Kärlekstunneln

Tänk dig att du är arkitekt, vilket du säkert är om du läser den här tidningen.

Läs mer ›

Du har givits förtroendet att rita ett projekt som kommer att användas av tiotusentals personer dagligen, som tagit år att genomföra och kostat miljardbelopp.
Men, din uppdragsgivare tycker inte att det är värt att kommunicera det till allmänheten därför att de anser att det inte finns något intresse. Ja, bara i Stockholm är ett sådant skämt sant, för SL har valt att behandla arkitekturen i tunnelbanans elva nya stationer och dess arkitekter precis så.

I Helsingfors pågår också en utbyggnad av tunnelbanenätet och i september invigs den första sträckan av den nya Västmetron med åtta statio­ner, av totalt tretton, som ska förbinda Helsingfors med grannkommunen Esbo. Den för Helsingfors karaktäristiska orangea designen av allt från vagnar och sittbänkar till skyltning som togs fram av Antti Nurmesniemi, Yrjö Kukkapuro, Simo Heikkilä och Börje Rajalin kommer till viss del leva vidare i de nya stationerna som ritats av arkitektkontoren Helin & Co, ALA Architects, Artto Palo Rossi Tikka Architects och HKP. Stationen vid Aaltouniversitet i Otnäs öppnar för trafik i september och har ritats av ALA Architects.

– Tanken är att passagerarna ska kunna identifiera stationerna även från vagnarnas insida,
säger Antti Nousjoki, en av ALA:s grundare.

Han fortsätter:
– Det här, tillsammans med att välja oss att utföra ett ”kick ass”-arbete har gjort arkitekturen till det positiva inslaget i ett annars plågat projekt.
Det sista är en hänvisning till att Västmetron pinats av överskridna budgetar och förseningar.
– Självklart är vi glada att bli omnämnda, avslutar Antti Nousjoki, och det är det som är svaret på den ursprungliga frågan om han är nöjd med hur uppdragsgivaren kommunicerat arkitekturen och arkitekterna i marknadsföringen av projektet. Det var inga konstigheter att hitta namnen på arkitekterna för Helsingfors utbyggda tunnel­banenät, men det krävdes mer än ett perkele för att hitta vilka arkitekter som ritat Stockholms nya stationer.

Kan det vara så att de helt enkelt inte är så mycket att tala om, att de inte har ”kick ass”-arkitektur? Tja, det är ju en möjlighet och visst finns det, som på alla andra arkitekturområden gott om förspillda möjligheter (3XN:s magplask till entrébyggnad på Odenplan är det främsta exemplet), men en titt bakåt visar att SL har ett bra track record: När tunnelbanan invigdes 1950 var slutstationen Hökarängen ritad av självaste Peter Celsing som under några år var knuten till SL:s arkitektkontor och då ansvarade för utformningen av 23 stationer. Röda linjens grottstationer med färgstarka sträckmetallinslag som bärande formelement ritades av Michael Granit och höll så hög klass att Stadions och Tekniska högskolans stationer fick dela på Kasper Salin-priset 1973.

Vem som helst skulle imponeras av det arvet, utom SL som i stället slår sig för bröstet beträffande konsten i tunnelbanesystemet. Det finns, enligt landstingets pressavdelning, ett stort intresse för den konstnärliga utsmyckningen men man bedömer att det inte finns något intresset för arkitekturen och håller därför tyst om att det är &Rundquist, Sweco och White som ska rita stationerna.

I någon mening har Moskva satt standarden för vad tunnelbanan ska vara: folkliga palats som upphöjer något så trivialt som kollektivt pendlande till en handling lika ädel som baldans under kristallkronor. Det var väl därför som Helsingfors, när tunnelbanan skulle byggas, tog hjälp av en av landets främsta formgivare.
I Stockholm är attityden en annan och följaktligen gick uppdraget när tunnelbanevagnarna skulle kläs för snart 20 år sedan till Sveriges främste kännare av Musse Pigg.

Text: Daniel Golling och Gustaf Kjelling

Dokumentera det obyggda

Augusti ut hos RIBA på 66 Portland Place i London pågår en utställning om Ludwig Mies van der Rohes (1886–1969) enda projekt på de brittiska öarna.

Läs mer ›

Mansion House Square som det heter, eller hette, blev aldrig byggt och fick stark kritik under sin projektering inte minst från prins Charles. Projektet började i slutet av Mies van der Rohes karriär 1962 och blev officiellt nedlagt först 1985, lite mer än tjugo år senare. Mies design var ett 19 våningar högt kontorskomplex i glas och stål med ett torg på en tomt precis bredvid Lord Mayor’s Mansion House i centrala London.

Men även om det inte blev något hus av just Mies på tomten blev det faktiskt ändå ett hus byggt. Lord Peter Palumbo, som tillsammans med sin far ägde tomten och hade varit ledande i att anlita Mies, vände sig vidare till James Stirling efter att dödsstöten för Mies projekt hade satts in. Huset som byggdes var även det starkt kritiserat och det råder fortfarande delade åsikter om Stirlings Number One Poultry. Men Number One Poultry är i dag Grade II-klassat, faktiskt det yngsta huset som har fått denna klassning, och anses vara ett post-modernistiskt mästerverk. Inte heller Stirling hann dock se sitt projekt förverk­ligat, utan dog 1992 medan huset stod färdigt 1997. Kanske är det en hemsökt plats för arkitekter. Utställningen på RIBA är en liten och intim genomgång där båda arkitekternas projekt får lika mycket utrymme. Projekten presenteras genom ritningar, modeller och samtida nyhetsklipp. Genom att presentera de båda projekten tillsammans är det lätt att se de olikheter som är så uppenbara vid en första anblick. Men det finns också en rad likheter mellan projekten, där James Stirling månar om en länk till den historiska platsen samt ett hänsynstagande till Mies långdragna projekt.

 

Intresset för Mies van der Rohes Mansion House Square tar inte slut där. Redan i början av årsskiftet kunde nyfikna vara med och stödja ett bokprojekt om just detta hus och dess historia via Kickstarter. Det är Jack Self och hans Real Foundation som just nu håller på att färdigställa en bok (se mer om Real Foundations utgivningar i majnumret av Rum 2017). Genom bland annat Lord Palumbo presenteras arbetet och processen mer ingående, och tidigare aldrig publicerade ritningar och skisser från Mies van der Rohe och hans kontor har grävts fram från Lord Palumbos arkiv. I en tidigare publicerad intervju i tidningen Real Review mellan Jack Self och Lord Palumbo kan man bland annat få reda på Lord Palumbos åsikter om de två husen.

– Det var inte direkt min första förälskelse. (Number One Poultry, reds anm.) Det är något speciellt och väldigt betydelsefullt med din första kärlek, du kommer aldrig riktigt över den.

Det är svårt att säga om det är en stor förlust att Mies van der Rohes projekt aldrig byggdes. Det är, på ritningarna och skisserna, ett väldigt klassiskt Mies-hus, kanske är det intressantare att det blev Stirlings köttrosa båt som ockuperar platsen. Det är kanske inte det mest iögonfallande projektet jag skådat, men det har sin position i arkitekturhistorien. Jag ser i alla fall fram emot boken efter att ha lunkat runt i den lilla utställningslokalen, och väntar med stort intresse på att få dyka ner i ännu mer material och bilder av ett hus som aldrig blev byggt.

Text: Dennis Hankvist

Historien tur och retur

För att dokumentera de svåra konstnärliga och kulturhistoriska förluster mänskligheten lidit genom förstörelsen av det europeiska byggnadsarvet under andra världskriget, publicerade ett förlag i USA 1946 boken Lost Treasures of Europe.

Läs mer ›

Det är ett omfattande bildverk med fotografier i finaste djuptryck av förlorade byggnadsverk och stadsmiljöer, i huvudsak så som de såg ut före förstörelsen. Boken tillkom under medverkan av den amerikanska Roberts Commission, som hade tillsatts av president Franklin D. Roosevelt redan medan kriget pågick för att dokumentera och i möjligaste mån rädda byggnadskonst, skulptur, måleri och annat av oskattbart kulturhistoriskt värde. För eftervärlden har den grupp arkitekter, konsthistoriker, museiintendenter och andra som utförde det omfattande och bitvis riskfyllda arbetet i de krigshärjade länderna blivit känd som ”The Monuments Men”, trots att också kvinnor ingick. (Insatserna uppmärksammades för några år sedan genom en storfilm med George Clooney i den ledande rollen.)

Plansch 418 i Lost Treasures of Europe visar den östra borggården på Berlins slott, den kanske värdefullaste delen av anläggningen som den såg ut efter arkitekten Andreas Schlüters omgestaltning i början av 1700-talet. Slottet, grundlagt redan 1443, blev svårt skadat under ett amerikanskt bombanfall mot Berlin i februari 1945, men huvudparten av strukturen stod ändå kvar relativt intakt med värdefull byggnadsskulptur, unika stucktak etcetera. Det skulle med andra ord ha varit fullt möjligt att restaurera komplexet. Den politiskt betingade uppdelningen av Berlin efter kriget i en östlig och en västlig del beseglade dock slottets öde. Som uttryck för de furstar, kungar och kejsare som genom historien styrt det som skulle bli Tyskland och den ordning de representerade, var slottet något som den nya, från Moskva riggade kommunistregimen i Östtyskland inte gav mycket för. Genom en serie sprängningar från september till december 1950 raderades den väldiga slottsanläggningen bit för bit för att i början av följande år vara helt utplånad. Det vandalartade förloppet dokumenterades i en särskild skrift, Das Berliner Schloss und sein Untergang, publicerad 1951 på västtyskt initiativ.

Det avrivna området döptes till Marx-Engels-Platz och försågs först med en stor tribun varifrån den östtyska partitoppen och kretsen kring denna skulle kunna ta del av politiska manifestationer och militärparader. I början av 1970-talet togs den östra delen av platsen i anspråk för det under arkitekten Heinz Graffunders ledning formade Palast der Republik. Det var ett modernistiskt präglat prestigebygge med fasader i vit marmor och bronstonat glas, som bland annat inrymde det östtyska parlamentet, Volkskammer. När Berlin­muren sedan föll 1989 och Sovjetunionen en kort tid därefter upplöstes, närde många en önskan om få se slottet återuppfört på platsen. Efter ett fullskaleexperiment 1993–1994 med delar av fasaden tryckt på duk som spänts upp på byggnadsställningar, beslutade det återförenade Tysklands parlament 2002 att riva Palast der Republik och 2007 att faktiskt återskapa en till det yttre trogen kopia av slottet. Projektet inkluderade Schlüters borggård, men däremot inte den mer småskaliga och sammansatta längan mot floden Spree i öster, som man i stället tänkte sig helt nygestaltad.

Berlins återuppståndna slott beräknas att stå helt färdigt om två år. Det ska då under samlings­namnet Humboldt Forum inrymma ett museum över utomeuropeisk konst och kultur, en mötesplats för vetenskap och lärande, ett bibliotek och ett stort konferenscentrum. Det är lätt både att förstå och hysa sympati för den lockelse som rekonstruktionen av Berlins slott i sin överväldigande barockprakt utövar. Men man kan samtidigt undra om framtiden kommer tycka att vi nu gjort oss skyldiga till samma typ av övergrepp som 1950-talets kommunistregim, när vi reviderat historien genom att ha avlägsnat Palast der Republik, en av de viktigaste symbolerna för det kalla krigets Berlin, till förmån för en modell i skala 1:1 av en för alltid förlorad byggnad …

Text: Martin Rörby

Fernando Guerra

Det som först slår mig när jag blickar ut över fotografierna i olika storlekar som pryder väggarna på Fernando Guerras retrospektivutställning i Fundação Centro Cultural de Beléms enorma ”garagegalleri” Garagem Sul i Lissabon, är hur det här inte enbart rör sig om arkitektoniskt foto­graferande.

Läs mer ›

 Den 47-årige portugisen har under sin aktningsvärda, febrila uppåtspiralskarriär allt mer svarvat fram ett visuellt grepp som ger stort utrymme för människorna i, och vid sidan om, de byggnadsverk som han har anlitats för att dokumentera. En infallsvinkel som på ett sätt är självklar – för vem befolkar hus om inte människor? – men som samtidigt är allt för sällsynt i design- och arkitekturvärlden, där utställningar och magasin ofta blir väl sterila och opersonliga.

Få europeiska fotografer är i dag så prominenta inom arkitekturfotografi som Fernando Guerra, och här har både hans egen utveckling lagts fram kronologiskt, och konstformen som har utvecklats till ett eget fält, i egen rätt, under de senaste decennierna. Lägg därtill de tekniska framsteg som har gjort arkitekturfotografi till något helt annat 2017 än det var 1980. I en lång glasmonter genom utställningslokalen har man radat upp Guerras utrustning genom åren – från filmkameror till diaskannrar, och de drönare han ständigt använder i dag. Det är lika hisnande som bevekande att se förändringen, vilket även i viss mån avspeglar sig i fotografierna.

Utställningslokalen delas upp av ett antal gigantiska digitala skärmar organiserade utifrån teman som Exteriörer, Interiörer, Natt och Detaljer. Och nio av Guerras mest ikoniska bilder har projicerats upp på snäppet mindre LCD-skärmar med tillhörande hörlurar, där han förklarar tankarna bakom bilderna – och sitt tillvägagångssätt. Men mest intressant och avslöjande av trender inom arkitektur och design, är nog den långa raden av magasinsomslag med Guerras bilder.

Guerras förmåga att ”klä” byggnader och miljöer nära dem, har gjort att han omfamnats både av arkitekturvärlden och konstvärlden, och utställningens kurator Luís Santiago Baptista, 
tidigare chefredaktör på det portugisiska konst- och arkitektirmagasinet Arqa, har på ett mästerligt vis förklarat varför i sitt retrospektivutformande. Guerra har samma öga för liv som för byggnader (där det artificiella i en uppenbart ditplacerad roddbåt blir lika poetiskt som det artificiella i en fasad). Guerra lyckas gång på gång bygga broar mellan dessa – på ett sätt som få har lyckats med.

Fernando Guerra: A photography practice 
under X-ray, till 15 oktober 2017
Garagem Sul, Centro Cultural de Belém, 
Lissabon, Portugal
http://www.ccb.pt

 

Text: Erik Augustin Palm

Intryck ger avtryck

Frågan om hur arkitekturen bäst förhåller sig till naturen har klurats på i alla tider.

Läs mer ›

Ibland dominerar och manifesteras det byggda, ibland ska det osynligt och varsamt läggas till. Nuförtiden handlar relationen mellan natur och arkitektur inte så mycket om byggnader utan om långsiktig hållbarhet, om att inte skövla och tränga bort och hur vi bättre ska lyckas integrera oss med den. Och arkitektur och natur möts överallt. I städerna värnas nu det gröna, parallellt som vi letar lösningar för att återbefolka vår tömda landsbygd. Experterna är bra på att definiera tydliga kriterier för vad megastad och urskog är, men i lagren däremellan behövs ny kunskap om vem som bör rå över vem för att uppnå balans och uthållighet. Runt om i världen arkitekt-workshoppas och föreläses det för fullt om naturen som källa till välbefinnande och rekreation – men självklart främst som vår stora råvarufatabur. Hur ska vi planera för att lyckas spara så att jorden orkar härbärgera alla sina människor, djur och växter?

I somras fick ett brokigt gäng nordiska arkitektur- och designstudenter möjligheten att bli en del av och sätta sina spår i ett stycke vid­underlig svensk natur, då de under ett par intensiva juniveckor befann sig i Höga kustens storslagna naturområde, ett av Unescos 15 svenska världsarv, där himmel från hög höjd möter hav och där täta skogar skyddar det unika och rika djur- och växtlivet. De 15 studenterna deltog i arkitektur­festivalen Arknat som för första gången arrangerades i somras. De engagerade initiativtagarna, Jerry Engström, grundare av FriluftsByn, och Martin Björklund, byggnadsingenjör från Sweco Archi­tects i Örnsköldsvik, är nöjda och hoppas att festivalen blir återkommande. Målet är att ”på hållbara grunder vidareutveckla den lokala turismen i samklang med naturen” och förtydliga att arkitektur spelar en viktig roll i våra liv, både hur vi bygger, hur det ser ut och hur det anpassas i sin omgivning.

För studenterna inleddes veckorna med föreläsningar och exkursioner tillsammans med erfarna arkitektur- och naturkännare. Efter ett par intensiva dagar delades de in i tre grupper som fick i uppgift att skissa på vindskydd som de sedan fick konstruera, projektera och själva bygga upp av närvuxet trä. Ett placerades gömt i skogen, ett på hög höjd med utsiktsramp och ett precis invid strandkanten där de nu alla ger skydd för rast och vila åt Höga kusten-vandrarna.

Arknat är inget jättemärkvärdigt i sig, men blir en av många, välbehövliga ringar på vattnet som hjälper dagens naturovana varelser ut i naturen. För trots att människan ter sig liten som ett blåbär i den här vilda naturen, ger hennes fötter fortfarande på tok för stora avtryck på vårt klot.

Text: Matilda Stannow
Annonser