Ett omvälvande möte

En gråmulen juniförmiddag 1990 befinner jag mig i London. 

Läs mer ›

Jag är egentligen där på turné med den kör jag sjunger i, men medan kamraterna tar sovmorgon efter pubrundan kvällen innan, beger jag mig ut i de centrala delarna av stan på egen upptäcktsfärd. Oförberedd står jag plötsligt framför en byggnad som radikalt kommer att förändra min syn på vad arkitektur kan vara – försäkringsbolaget Lloyds då bara några år gamla huvudkontor vid Lime Street.

Ung och okunnig har detta projekt, trots mitt redan då stora intresse för arkitektur, gått mig helt förbi. Med sin klart okonventionella uppsyn, där det som präglar exteriören är trapplopp insvepta i silverglänsande plåt och teknisk infrastruktur som ventilationstrummor och hissbatterier, fattar jag först ingenting. Men trots detta tjusas jag nästan omedelbart av det höga komplexets på samma gång råa och förfinade kraft. Det påminner mig en del om Centre Pompidou i Paris, men det som där känns grällt och skrikigt framstår här som sobert och elegant. Det jag då i stunden inte vet är att släktskapet verkligen finns – upphovs­mannen till Lloyds byggnad, britten Richard Rogers, utgör tillsammans med italienaren Renzo Piano arkitekt­duon som ligger bakom kultur­centret i den franska huvudstaden.

Besviken över 1980-talets lågvattenmärken i Stockholmsarkitekturen som Royal Viking Hotel och kritisk till den internationella postmodernistiska rörelsens krystade lekfullhet, har jag inte mycket till övers för samtida byggnader. I stället klappar mitt hjärta vid den här tiden för äldre tiders byggnadskonst, särskilt det sena 1800-­talets rika nyrenässansarkitektur och det tidiga 1900-­talets art noveau eller jugend. Mötet med Rogers byggnad blir därför lika chockartat som omvälvande. Här reser sig nu en ny byggnad som väcker samma fascination och utstrålar minst lika mycket kreativ lust som någonsin ett äldre hus! Samtidigt står Lloyds huvudkontor i direkt dialog med historien, såväl platsens som den egna verksamhetens – bolaget grundades redan 1688. Detta manifesteras bland annat i att fasaden till en av försäkringsbolagets tidigare byggnader, belägen på samma tomt och uppförd 1928 i klassicistisk anda, lämnats kvar som en skärm framför det nya komplexet. För mig blir detta ett bevis för att nytt och gammalt mycket väl kan samspela. Men viktigare ändå är att Lloyds byggnad ger mig en tro på att ny arkitektur faktiskt kan tillföra värden i paritet med, eller till och med större än, det bästa som historien åstadkommit. Det har nu gått drygt 30 år sedan Lloyds huvudkontor färdigställdes och nästan lika länge sedan mitt första, slumpartade möte med det som nu blivit en tidlös ikon, fullt i klass med Eiffeltornet i Paris eller Empire State Building i New York City. I konsekvens med detta åtnjuter Rogers banbrytande verk i dag som enda så moderna byggnad i Storbritannien högsta antikvariska skyddsklass. Och i populärkulturen har Lloyds sedan länge en given plats. Ett av många exempel är filmen The Avengers från 1998. Det är en egentligen ganska förvirrad historia med Sean Connery som ärkeskurk och ledare för ett brottssyndikat som vill ta kontroll över vädret. Men scenen där några av medlemmarna i syndikatets innersta krets iförda färgglada nallebjörns­kostymer (!)
jagas av filmens hjältar under det att de far upp och ner i de glasade hissarna utanpå Richard Rogers high tech-skapelse är minnesvärd.

Text: Martin Rörby

Nedslag bland änglar 2

TEMA LOS ANGELES. Själv är bäste dräng. Det kommer med modersmjölken på Island, och kan bli ett framgångsrecept för resten av livet. Arkitektkontoret Minarc och dess isländska grundaren Erla Dögg Ingjaldsdóttir och Tryggvi Thorsteinsson lever som de lärt. 

Läs mer ›

Det syns ganska tydligt, det flera centimeter långa ärret. Och plötsligt känns det lite udda att stå där mitt i de coola kvarteren kring Bergamot Station i Los Angeles och syna Tryggvi Thorsteinssons panna. Samtidigt sammanfattar det här ärret så mycket, och att det är just Tryggvis kollega och tillika fru Erla Dögg Ingjaldsdóttir som pekar på det. För det finns två saker som utmärker arkitektkontoret Minarc och grundarna Erla och Tryggvi. Det ena är styrkan att alltid klara sig själv.

– Olyckan hände när Tryggvi bara var 1,5 år. Hans mamma fick ta nål och tråd och sy ihop honom, helt enkelt. För vad gör man när ens barn håller på att förblöda? Det går inte att ringa någon på Island, för vem ska komma? Ambulansen? Haha, nej, på Island lär vi oss tidigt att lösa problemen på egen hand, säger Erla.

Det andra utmärkande är deras lojalitet mot varandra. De träffades i Los Angeles när de båda studerade till arkitekt. De blev kvar. Och gifte sig. Tre gånger.

– Jag och en vän tävlar om hur många gånger man kan gifta sig i olika traditioner i olika länder. Island var den första gången Tryggvi och jag gifte oss, på en liten ö utanför Reykjavik. Sedan var vi i Mexiko på en stor yacht där kaptenen vigde oss, och skrev ett intyg på en liten blå servett, sedan sköt de salut i öknen. Tredje gången var 2013 i Las Vegas, med alla barnen, säger Erla. Både hon och Tryggvi tror att de blir kvar i Los Angeles, här bor de sju minuters promenad från sin studio, lika nära ligger skolan, och alldeles intill en av de få tågstationerna, Bergamot Station, där tågen går direkt till Downtown.

– När du bor här ett tag blir du på något vis fångad av staden. Du lär dig tycka om den, även om du hatar den från början... Jag tror att det beror på mentaliteten. Är du en kreativ person så är allt accepterat här. Du är aldrig annorlunda, säger Tryggvi.

Samtidigt har de aldrig riktigt lämnat Island. De är där på somrarna och över julen, och barnen pratar isländska. Dessutom har Minarc flera uppmärksammade projekt på ön. För några år sedan färdigställdes exempelvis det lyxiga äventyrshotellet Ion.

– Vi har fått många priser för det hotellet. Men egentligen var det bara naturen vi gav dem, säger Erla.

I alla år har Minarc värnat just natur- och hållbarhetsfrågor. ”Om du förstör naturen, vad ska du sätta där i stället?” frågar sig Erla. Och den övertygelsen har satt fokus på att minska avfall och spara energi. Det har i sin tur lett fram till att de i dag äger en fabrik som tillverkar Minarcs eget prefab-system mnmMOD för husen de bygger. Allt material är återvunnet och fabriken genererar inget avfall alls.

– Vi gör för det mesta privathus och har möjlighet att ha kontroll över både avfall och energi. Vi vill designa hus utifrån de här premisserna och det talar vi om för kunderna, säger Tryggvi. Los Angeles har hög svansföring vad gäller hållbarhetsfrågor. Det kan tyckas något dubbelbottnat med dagens 9-filiga motorväg i färskt minne, för att landa västerut i Santa Monica och Minarcs hemvist, men faktum är att Kalifornien och främst Los Angeles är mest miljövänligt och framåttänkande i landet (enligt staden själv), och här finns också en Green Code för byggnader. Den reglerar bland annat energikonsumtion, solenergisystem, avloppssystem, cykelparkering och laddstationer för elbilar, något som har öppnat många dörrar för Minarc.

– Vi kan också notera en skillnad i människors inställning sedan finanskrisen för tio år sedan. Det har också gjort det lättare för oss att lyckas. Det är mer hållbart tänkande, folk vill bygga ordentligt och isolera, säger Tryggvi.

Just nu färdigställer Minarc ett nytt hotell mitt i Reykjavik, på stadens huvudgata. I vanlig ordning håller de stenhårt i hela projektet. Allt från belysning, möbler och inredning till själva byggnaden. Många prototyper jobbas fram för hand i studion på Bergamot Station – för en islänning kan ju själv. Och det är bra att vara islänning på Island, men det är nästan ännu bättre att vara det i Los Angeles.

– Vi är en inspiration för många, säger Erla.

Text: Cecilia Öfverholm

Nedslag bland änglar 1

TEMA LOS ANGELES. Jennifer Siegal är prisbelönt. Tack och lov. Akademien och experimentlustan i kombination med ett socialt patos och hållbarhet kännetecknar både henne och hennes företag OMD, Office of Mobile Design. 

 

Läs mer ›

 

Det är dags att revolutionera våra bostäder. Och vi blir inte förvånade om Jennifer Siegal går i täten för denna omvälvning. Hon arbetar i ett team som just nu tar fram prototypen för framtidens boende där alla måsten har stoppats i malpåse. Det är än så länge under mycket hemlighetsmakeri och vi får vackert vänta med att berätta mer, men ritningarna som vecklades ut i den läckra studion på baksidan av hennes villa lovar gott inför framtiden.

Vi ses hemma hos Jennifer i Venice i Los Angeles. Uppe på hennes nyligen färdigställda takterrass känner vi oss märkligt omhuldade av bergen som ligger i en halvcirkel runt LA:s låga stadssiluett.

Jennifer Siegal har tagit fram ett eget prefab-koncept som hon lät pröva just här. På två dagar lyftes ett antal moduler på plats som blev ett nytt vardagsrum, ett nytt sovrum med tillhörande badrum, takterrassen samt trappan paketerad i isolerande polykarbonat som släpper in ljuset om dagarna och släpper ut ett dekorativt sken när mörkret lagt sig.

– Prefab är en ganska ny idé här. Det är snabbare och billigare, vilket är viktiga sellingpoints här, säger Jennifer.

Huspriserna har ”blown up the roof” i takt med att nya yrkeskategorier intagit staden. Efter konstnärerna och arkitekterna kom unga kapitalstarka tekniker som jobbar på Google och andra techföretag. Det negativa är prisutvecklingen, det positiva experimentlustan.

Hon har akademien och ett ständigt undervisande som sin egen grogrund för kritiskt tänkande, att alltid titta på alternativ, tänka lite till och gå utanför några extra ramar. Ett fokus är material, hur traditionella material kan användas på nya sätt och hur nya material kan ersätta gamla. Ett annat fokus är mobilitet, ett tredje hållbarhet. I hennes portfolio trängs hus på hjul, prefabricerade ökenhus, villor, en prefabricerad prisbelönt skola och annat som fortfarande är på labbstadiet.

 

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, och hur vi lever. För mig ligger det i arkitekturens natur att den aldrig vill stå still, den involveras i en konstant rörelse och vi som är verksamma letar alltid efter utveckling. När jag undervisar pushar jag mig själv framåt hela tiden. Alla dessa tankar och idéer har hon i 20 år framfört i debatter, föreläsningar och sina många projekt. Hon ser hur framtiden för mobil arkitektur öppnar sig snabbt. I takt med att husen blir alltmer flyttbara och anpassningsbara blir de också mer användbara, är hennes grundtanke.

– Inom bilindustrin har man ett intelligent sätt att tänka kring design. Vi måste låta detta smitta av sig på utvecklingen av hus. I bilen värmer du till exempel ena sidan, eller ena sätet, men i huset ska du värma allt på en gång. Revolutionen av bilen är redan här, nu är det dags att revolutionera våra hus – och det är det jag gör, säger hon.

Text: Cecilia Öfverholm

Omslag Salva López/MESURA

En del platser är hemligare än andra och söker man avskildhet i kamouflerad miljö är slottet i Peratallada i Spanien ett ställe att checka in på. 

Läs mer ›

Det medeltida slottet består av flera byggnader som omgärdar en gammal trädgård. Arkitektkontoret MESURA har skapat en oas i turkisk kalksten som ger nytt liv åt de flera hundra år gamla husen- och som lockar varje estet till att njuta ett dopp i polen. 

http://www.mesura.eu 

 

 

 

 

 

 

Text: Cecilia Öfverholm

Konstens röst i staden

Sedan en tid tillbaka genomgår Göteborg stora förändringar inom stadsmiljön, men det mesta kretsar kring hårda värden, hur man ska dra vägar och bygga hus, broar och torn. 

Läs mer ›

– En stad är så mycket mer än det, säger Per Dahlström, intendent och projektledare för utställningen Stadslandskap på Göteborgs konstmuseum.
– Berättelser och minnen är lika viktiga i skapandet av stadens identitet och den här utställningen är en påminnelse om det.

Per Dahlström berättar om psykogeografi, om konstnärer som driver omkring i staden och gör betraktelser. Det handlar om att hitta platser som kanske först inte syns och att skildra det som inte går att ta på.


– I arbetet inför utställningen har vi inventerat vår samling och plockat ut det som har med staden att göra. Och Stadslandskap är verkligen en både träffsäker och gripande odyssé över berättel­ser, av konstens avstamp i historien fram till vår nutid samt av bilder i och av staden.

Det äldsta verket är en målning från tidigt 1600-tal av François de Nomé med titeln Fantasi­arkitektur. Det är fascinerande att målningen, som visar olika arkitektoniska stilar och för tankarna till scener ur Star Wars, är 400 år gammal. Den är ett slags framtidsvision, och inspirerade surrealisten André Breton. Från Fantasiarkitektur får vi ta del av många gestaltningar av staden fram till resans slut i utställningens enda verk som inte tillhör museets samling – S Camilla E Boströms gatukonst, som har utförts på plats. Gatukonsten representeras även av Carolina Falkholts Hand och Akays installation Robo-Rainbow.

Tidsperspektivet synliggörs genom QR-koder där betraktaren kan göra jämförelser med specifika platser i staden. Det är till exempel få skillnader mellan den nutida Kopparslagaregatan i Sarajevo och den som Sven X-et Erixon målade av för nästan 90 år sedan. Däremot är det svårt att se likheten mellan kuststräckan i Barcelona i Charles Cliffords fotografi från år 1860 och dagens plats där en fyrfilig motorväg drar fram.

En del av konsten i Stadslandskap ger uttryck för dystopi, såsom den nämnda målningen av de Nomé. Ett annat exempel är Jaakko Niemeläs belysta bro av ståltråd som rör sig; verket är egentligen skuggan på väggen. Vidare skulle vi kunna tolka Anders Kristenssons foto Advokater samhälls­kritiskt, då det ofta är tjänstemännen som får fatta de stora besluten för stadens utveckling. Och risken är att resultatet blir som i Carl Hammouds målning The Magnificent Scabs där skyskraporna står tätt och dess invånare kastar ut möblerna genom fönstren.

Andra verk i utställningen kan ses som dokumentationer över personliga minnen. Här är nog Louise Nevelsons skulptur Totem I det tydligaste bidraget. Skulpturen är uppbyggd av föremål som Nevelson hittat på gatorna på Manhattan och är typisk för hennes konst. Det finns ett helt torg på Manhattan med hennes skulpturer som är uppkallat efter henne, vilket är unikt i den annars så skulpturfattiga metropolen.

Utställningen Stadslandskap kan också beskådas utifrån, då en del av fasaden har öppnats upp. Kanske är det en del av konstmuseets strävan att för omvärlden visa vikten av minnen och berättel­ser när en stad är i förvandling.

Text: Kerstin Parker
Annonser