« tillbaka

Del 2 Baselarkitekter

Text: Anders Modig
Foto: Ruedi Walti

Daniel Buchner och Andreas Bründler, grundarna av betongmästarna Buchner Bründler Architekten, är inne i en intensiv period. De har just färdigställt ett kontor i Genève och inom de närmsta månaderna överlämnar de ett 16 våningar högt torn med 45 lägenheter i Bern, 100 lägenheter i Zürich och ett hotell på hemmaplan i Basel. 

– 2015 var ett busy år, och det ser bra ut för 2016 också – våra 35 anställda kommer att ha mer än tillräckligt att göra, säger Andreas Bründler när jag träffar honom på arkitektkontoret som nås genom att gå fyra våningar upp från en diskret entré inne i ett garage.
    Ingen är dock förvånad. Buchner Bründler Architekten brukar alltid vara med när man pratar om de bästa unga kontoren i Schweiz. Knappt någon höjde heller på ögonbrynen när de 2013 genom två projekt vann prestigeladdade Schweizer Architekturpreis Beton, vilket delas ut var fjärde år. Det ena av de två projekten är ombyggnaden av en 200 år gammal ruin, Casa d’Estate i Rovanadalen i Ticino, som hade stått övergiven i 50 år. Med varsam hand gjöt de en stabiliserande betongkärna och skapade en öppen yta där man på sina håll kan se de tidigare lagren av staplad sten. Betongens skulpturala och atmosfäriska kvaliteter är genomgående, med platsgjutna tak, golv, väggar, hyllor, handfat och försänkt badkar. Samtidigt har man behållit de gamla fönstren och fasaden, vilket gör att huset fortfarande smälter in i den gamla byn. Det enda som skvallrar utifrån om att någonting har hänt är ett ytterligare fönster och en pivothängd dörr.
    Det andra projektet är ett lägenhetshus på Bläsiring i den gamla arbetarstadsdelen Klein­basel, där de ersatte ett radhus med ett torn­liknande femvåningshus med två lägenheter.
    – De två lägenheterna har tre våningar var, men korsar varandra vertikalt, eftersom den övre våningen har en egen entré från gatuplan. Från entrén når man den övre lägenheten via ett trapphus som vrider sig 180 grader; i olika ljus ger vridningen fantastiska kvaliteter åt den skulpturala betongen, säger Andreas.
    Våtutrymmen och kök är tätt förbundna med trapphuset, vilket ger möjligheten att lämna generösa, öppna genomgående rum från gatan till innergården. Samtliga utrymmen är givetvis dominerade av rå betong.
    Men hur kom de hit? Hur landade duon i att bemästra råa betongstrukturer och alltmer polygonala former? Varifrån kommer purismen, experimentlustan, råheten?
    – Vi har alltid … Andreas tystnar och tänker efter. Han pillar till synes omedvetet på guldringen med familjevapnet och tittar ut över Basels takåsar från det luftiga loftkontoret. Han kisar lätt i det varma, vackra eftermiddagsljuset.
    – För att kunna förklara måste jag gå tillbaka till början, till vårt första riktiga projekt, Lofthaus Basel. I Lofthaus, som vi gjorde 2002, var idén att ha en odefinierad rymd. Vi ville skapa en rå, oprogrammerad yta som uppmanar den som bor där att ta över utrymmet.
    Varje lägenhet upptar en yta på 140 kvadratmeter som endast är avdelad av ett kärnelement med hiss och faciliteter.
    – Så du har två utrymmen med vardera 70 kvadratmeter med 2,70 i takhöjd, och du måste göra något med dem. Du kan ha vardagsrum och matplats i den ena halvan, och sovutrymme i den andra. Eller kontor och ett gigantiskt kök. Du kan sätta upp mellanväggar eller inte – du har möjlighet att själv programmera ytan med dina egna idéer, säger han, som själv bor med sin familj i en av lägenheterna.
    – Det funkar. Nu när vi har en dotter är det en lekplats där vi förut hade konstobjekt, säger han och skrattar.
    Han förklarar hur de ville ha det så puristiskt och direkt som möjligt, att rå betong kändes logiskt eftersom ett loft bjuder in till både arbete och liv. Självklart var också de stora glasytorna med fönster från golv till tak längs hela fram- och baksidan av huset ledande i projektet.
    – Som boende är man ganska exponerad. Men betongens stenkänsla ger en slags omedveten grottreferens med en stark känsla av skydd och intimitet. Och det är väldigt intressant att i en urban kontext ha både extrem öppenhet och intimitet samtidigt. Det tillför också väldigt mycket till gatubilden.
    – I ärlighetens namn visste vi inte så mycket om betonggjutning då, och anledningen till att vi hade tre olika typer av betongformar var till stor del ekonomisk, säger Andreas.
    I entrén användes stålskal vilket gav vertikala, rejäla fogar. I taket användes vanlig formskiva, och till kärnelementet användes formar av  fenolhartsplattor med en slät yta. Mötet mellan kärnelementets jämna yta och takets subtila trämönster är helt enkelt sublimt.
    – I Lofthaus hade vi slumpen på vår sida, men nu jobbar vi oerhört medvetet med vilka ytor betongen ska ha. Det är naturligtvis en fråga om budget och samarbete med byggaren, men här i Schweiz finns en oerhörd yrkeskunskap och stolthet. Vi har till och med ett hus på gång gjort helt i vit betong där man inte ser några fogar över huvud taget.
    Med åren har Buchner Bründler blivit såpass säkra på vilka ytor och gjutformar de vill använda att de sällan gör materialtest. Ett undantag var dock Volta centrum, ett hus med 73 lägenheter fördelade på fem våningar.
    – Där var det lite speciellt, eftersom allt är gjutet i ett enda 45–50 centimeter tjockt lager isoler­betong, ett relativt nytt material som vanligtvis används för fundament och buffertzoner.

Projektet, vars polygonala former reagerar på omgivningen, styrdes utifrån ett totalkostnadsperspektiv, varför alla inblandade var glada över arkitekternas materialval, eftersom det avsevärt förkortade byggtiden.
    – Så vitt jag vet är det här det största projektet som byggts med det här materialet. Granulatet är ganska lätt, vilket för in mycket luft under gjutningen som kommer till ytan genom betongens vibrering, vilket skapar den porösa strukturen på ytan, som har lämnats rå. Vi gillar att det ser ut lite som travertin, vi tycker att det passar perfekt till formen och husets storlek, säger Andreas.

Att arbeta med betong tycks vara Buchner Bründlers öde. När de skulle renovera och bygga ut vandrarhemmet i Basel ville de göra allt i trä. Men en bit in i projekteringen visade det sig att den kulturminnesmärkta, putsklädda tegelbyggnaden från 1860 var på tok för instabil efter en tidigare ombyggnad på 1980-talet då innanmätet revs ut för att göra om textilfärgeriet till vandrar­hem. Eftersom byggnader måste vara jordbävningssäkra i Schweiz plockades betongen fram igen, vilket naturligtvis gav ett annat uttryck.
    – Vi var tvungna att stabilisera byggnaden, och restaurangen längst ner i det stora öppna utrymmet blir ett torsionsankare för hela bygg­naden. Vi vill verkligen att det ska kännas som ett ankare, med tjocka väggar så att man kan ana en spatial spänning och kraft genom det stora öppna utrymmet som går från lobbyn till restaurangen och terrassen.
    Trä fick dock vara med på ett hörn i slutändan: Grova vertikala plankor bildar ett luftigt filter mellan vandrarhemmet och den kringliggande djungelliknande växtligheten längs en biflod till Rhen som löper utmed tomten. Detta filter liksom klamrar ihop terrassen och lobbyrummet och ger en nutida interaktion med grannarnas klassiska stenfasader från 1800-talet.
    I augusti 2014 stod en annan typ av inter­aktion färdig i Lörrach, en småstad ett stenkast bort över tyska gränsen.
    – Villan i Lörrach är ett väldigt radikalt hus. Hur kan man agera och reagera i en kontext av ett ganska tråkigt bostadsområde? Det är en väldigt ironisk reaktion – vi leker med formen av ett skjul, så som det är traditionellt byggt på landet. Det är egentligen en arketyp av ett mellan­europeiskt hus, men i ett totalt annorlunda utförande, säger Andreas.
    Med ett yttre skal och ett hus inuti huset – givetvis av betong och ett fåtal andra material – så har paret som bor här liksom ett skydd från grannskapet, vilket ger en självständighet. De behöver inte påverkas av omgivningen. Samtidigt så smälter huset in, eftersom formen är så enkel.
    Om villan i Lörrach leker kurragömma med sig själv, så är tornet i Bern motsatsen. 16 poly­gonala våningsplan med i snitt 600 kvadratmetrar per plan, som dessutom vrider sig utåt. I snitt? Ja, ju högre upp du kommer i huset, desto större blir våningsplanen – i slutändan är betongplattan på det största våningsplanet (våning 14) ungefär 615 kvadratmeter, på markplanet cirka 590.
    – Vi ville skapa en form så att alla har utsikt mot Alperna. Tack vare de polygonala lösningarna och vridningen är formen väldigt starkt organisk, kanske rent av för organisk, vilket gör det svårt att läsa formen. Jag är hur som helst väldigt nöjd, och i bästa fall kommer vårt torn, en solitär med en stark, fri form, skapa en dialog med den motsats i form av rakhet och klarhet som finns bredvid och runt omkring ... Men självklart ifrågasätter vi oss själva och våra projekt, det måste man göra! utbrister Andreas med ett mått av sunt självtvivel.
    Tornets 45 lägenheter har generösa terrasser med minst sagt ovanliga lösningar. Eller vad sägs om förplanterade badkarsstora försänkningar i betongplattan för växter, och ett nät som täcker i princip hela fasaden i stället för att ha balkong­relingar?
    – Tanken är att ”badkaren” skapar en vertikal trädgård som är en del av huset eftersom den växer direkt ur betongplattan.
    Vilken roll spelar betong i samhället?
    – Betong är ett neutralt material i kulturell mening. Betong är överallt, det är ryggraden för mänsklig infrastruktur i vårt moderna samhälle – hus, vägar, broar – det är liksom kärnan av civilisationen.
    Vilka är de största utmaningarna med betong?
    – Att förstå byggprocessen, som alltid är en dialog med byggentreprenören. Vilken typ av gjutformar, hur ska fogarna placeras, ska de synas eller inte, horisontella eller vertikala linjer … Allt kan inte definieras i förväg. Man måste titta på ritningar av huset och ingenjörens gjutform­ritningar och på så vis vara en del av produktionsprocessen.
    Varför älskar du betong?
    – Du kan använda det för alla arkitektoniska teman för att bygga solida, eleganta, homogena strukturer med golv, väggar och tak av samma material. Jag älskar också blandningen av precision och att kunna läsa hantverksspåren, hur det har bearbetats och formats av snickerierna. Och jag älskar friheten – du kan göra vad som helst med betong – att bygga i betong är som att leka med lera!

 
Annonser:
Annonser