Omvänd bevisbörda

2014 införde man på Boplats Göteborg en avgift för att få stå kvar i bostadskön.

Läs mer ›

I samband med detta minskade antalet köande från 200 000 till 130 000. Avgiften var 100 kronor. Om året. I dag diskuteras bostadsbristen som vore den svarta döden. Men bostadsbrist handlar inte först och främst om tak över huvudet. Bostadsbrist hand­lar om preferenser. Om att det är svårt att finna en bostad av den typ och i det läge man önskar. Detta faktum nämns sällan i debatten. Tonläget är upptrissat, deltagarna tävlar om att skrika högst efter flest bostäder. En av dem som skriker är förstås den bostadssökande, som vill leva ett kontinentalt storstadsliv, nära till allt och alla. En annan är våra storföretagare – de flesta baserade i storstadsregionerna – som önskar så många högkvalificerade personer som möjligt att välja ifrån när de ska anställa. Och en tredje är våra politiker som önskar se en befolkningsökning eftersom 1) det ger högre skatteintäkter och 2) forskning visar att man helst ska upp i en befolkningsmängd runt miljonen om småföretagandet ska kunna ta fart. Alla dessa tre sjunger i dag urbaniseringens lov. Så var det inte förr.

När jag började skriva om de här frågorna för nästan 30 år sedan, då gick flytt­lassen bort från stan, ut till villamattorna. Det räcker att backa till millennieskiftet för att hitta rubriker om tomma, förfallande city­lägenheter. I dag har flyttbilarna vänt. Stockholm lär vara den snabbast växande storstadsregionen i Europa. Att begära att det långsamma bostadsbyggandet ska hålla jämna steg med en så stark och genomgripande trend är bara naivt. Därmed inte sagt att svenskt bostadsbyggande fungerar som det ska. Det byggs för lite. Trots att politikerna säger sig kratta manegen. Varför? Beror det på att våra städer aldrig tidigare varit utsatta för en liknande invasion? Inte alls. 1850 var Göteborg litet som Kungälv, hade 20 000 invånare, men 1950 var invånarantalet nästan som i dag, 400 000.

Under de där hundra åren skapade staden några av sina mest älskade stadsdelar: Majorna, Landala, Vasastan, Lorensberg, Kungsladugård, Bagaregården och kvarteren kring Linnégatan. För att bara nämna ett urval. Så varför fixar vi det inte i dag? Jag menar att det beror på en bakbunden marknad. I sin påstådda vilja att hjälpa, att motverka segregation, har politiker och tjänstemän inskränkt marknadens möjligheter att agera fritt. Man har introducerat regelverk som hämmar den flexibilitet och kvickhet som är utmärkande för en fungerande marknad. Exploatörerna har reducerats till Houdini, de brottas med tvångs­tröjan när de i stället borde ges fritt spelrum att diskutera hur, var och för vem de ska bygga. Det är dags att avbyråkratisera bostadsbyggandet. Det är dags att kräva omvänd bevisbörda; önskar politikerna inskränka exploatörerna måste de presentera realistiska trafikkalkyler, utföra geologiska tester, bekosta handelsutredningar, framställa renderingar som visar projektets inverkan på stadssiluetten … Annars kommer de att nekas sitt efterlängtade byggförbud.

Text: Mark Isitt

Lägg ner och starta om!

Förenen eder för tusan, och det snabbt. 

Läs mer ›

Allt för att kunna möta er omvärld och intressenter som en enda stark, enad designpart, i stället för som för nu – fyra pyttiga organisationer som kämpar för sina respektive överlevnader och slåss om ungefär samma pengar och engagemang. Fyra parter som har allt att vinna på att slå ihop sina taniga senor till gemensamma muskler. Och kom inte och säg att det är omöjligt – om viljan och insikten om nödvändigheten finns är allt genomförbart. Allt annat fortsätter skapa såväl svag- som otydlighet, kapital- och kunskapsineffektivitet.

Detta säger jag med kärlek och omsorg till Ewa Kumlin på Svensk Form, Robin Edman på Svid, Christer Ericson, ordförande i Design Region Sweden och Petrus Palmér på Sveriges Designer, som nyligen bytte språk och namn till Design Sweden, oklart varför. Syftet med denna sistnämnda organisation, grundad 1957, är att ”underlätta vardagen för enskilda designer inom alla områden och lyfta fram kraften i design för kulturellt och ekonomiskt värde”. Och det skulle ju både Svensk Form och Svid (som ”bröt sig ur” Svensk Form 1989) med lätthet kunna skriva under på – ”främja svensk 
design utomlands och i Sverige” respektive ”arbetar för att design ska användas i allt innovations- och förändringsarbete och för att sprida kunskap om designmetodiken i såväl privat näringsliv som offentlig sektor”. Och Design Region Sweden då – jo, de är ”ett nätverk med tvärdisciplinär kunskap som jobbar med designprojekt och -processer i verksamhetsutveckling på regional nivå”. Finfint!

Medan de flesta av oss fortsätter drömma om både ett designmuseum och ett tydligt manifest om hur designområdet i detta land bäst lyfts (något Svensk Forms styrelse borde ha tagit fram för länge sedan), kan vi blicka bakåt efter inspiration till en ny slagkraftig organisation. Minns du Design Center på Norrlandsgatan i Stockholm, som mellan 1984 och 1987 drevs som en försöksverksamhet med medel från Statens Industriverk? Svensk Form var huvudman och målsättningen var ”att främja god design av svenska produkter och de miljöer de framställdes och användes i”. DC skulle vara en aktiv mötesplats där designfrågor belystes från konsumentens, formgivarens, producentens, marknads­förarens, distributörens och samhällets synpunkt. Skippa för ett ögonblick den fysiska platsen och översätt den samlande tanken på en organisation med gemensamt kansli och fyra huvudben att stå på: bransch, samhälle, medlemmar och forskning.

Oavsett om det gäller industridesign, grafisk form, mode eller formgivning ska kunskapen finnas i personerna som arbetar där. Idel främjande, samarbetsivrande, internationaliserande, opinionsbildande aktiviteter med och för medlemmar, bransch och omvärld. Gärna ett digert bibliotek. Rådgivning, kontakt­förmedling, informations- och programverksamhet … Allt med hierarki och definitionsångest lagt åt sidan – tänk vilket starkt och tydligt kunskaps- och handlingsnav! Tänk vilken kraftfull och kompetent designpart, som till exempel Sveriges Arkitekter efterlyser i sina projekt om vårdmiljöer. En part som behövs när väl den nya Arkdes-chefen är på plats. Tänk organisationens kreativa chef som rätar upp leden, blåser liv i debatten, bär fanan högt och talar om vikten av och möjligheterna med design och dess forskning. Kort sagt – just do it, som Design Sweden skulle uttrycka det.

Text: Susanne Helgeson. Foto Arild Vågen

Pengar är inte alltid kung

George Lucas vill väldigt gärna ha ett eget museum, dit han kan bjuda in världen för att titta på hans än så länge privata samlingar av filmhistoria och populärkonst.

Läs mer ›

San Francisco var drömstället. Men valet av plats stötte på patrull, liksom hans ovilja att kompromissa om byggnaden, ritad av Dallas­arkitekterna Urban Design Group. Det spelade ingen roll att Lucas själv betalade hela kalaset, inklusive bygge och drift. Han fick nobben! Så Lucas bytte stad, arkitekt och taktik.

Han riktade blickarna mot sin frus hemstad, Chicago, och hyrde in den unga karriärarkitekten Ma Yansong. Ett nytt koncept presenterades för en miljöskyddad strandtomt. Chicagoborna var inte imponerade. De ville inte ha det massiva intrånget på den populära sjötomten. Så Lucas bytte stad och taktik igen, men behöll arkitekten. Den här gången är planen att ställa två Kaliforniska städer mot varandra och få politikerna att utkämpa slaget åt honom. Lucas presenterade två olika förslag samtidigt!

Det ena för Exposition Park i Los Angeles, på en långsmal tomt intill sportarenan Los Angeles Coliseum. Det andra avsett för Treasure Island utanför San Francisco. Båda ritningarna har inslag av rymdskepps­design, avsedda som monument över de första Star Wars-filmerna. Lucas har anställt en museichef långt innan bygget ens fått en plats på den amerikanska världskartan och han har givit museet ett nytt namn för att göra projektet mer attraktivt, Lucas Museum of Narrative Art. Det är berättardelen av namnet som är nytt och som kastar ett vidare nät över museets betydelse som berättarkonstens museum.

Det är tänkt att bli det första museet av sitt slag i hela världen. Lucas har bett både Los Angeles och San Francisco att donera mark till projektet, men betalar för både bygge och drift. Och även om konst- och arkitektkritiker är föga imponerade så drömmer politikerna i båda städerna om att Lucas ska välja just dem och att motståndet ska vara begränsat. Och den här gången blir det kanske tredje eller fjärde gången gillt! Fast inget är självklart i dessa tider då Helsing­fors tackat nej till Guggenheimmuseet och stockholmarna är oense om Nobelmuseet.

Guggenheimprojektet malde på under fyra år innan det slutgiltigt röstades ned i stadsfull­mäktige med 53 röster emot och 32 för. Guggenheim begärde att Helsingfors skulle betala 80 av de 130 miljoner det skulle kosta att bygga museet. I Stockholm handlar oenigheten mer om plats än pengar, även om det finns en uppfattning att detta är ett rikemansprojekt, trots att mer än 80 procent av museet är avsett för allmänheten.

Vilken stad som än vinner slaget om berättar­muséet i USA så kommer det nära 30 000 kvadrat­meter stora museet att inrymma minnes­saker från Lucas egna filmfranchiser Star Wars och Indiana Jones, liksom illustrationskonst och serietidningskonst såsom Mad-tidningsomslag och Norman Rockwell-målningar. Dessutom blir det biografer, restauranger, samlingssalar, klassrum och aktivitetsrum. Risken finns förstås fortfarande att det inte blir något alls. För allt går inte att köpa för pengar.

*Sedan denna artikel skrevs har nyheten kommit att museets hemvist blir Los Angeles.

Text: Diana Ljungaeus

Om en stol

Vid första anblicken gör den inte så mycket väsen av sig.

Läs mer ›

Den ser mer eller mindre ut som vilken skrivbordsstol som helst från ett bättre herrumsmöblemang från 1910- eller 1920-talen. Men tittar man lite mer noggrant finner man att stolen har en nerv och slank elegans som andas något annat än borgerlig konvenans. Och parat med vetskapen om tillkomståret 1901 framträder en annan bild.

Detta är alltså inte vilken skrivbordsstol som helst, utan en del i ett större möblemang som den då 30-årige arkitekten Georg A. Nilsson ritade till sitt och blivande hustrun Olga Zachrissons första gemensamma hem. Förutom en salsmöbel i bonad ek, en sängkammardito i sidenvalnöt med stolar där ryggbrickorna fått formen av ett grafiskt chiffer baserat på begynnelsebokstäverna i parets förnamn, G och O, ingick ett skrivbord i ek med tillhörande armlänstol, alltså föremålet för vårt intresse här. Möblerna beställdes hos en snickerifabrik, troligen i Småland där de blivande svärföräldrarna hade försänkningar i branschen.

Efter giftermålet i oktober 1901 levererades möblerna till den Nilssonska våningen på Vanadis­vägen i Stockholm. Bara ett stenkast bort låg G. A. Nilssons eget genombrottsverk, tillika en av den nya, rationella och sakliga arkitekturens portalbyggnader i Sverige – den då nyss färdigställda Matteus folkskola. Under den skiv­formade, kraftigt utskjutande takfoten på denna löpte ett putsband med sgraffitodekor. Mellan diverse sedelärande sentenser fanns där också emblemliknande motiv bestående av symboler för olika skolämnen inskrivna i stiliserade kransar. En variant av dessa hade Nilsson använt för intarsia­dekoren på luckorna till sitt skrivbord, där en passare och vinkelhake, respektive en murar­slev avtecknade sig mot kransarna.

Såväl bordet (i dag förlorat så när som på luckorna) som skrivbordsstolen var från början betsade i en mellanbrun ton och överdragna med en halvmatt lack. När jag första gången såg stolen närmare 90 år efter det att den tillverkats, hade den under en period varit helt övermålad, för att senare ha lutats av utan att därefter ha fått någon ny ytbehandling. Den såg med andra ord ganska ”ledsen” ut, även om den svarta lädersitsen fortfarande var den ursprungliga, om än sliten. Stolen stod då i Partille hos Georg A. och Olga Nilssons äldsta dotter Ingrid, född 1902 och som vuxen gift Dahlin. Föga anade jag vid början av besöket – som egentligen var finalen på en långvarig kontakt med dottern under det arbete som då nyligen utmynnat i en utställning på Arkitektur­museet och i en bok om pappa G. A. Nilssons gärning som arkitekt – att jag skulle få med mig skrivbordsstolen som gåva därifrån.

Lycklig och inte så lite rörd över den fina presenten, tog jag stolen med mig på tåget upp till Stockholm inför en och annan förvånad, men gillande blick – även från konduktören! Efter ett misslyckat försök att betsa ned stolen till ursprunglig mellanbrun kulör, bestämde jag mig för att i stället finslipa och olja in eken. Benens nedersta delar var dock så illa åtgångna av tidigare målning och färgborttagning, att jag valde att ge stolen svarta ”tassar” enligt det manér Otto Wagner använt för sina samtida möbler. Med tanke på det sätt G. A. Nilsson själv anammat mycket av Wagners formvärld kändes detta som fullt rimligt. För att bättre framhäva ryggstödets snidade kott-relief, målade jag även det nedsänkta fältet bakom denna svart. Likaså färgade jag in lädersitsen i svart på nytt. Och så har stolen nu sett ut i ett kvartssekel.

I dag står skrivbordsstolen i den lilla studio jag har i ett hus på Rådmansgatan i Stockholm. När jag slår mig ner i stolen kan jag blicka ut mot Adolf Fredriks folkskola, formad av G. A. Nilsson 1907, sannolikt sittande i just denna möbel. Den speciella känsla som jag då omsluts av gör mig djupt ödmjuk över att få vara en del i ett större sammanhang som sträcker sig bortom min egen tid – bakåt, men förhoppningsvis även framåt.

Text: Martin Rörby
Annonser