Makten på gatan

Den här texten börjar på ett kafé i ett av den svenska huvudstadens nybyggda områden

Läs mer ›

Den överdrivna takhöjden får möblemanget att kännas skalenligt åt skogen och jag och mitt kaffe­sörplande sällskap undrar om hyran nu för tiden räknas i kubik. Dessa ”lokaler” i markplan levererar i området vi befinner oss, liksom på ett otal andra nya adresser, en tjänstemix som verkar vara legio i vår samtid.

Utöver mer eller mindre fantasifull kaféverksamhet också mäklarfirma, thairestaurang, sevenelevenalternativ och en på kunder tomt ekande hårsalong med överdrivet mycket ”märkesschampo” till försäljning. Ofta finns även ett gym för de nyinflyttade kropparna i samtidsarkitekturens bostäder. Samtidsarkitekturen ja – där fastnar vi i svaret på den naturliga följdfrågan – hur definierar vi den och vart är den på väg? Trampar vi fortfarande runt i den opersonliga nyfunkisen/nymodernismen, kättrade vid pragmatism och kontextualism? Eller vågar vi drömma om fler yttringar i den expressionistiska strömning som somliga svenska arkitektkontor ibland – och då mycket glädjande – närmar sig? Eller borde vi kanske helhjärtat satsa på en ny folkhemsstil med nytta och sociala dimensioner som absoluta prioritering? Billigt, vackert, omtänksamt och funktionellt – nyttofolkis?!

Vid närmare eftertanke ter sig dock både stil och definition rätt oviktigt i jämförelse med något som bara måste måste upp på agendan – den feministiska stadsplaneringen. En som nyligen fattat galoppen är vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh, demokrati- och bostads­borgar­råd i Stockholm som menar att ”det handlar om att skapa det offentliga rummet så att det är tryggt och välkomnande både för män och kvinnor”. Detta revolutionerande (?!) uttalande kom i samband med att nyheten i den rödgrönrosa huvudstadsbudgeten presenterades – kravet på feministisk stadsplanering i de kommunala bostadsbolagen. Livh nämnde Svenska Bostäders utveckling av Husby centrum som ett gott exempel, med förändringar som får kvinnor att känna sig både välkomna och trygga – ett mycket lyckat pilotprojekt, initierat 2015 av aktivisten Banar Sabet som tröttnat på att området ”dominerades av män, var slitet och otryggt”.

Någon vecka innan Ann-Margarethe Livhs prisade Husby-projekt diskuterades feministisk stadsplanering tillsammans med FN:s mål om en hållbar utveckling under ett panelsamtal på Kulturhuset. Detta i en eminent samtalsserie om framtidsfrågor, arrangerad av tankesmedjan Global utmaning. Diskussionen Urbaniseringen: Är feministisk stadsutveckling den globala lösningen?, med deltagare från bland annat Sida, Habitat III-sekretariatet, Sweco, Fryshuset och Rädda Barnen, kretsade kring den rekordsnabba urbaniseringens konsekvenser, vad som inom dagens globala stadsplanering värderas högst, vilka det gynnar och så vidare. Snabbt framkom att en av stadens mest utsatta grupper är unga tjejer som, bland annat, knappt vågar gå hem ensamma efter mörkrets inbrott.

Manliga normer har länge styrt både stadsbyggnad och trafikplanering och ett av de snabbaste verktygen för en stad som inkluderar och är tillgänglig för alla, är att ha ett feministiskt perspektiv med fokus på just unga tjejers behov. Blir det bra för dem blir det bra för alla. Eller rättare sagt: blir det bra för dem, och för barn, och för personer med funktionsnedsättningar, då blir det optimalt för alla – från början. Sålunda en högst angelägen uppgift för våra stadsplanerare – att lyfta frågan om gatumaktsordningen.

Text: Susanne Helgeson

Ljuset som stämningsdödare

Efter en hektisk dag i Göteborg med besök på Bokmässan och besiktning av diverse nya byggnadsprojekt fick jag – till min förvåning – lite tid över innan mitt tåg hem till Stockholm skulle gå.

Läs mer ›

Passade då på att följa den vänliga uppmaningen på en skylt vid ett av de centrala shoppingstråken om att lämna stadens brus och puls för en stund i Gustavi Domkyrka. Denna på samma gång respektingivande som ödmjuka kyrkobyggnad tillkom i sin nuvarande form efter en förödande brand 1802. Först 1815 kunde den nya byggnaden med sitt för kyrkorummet så karaktäristiska flacka tunnvalv invigas, men det dröjde ytterligare tiotalet år innan också tornet stod fullt färdigt. Ansvarig för utformningen var Carl Wilhelm Carlberg, Göteborgs förste stadsarkitekt, tillika brorsson till den mer namnkunnige Johan Eberhard Carlberg, som bland annat hade innehaft just stadsarkitektämbetet i Stockholm i inte mindre än 45 år.

Inför 200-årsjubiléet förra året genomgick domkyrkan en större renovering under ledning av Liljewall arkitekter. Arbetena syftade till att skapa en ljus, varm och välkomnande interiör, tillgänglig för alla – en nog så lovvärd ambition. Att man över tid haft problem med att få ordning på upplevelsen av detta strama, klassicistiska kyrkorum är uppenbart. Äldre avbildningar och fotografier visar att man prövat med alla möjliga och omöjliga belysningsanordningar och armaturer. Och kyrkan såsom den var upplyst invändigt före den senast renoveringen lämnade en del övrigt att önska. Kanske var det just därför man i arbetet inför det stundande jubiléet också engagerade en särskild ljuskonsult, Archidea.

Väl inne i den helt folktomma domkyrkan möts jag av ett överväldigande ljus av den typ man väntar sig i ett uppsnofsat, exklusivt varuhus, men knappast i en lokal av detta slag. Ett kraftigt, jämt ljus ligger på tunnvalvet och såväl läktarfronter som vissa kornischer badar i uppljus. Effekten är förödande och motverkar direkt byggnadens arkitektoniska grammatik. Den nya belysningen slår fullkomligt ihjäl den naturliga, stämningsskapande ljusföringen där skuggor och dagrar fint modellerar fram kyrkorummets plastik. Bisaker upphöjs nu istället till huvudsaker medan väsentligheter reduceras till obetydligheter. Det enda försonande i sammanhanget är de två väldiga, men sprött dimensionerade ringarmaturerna i mässing, som till synes svävar fritt under det flacka valvet. Som formelement i kyrkorummet är dessa geniala!

En gång i tiden fick jag lära mig att belysning är som bäst när den inte märks – alls. Det vill säga den ska varken uppfattas som för svag och otillräcklig eller som för stark och påträngande. Tyvärr tvingas jag konstatera att man på den punkten fullkomligt bommat i Gustavi Domkyrka och att man därmed också saboterat mycket av de kontemplativa upplevelsevärden som många av oss törstar efter just i en miljö av detta slag. Där jag sitter i kyrkbänken kan jag inte låta bli att fundera över var strömbrytaren sitter…

Text: Martin Rörby

Ett museum i världsklass?

Tiden går fort och innan vi vet ordet av slår Nationalmuseum upp sina portar igen.

Läs mer ›

Nyrenoverat och stolt. Äntligen, säger säkert fler än vi designintresserade eftersom längtan efter nationalarenan för konst och design är stor. Trots filialen på Kulturhuset – det är ju mixen, helheten, runtströvandet i huset på Blasieholmen som är så njutbart. Hur lyder visionerna utöver ambitionen om ett museum i världsklass? Vad har vi att se fram emot och vad har överintendenten Berndt Arell åstadkommit sedan han började i januari 2012? Jag börjar söka honom för en intervju om hans resa med museet, den som ska ta oss in i framtiden. Parallellt researchar jag och det är då det händer. En kommentar i dagstidningen Dagens Juridik från den 30 juli 2015. “Har inte Nationalmuseum varit inblandade i lite väl många konstigheter de senaste åren? Kan det vara så att ledarskapet inte har alla tavlorna på väggen?”

Hm, för varje sten jag sedan lyfter djupnar orosvecken i min panna och jag inser behovet av att betänka Arells ledarskap. Inte minst i skenet av totalhaveriet med Röhsska i Göteborg, men också eftersom hans förordnande löper ut om ett år, sista december 2017. En diskussion om eventuell förlängning inleds enligt Kulturdepartementets praxis ungefär ett halvår innan anställningstiden går ut, får jag reda på när jag kollar.

Efter en tids kontaktsökande får jag en intervjutid med Arell och mailar frågorna i förväg enligt önskemål. De handlar om ovanstående ”reseberättelse” och målsättningar men också om sådant som dykt upp i researchen. Statusen på förundersökningen om mutmisstankarna i den så kallade BMW-härvan från 2015. Varifrån de 16,5 miljoner kronorna ska tas, som Nationalmuseum nyss dömts av Hovrätten att betala den uppsagda restauratören (som tidigare redan fått 6,1 miljoner). Huruvida uppgiften stämmer att museet glömt budgetera för minskad fri-entré-ersättning i och med att lokalerna på Fredsgatan sades upp i september. Och så följdfrågor på det.

Intervjun ska ske klockan 8.30 fredagen den andra december. På torsdagseftermiddagen ringer jag till stabschefen för att få lite mer detaljkött på benen innan pratstunden med herr överintendent. På kvällen ringer dock Arell och ställer in. Anledningen är att han ska på ett möte med kungen. Jag har artig förståelse för att min ringa person får vänta och ber om en ny tid asap eftersom min deadline är tajt. Arell ber mig kontakta sin sekreterare igen och tror att ”måndag morgon går bra”. När vi lagt på inser jag att mötet med kungen är jättekonstigt – vaddå, blixtinkallad eller? Jag kontaktar hans sekreterare för att dubbelkolla att jag uppfattat situationen korrekt och boka ny intervjutid. Inget svar. Så jag kollar med hovet som meddelar att kungen inte alls träffar Arell utan är på Fryshuset hela fredagen. På ett seminarium ”om ungdomarnas situation igår, idag, och i vår närmaste framtid”.

Jag ringer olika personer på museet. Ingen svarar. Jag mailar. Ingen svarar. Jag tänker på hur SvD-journalisten som skrev om mutanklagelserna aldrig fick muntlig kontakt, bara en kort, skriftlig kommentar om att museet välkomnade en förundersökning eftersom ”det är viktigt att vi som myndighet är transparenta”. Jo jag tackar! För att ändå testa denna transparens tänker jag att om intervjun med Berndt Arell någonsin äger rum ska jag be honom kommentera några av de ord och omdömen som surrar runt hans person: osynlighet på jobbet, förtalsanklagelse, reseräkningsproblematik, vänrekrytering och avsaknad av moralisk kompass. Ytterligare en följdfråga ska handla om något som långt fler än jag själv reagerade på som ett rätt graverande beteendet för en person i Berndt Arells ställning; de många facebook-bilderna under tiden innan den stora (och fantastiska) smyckesatsningen som gjordes i Stockholm förra våren – Smyckekonst 2016. På dessa bilder tedde han sig mer eller mindre kidnappad av vännen, smyckesamlaren och inspiratören till satsningen – Inger Wästberg. Arell sågs på ett flertal olika ateljébesök, likt en storögd chihuahua läras upp av sin matte, förlåt, mentor, om vem som gills på den svenska smyckescenen. En specifik fråga i sammanhanget är hur de inköp som gjordes både under och efter besöken de facto gick till, av Arell ensam eller tillsammans med specialistkompetens från museet?

Ju fler kontaktförsök jag gör desto mer inser jag att museets taktik handlar om att göra sig oanträffbara på alla flanker. Fegt, oprofessionellt och synnerligen icketransparent. Det enda positiva som i stunden kommer ur denna krönika är att jag från Riksenheten mot korruption får reda på att förundersökningen nyss är nedlagd. Efter en rad vittnesförhör i polisutredningen har alla misstankar om mutbrott mot BMW avförts – det enda åklagaren var satt att utreda. Vad Berndt Arells kolleger och chefer tyckte om att bilen utnyttjades på annat sätt än vad avtalet föreskrev, det vill säga av honom privat, lär jag aldrig få reda på. För att travestera August Blanche – det ska fan vara grävande journalist i designbranschen.

Text: Susanne Helgeson

Omslag Adrian Gaut

Hans hemsida är uppdelad efter tre kategorier: maskiner, interiörer och arkitektur.

Läs mer ›

Tre skilda områden, och ändå är resultatet tydligt Adrian Gaut. Han zoomar ofta in en detalj och låter de geometriska linjerna agera handlingsbärare. Möjligen har det med hans bakgrund som konstnär att göra. För det var till konstnär han utbildade sig. Sedan lade han penslarna och paletterna på hyllan – för att i stället satsa på en karriär som fotograf hemma i New York. 

omslag-1

– Jag hade en känsla av att det var så ensamt att vara konstnär. Det kanske är lite motsägelse­fullt, men samtidigt som jag var konstnär tillbringade jag mycket tid i mörkrummet och lärde mig att älska det hantverket. Just på den punkten är fotografi också rätt ensamt, men i övrigt insåg jag att det både socialt och ekonomiskt var bättre att satsa på en karriär inom fotografi. Min kreativa process har fortfarande en del med mina konstnärsstudier att göra, fast jag har aldrig blickat tillbaka och tänkt: jag borde ha blivit konstnär, säger Adrian Gaut. 

Skärmavbild-2016-09-08-kl.-14.59

Hur syns dina år som konststuderande 
i dina foton?
– Som konstnär intresserade jag mig primärt för form och komposition. Den känslighet och det sinne för detta som jag utvecklade under mina studieår har jag stor nytta av som fotograf. Mitt intresse för form har aldrig upphört. När jag fotograferar letar jag alltid efter intressanta sätt att beskära och lyfta fram detaljer som fungerar på egen hand utan en helhet. Det gäller i allra högsta grad mina arkitekturfoton. På ett sätt så antar jag att jag hela tiden strävar efter att ta rätt abstrakta bilder som relaterar till arkitektur mer som ett fenomen, snarare än att jag vill återge en viss byggnad. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.29

Arkitektur är grunden i det han gör. Men som sagt så handlar det också om maskiner (bilar, flygplan, rymdskepp) och interiörer. Han har arbetat för uppdragsgivare som Cadillac, Sony, Starbucks, The New York Times, Wallpaper, Vanity Fair – och nu RUM.
Han växte upp i Portland, Oregon, på USA:s västkust men drogs som många andra till den kreativa storstaden New York. Men naturen har han inte helt lämnat bakom sig, vilket är tydligt på de bilder som är med i detta nummer av Rum. 

omslag-2

– Naturfotografering tycker jag är svårt. Det finns färre möjligheter för mig att hitta ett utsnitt av verkligheten för att bygga en abstrakt komposition. Snarare handlar det om att hitta unika, vackra motiv som kan knådas till lite, så att de fungerar inom ramen för min estetik. Naturfoto är också mycket mer beroende av ljus och väder än arkitekturfoto. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.30

Är det en av anledningarna till att du tycker så mycket om att fotografera arkitektur?
– Ja, för mig handlar arkitekturfoton om att hitta den perfekta balansen mellan att ”skapa” ett foto och att ”ta” ett foto. Som fotograf kan jag alltid skapa något eget utifrån grundmaterialet – och detta är något som är fjärmat från själva byggnaden i sig. Jag beskär och ändrar vinklar. Det är här jag känner mig som mest hemma som fotograf. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.31

Du pratade tidigare om geometri. När jag betraktar dina bilder tycker jag att det är ett avgörande stildrag, håller du med?

– Absolut, det är helt sant. Geometriska former har alltid tilltalat mig enormt mycket. Jag har en förkärlek för den perfekta formen och mina bildkompositioner är ofta ett försök att skapa ordning. Att utgå från arkitektur som motiv ger mig stora möjligheter att komma så nära det där perfekta som möjligt.

Text: Mats Almegård
Annonser