« tillbaka

Baselarkitekter 2.0 del 3

Text: Anders Modig

Hur gör man för att både smälta in och samtidigt göra stark arkitektur? Rum träffar i tredje delen av Baselarkitekter 2.0 Christ & Gantenbein, fasadens och integrationens mästare. Kontoret med drygt 40 
anställda har byggt i sex länder, men i den här artikeln tittar vi närmare på fyra kännetecknande projekt i Basel, bland annat Kunstmuseum, 
som öppnar i april 2016.

– Vi strävar inte efter det spektakulära, vi vill ha mer poetiska och integrativa kvaliteter i vår arkitektur, säger Emanuel Christ när jag träffar honom i familjehemmet, en 1920-talsvilla på kullen Bruderholz i Basel. Vid horisonten anar vi platsen för ett av gränsstadens mest omtalade pågående projekt, Kunstmuseum Basel. Den ljusgrå tegelbyggnaden som öppnar i april 2016 är i själva verket en tillbyggnad som genom en tunnel är sammankopplad med det 80 år gamla originalmuseet tvärs över gatan. De nya ytorna behövs: Både samlingen som påbörjades redan 1661 – världens första publika konstsamling – och de tillfälliga utställningarna behöver mer utrymme.
    Den nya strukturen är en komplex dekagonal vid en av innerstadens huvudentréer. Samtidigt som den massiva fasaden av ljusgrått, danskt tegel drar ögonen till sig, så lyckas ändå de tre våningarna ovan jord med konststycket att smälta in i kvarteret. Inte minst eftersom den självbärande fasadens tio vinklar speglar de kringliggande byggnaderna. Det horisontella uttrycket skapas av 479 000 långsmala stenar från Petersen tegl; i huvudsak används en 228 x 40 x 108 millimeter specialgjord variant från företagets Kolumba-kollektion. Och när du tittar närmare ser du att de fått dispens från byggreglerna, som vanligen kräver en fog var sjätte meter.
    – Bland annat i Skandinavien finns det fantastiska äldre tegelbyggnader med långa väggar och murar som aldrig bryts av med fogar. Vi ville göra en modern variant av denna fantastiska byggnads­konst, säger Emanuel.
    Insidan präglas av samma självklarhet. Christ & Gantenbein har nämligen modet att definiera
färdiga ortogonala rum inuti dekagonalen: 20 x 20 meter, 12 x 12 meter och mindre rum på 60 kvadratmeter. De går med andra ord emot den starka skola inom museiarkitektur som efter­strävar enorma, flexibla rum.
    – Vårt val är en reflektion över en utställnings realitet. Ett museum ska erbjuda olika rum, olika storlekar, olika proportioner – men med få undan­tag behöver du väggar, eller hur? frågar Emanuel retoriskt.  
    – För många museer innebär det att man måste bygga upp nya väggar för varje utställning, vilket kostar. Men vårt val handlar inte i första hand om att hålla nere framtida kostnader. Nej, det handlar om att när ett rum är öppet, så måste konstnären eller kuratorn först skapa rummet, som sedan ska fyllas med konst. De måste alltså ta på sig en dubbel roll som kan vara olycklig. Jag har pratat med många konstnärer och kuratorer, som tycker att det är mer intressant att få ett givet rum, som de kan reagera på. De vill hellre ställa ut i rum som har karaktär och stark närvaro, de menar att denna interaktion med en byggnad gör utställningen mer intressant, hävdar Emanuel.
    Faktum är att det romantiska, klassicistiska träpanelsklädda familjehuset också har koppling till konstmuseet.
    – Det är ritat av min farfars bror, som också ritade det ursprungliga konstmuseet. Det känns naturligtvis lite lustigt att bo här och nu jobba på en utbyggnad eller komplettering av en byggnad som gjordes av min gammelfarbror!
    När Emanuel och hans familj flyttade in, ritade han Garden pavilion till den släkting som tidigare bodde i huset. Han var en äldre gentleman, en kosmopolit som reste runt världen för att till slut åter landa i Basel. Vi går genom träd­gården till paviljongen – en gäststuga som liknar någon slags studiocontainer helt täckt av takpapp.
    – Det är en slags lek med ambivalensen i ett totalt abstrakt objekt – som samtidigt har klassicistiska kvaliteter, säger Emanuel om det 60 kvadratmeter stora huset som byggdes 2012.
    Paviljongen har två rum som nås via en cirkulär passage med serviceutrymmen längs en central axel. Vi öppnar de generösa fönstren, som kan skjutas in i väggen, varefter jag slår mig ner på fönsterbrädan. Gränsen mellan ute och inne är totalt utsuddad. Emanuel visar att utrymmet i en Corbusier-flirt kan ändras med hjälp av skjut­väggar som når upp till den generösa takhöjden om 3,5 meter. Antingen är köket en del av rummet, eller så är det avskilt.
    – Paviljongen visar min fascination för 
eleganta mörka färger, proportioner och ut­rymme. Jag vill inte göra det till större arkitektur än vad det är. Men det säger något om hur vi arbetar, säger Emanuel.
    I Arisdorf i Basels östra utkant handlar referenserna om beställaren, industriföretaget List. Här var den stora utmaningen hur man skulle översätta en företagskultur som inte har någon direkt koppling till design eller arkitektur. För att ytterligare komplicera uppdraget skulle byggnaden dessutom innehålla arbetsplatser av väsensskilda typer: såväl ytor för kundmöten och marknadsföring, som högteknologiska maskintestrum.

– Till att börja med var det självklart att referera till industriarkitektur, eftersom företaget är ett industriföretag, inte någon konsultfirma eller serviceföretag. Därav den klassiska fabriksarkitekturen, det ser nästan ut som ett sågtandstak i en serietidning, säger Emanuel om byggnaden som stod klar 2013.
    Resten av byggnaden är dock mer avancerad. Huskroppen, klädd med skarpa, råa aluminiumplattor, vrider sig likt en solfjäder. Denna form är resultatet av den sluttande, konvexa topografin och en vilja att reflektera företagets specialitet: att med industriella metoder skapa unika produkter och processer.
    – En unik industriarkitektur för ett företag som tillverkar skräddarsydda produkter och processer. Jag vet, det låter lite väl bokstavligt, men det är så vi har tänkt.
    Aluminium används också i interiören, som refererar till en maskinteknologisk värld och andas inte så lite Kubricksk 1970-talsscifi. Ett 
cirkulärt fönster i receptionsområdet blir ett 
titthål till åtta meter höga explosionsskyddade
testceller med maskiner som arbetar med temperatur­förändringar och mekaniskt tryck. De ska anpassas till led i dagens komplexa tillverkningskedjor; i kundstocken finns allt från blöjtillverkare till kemiska produkter.
    I avdelningarna för möten och marknads­föring, med möbler specialbyggda av Inch Furniture, används kontrasterande mjuka gardiner för att skapa privata, avskärmade mötesmiljöer.
    – Det mest intressanta i detta uppdrag var att förbättra hur man arbetar i ett redan väletablerat företag, säger Emanuel.
    Nio kilometer närmare Basels centrum, intill järnvägen i förorten Pratteln, skiner också en ny metallfasad. Ett 70 meter högt V-format torn vilar på en spegelvänd sockel. Det första intrycket är lätt Batmanesque – ett torn med en sluten ryggrad av galvaniserat stål mot järnvägsspåren, med en bröstkorg vars revben mjukt öppnar sig för att erbjuda vidunderliga vyer bort från järnvägens buller och stök där många godståg dundrar förbi.
    Projektet, vars inflyttning tar fart under våren 2016, är i sig själv ett litet ABC-centrum: I sockelns tre våningar ryms butiker och kontor, och det nitton våningar höga tornet rymmer bostäder. Utmaningen är naturligtvis ljudet, vilket förklarar tornets vinkel. Genom placeringen är de öppningsbara ytorna vända 150 grader bort från järnvägsspåren, vilket så långt som möjligt placerar tornet i akustisk skugga.
    – 70 meter är en bra höjd som också är accep­terad här.  Den schweiziska själen tillåter inte att man bygger för högt, säger Emanuel halvt på skämt, halvt på allvar om det spektakulära tornet.
    – Sockeln håller samma höjd som kring­liggande byggnader, ett klassiskt urbanistiskt sätt att skapa ett utrymme som relaterar till omgivningen, fastän tornet är apart. I slutändan blir det en enkel byggnad med en stark arkitektonisk bild som kommer direkt från planeringens typologi och logik; ett direkt resultat av hur man kan svara på funktionella och tekniska utmaningar som ges av platsen och dess begränsningar. Materialet är för övrigt inte en slump – Pratteln, en blandning av by och industriområde, har en stark tradition av metallindustrier. Och jag gillar att galvaniserat stål mattas med tiden, vilket gör att det delvis kommer se ut som sten. Det skapar en ambivalens; det kommer vara svårt att säga om det är en lätt eller en tung byggnad, säger Emanuel, som i vanlig ordning snabbt och en smula otåligt levererar sina kunskaper och insikter likt pricksäkra, intellektuellt utsmyckade kulsprutekärvar.
    Pratteln är ett tecken på Basels expansion – allt fler förstäder, byar och industriområden inkluderas i den växande metropolitiskt sammanhängande väven.
    – Jämfört med andra metropolitiska regioner är Basel fortfarande litet. Men jag hävdar att vi inte ligger efter större städer som Paris, São Paulo och Hongkong. På vissa sätt kanske vi rent av ligger före. Vad jag menar med det? Tack vare den mindre skalan kan vi här behålla provinsiella kvaliteter, samtidigt som Basel på många sätt är en internationell, kosmopolitisk hubb med otroliga kvaliteter. Och det tar fem minuter att transportera sig mellan ställen, inte som i nämnda storstäder.
    Nämnda storstäder är för övrigt ett stort intresse för Christ & Gantenbein. I den egen­producerade gratisappen Typology visas en besatthet av att katalogisera och kategorisera. Som app­användare eller läsare av bokversionerna är det bara att tacka och ta emot: städernas representativa, ofta anonyma byggnader lyfts till en urban kultur som presenteras på ett lättöverskådligt sätt.
    – Vi vill visa konkreta, typiska exempel på vad som definierar städerna. Det är viktigt att förstå typologierna – att förstå förhållandet mellan staden och objektet har varit fundamentalt i vårt arbete sedan vi grundade kontoret 1998, säger Emanuel.
    Det är också uppenbart att insikterna inte bara handlar om ett arkiverande, utan också om att förankra, fördjupa och tillgängliggöra kunskaper som används i detta nu.
    – Om du förstår staden kan du i din arkitektur utnyttja omgivningens potential, samtidigt som du skapar förändring och utveckling. Kunst­museum Basel är ett bra exempel på det.

 
Annonser:
Annonser