Skolhuset som nyckel till framtiden

Jag står där i korsningen Fridhemsgatan–Sankt Göransgatan på Kungsholmen i Stockholm och känner inte riktigt igen mig.

Läs mer ›

Den tidigare obebyggda slänten i sydvästra hörnet upptas nu av en ny byggnadsvolym. Gaturummet som förut känts lite odefinierat har fått en välgörande stadga, samtidigt som känslan av naturparti finns kvar genom att den nya huskroppen dragits tillbaka från trottoarerna för att ge plats för en grön zon. Nytillskottet markerar sig utåt gatorna med en elegant mix av tegel i olika varmgrå schatteringar och släta fyllningsytor i vitt mellan stora fönster infattade i mahognybruna metallramar. Vad det är för typ av byggnad behöver man inte fundera länge över. Trots en otvetydigt samtida uppsyn signalerar den ”skola” på ett självklart och tryggt sätt. Kanske inte så konstigt heller, då nybygget ritat av Cedervall arkitekter i själva verket utgör en ny flygel till Paul Hedqvists Fridhemsskola från sent 1940-tal. Med sina grågula tegelfasader och klassicistiska anstrykning i detaljerna är denna något av ett syskon till arkitektens samtida, men betydligt större komplex för Statens Normalskola norr om Valhallavägen på Östermalm – som nu inom kort kommer att rivas när den senaste brukaren, Kungliga Musikhögskolan, flyttar in i sina nybyggda lokaler. För att på ett respektfullt sätt balansera det karaktäristiska teglet i exteriören till Hedqvists hus på Kungsholmen, har Cedervall arkitekter valt att på sitt tillägg slätputsa söderfasaden som vetter mot skolgården och att göra denna sida av byggnaden monokromt vit. Därigenom skapas en reflektoreffekt som ger elevernas lek- och vistelseytor ett generöst och fint ljus.

Nybygget är knappast en märkesbyggnad med stort M, men det faller ändå väl in i den ambitiösa skolbyggnadstradition som utvecklats i området
under snart 130 år nu. Närmaste grannen är Norra kommunala mellanskolan från 1927 – nu Finska skolan – som ritades av Georg A. Nilsson. Jämte Erik Gunnar Asplunds Karl Johansskola i Göteborg och Gunnar Leches Vaksalaskola i Uppsala utgör denna höjdpunkten på 20-tals­klassicismens skolbyggande i Sverige. En bit bort tronar den äldsta och alltjämt bevarade delen av Kungsholmens väldiga folkskola, tillkommen i två etapper 1889 och 1898. Arkitekter för den ursprungliga delen var Magnus Isæus och Carl Sandahl, som här åstadkom en skola fullt i arkitektonisk klass med det bästa som gjordes internationellt vid samma tid. Efter utvidgningen, som Ernst Haegglund svarade för – som nu är riven – kunde skolanläggningen hysa drygt 4 000 (!) elever. Den lär därmed ha varit världens näst största skola, överträffad endast av ett komplex i USA. Sist, men inte minst, finns i området också nyligen bortgångna Léonie Geisendorfs och hennes man Charles-Edouards betongbrutalistiska höghusskapelse, från början avsedd för två olika yrkesskolor reserverade för kvinnliga elever. Detta enastående byggnadsverk, som är av minst samma kaliber som inspiratören Le Corbusiers œuvre, byggs nu om till studentbostäder. Låt oss hoppas med den känslighet som är en absolut förutsättning för att lyckas.

Sammantaget utgör området i Fridhemsplans närhet alltså något så unikt som ett skolbyggnadsmuseum, där det i fullskala går att studera några av milstolparna i svensk arkitektur skapade särskilt för barn och ungdomar. Betydelsen av väl gestaltade miljöer för våra nya generationer att vistas i under de kanske viktigaste och mest formbara åren av livet kan inte nog betonas. Så se och lär – för framtidens skull!

Text: Martin Rörby

Om förebilder

En av våra verkligt stora arkitekter gick bort i mars – Léonie Geisendorf.

Läs mer ›

Hon utexaminerades 1932 i Schweiz, arbetade bland annat i Frankrike och många år i Sverige. Hon fick en unikt lång och bred erfarenhet av utveckling och trender inom yrket. Hon hade en konsekvent idé kring vad hon ville åstadkomma, och fick skaffa sig integritet och nypor. Hon hade skolats inte bara under Le Corbusiers omvittnat högt ställda krav, utan också i ett samhälle och en bransch som gärna upprepade föreställningen om att arkitekturen, och särskild den bemärkta, inte skapas av kvinnor.

Skälen kan vara flera, få anför i dag att kvinnor inte är lämpade rent genetiskt att ägna sig åt att rita och planera byggnader och större samhällsstrukturer. Kritiker och historiker konstaterar helt enkelt gärna att det inte funnits kvinnor inom yrket. Men kvinnor har förstås länge ritat bostäder, sjukhus, skolor, teatrar, museer, slott och kontors­byggnader – utan examen eller titlar. Helena Mattisson, fil.dr i konstvetenskap vid Region- och stadsarkivet i Göteborg, har skrivit att det finns belägg för kloster och kyrkor som uppförts av nunnor sedan tidig medeltid; under renässansen praktiserade kvinnliga konstnärer i Italien som arkitekter; det finns tidiga exempel från Indien; från 1600-talet i Storbritannien och under 1800-talet i USA.

Ofta tillskrevs byggnadsverken manliga kolleger. I slutet av 1800-talet började kvinnor utexamineras från arkitektskolor i till exempel USA och Frankrike, i Sverige togs kvinnor in som ordinarie elever några decennier in på 1900-talet. Sedan mitten av 1980-talet är kvinnor inte färre än män på Sveriges arkitektskolor. Det är viktigt med förebilder i alla samman­hang, arkitektutbildning handlar i stor utsträck­ning om praktik, mentorskap, diskussioner och studier av föregångares verk. Nät­verkande är en självklarhet. Det har förstås funnits ett behov av nätverk för kvinnor inom yrket, Kvinnors Byggforum startades 1981, och föreningen Athena – Sveriges kvinnliga arkitekter 1986.

Internationellt är förstås den i mars i år avlidna irakisk-brittiska Zaha Hadid ett av de största namnen. Hon mottog flera prestigefyllda priser, som enda kvinna tilldelades hon Mies van der Rohe-priset, Pritzkerpriset samt Stirlingpriset vid två tillfällen. Även den franska arkitekten Odile Decq är en prisad och intressant person i yrket. Hon till­delades Golden Lion Award vid Arkitektur­biennalen i Venedig 1996 och har efter professuren vid École Spéciale d’Architecture i Paris startat utbildningen Confluence, Institute for innovation and creative strategies in architecture, 2015.

I filmen Fem banbrytande arkitekter (kan ses på SVT Play till den 28 maj), säger Odile Decq om sitt arbete: ”Jag brukar jämföra arbetsprocessen med en resa mot horisonten. Man tappar inte målet ur sikte, men det flyttar sig vartefter man närmar sig det. Det är ett äventyr. Jag vet aldrig var jag hamnar, formen kommer ibland på sluttampen, inte direkt. Det är en process.” Filmen skildrar fem framstående arkitekter som diskuterar sina verk och arbetet med dem, och gemensamt för dem är visioner, hårt arbete och den stora glädjen i yrket. Arkitektens intensitet, krav på både fokus och bredd, sinne för rymd såväl som detaljer kräver överföring av kunskap till nästkommande generationer.

Odile Decq igen: ”Man måste vara nyfiken på världen och man måste vara fri och lycklig. Om man är fri som arkitekt blir arkitekturen en källa till glädje.” Den 8 april i år, dagen då Léonie Geisendorf skulle fyllt 102 år, begravdes hon i Stockholm. Efteråt var vi många som firade hennes långa liv med champagne på Konstakademien. Samma dag, men två år tidigare, hade utställningen om hennes arkitektgärning vernissage på Arkitektur- och designcentrum.

Upp i vind, som utställningen hette efter hennes förslag på ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen, var ett bra namn. Står man pall när det blåser kan man ha väldigt roligt.

Text: Josephine Askegård Foto: Lütfi Özkök

Magnus Åström: Bortom färg och form

Magnus Åströms bilder lämnar tolkningen fri för betraktaren.

Läs mer ›

För honom själv är det glappet mellan människans iver att tukta naturen och naturen själv som fascinerar. Rum har valt kompositioner med ett stänk av gult.

Arbetar du som professionell fotograf?
– Ja och nej. Jag är utbildad i grafisk design och illustration på Konstfack, och arbetar i dag som creative director på en designbyrå. Foto­graferandet är en bisyssla där jag visserligen ibland gör kommersiella uppdrag, men jag lever inte på det och fotograferar oftast utan uppdrags­givare, av ren lust.
201603_RUM_04

Vad vill du visa i dina bilder?
– Jag fascineras av hur vi människor organiserar infrastruktur och byggnader, hur vi eftersträvar kontroll genom att markera fysiska revir, spärra av, ringa in, och hur vi skapar vår egen version av naturen som vi kan nära, beskära och tukta. Där uppstår ett glapp: mellan natur och stad, mellan ute och inne, mellan det omhändertagna och det orörda. Det är oftast i det gränslandet jag hittar mina motiv. Jag inkluderar sällan människor i bilderna, ändå är människan ofta huvudperson; hon har varit där och påverkat, lämnat spår.
201603_RUM_03

Hur arbetar du? Har du alltid kameran 
med dig?

– Jag är väl närmast en sorts landskapsfotograf i urban miljö, och arbetar dokumentärt i mening­en att jag inte arrangerar mina bilder. Jag har alltid en kamera med mig, om den är digital eller 4 x 5-tums stor­format avgörs mest av dagsformen.

Ägnar du mycket tid åt redigerings-processen?
– Kanske justerar jag ett perspektiv eller en horisont om jag inte redan gjort det i kameran, men oftast går jag inte längre än att ställa bilden så som jag upplevde den vid tagningstillfället.

201603_RUM_09

Vad är viktigast i en bild?
– Vad den i övrigt sätter i gång när man ser på den, alltså de ytterligare bilder som skapas hos mottagaren. För mig är det viktigt att bilden låter betraktaren själv skapa sammanhang. Jag får ibland höra att mina bilder har en sorts lågmäld humor eller tyst poesi, eller rent av förmedlar en samhällskommentar, vilket är roligt eftersom det för mig betyder att bilden når bortom färg och form.

201603_RUM_01

Vilket är ditt förhållande till färg?

– Färg är väldigt viktigt. Färg kan framhäva form, förtydliga geometrier och förstärka stämningar. Jag komponerar i färg och känner mig därför obekväm när jag fotograferar svartvitt, och jag tycker dessutom att det ofta är ganska tråkigt att se på.

Vem är din favoritfotograf?
– Jag tröttnar aldrig på Lars Tunbjörks bilder, inte heller på Martina Hoogland Ivanows suggestiva scener, eller Thomas Priors magiska känsla för ljus. I övrigt gillar jag ofta fotografer på gränsen mellan arkitektur- och konstfoto, som till exempel Akos Major, Clarissa Bonet, Bas Princen, Aras Gökten och Hélène Binet.

201603_RUM_10

Vilket är ditt nästa fotografiska projekt?
– Jag har just avslutat en serie ”närbilder” av Hötorget, en plats jag passerat nästan varje morgon, lunch och kväll i några års tid. Tanken är att det ska resultera i en bok, och förhoppningsvis en utställning i någon form. Dessutom arbetar jag nu med ett projekt om religiösa vallfartsorter och pilgrimer, och infrastrukturen och arkitekturen kring dessa.

201603_RUM_07_2

Text: Cecilia Öfverholm

Vad i...?

Galenskap och integritet i bokform.

Läs mer ›

IMG_9313_silo

MOS skänker oss en ny sådan om sin verksamhet. Denna arkitektfirma som med flit verkar udda och experimentell har sedan starten för ungefär tio år sedan etablerat sig med New York som bas. För tre år sedan gav de, Hilary Sample och Michael Meredith, ut Everything All At Once: The Videos, Software, and Architecture of MOS. Nu kommer nästa laddning som är en kronologi över deras arbete de senaste tio åren. MOS: Selected works visar 32 av studions projekt med ett fokus på det som faktiskt byggts och det som ligger på ritbordet. Här finns allt från hus till paviljonger, medborgarhus, scener och skolor och visar på studions bredd. Några projekt som finns med är The Puppet Theater på Harvard’s Carpenter Center, Museum of Outdoor Arts’ Element House, designgalleriet och -butiken The Chamber och MOS förslag till paviljong på MoMas PS1 kallad Prehistoric Future. Projekten sträcker sig från det sofistikerade till det absurda: från det fridfulla flytande huset i Ontario i Kanada via ett hållbart barnhem i Katmandu i Nepal och vidare till den lekfulla dockteatern på Harvard’s Carpenter Center för att nästan rasa samman med Rainbow Vomit som är en slags installation i ett konstant tillstånd av att nästan rasa samman. Men det är inte bara det arkitektoniska arbetet som vi får följa utan här finns också en del dokument som rör själva verksamheten. Ett exempel är den satiriska ”Office Policy”, en manual för medarbetarna skriven av John McMorrough med rubriken ”MOS Practices... What the !@#?”. Boken i sig är ett av projekten som studion producerat. Läses med fördel i mindre duttar, för att låta intrycken smälta successivt.

 

Text: Cecilia Öfverholm

Jag – en stel liten gris

Är jag en pepparkaksgris?

Läs mer ›

Välstöpt i hård form med vassa kanter. Precis som förtvivlat många andra, och nu går mina tankar till de som söker sig till landets kreativa utbildningar. Redan i förra numret av Rum behandlade vi detta ämne. Vi släppte till och med lös en superakademiker bland de redaktionella raderna. Anders Johansson på KTH Arkitekturskolan skrev om attityder. Man hoppas ju på att det är en mångfald av små degklumpar som söker sig till dessa kreativa utbildningar (sedan är det ju sorgligt att de kommer ut stöpta och stela efter några år). Men i verkligheten är det oftast de redan frälsta som söker – och som kommer in.
Jag gjorde en snabbkoll innan jag blev alltför indignerad, och kom snabbt fram till att vi inte kan skylla på de högre utbildningarnas bristande intresse för att bredda sin rekryteringsbas. De kan visserligen göra mer för att locka alla möjliga intressanta studenter till utbildningarna: olika kulturer, hudfärger, sexuella läggningar, yrken, intressen… Men det är mycket tidigare än så som någon (läs staten) börjat gömma de bästa bakrecepten. Staten har ålagt utbildningarna att bredda sin rekrytering. Men förutsättningarna för utbildningarna är ganska usla – här ska bakas utan ingredienser. Nu tänker jag på hur de estetiska ämnena rationaliseras bort i grundskolan. Musikskolor läggs ner över hela landet. De kreativa skolorna som Beckmans, Berhgs, HDK, arkitektutbildningarna, Forsbergs (några nämnda, många glömda) får bära hela bördan. Att alla krav rekryteringsbredd ligger här känns lika galet som att välja gårdagens bulle när de andra just kommit ur ugnen. I dag krävs dessutom en förberedande utbildning för att överhuvudtaget komma i närheten av att få komma in på de kreativa skolorna. Och sällan är förberedelsen gratis. Här behövs rikligt med riktig deg!
Det är i denna deppiga stund som jag formligen snubblar över Leksands folkhögskola. Mitt på Centralstationen i Stockholm jobbar de för att locka nya studenter från oväntade håll. Hantverk, design, bokbinderi, keramik. Jag får prova om jag vill. Det finns degiga lerklumpar till alla. Drejskivan snurrar. Leksands folkhögskola är inte ensamma om att ordna små gerillaverksamheter ute i verkligheten, det är roligt, men det som verkligen är imponerande är folkhögskolans långtgående och välplanerade arbete för nå ut till de som inte redan är frälsta. Här pratar vi seriöst om att leta efter nya, otraditionella studenter, 
och erbjuda dem möjligheter. I höstens program finns ”Portfolioworkshop (långt ord för en stel liten gris) 2X4, Högskoleförberedande” och skolan skriver:
”Vi har utvecklat en ny kortare kurs som vänder sig till dig som vill ansöka till en utbildning inom konst, konsthantverk, design eller arkitektur och som vill veta mer om hur du ska tänka och göra för att presentera vem du är och vad du vill/…/Kursen är kostnadsfri och studiemedelsberättigad. ”
Se där! Så ska degen knådas. Tack Leksands folkhögskola för det bästa receptet hittills. Vi hoppas på färre pepparkaksgrisar till jul!

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser