Ett lusthus och en Coca-Cola

Det var sommaren 1972.

Läs mer ›

Jag tillbringade en del av det långa lovet i värmländska Ransäter där mina morföräldrar, Essie och Ingvar Sahlin, ledde arbetet på Geijerskolan, kyrkomusikens egen folkhögskola. Själv skulle jag snart fylla åtta år och hade därför fått löfte om att för första gången på egen hand få gå och beställa något gott på skolans eget konditori – Café Ullman. Detta var inrymt i ett charmerande gustavianskt lusthus och var uppkallat efter fröknarna Malin Lalin och Ulla von Heland, den senare systerdotter till bygdens store son, Erik Gustaf Geijer. Han växte upp i Ransäter under 1700-talets sista decennier och det var också då lusthuset kom till.

Förväntansfull, men också lite pirrig inför stundens allvar, beställde jag ett wienerbröd och en fruktsoda. Efter en liten stund kom en av de flickor i övre tonåren som skötte kaféet med min bricka. Vacker och klädd i en enkel, empireinspirerad serveringsklänning gjorde hon starkt intryck på den pojke jag då var … Men det hon hade med sig var inte det jag beställt. Både wienerbröden och fruktsodan var slut, så det blev en mazarin – och en Coca-Cola i stället! Mazarinen gick väl an, men den lilla glasflaskan med Coca-Cola nalkades jag med viss ångest. Jag hade ju hört historier om hur drogliknande extrakt från kokablad ingick i drycken och var därför helt övertygad om att detta verkligen inte var något jag borde, eller ens fick hälla i mig. Eftersom flaskan redan var öppnad tog jag till sist – artig som jag var och rädd för att göra bort mig inför min nya ”kärlek” – ändå mod till mig, hällde upp den bruna vätskan i glaset och smakade. Gott var det inte, men några klunkar förmådde jag i alla fall.

Vid tidpunkten för denna i mitt liv smått traumatiska händelse, hade lusthuset stått på plats vid sidan om uppfartsvägen till Ransäters kyrka i knappt 20 år. Det hade komponerats in som ett litet smycke i den större, moderna skolanläggning som arkitekten David Helldén format kring den gamla bruksherrgården Uddersrud. Detta var bara en av de fyra herrgårdar som järnhanteringen på orten givit upphov till sedan mitten av 1600-talet. De övriga var Ransäters bruksherrgård (numera Geijersgården), Berget och Ransberg. Det var i anslutning till den sistnämnda som lusthuset ursprungligen skapats. Mitt i Ranån, som var själva pulsådern och grundförutsättningen för stångjärnshamrarna, fanns en liten ö, på vilken Ransbergs ägare i slutet av 1700-talet låtit uppföra lusthuset som ett antikt, vitt tempel i miniatyr. Det stod i skarp kontrast till den vilda omgivningen och det brusande vattnet, men därmed rimmade upplägget väl med den vid tiden omhuldade engelska parkens ideal.

Vem som ursprungligen ritat lusthuset är i dag höljt i dunkel, men i början av 1920-talet identi­fierade Ferdinand Boberg huset som en del av det hotade kulturarv han då for runt i landet för att dokumentera för sitt arbete Svenska bilder medan tid fortfarande var. Mina morföräldrars första möte med lusthuset ägde rum lite drygt 30 år senare, 1952. Vårfloden forsade då rakt igenom huset och det var bara en tidsfråga innan detta stycke arkitekturhistoria skulle gå helt förlorat. De agerade snabbt, tiggde till sig lusthuset och flyttade det till dess nya plats med hjälp av stora trämedar och en bandtraktor under senvintern det följande året (då för övrigt Coca-Cola introducerades i Sverige). Därefter restaurerades det och dammar grävdes omkring huset för att i någon mån efterlikna det ursprungliga sammanhanget.

I dag, 45 år efter mitt kafébesök, har lusthuset åter flyttats. Det skedde redan på 1980-talet för att ett nytt elevhem skulle kunna byggas. Men den nya, mer undanskymda placeringen gör inte lusthuset rättvisa och har också berövat skol­anläggningen det lekfulla och vackert romantiska välkomstanslaget. Vad gäller mitt eget förhållande till den bruna drycken, har det helt klart förbättrats – numera hör Coca-Cola till en av mina, ytterst få, laster!

Text: Martin Rörby

Hej, Robot

Det var länge sedan robotar var science fiction.

Läs mer ›

Framtiden är redan här, och vi har robotar överallt. Man kan också hävda att vi människor med våra smarttelefoner utgör en del av ett robotiskt system, om man använder den trestegsdefinition som används av Hello Robot. Design between Human and Machine på Vitra Design Museum som pågår till 14 maj: Datasamlande sensorer, intelligent tolkningsmjukvara och ställdon (actuators) som skapar en reaktion utifrån de två förstnämnda stegen.

Utställningen innehåller allt från den robotbyggda paviljongen Elytra Filament Pavilion till konceptuellt manipulativa, neurotiska robotar och fluffiga storögda säl-gosedjur, vilka gett positiva resultat inom vården. Ja, sinnlig njutning tas också upp, likaså R2D2 vars originalkonstruktion står i första rummet. Intressant nog är också utställningskatalogen formgiven av en algoritm skapad av Double Standards i Berlin.

Elytra Filament Pavilion är en av världens mest avancerade byggnader utförd med robotars hjälp. Den 200 kvadratmeter stora strukturen består av 40 hexagonala celler som är lindade med kolfiber och glasfiber, en vansinnigt komplex konstruktion inspirerad av fibrerna som utgör strukturen av skalet på den flygande skalbaggen elytra. Designerna och konstruktörerna, ett team från Institute for Computational Design på Stuttgarts universitet, har utvecklat en algoritm som utgör parametrarna för konstruktionen. Men sedan måste de lämna över ansvaret till industriroboten som utför en process långt bortom våra mänskliga förmågor. Förutom att introducera nya metoder och sätt att använda material, blir resultatet extrem lättviktigt – hela installationen väger bara 2,5 ton. Likaså förundras jag av robotens kostnadseffektivitet – den använder inte mer dyra kolfiber än nödvändigt för att skapa en stabil struktur. Helt klart ett steg bortom dagens homogena materialtänk.

Robotar – som fick sitt namn i en pjäs från 1920 av Karel Čapek – är bara ett verktyg. Men vad händer med arkitekter och arkitektur när allt smartare mjukvara blir öppen källkod och innehåller historiens alla byggnader och blir ett slags praktisk archipedia kopplad till 3D-skrivare och industrirobotar? Vad kommer det att göra för arkitekt-egot? Kommer arkitektrollen förändras till algoritmskapande? Jag tror inte det, men klart är att yrkesrollen förändras, och att vi måste diskutera hur vi ska förhålla oss till robotar och hur robotar ska förhålla sig till oss. Polariseringen utopi/undergång fungerar inte. Förhållandet till robotar måste få vara mer komplext än så, eftersom en robot kan vara både ”god” och ”ond”. Jag lämnar därför utställningen med de tänkvärda frågor som den direkt eller indirekt ställer: Hur ska vi förhålla oss till Amazons Alexa, som är ett praktiskt hjälpmedel samtidigt som allt vi säger sparas online? Vad händer med oss när robotar tar över våra jobb? Vill du att en robot ska ta hand om dig? Skulle du bo i en robot? Hur avhängig vill du vara av smarta hjälpare? Vill du bli bättre än naturen avsåg? Dessa frågor tydliggör att det bakom varje handling en robot utför alltid finns en ideologi. I förarlösa bilar blir det extremt tydligt. Ska bilen vid en potentiell olycka prioritera humana eller finansiella värden, eller ska den skydda passageraren? Framtiden är redan här – vilka värden vill du att robotbyggd arkitektur ska innehålla?

Text: Anders Modig

Olydnad i östblocket

För oss som är gamla nog att minnas tiden före järnridåns successiva nedmontering åren kring 1990, har begreppet ”ryssbil” en klart negativ klang.

Läs mer ›

Vad som avsågs var de i förhållande till västvärldens fordonsindustri illa konstruerade, designade och hopplockade bilarna – alltifrån partitopparnas lyxåk till proletariatets spartanska småbilar (även de bara förunnade en begränsad krets) – som producerades inom östblocket. Ett lysande undantag fanns dock: den i Tjeckoslovakien utvecklade och tillverkade Tatra 603. Men att den faktiskt såg dagens ljus beror enbart på ren olydnad mot det då rådande, kommunistiska systemet.

Under mellankrigstiden hade Tatra tagit fram en serie tekniskt och formmässigt banbrytande bilar. De hade alla luftkylda svansmotorer, såväl ”folkbilen” Tatra T97 som de betydligt större premiumvagnarna Tatra T77 och Tatra T87. De två senare hade dessutom åttacylindriga motorer och alla utmärktes de av en för tiden djärv, strömlinjeform med en centralt placerad stjärtfena som särskilt kännetecken. Direkt efter andra världskriget återupptogs produktionen av T87:an i något modifierad form och en lite mer påkostad efterträdare till T97:an togs fram, T600. Men i takt med att Tjeckoslovakien knöts allt närmare till den sovjetiska maktsfären, drabbades landet också av hårdnande centralstyrning av ekonomi och industri. I början av 1950-talet hade det gått så långt att det organ som samordnade produktionsapparaten inom hela östblocket, COMECON, förbjöd Tatra att i fortsättningen tillverka personbilar. Det man i stället skulle ägna sina krafter åt var lastbilar och bussar.

De tjeckoslovakiska partitopparna och industriledarna var därmed hänvisade till att köras, eller möjligen själva köra, runt i Sovjettillverkade bilar. Även om dessa, ZIL/ZIS och ZIM, hade klara lyxbilsambitioner, var de tekniskt konventionella och dåligt byggda. Och i fråga om design hade de inget eget att komma med, utan försökte bara efterlikna amerikanska dollargrin, särskilt Packard, som fick flera av sina modeller mer eller mindre kopierade. På Tjeckoslovakiens maktelit, som var bortskämd med Tatras äldre fordonsflotta, imponerade inte de nya tjänstebilarna alls. När så bilfabrikerna i Sovjet inte heller klarade av att leverera de bilar som beställts i tid, fick man nog i Tjeckoslovakien. Regeringen i landet beslutade därför 1953, i strid mot det centrala dekretet om Tatras produktionsinriktning, att låta företaget utveckla en ny premiumbil med kraftfull, luftkyld svansmotor.

Lyckligtvis hade även ingenjörerna och formgivarna vid Tatra ignorerat påbudet om att fabriken enbart skulle tillverka tunga fordon. I hemlighet hade man börjat utveckla en ny mellanklassvagn med fyrcylindrig motor. Formgivningen var helt i linje med Tatras tidigare produktion, modern och vågad med känsla mer av rymdfarkost än traditionell bil. Genom regeringsbeslutet kunde man nu öppet fortsätta arbetet, men med en delvis ny inriktning eftersom beställningen ju gällde en större bil än den man skissat på, dessutom med V8. Det man gjorde var helt enkelt att formmässigt skala upp designen, medan bilen tekniskt kom att utgöra en vidareutveckling av de äldre, större Tatra-modellerna. Redan 1955 kunde den nya bilen, döpt till Tatra 603, visas upp för en mindre krets, och året därpå gjorde den sin verkliga debut. Med den stora motorn på närmare 100 hästkrafter, fyrväxlad låda, dubbla bromskretsar och tre strålkastare i fronten, där den i mitten var kopplad till styrinrättningen och således följde rattutslagen, var bilen klart avancerad för tiden. För formgivningen svarade ett team bestående av František Kardaus, Vladimír Popelář, Zdeněk Kovář och Josef Chalupa och den var helt i paritet med tekniken. Innerutrymmena var väl tilltagna, sex personer kunde färdas bekvämt och fyra sova gott om man fällde framsätenas ryggstöd. Utvändigt var det den mjuka, samlande formen och den elegant sluttande bakdelen med stora, välvda glasrutor kring en antydd mittfena som gav den speciella, framtidslängtande karaktären. Tack och lov att man vågade vara olydig!

Text: Martin Rörby

Omslag Erik Undéhn

Vi föll pladask för Erik Undéhns bilder på arkitektoniska solitärer.

Läs mer ›

I över två år har han arbetat med bildserien på 13 bilder som visar svensk arkitektur. Rum har valt ut sex favoriter.

–Jag känner mig inte en dag äldre än 27!

Det säger Erik Undéhn. Och det är lätt att tro honom. Det fanns nämligen Game Boy när han gick i skolan och då kan man ju inte vara alltför lastgammal. Eller?

–Det är omöjligt! utbrister han när han får reda på att Game Boy lanserades redan på 1980-­talet, vilket avslöjar att han inte är 27 – längre. Nästa år firar han 20 år som frilansfotograf och i hans portfolio finns allt från dokumentärfotografi, stilleben och porträtt, till landskap och arkitektur.

–Arkitekturfotograf är inget man blir över en natt! Det är skitsvårt. Det krävs ett öga och träning under många år. I min värld blir det bäst om man ger ett hus mycket tid, säger han.

Ljuset och stämningen går inte att skynda på och han väljer helst att fotografera under april–juni och augusti–november.

–Annars är det antingen för ljust eller för mörkt.

Men han vill inte kalla sig för arkitektur­fotograf utan föredrar att kalla sina bilder för vyer.

–Jag försöker att ge något mer än att bara visa ett hus ... Det är ett hus, men det behöver inte vara det vackraste huset. Jag arbetar mer med att skapa en stämning, säger Erik.

Med en pappa som samlade på kameror var det naturligt att låna en och börja experimentera.

–I början förstod jag ju inte skillnaden mellan en pocketkamera och en systemkamera. Men jag tyckte att det var intressant med teknik.

För ett år sedan gick Eriks pappa bort, och det visade sig att han hunnit samla mellan 400 och 600 kameror under åren. I samlingen finns både Hasselblad och Leica.

–Det dyker hela tiden upp fler kameror vartefter vi går igenom hans hus. Och då har vi inte kommit till vinden än...

Erik är ingen samlare. I stället hittar han sin drivkraft i föränderligheten, och i mötet med människor.

–Det är en ständig utveckling att vara fotograf. Det går aldrig att bli färdig!

Dock blev han för ett år sedan klar med fotoboken Vista med både lanskaps- och arkitekturbilder bland annat från Kalifornien. Den är redan slutsåld och tankar på nya böcker är på gång. Under tiden vi väntar, njuter vi av svenska solitärer. Se mer på http://www.eriku.se

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser