London, läser böcker och lyssnar på musik.

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser