Requiem över ett bankhus

När detta skrivs har en total omstöpning, som i hög grad innebär rivning, av det bankhus som SEB nyss lämnat vid Sergels torg i Stockholm just påbörjats.

Läs mer ›

Huset uppfördes 1963–1967 och var egentligen en del av ett större komplex för det som då hette Skandinaviska Banken. Det var ritat av Kjell Ödeen, men baserades ifråga om volymuppbyggnad och grundkaraktär på David Helldéns plan för Sergels torg med omgivningar som antogs 1960. Där slogs det fast att husen även öster om Sveavägen, i likhet med Hötorgsskraporna, skulle placeras på låga terrassbyggnader.

Med tanke på det prominenta läget lade Ödeen, påhejad av bankens dynamiske ledare Lars-Erik Thunholm, betydande möda på arbetet med detaljutformningen. Materialmässigt var det ljus granit, bronstonad plåt och glas som dominerade i exteriören. Podiebyggnaden, som ju alltså var en viktig del i det givna grundkonceptet, kom att få sin speciella karaktär av att fönstren i den övre våningen inordnades i en distinkt rytm av tätt sittande, vertikala flänsar klädda med fasadsten. I gatuplanet mötte stora skyltfönster som effektfullt kontrasterade mot den egentliga bankentréns skjutbara, genombrutna bronsportar, lekfullt komponerade av Bror Marklund.

Den långsträckta högre volymen uppe på terrassen stod till synes fritt på pelare, vilket gav en känsla av lätthet, särskilt som denna del också gjorde halt ett gott stycke före hörnet mot Hamngatan. Norrut utmed Sveavägen fick Skandinaviska Bankens hus snart sällskap av ytterligare två påkostade projekt, Anders Tengboms byggnad för Göta­banken och Nils Einar Erikssons kontorsbyggnad för Olle Engkvist. En indikation på att Ödeen själv kände sig nöjd med sitt verk var att han lät sitt namn huggas in i podiets fasad mot Hamngatan, väl synligt för alla som lyfte blicken.

Under 1990-talets cityförnyelse förändrades Kjell Ödeens bankhus en del. De öppna terrass­ytorna glasades in, vilket var ett krav från beställaren, och en ny volym tillkom närmast Hamngatan i syfte att markera kvarterets hörn. Detta var ett led i att skärpa upp stadsbilden, vilket vid denna tid ansågs angeläget från stadens sida. Redan långt tidigare hade åtgärder vidtagits som inte i alla delar var av godo för de inre rummen och sambanden med staden, bland annat hade den publika kopplingen mellan Sergels torg och Malmskillnadsgatan som från början funnits genom byggnaden försvunnit.

Men den arkitektoniska halten i Rickard Rotsteins hörnkropp från sent 1990-tal var tveklöst fullt i paritet med ursprungsbyggnadens kvaliteter. Samtidigt hade den nya delen med betydligt större glasytor och med silverglänsande, rostfri metall som komplement till materialpaletten också en egen, självklar integritet.

När så SEB för några år sedan annonserade att man stod i begrepp att lämna sitt bankhus vid Sergels torg efter femtio år, till förmån för Arena­staden i Solna, stod fastighetsägaren Vasakronan inför utmaningen att hitta en ny användning för detta stycke arkitekturhistoria, som ju numera också utgör en del av det högt kulturhistoriskt klassade kärnområdet i city. Efter ett omfattande analysarbete och en inbjuden tävling, stannade man till sist inför det inte helt okontroversiella beslutet att faktiskt ersätta betydande delar av bankhuset med en ny byggnad, ritad av Marge arkitekter. Efter vissa bearbetningar ser det nu visserligen ut att kunna bli ett riktigt fint hus, som dessutom förstärker sambanden och rörligheten i stadsväven.

Men samtidigt känner jag en krypande och stark oro för att framtiden ändå kommer att döma ut ingreppet som mycket olyckligt i den sammanhållna, världsunika modernistiska helhetsmiljön – och man kommer att undra hur vi, trots att kunskapen om områdets oskattbara värden fanns, ändå lyckades ställa till det …

Text: Martin Rörby

Landskrona fotofestival

Årets Landskrona fotofestival, den femte i ordningen, öppnade fredagen den 8 september och pågick fram till den 17 september.

Läs mer ›

De tio dagarna erbjöd ett rikt program med allt från utställningar, seminarier och artist talks, fotobokmarknad samt Dummy Award, där vinnaren får sin formgivna bok utgiven.

Det är framför allt två saker jag tar med mig från festivalen. Den första är utställningen på Citadellet av fotograferna Carlos Ayesta (Venezuela) och Guillaume Bression (Frankrike). Deras utställning Fukushima – No go zone skildrar konsekvenserna av det japanska kärnkraftverks­haveriet 2011. Verket presenteras som fyra olika fotografiska historier som är utspridda i de olika hus som utgör Citadellet. Dessutom används det gamla fängelset, som är ett fantastiskt objekt i sig själv, där ett fotografi presenteras i nästan varje cell.

Den starkaste delen i denna serie tycker jag personligen är den som behandlar naturens kraft när den får härja fritt. I ett gammalt kanontorn, om det nu finns något som heter så, hänger ett antal fotografier som alla visar på naturens urkraft. Det är villor, tågstationer och bilar som helt har slukats upp av grönskan. Det är spöklikt, men också fascinerande, att detta har skett på en så relativt kort tid. Den tredje delen finns i ett annat kanontorn, där en projektion visar de föremål som har städats bort, allt från maten i alla stormarknader till personliga föremål. Sista delen presenteras utomhus, på en stor lång vit vepa, som får mig att tänka på en rad av höbalar ute på en åker. Det är en bildsvit över själva arbetet att städa upp och sanera området.

Det andra jag vill uppmärksamma är den bortgångne fotografen Claës Lewenhaupts stipendium som delas ut under festivalen. Det vänder sig främst till unga fotografer och stipendiaten tilldelas dels en mindre summa pengar som är tänkt att kunna användas till att skaffa exempelvis ny utrustning. Stipendiaten får också ett av Claës fotografier och lämnar i sin tur över ett av sina verk till stiftelsen och blir därmed en del av Landskrona museums samlingar.

I år är fotografen Emanuel Cederqvist mottagaren. Han är utbildad vid fotoskolan i Gamleby och vid Akademin Valand, där han just nu går sista året på Masterutbildningen. Han är förutom stipendie­mottagare just nu aktuell med boken Observatören och har tidigare gett ut boken Det som blir kvar.

Berätta lite om din bakgrund. Hur började du intressera dig för fotografi?
– Jag började fotografera under gymnasiet. Jag hade precis flyttat hemifrån och gick en musik­utbildning som jag inte trivdes så bra på, så i stället för att sitta hemma och traggla skalor så anmälde jag och en kompis oss till den lokala fotoklubben. Vi var minst 20 år yngre än de andra medlemmarna och fick låna nyckel så att vi kunde vara där på kvällarna, säger Emanuel Cederqvist. 

I pressmeddelandet står det bland annat att dina arbeten ofta kretsar kring förgänglighet och den fotografiska bildens nära relation till minne och förlust. Kan du med egna ord beskriva ditt fotografiska arbete?
– Vad jag menar är att jag är intresserad av kamerans förmåga att fånga tid. Det ögonblick som bilden tas, är ett ögonblick som vi aldrig får tillbaka. Fotografiet innehåller på så sätt två olika tidsuppfattningar, ett då och ett nu. Det där är egentligen Roland Barthes funderingar, men det är tankar som inspirerar mig mycket i mitt arbete.

Kan du beskriva verken Observatören och Det som blir kvar.
– Observatören är ett arbete om en väder­observatör som försvann i Sarek för exakt 100 år sedan den 27 september i år. Han hette precis som jag, Emanuel. De svartvita fotografierna i boken växlar mellan bilder på den väderstation där observatören bodde och arbetade, och bilder på moln. I boken så representerar mätinstrumenten det konkreta och fasta, medan molnen är det flyktiga, föränderliga och ofta omätbara. Det som blir kvar är fotograferad i mitt tidigare jobb som mäklarfotograf. En del av de uppdrag jag fick var att fotografera dödsbon. 
Det är dessa fotografier som är presenterade i boken. Ibland hade personen dött på plats och man kunde se på golvet var kroppen hade legat, andra gånger var spåren efter mänsklig närvaro mer subtila.

Text: Dennis Hankvist

Ut med konsten

Ut med konsten! var den träffande titeln på en utställning, med tillhörande skrift, på Göteborgs stadsbibliotek som pågick under september.

Läs mer ›

Den visade ett urval ur stadens 70-åriga offentliga konstsamling som består av nästan niotusen verk.

Syftet med Ut med konsten! var att visa upp den representationsverksamhet som Göteborg konst, vid Kulturförvaltningen, står bakom, att skildra det omfattande arbetet i att välja ut, köpa in och sedan placera ut konsten på offentliga arbetsplatser och utomhus, samt att spegla stadens konstscens bredd, vilket i sig är enhetens främsta uppdrag. Inför utställningen arbetade intendent Angelica Olsson och hennes kollegor intuitivt med att gå igenom hela samlingen. De verk som de slutligen valde ut följde tre huvudspår: lokalt verksamma konstnärer, internationell konst och de som kommit till Göteborg och senare haft stor inverkan på stadens konstscen. I den senare kategorin kan Endre Nemes, Leslie Johnson och Börge Hovedskou nämnas.

Nemes var föreståndare och Johnson (senare) rektor för Konsthögskolan Valand och de förde vidare sina konstnärliga uttryck och ett annat formspråk till sina studenter. Hovedskou, som hade varit med i danska motståndsrörelsen och kommit till Sverige på grund av kriget, startade Göteborgs konstskola och förmedlade också en, för tiden, annorlunda inriktning genom sin undervisning.

Ut med konsten! var en alldeles briljant utställning då den såväl påminner oss om konstens enormt viktiga roll i samhället som speglar både vår samtids och historias kulturella uttryck. Många av verken kan ses som symboler för stadens identitet, såsom Sara Lännerströms Volvomotor med ett dunkande hjärta, Mona Johanssons litografi över en innergård i Majorna – en bebyggelse som redan då verket skapades var på väg bort – och Synnöve Beskows stora olje­målning över varvet som då var levande.

Men i samma omfattning är Ut med konsten! en skildring av internationella strömningar och konstens föränderlighet, som till exempel Lenke Rothmans träkuber i en plexiglaslåda som rör sig och bildar nya mönster beroende på askens placering. Rothmans ”Det var en gång …” visar ett konstverk i process, som aldrig står stilla och att konsten, liksom livet, så ofta handlar om slump och sammanhang.

Utställningen satte även den offentliga konsten i blickfånget och hur den påverkar stads­bilden och stadens runt 250 kommunala arbetsplatser. I den tillhörande filmen säger Angelica Olsson att ett konstverk i exempelvis ett väntrum ger en annan upplevelse än om det beskådas i ett galleri. I väntrummet är konsten fråntagen sitt sammanhang och kan därmed ge utrymme för en friare tolkning. Utställningens film och skrift lyfter verkligen fram att konstens uppgift just är avsaknaden av en sådan, att den har en fri egen sfär och att det är en demokratisk rättighet att få ta del av den.

Text: Kerstin Parker

Kärlekstunneln

Tänk dig att du är arkitekt, vilket du säkert är om du läser den här tidningen.

Läs mer ›

Du har givits förtroendet att rita ett projekt som kommer att användas av tiotusentals personer dagligen, som tagit år att genomföra och kostat miljardbelopp.
Men, din uppdragsgivare tycker inte att det är värt att kommunicera det till allmänheten därför att de anser att det inte finns något intresse. Ja, bara i Stockholm är ett sådant skämt sant, för SL har valt att behandla arkitekturen i tunnelbanans elva nya stationer och dess arkitekter precis så.

I Helsingfors pågår också en utbyggnad av tunnelbanenätet och i september invigs den första sträckan av den nya Västmetron med åtta statio­ner, av totalt tretton, som ska förbinda Helsingfors med grannkommunen Esbo. Den för Helsingfors karaktäristiska orangea designen av allt från vagnar och sittbänkar till skyltning som togs fram av Antti Nurmesniemi, Yrjö Kukkapuro, Simo Heikkilä och Börje Rajalin kommer till viss del leva vidare i de nya stationerna som ritats av arkitektkontoren Helin & Co, ALA Architects, Artto Palo Rossi Tikka Architects och HKP. Stationen vid Aaltouniversitet i Otnäs öppnar för trafik i september och har ritats av ALA Architects.

– Tanken är att passagerarna ska kunna identifiera stationerna även från vagnarnas insida,
säger Antti Nousjoki, en av ALA:s grundare.

Han fortsätter:
– Det här, tillsammans med att välja oss att utföra ett ”kick ass”-arbete har gjort arkitekturen till det positiva inslaget i ett annars plågat projekt.
Det sista är en hänvisning till att Västmetron pinats av överskridna budgetar och förseningar.
– Självklart är vi glada att bli omnämnda, avslutar Antti Nousjoki, och det är det som är svaret på den ursprungliga frågan om han är nöjd med hur uppdragsgivaren kommunicerat arkitekturen och arkitekterna i marknadsföringen av projektet. Det var inga konstigheter att hitta namnen på arkitekterna för Helsingfors utbyggda tunnel­banenät, men det krävdes mer än ett perkele för att hitta vilka arkitekter som ritat Stockholms nya stationer.

Kan det vara så att de helt enkelt inte är så mycket att tala om, att de inte har ”kick ass”-arkitektur? Tja, det är ju en möjlighet och visst finns det, som på alla andra arkitekturområden gott om förspillda möjligheter (3XN:s magplask till entrébyggnad på Odenplan är det främsta exemplet), men en titt bakåt visar att SL har ett bra track record: När tunnelbanan invigdes 1950 var slutstationen Hökarängen ritad av självaste Peter Celsing som under några år var knuten till SL:s arkitektkontor och då ansvarade för utformningen av 23 stationer. Röda linjens grottstationer med färgstarka sträckmetallinslag som bärande formelement ritades av Michael Granit och höll så hög klass att Stadions och Tekniska högskolans stationer fick dela på Kasper Salin-priset 1973.

Vem som helst skulle imponeras av det arvet, utom SL som i stället slår sig för bröstet beträffande konsten i tunnelbanesystemet. Det finns, enligt landstingets pressavdelning, ett stort intresse för den konstnärliga utsmyckningen men man bedömer att det inte finns något intresset för arkitekturen och håller därför tyst om att det är &Rundquist, Sweco och White som ska rita stationerna.

I någon mening har Moskva satt standarden för vad tunnelbanan ska vara: folkliga palats som upphöjer något så trivialt som kollektivt pendlande till en handling lika ädel som baldans under kristallkronor. Det var väl därför som Helsingfors, när tunnelbanan skulle byggas, tog hjälp av en av landets främsta formgivare.
I Stockholm är attityden en annan och följaktligen gick uppdraget när tunnelbanevagnarna skulle kläs för snart 20 år sedan till Sveriges främste kännare av Musse Pigg.

Text: Daniel Golling och Gustaf Kjelling

Dokumentera det obyggda

Augusti ut hos RIBA på 66 Portland Place i London pågår en utställning om Ludwig Mies van der Rohes (1886–1969) enda projekt på de brittiska öarna.

Läs mer ›

Mansion House Square som det heter, eller hette, blev aldrig byggt och fick stark kritik under sin projektering inte minst från prins Charles. Projektet började i slutet av Mies van der Rohes karriär 1962 och blev officiellt nedlagt först 1985, lite mer än tjugo år senare. Mies design var ett 19 våningar högt kontorskomplex i glas och stål med ett torg på en tomt precis bredvid Lord Mayor’s Mansion House i centrala London.

Men även om det inte blev något hus av just Mies på tomten blev det faktiskt ändå ett hus byggt. Lord Peter Palumbo, som tillsammans med sin far ägde tomten och hade varit ledande i att anlita Mies, vände sig vidare till James Stirling efter att dödsstöten för Mies projekt hade satts in. Huset som byggdes var även det starkt kritiserat och det råder fortfarande delade åsikter om Stirlings Number One Poultry. Men Number One Poultry är i dag Grade II-klassat, faktiskt det yngsta huset som har fått denna klassning, och anses vara ett post-modernistiskt mästerverk. Inte heller Stirling hann dock se sitt projekt förverk­ligat, utan dog 1992 medan huset stod färdigt 1997. Kanske är det en hemsökt plats för arkitekter. Utställningen på RIBA är en liten och intim genomgång där båda arkitekternas projekt får lika mycket utrymme. Projekten presenteras genom ritningar, modeller och samtida nyhetsklipp. Genom att presentera de båda projekten tillsammans är det lätt att se de olikheter som är så uppenbara vid en första anblick. Men det finns också en rad likheter mellan projekten, där James Stirling månar om en länk till den historiska platsen samt ett hänsynstagande till Mies långdragna projekt.

 

Intresset för Mies van der Rohes Mansion House Square tar inte slut där. Redan i början av årsskiftet kunde nyfikna vara med och stödja ett bokprojekt om just detta hus och dess historia via Kickstarter. Det är Jack Self och hans Real Foundation som just nu håller på att färdigställa en bok (se mer om Real Foundations utgivningar i majnumret av Rum 2017). Genom bland annat Lord Palumbo presenteras arbetet och processen mer ingående, och tidigare aldrig publicerade ritningar och skisser från Mies van der Rohe och hans kontor har grävts fram från Lord Palumbos arkiv. I en tidigare publicerad intervju i tidningen Real Review mellan Jack Self och Lord Palumbo kan man bland annat få reda på Lord Palumbos åsikter om de två husen.

– Det var inte direkt min första förälskelse. (Number One Poultry, reds anm.) Det är något speciellt och väldigt betydelsefullt med din första kärlek, du kommer aldrig riktigt över den.

Det är svårt att säga om det är en stor förlust att Mies van der Rohes projekt aldrig byggdes. Det är, på ritningarna och skisserna, ett väldigt klassiskt Mies-hus, kanske är det intressantare att det blev Stirlings köttrosa båt som ockuperar platsen. Det är kanske inte det mest iögonfallande projektet jag skådat, men det har sin position i arkitekturhistorien. Jag ser i alla fall fram emot boken efter att ha lunkat runt i den lilla utställningslokalen, och väntar med stort intresse på att få dyka ner i ännu mer material och bilder av ett hus som aldrig blev byggt.

Text: Dennis Hankvist
Annonser