Kasta inte ut arkitekten

Arkitekten har en central plats i arkitekturdebatten.

Läs mer ›

När jag går min väg till jobbet i min stad, Stockholm, passerar jag Slussen som just nu är under ombyggnad. När jag kommer nedåt Gamla stan dyker Stockholm Waterfront upp, och lite längre fram på Blasieholmen projekteras den stora Nobelbyggnaden. Detta är tre stora projekt som engagerat många och som ”Arkitekt­upproret – det finns alternativ till fyrkantiga lådor” ser som exempel på ”ful” arkitektur.

För närvarande har över 11 000 personer, ”var­av endast 5 är arkitekter”, skrivit på för Arkitekt­upprorets sida på Facebook. Det är svårt att avfärda en stor grupp arki­tektur­intresserade, vars representanter inbjöds av SAR/MSA till en minst sagt animerad debatt på politikerveckan i Almedalen på Gotland i juli, som tomtar eller troll. Det är positivt att diskussionen kring det planerade och byggda pågår i offentligheten, men retoriken i artiklar och debattinlägg skulle behöva slipas. Att påstå att det skulle vara ”tabu” att bygga i arki­tektur­stilar som är äldre än från 1930 tjänar inte en konstruktiv debatt.

Lite grovt kan man säga att en skiljelinje verkar gå vid Jakriborg, ett bostadsområde utanför Lund, med sina fasader i Hansastil. ”Det behöver inte vara mer komplicerat än att byggnaderna utrustas med runda hörn, sneda tak, markerade fönster och användandet av olika färger”, skriver den tongivande Edvard Persson.

Kritik, som bland annat handlar om byggmissar som lett till ventilationsproblem och mögel, avfärdas med att ”Sveriges några hundra arkitekter” inte tycker att det passar in i rådande modernistisk stil att bygga i gammal stil.

”Ingen uppskattar när det föreslås att ett hundra år gammalt hus ska rivas, eftersom byggnaden utöver sin funktion uttrycker något. Men det blir aldrig några protester när man river byggnader från 60-, 70- eller 80-talet”, skriver Michael Diamant, ”bemanningskonsulten som brinner för den klassiska traditionen inom arkitektur”. Men det finns en hel del 1960-talsområden som anses vara bevarandevärda, och vem har missat den fleråriga striden om infillprojektet i 60-talskvarteret Linjalen på Södermalm i Stockholm, med överklaganden av en stor grupp av de boende?

Kommunikationsbrist är alltid ett problem, och uppfattas då det brister ”uppifrån” som arrogans varpå de ”drabbade” lätt missar målet i en känsla av att vara ohörda. Måhända ett arv från rivningen av Klarakvarteren – en av många illa sedd och kommunikationsmässigt dåligt skött process från 50- och 60-talen – som dock i hög grad styrdes från politiskt håll – och som Arkitekturupproret refererar till som varnande exempel.

”Husen blir bara lådor, med material som metall, betong och glas som inte har någon själ. De väcker inte några känslor”, sa Arianna Benigno i en intervju med SVT i april i år. Ja, man kan väl säga att de här gamla uppräknade byggnads­materialen, varav betongen uppfanns av romarna och vidareutvecklades i början av 1800-talet, inte har sin bästa retoriska stund.

Så låt oss kommunicera om tycke och smak, vackert och fult, hållfasthet och känslighet för omgivningarna, makt och ekonomiska intressen.

Men kasta inte ut arkitekten med arkitekturdebatten.

Text: Josephine Askegård

Från skam till glam

Tysklands gamla bunkrar förvandlas. De tomma relikerna från en skamfylld historia blir bostäder, kontor och utställningslokaler. Men inte utan viss möda.

Läs mer ›

Under andra världskriget byggdes 10 000 luftskyddsbunkrar i Tyskland. Syftet var att skapa skyddsrum åt den tyska befolkningen. Det fanns planer på att efter krigets slut klä bunkrarna i svart marmor och låta dem stå kvar, som monument över segern.

Men allt gick ju inte som planerat. Efter krigsslutet stod bunkrarna i stället kvar som grå reliker och en skamlig påminnelse. Trots sin väldiga storlek hamnade de alltmer i skymundan i tyska stadskärnor, och med tiden blev de mindre kontroversiella. Föga förvånande har de visat sig vara svåra att demontera, och detta i kombination med stigande markpriser och förtätningar har bunkrarna åter blivit intressanta. De ligger ofta centralt och kan ges spännande arkitekturlösningar.

Idag förvandlas de till något nytt – trots en hög prislapp. Krav och regler från myndigheter begränsar vad som kan förverkligas och kostnaderna ökar i takt med betongväggarnas tjocklek, som ofta mäter tre meter.

Haus des Meeres – akvarium i Wien
Även i sitt hemland Österrike lät Adolf Hitler bygga bunkrar. En av dessa står i Esterhazyparken i Wien och hyser i dag helt andra invånare än vad som ursprungligen var tänkt. I detta älskade akvarium kan man nämligen se både hajar och havssköldpaddor. Omvandlingen till akvarium påbörjades så tidigt som 1956 inför den första havsvattenutställningen i Österrike.

HdM-Ausblick---Hans-Köppen

Euroboden Hochbunker – spatiöst boende i München
På Ungererstraße i München ligger en bunker som stod färdig år 1943. I denna byggnad – med två meter tjocka väggar och tak kunde cirka 700 personer ta skydd samtidigt. Efter kriget har ägarna växlat. År 2010 K-märktes byggnaden. Under 2012 och 2013 gjordes bunkern om till fyra lyxiga lägenheter och en utställningslokal. Arbetet var starkt reglerat med tanke på bygg­nadens historia. Det nya utseendet ritades av Raumstation Architekten i Starnberg.

Wohneinheit_4

Sammlung Boros – konstsamlarhem och galleri mitt i Berlin
Prisbelönt och uppmärksammat. Konstsamlarna Christian och Karen Boros bor i en centralt belägen bunker i Berlin Mitte – där de också ställer ut delar av sin samling av samtida konst för intresserade besökare. Byrån Realarchitektur som drivs av svenska Petra Petersson fick i uppdrag att rita om denna bunker så att den skulle motsvara konceptet leva med konst. Ombyggnationen stod klar 2008 och belönades samma år med tyska arkitekturpriset Architekturpreis Beton.

Bunker Cerith_Wyn_Evans_01

Mielke + Freudenberg – stora och små lägenheter i bunker
Bremen, Hamburg och Hannover är några av de städer där arkitektbyrån Mielke + Freudenberg skapat spännande lägenheter i gamla bunkrar. Själva kallar de sig bunkerexperter och säger att de motiveras av faktumet att de får bygga om krigsbyggnader till fredliga hus där invånarna ska trivas.

Bö22-2 P1010526

Hegger Hegger Schleiff – energibunker i Hamburg
Fram till 2006 stod den 42 meter höga bunkern på Neuhöfer Straße i Hamburg tom. Då förvand­lade arkitektbyrån Hegger Hegger Schleiff och entreprenören IBA Hamburg denna massiva betongbyggnad till en energibunker som vid full kapacitet värmer upp cirka 3 000 hushåll i närområdet. Den gör det genom att kombinera olika tekniker: spillvärme från en närbelägen industri, biogas och ett solcellssystem på taket. Inne i bunkern finns också en vattenreservoar som rymmer två miljoner liter vatten.

1309070827_0879[Originale]

Text: Mats Almegård

Frida + Diego = Sant

Berörande bilder signerade en global konstikon.

Läs mer ›

Att Frida Kahlo med det senaste årets utställningar, i bland annat S:t Petersburg, Seoul, Tokyo, New York, Rio, Phoenix och Mexiko, har ännu en renässans, har gått få förbi. I Sydney har Frida Kahlo and Diego Rivera from the Jacques and Natasha Gelman Collection på Art Gallery of New South Wales efter allmän begäran förlängts till 23 oktober. På hemsidan uppmanas man att boka biljetter online för att undvika besvikelser, vilket känns överdrivet. På plats är jag dock tacksam över att jag hamnar i gräddfil och slipper köa i timmar, först för att få köpa en biljett, och sedan för att få komma förbi vakten med klickräknare som släpper in 100 besökare åt gången.

Utställningen som innehåller 33 konstverk och 50 fotografier beskrivs som en konstnärlig dialog, men Diego Riveras verk står en smula i skuggan av den autodidakta Frida Kahlos ikoniska verk. Att fokus läggs på selfie-pionjären Frida Kahlo känns helt rätt, eftersom flera av verken med det hopväxta ögonbrynet och den oplockade mustaschen har trängt in i ett slags global bildkanon. Däribland Self-portrait with necklace (1933), Self-portrait with monkeys (1943), och Diego on my mind (Self-portrait as Tehuana) (1943). I jämförelse bleknar Rivera, som när det begav sig ansågs vara den större stjärnan. Kanske för att han här endast är representerad av sina kanvasmålningar; jag saknar hans gigantiska, politiska väggmålningar.

Jag berörs djupt av närheten, det nakna, smärtan. Den genomträngande blicken och de allegoriska bakgrunderna rymmer parets liv; en vansinnigt passionerad kärleksopera om ett förhållande som mot alla odds överlevde i decennier, ett förhållande som Fridas föräldrar beskrev som en union mellan en duva och en elefant. Bilderna innehåller också depression, saknad, och naturligtvis smärtan efter 1925 års kollision mellan buss och spårvagn där Frida bröt ryggen, bäckenbenet, nyckelbenet, flera revben och fick livmodern genomborrad. Ständigt lika närvarande som det personliga är det globala: religionen, mystiken, politiken, orättvisorna. Jag stör mig dock på att utställningen innehåller fler fotografier än målningar. I stället för att låta konsten tala läggs fokus på en voyeuristisk inblick i mega-celebriteterna Frida Kahlo och Diego Rivera, konstvärldens Beyoncé och Jay Z, som efter mängder av utomäktenskapliga affärer gifte sig för andra gången 1940. Det känns också talande för vår tid att det är framför fotografierna som folk trängs mest.

Den bild som stannar längst med mig är den otroligt smärtsamma The Miscarriage (1932) där Frida efter ett missfall gråter, navelsträngen till ett manligt foster är virad kring hennes ben, droppande blod från hennes sköte ger näring åt nya växter i en evig cykel. Som Diego Rivera, av Frida kallad ”den andra olyckan i mitt liv”, uttryckte det: ”Frida är det enda exemplet i konsthistorien på någon som sliter upp sitt hjärta och sitt bröst för att visa den biologiska sanningen om vad hon känner i dem.”

Text: Anders Modig

Semesterspaning

Fransk arkitektur som minner om en svunnen tid.

Läs mer ›

Sedan många år tillbringar min familj gärna ledig tid i Cavalière vid Medelhavskusten i södra Frankrike. Till skillnad från större delen av den i dag helt turistifierade Rivieran är det lilla samhällets ursprung som enkel fiskeby alltjämt skönjbart, även om det numera finns både hotell, restauranger, barer och en och annan hipp klubb. Det som helt dominerar upplevelsen av Cavalière är ändå det storslagna landskapet med branta, skogbevuxna bergssidor som famnar en azurblå bukt. Den arkitekturintresserade kan, förutom en charmig före detta järnvägsstation, hitta några strandvillor tillkomna vid förra sekelskiftet. En av dem, Les Stoechades, utmärker sig särskilt med sin för tiden fria och moderna hållning. Den uppfördes 1900 kallt och ritades av den i dag så gott som bortglömde arkitekten C. Cravio, som hade sin bas i Marseille.

Kanske var det just den betagande naturen som lockade när arkitekterna Erich Mendelsohn och Hendrik Wijdeveld tillsammans med målaren Amédée Ozenfant 1932 bestämde sig för att förlägga den akademi för konstarternas samverkan, öppen för studenter från hela Europa, de avsåg att starta till just Cavalière. Idén att hitta en plats någonstans vid Côte d’Azur hade kommit från Ozenfant som hade sina rötter där. En viktig inspirationskälla var Bauhaus disciplin­överskridande utbildningsprogram i Dessau. Vid akademien i Cavalière skulle undervisning förmedlas i måleri, skulptur, grafisk form, teater, musik, inredningsdesign och – förstås – arkitektur. Bland de tilltänkta lärarna fanns typografen Eric Gill, kompositören Paul Hindemith, arkitekten/formgivaren Serge Chermayeff, liksom de tre initiativtagarna själva.

Satsningen gick under det storstilade namnet Académie Européenne Méditerranée och var tänkt som ett internat där man studerade och arbetade gemensamt, men även umgicks tillsammans under ledig tid. Projektet stöddes av ett antal namnkunniga, internationellt ryktbara personer: arkitekterna Hendrik Petrus Berlage, Auguste Perret och Frank Lloyd Wright, poeten/filosofen Paul Valéry, regissören Max Reinhardt, kompositören Igor Stravinskij och universal­geniet Albert Einstein. Innan man på allvar kom i gång, såg sig dock Erich Mendelsohn tvungen att, mot bakgrund av den politiska utvecklingen i Centraleuropa, söka sig till England, vilket också blev början till slutet för akademien.

På hösten 1933 slog sig dock Hendrik Wijde­veld tillsammans med sin familj och en liten grupp studenter ner i Cavalière, där de under blygsamma former och i enkla, provisoriska lokaler inledde akademiens arbete. För det mark­område i sluttningen ovanför det egentliga samhället man förvärvat ritade Wijdeveld på en framtida anläggning med undervisningssalar, ateljéer, verkstäder, gemensamhetslokaler och bostäder, liksom en park och ytor för utomhussport. En våldsam skogsbrand i juli det följande året, strax innan byggstarten, fördärvade dock de fysiska förutsättningarna och satte därmed stopp för en fortsättning. Som en konsekvens av detta rann akademiprojektet som sådant också ut i sanden.

Inget på plats minner i dag om dessa visionära planer. Men en nyss uppförd, lika avancerad som raffinerad strandvilla i rå betong, glas och trä, Maison Le Cap, ritad av den unge Parisarkitekten Pascal Grasso, har nu efter drygt 80 år åter satt fokus på Cavalière som en plats för arkitektonisk och konstnärlig framåtanda. Kanske kan det bli en nystart?

Text: Martin Rörby

Jan Vranovský - en parallell värld

Jan Vranovský studerar Architecture and Urban Design i Tokyo. Fritiden ägnas åt fotografering.

Läs mer ›

Månadens omslagsfotograf kommer från Prag. Efter arkitekturstudier hemma i Tjeckien studerade Jan Vranovský först japanska och bestämde sig sedan för att åka till sina drömmars stad: Tokyo. Där bor och studerar han för tillfället Architecture and Urban Design. På fritiden ägnar sig han åt fotografering. Och som den Japanälskare han är handlar det mest om att fotografera byggnader och arkitektur som är 
japanska. På sin fotoblogg Parallel World visar han upp sin kärlek till landet i öster, eller åtminstone till byggnaderna i Japan.

export_print-7266
– Det är tanken med namnet Parallel World: först att Japan känns som en parallell värld, 
även efter att jag bott här i två år nu. Men också att jag bara fokuserar på en detalj i Japan, arkitekturen och byggnaderna. Det gör att det blir en parallell värld på min blogg, säger Jan Vranovský.

export_print-1186

Egentligen är det inte själva fotograferandet som är viktigast för bloggen berättar Jan. 
 Även om han älskar fotografering så är det snarare verksamheten som föregår bilderna som är intressant: att vandra i timmar genom städer och byar i Japan (och ibland på andra platser i Sydostasien) och upptäcka vad de erbjuder på de mindre upp­trampade vägarna.
– Jag är helt övertygad om att man måste uppleva arkitektur för att bli en bra arkitekt. Och då menar jag att man behöver se helheten: hur byggnaderna är uppförda, hur de är placerade i den urbana miljön och hur de samspelar med varandra. Från början var jag intresserad av att rita enskilda hus, men i takt med att jag vandrat runt med min kamera har jag faktiskt börjat intressera mig mer och mer för stadsplanering. Jag är nu mer intresserad av att skapa ett kollektivt utseende.

export_print-6264

Vad är det som gör just Japan, och kanske mest Tokyo, så högintressant för dig som arkitekt och fotograf?
– Jag tycker att stadsmiljöerna i Europa är döda i jämförelse. Tokyo växer, ändras och är både kaotisk, organisk och alltid överraskande. Arkitekturen känns mer mänsklig här. I Europa handlar det så ofta om att skapa arkitektoniska monument och bygga iögonfallande. Här handlar det om en stad som växer och utökas – men 
för människorna. Det är intressant som foto­grafiskt motiv.

export_print-4436

Stämmer det att du började fotografera först när du kom till Tokyo?
– Det är korrekt. Jag ser inte mig själv som fotograf. Kameran är ett fantastiskt verktyg för att fånga saker som intresserar. Men det handlar alltid om arkitektur eller grafisk design. Jag är en arkitekt och formgivare som råkar ha en kamera i handen.

export_print-5011

Vad är den största utmaningen i att fotografera byggnader?
– För mig handlar svårigheterna enbart om att hitta rätt byggnad. Jag brukar promenera i timmar innan jag hittar något som fångar mitt intresse och där jag ser att det kan bli ett bra fotografi. Jag letar efter återkommande mönster som tillsammans bildar intressanta upprepningar.

export_print-5113

Jan Vranovský är inte primärt intresserad av stadens centrum. För honom är det snarare gränslandet mellan olika områden som är 
intressant. Mellan förort och centrum, mellan industrier och bostadsområden och runt järnvägs­stationer där spår och elledningar skapar ett slags ingenmansland.
– På samma sätt intresserar mig baksidorna på de hus jag fotograferar mer än framsidan. Baksidan avslöjar en byggnad och dess funktionalitet. Fronten är mer en mask som putsats och ansats så att den ska se vacker ut. Det intresserar mig inte.

Text: Mats Almegård
Annonser