« tillbaka

At the Ofis

Text: Anders Modig
Foto: Janez Martincic

ARKITEKTPORTRÄTT OFIS. Har du noterat att Slovenien får alltmer uppmärksamhet på
designscenen? Ofis är ett av de främsta kontoren med en portfolio som innehåller allt från små svåråtkomliga, obemannade alphyttor till arkeologiska renoveringar och futuristiska fotbollsarenor. 

– Vi vill jobba i alla olika skalor, säger Spela Videcnik, som tillsammans med Rok Oman grundade det Ljubljana-baserade kontoret
Ofis 1998.

Duon träffades under första året på universitetet – faktum är att de förenade sina krafter för det allra första studentprojektet de gjorde, och har fortsatt jobba tillsammans sedan dess. Studenttidens projekt handlade framför allt om teaterscenografier.

– De första kreativa försöken är alltid viktiga för en arkitekt – det var en fantastisk skola för oss att prata med regissörer och skådespelare, säger Spela när Rum ringer upp henne en gråkulen decemberdag.

– Det var väldigt likt processen i arkitektoniska projekt, där man pratar med olika intressegrupper, olika hierarkier – det blir liksom ett projekt i miniatyr. Och det går fortare, vilket gör att du får testa dina estetiska vingar, du lär dig vad som fungerar och inte genom praktiska experiment. Skillnaden är naturligtvis att arkitektur måste vara funktionell, i teater är det ju framför allt det synliga som räknas, fortsätter hon. Efter grundutbildning på hemmaplan sökte sig duon till ett masterprogram i London, och samma vecka som de tog examen från Architectural Association vann de en tävling för ”ett av de svåraste projekten vi gjort”: Ljubljana City Museum i Auersperg Palace, intressant nog med adressen Novi Trg (Nya torg), vilket visar att svenska och slovenska tillhör olika men besläktade grenar av de indoeuropeiska språken. Men åter till ämnet: Palatset från 1600-talet var i förfall, till stor del på grund av att det aldrig återställts till fullo efter en kraftig jordbävning 1895. Briefen gick ut på att skapa ett museum genom att varsamt renovera och på något vis öppna upp den arkeologiskt intressanta sajten – palatset som köptes av staden 1935 är nämligen bara toppen på isberget. I själva verket har platsen en lager-på-lagerhistorik som går tillbaka till tusen år före Kristus, och palatset är byggt ovanpå lämningar från de olika tidsåldrarna. Tidigare hade Auersperg ingen källare, så Ofis förslag gick ut på att göra en tre meter djup utgrävning för att blotta de olika erorna barock, romarriket och tusen år före Kristus. Förenklat sett så var det bara att sätta spaden i marken, allt finns ju här. En meter under markytan barock, ytterligare en halv meter längre ner romarriket, och tre meter under ytan mängder av gravar och andra lämningar från cirka tusen år före Kristus. En av överraskningarna från utgrävningarna visade att museet i själva verket står mitt på en åtta meter bred väg som byggdes av romarna på 100-talet. I övrigt var man tvungen att använda sig av minimala interventioner eftersom den historiska strukturen är belägen i den kulturhistoriskt skyddade stadskärnan. Betong sprutades in direkt i grunden för att stabilisera kärnan och därefter kom den iögonfallande men känsligt utförda kompletteringen – en modern, inglasad betongramp som snirklar sig ett och ett halvt varv runt palatset likt Saturnusringar. Besökarna kan följa rampen från de blottlagda förhistoriska lämningarna tre meter under markytan, för att sedan följa Saturnusringarna upp till tolv och en halv meter ovan jord. Rampen rymmer även nödvändiga infrastrukturella funktioner som luftkonditionering, ljus-diffusorer och brandskydd – standardkrav för ett museum.

– Det var ett komplext projekt – men vi var unga, modiga och orädda. Det är inte så att vi har blivit räddare med åren, men kanske att man tänker lite mer amerikanskt i avseendet ”Vad kan hända? Vad händer om någon faller?” Sådant tänkte vi inte på när vi var unga. I dag har museet 14 år på nacken.

– Det är fortfarande nice att komma tillbaka. Det fungerar, säger Spela.

I början av det nya millenniet satsade huvudstaden Ljubljana stort på social housing-projekt – hyresrätter med låga reglerade hyror som gör det möjligt för unga och låginkomsttagare att få tillgång till bra boenden. Dessa ägs och byggs i regel av regeringen, eller som i fallet med Tetris från 2007: byggs av en totalentreprenör som säljer hela projektet till regeringen så fort det är färdigt. Hur Tetris, färdigställt 23 år efter den ryska programmeraren Aleksej Pazjitnovs succéspel från 1984, fått sitt namn är uppenbart. Det ser otroligt komplext och allt annat än budgetpressat ut. Men faktum är att huset är baserat på en rektangulär låda, med kreativt gestaltade balkonger, påhängda
likt ett andra skinn. Ofis arbetar ofta så, både i lägenhetshus och villor.

– Fasaderna är väldigt viktiga – det är där du kan vara kreativ, det är där du kan vara arkitekt, menar Spela.

Byggkostnaderna för social housing ligger i regel på 600 euro per kvadratmeter lägenhetsyta, vilket i Slovenien är ungefär 50 procent av ”normala” byggkostnader. Ändå handlar Tetris eller andra social housing-projekt i Ljubljana inte om låg kvalitet, utan om att spara där det går. Till exempel optimeras beboelig yta genom att göra korridorer, trapphus och hissar så små som möjligt, utan att förbise byggnormer kring tillgänglighet. Ett annat sparområde är att använda fönsterramar av PVC i stället för metall eller trä – men när det gäller själva fönstren är de av normalstorlek för att besörja ljuspositiva miljöer. Dessutom har de flesta lägenheterna – varav en majoritet är tvåor – både balkong och lodya; slovenska för vinterträdgård, en stark arkitek­tonisk tradition i denna region.

Kreativa fasader kännetecknar också Basket, som stod färdigt 2012. Detta hus med 192 studentlägenheter om 35 kvadratmeter vardera på en långsmal tomt vid Parc de la Villette som gränsar till den nordöstra delen av Paris Périphérique , var Ofis första uppdrag i utlandet. Det var i själva verket den första franska tävlingen som kontoret deltog i. Juryn föll för förslaget med en enkel, långsmal byggnad vars fasad kännetecknas av tre våningar höga, triangulära balkongmoduler och en uppdelning som ger plats för en liten trädgård i husets mitt. De triangulära balkongmodulerna är liksom staplade i olika vinklar, vilket ger ett första intryck av att hela huskroppen består av slumpmässigt staplade, förskjutna lådor. Detta visuella intryck förstärks av balkongmodulernas horisontellt löpande träplattor av HPL-typ. Med risk för att skriva dig på näsan, kära läsare: Balkongmodulerna är ett ypperligt exempel på hur man med en enkel, rationell byggprocess kan skapa komplex och spännande estetik. Denna främre fasad gränsar till den sista hållplatsen för spårvägen som kan ta de boende in till attraktionerna i centrum. Baksidan, som angränsar mot en fotbollsplan, domineras av en nätklädd fasad med trippel funktion: estetisk, bärande och sist men inte minst skydd mot vilsekomna tåfjuttar.

Stora krav ställdes på fönstren för att ljudisolera mot framsidans spårväg och baksidans fotboll. Hög fönsterkvalitet var också en nödvändighet för att projektet skulle kunna kvalificera sig för den högsta klassen i energiberäkning, vilket i Frankrike ger skattelättnader. Energimålet uppnåddes genom en rad åtgärder, däribland mekanisk till- och frånluftsventilation med värmeåtervinning, 300 kvadratmeter solfångare på taket för el, och genom att återvinna regnvattnet för bevattning av gröna ytor utomhus. Dessutom installerades snabbstängande, vattensparande kranar från Grohe.

– Kranarna blev ett drama. Entreprenören installerade vanliga kranar i alla lägenheter. Som tur var märkte vi det vid inspektion på ett tidigt stadium, säger Spela.

Det blev dock ingen diskussion – entreprenören tvingades till en ”gör om, gör rätt, försvinn”-manöver, eftersom de energisnåla kranarna var tydligt angivna i kontraktet.

För mig som är uppvuxen på 1970- och 1980-talen så är Slovenien för evigt förknippat med Kranjska Gora. Att hålla både tummarna och andan under dramatiska hundradelsbataljer mellan blyga, fräkniga Stenmark och hemmasonen Bojan Križaj i Rod Stewartfrisyr, båda med Elan-skidor. Jag nämner det för Spela, som inte bara minns denna era mycket väl, hon har också en stark passion för bergen som lett till ett flertal projekt i närheten av Kranjska Gora, som än i dag står värd för världscupåkning.

– Alpine Barn är vårt sätt att hedra det lokala arkitekturarvet i dessa trakter. Gamla strukturer som den här ladan blir tyvärr ofta förstörda – folk vet helt enkelt inte vad de ska göra med de gamla byggnaderna. Men med Alpine Barn visar vi att man kan behålla dem som de är men ändå återanvända dem och göra något helt annorlunda som ändå blir en del av en nationell identitet, säger hon. Den 120 kvadratmeter stora loftliknande lägenheten med öppen planlösning är en
nutida tolkning av traditionellt snickeri i den alpina världen.

– Slovenien är en liten nation med två miljoner invånare. Vi har vår egen kultur, vårt eget språk, våra egna poeter, vårt eget vin, mat – vi är stolta, och det är viktigt att inte tappa bort det i globaliseringen. Det är viktigt att uppskatta våra skillnader, säger hon.

Högt ovan ladan, på 2 200 respektive 2 300 meter över havet i otillgängliga bergstrakter har de även byggt Kanin och Skuta, två av landets femton alphyttor. De båda är ett friskt tillskott, eftersom de flesta andra hyttorna är 80 till 120 år gamla. Med hytta menas här byggnader med plats för max åtta vandrare som kan övernatta gratis, enkla strukturer utan värme eller bekvämligheter. Helt enkelt ett slags permanenta bivacker där man kan rulla ut sin sovsäck på en träbrits i skydd från de extrema elementen som bjuder på upp till 12 meter snö om året.

– Kanin och Skuta, som båda flögs upp med helikopter, är inte vinstdrivande projekt, utan de handlar om att testa material. De är experiment i fullskala som vi gjort tillsammans med bland andra Harvarduniversitetet, säger Spela. Långsidorna av Skuta består av betongpaneler, och kortsidorna av treglasfönster. Insidan består enbart av lärkträpaneler.

9,7 kvadratmeter stora Kanin av trä, aluminium och glas står inte helt olikt en kista ställd på högkant, och är även den träklädd på insidan. De båda bivackerna har som sagt inget värmesystem, men värms upp på 3–4 timmar av kroppsvärmen. I andra änden av storleksskalan hittar vi i en skogsdunge i belarusiska Barysau ett av Ofis största projekt: En arena med 13 000 färgglada sittplatser. Uppdraget landades på ett ovanligt sätt – Barysaus fotbollslag spelade en match i Maribor, där Ofis också har gjort en arena. Laget gillade atmosfären, akustiken och känslan i arenan och kontaktade Ofis med en förfrågan om att få kopiera arenan.

– Men vi lyckades övertyga dem om att de förtjänade en egen arena och att vi skulle designa den, säger Spela.

Förslaget med en grundstruktur av stål och betong klädd med aluminium uppskattades, och stod färdigt 2014. Dock inte utan problem längs vägen. I Belarus måste internationella företag jobba med lokala byggföretag. Men ingen hantverkare i landet kunde göra de fiskfjällsliknande aluminiumväggarna som välvs likt en dom som bildar takpartiet ovan sittplatserna. – Till slut hittade vi ett tyskt företag som kunde åka dit och lära lokala hantverkare hur man skulle göra, säger Spela. Det mest iögonfallande med arenan är de organiskt utformade hålen runt om arenan. De funktionella hålen förbättrar ventilationen, och fastän du inte kan se exakt vad som pågår inne i arenan, så får du även utanför arenan genom ljud, ljus och rörelse en känsla av vad som pågår där inne. På så vis adderar arenan, sitt neutralt silverfärgade skinn till trots, en färgklick till staden. Inne i arenan gör den välvda formen att akustiken fångas i arenan, vilket ger en speciell stämning och en känsla av intimitet – även när det är långt ifrån fullsatt.

– Det uppmuntrar en extrovert atmosfär från spelarna och fansen, säger Spela.

Naturligtvis döljer den singulära kroppen alla faciliteter som krävs av en arena i dag: annonseringsskärmar, tillräckliga utrymmen för fotografer, direktaccess till pressrum och den så kallade mixed zone, där spelare kan intervjuas direkt efter matcherna, separat access för idrottarna och sist men inte minst utrymmen för såväl sjukgymnastik som dopingtester.

Efter det inspirerande samtalet och en ansenlig mejlväxling är jag inte bara imponerad av Ofis arbete, utan också en smula förbryllad. De bevisar att det är möjligt att bygga miljövänliga, kvalitativa hyresrätter med hyror som till och med studenter klarar av i både Paris och Ljubljana. Med intressant estetik därtill. Så hur kommer det sig att de svenska drakarna kommer undan med sina påståenden om att man inte kan bygga billigt, bra och miljövänligt i en storstad? Om det går i Paris och Ljubljana, borde det väl även gå i Stockholm?

Hursomhelst så kan du vara säker på att du kommer att se mer av Ofis runtom i världen – i alla skalor.

 
Annonser:
Annonser