« tillbaka

En absolut verklighet

Text: Anna Nordbeck
Foto: Elin Maria Johansson. Illustration Lars Lerups

TEMA KONST

Salvador Dalí, René Magritte, Alberto Giacometti. Alla drogs de till den drömska, irrationella världen, starkt influerade av André Bretons manifest. Men i modern arkitektur är surrealismen den kanske minst outforskade konstnärliga praktiken. Varför? Rum har gjort ett djupdyk i det undermedvetna.

Så hårt prövas tron på livet, på det mest vanskliga i livet, och på det verkliga livet, att denna tro till sist brister.
    Så inleder poeten André Breton sin hyllning till surrealismen. En politisk och konstnärlig rörelse med drömmar, undermedvetenhet och andlighet i dess mitt. Den kompromisslösa Surrealismens manifest, med sina tal om drömmens närvaro i vardagen, och om nödvändigheten i att göra uppror, skulle göra avtryck hos storheter som Max Ernst, Alberto Giacometti, Salvador Dalí och René Magritte. I dag sägs surrealismen vara den enda modernistiska avantgarderörelsen som faktiskt har blivit ett gängse uttryck i språket.
Och nog har de flesta av oss beskrivit en absurd händelse som surrealistisk, eller sett de surrealistiska konstgiganterna på museum i Stockholm, Köpenhamn och New York. Men, bortsett från Dalís smältande klockor och Magrittes pipa (som inte är en pipa), vad är egentligen surrealism – och vad har den att säga arkitekturvärlden i dag?

Jag tror på en framtida upplösning av dessa två till synes så oförenliga tillstånd, drömmen och verkligheten, i ett slags absolut verklighet, i vad man skulle kunna kalla en öververklighet, en surrealitet.
    Den surrealistiska rörelsen grundades 1924 i Paris, och fortsatte dadaismens utforskande av det subversiva och irrationella. Hos surrealisterna var intresset för marxism, freudiansk psykoanalys och andlighet emellertid större. Det undermedvetna betraktades som ett enormt lager, fullt av undertryckt kreativitet, och väktaren till denna guldgruva var förnuftet – en väktare som skulle jagas bort. Syftet var att skapa en ”automatisk” konst, framkallad direkt ur det undermedvetna, utan att ha filtrerats genom förnuft, moral eller estetik. ”Automatismen” – en slags slumpmässig ström av inre bilder – blev en av de mest kända teknikerna för att lyckas.
    Men det är inte bara poeterna, målarna och skulptörerna som har påverkats av surrealismen – även i arkitekturen går att skymta dess idéer.
Thomas Mical, professor i arkitektur vid University of South Australia, har intresserat sig särskilt för detta. Han är redaktör till boken Surrealism and Architecture och menar att relationen mellan just arkitektur och surrealism är alltför outforskad.
    – I modern arkitektur är surrealism den minst undersökta konstnärliga praktiken, och arkitektur är som en blind fläck inom surrealismen, säger han.
    Thomas hävdar att vi måste få en bättre kunskap om surrealistisk arkitektur – och att det är bråttom:
    – Fantasivärlden håller på att avvecklas till förmån för effektivitet inom arkitekturen. Och surrealismen påminner om hur viktig fantasi och subjektivitet är, även i det praktiska arbetslivet.
Några av de arkitekter som ska ha influerats av rörelsen är Rem Koolhas, John Hejduk och Bernard Tschumi. Även Le Corbusiers senare projekt, som Ronchamp och Chandigarh plan, ska vara påverkade av surrealismen. Thomas nämner också Pavillion de l’Esprit Nouveau från 1925, som han tycker har en Magritte-lik säregenhet över sig.
    – Le Corbusiers flirtar med surrealism och kubism bildar ett kraftfält mellan den rationella produktionen av arkitekturen, och dess irrationella dragningskraft, säger han. Däri finns ett slags surrealistisk fusion.

Det var verkligen med all rätt som Freud inriktade sina studier på drömmen. Det är i själva verket oacceptabelt att denna ansenliga del av den psykiska aktiviteten hittills ägnats så liten uppmärksamhet.
    Att det är en manlig skara som presenteras ovan är symptomatiskt. I surrealismens vagga fanns inget vidare utrymme för kvinnor, ens om man räknar med Frida Kahlo (som ju dock kallade sina verk självbiografiska).
    Men i dag ser det annorlunda ut. En av de konstnärer som för den surrealistiska fanan vidare är Stockholmsbaserade Natalie Sutinen. Åtminstone om man ska tro konstkritikerna – för själv kallar hon sig inte surrealist.
    – Nej, jag har ju gjort det här sedan jag var liten, säger hon. När man visar drömska situationer kan det bli absurt, och folk vill gärna förstå, även om det inte alltid finns något att förstå. Det är kanske därför jag har hamnat i det här facket.
    Surrealist eller ej, jobbar Natalie med samma teman som intresserade André Breton, Max Ernst och de andra. Hon beskriver sin estetik som målerisk och poetisk, och hennes verk – främst skulpturer och installationer – är ofta mörka flirtar med det mystiska och ockulta, dova i sin färgskala. Kanske skulle de kunna sägas befinna sig just i det gränsland mellan dröm och verklighet som André Breton pratar om.
    – Jag jobbar helt från mitt inre. Jag omvandlar det omedvetna till verklighet, säger hon, och nämner en av sina senaste utställningar, Timespace, på Pannrummet i Stockholm, där verket Drömfångaren visades.
    Den platsspecifika installationen bestod av försilvrade, lysande ansikten i glas under ett slags tält, gjort av fjädrar från sängbottnar. En nick, säger Natalie, till problematiken med hemlöshet.
    – Verkligheten finns ju omkring oss hela tiden, och jag gillar den inte. Den är så hård. Men jag kan visa en parallell värld med mitt undermedvetna, tror jag, och påminna om att vi också har ett inre liv som är viktigt, säger hon.
    Kanske skulle man kunna kalla Natalie för en slags neosurrealist. För förutom det rent visuella och närheten till det undermedvetna, påminner
även hennes skapandeprocess om surrealismen. Ett slags automatism, om man så vill, där slumpen har en stor roll och där vad som sker får ske.
    – Jag hamnar i ett sorts vakuum där jag börjar dagdrömma, berättar hon, och säger att dagdrömmar går att omvandla till medveten verklighet – bara skapandet håller tillräckligt hög hastighet.
    – Det är för svårt att hålla tråden annars. Så det blir en väldigt starkt fokus, eller närvaro i nuet, som man inte orkar vara i så länge.
    Hon tystnar en sekund:
    – Fast jag förverkligar inte mina nattliga drömmar, de är för surrealistiska, säger hon och skrattar.

Hur kan då detta appliceras på byggnadskonsten? Går det att göra rum av drömmar?
    En som faktiskt har försökt är Lars Lerup, designer och professor i arkitektur vid Rice i Texas. Och han är övertygad om att en verkligt surrealistisk arkitektur är omöjlig att realisera:
    – När du bygger det surrealistiska blir det ju verkligt! Till och med Dalís försök att göra en surrealistisk byggnad, Teatre Museu Dalí i
Spanien, är ju som ett skämt, säger han.
    Lars egna ansatser till surrealistisk arkitektur finns beskrivet i boken Planned Assault. Med inspiration från Marc Duchamps readymades och Sigmund Freuds drömanalys ritade han bland annat A stair that leads nowhere och A liberated hand rail. Genom att förskjuta olika byggelement i designen – som den frigjorda ledstången – kombinerade han Freuds kvaliteter som drömmare och Duchamps narrande av betraktaren. Visionen var att se delarna som självständiga objekt, frånkopplade sitt användningsområde. Men projektet realiserades aldrig mer än på pappret.
    – Det enda projektet jag vet som passerar verklighetstestet, men fortfarande är surrealistiskt, är Duchamps studiodörr på 13 rue Larrey i Paris. Dörren är på samma gång öppen och stängd, säger han.

Surrealismen tillåter inte sina försvurna att lämna den när de så önskar. Allt tyder på att den påverkar människan på samma sätt som narkotika.
    Enligt Lars är det inte bara själva byggpro­cessen som gör en surrealistisk arkitektur ogenomförbar. Det finns dessutom ett grund­läggande teoretiskt problem: surrealismen var en historisk period, vars kulturella kontext aldrig kan pånyttfödas. Det lämnar oss med definitionen av surrealism som något overkligt och märkligt – och då har originalidén urvattnats, menar han:
    – Så är det verkligen någon nytta med att sammankoppla surrealism med arkitektur – the very business of the real?
    Ja, frågar du arkitekten och forskaren Jon Geib vid Chalmers, är svaret självklart.
    – Surrealismen ville skapa en dialog mellan dröm och verklighet, och mellan poetik och politik. Det hjälper oss att hitta nya relationer, både mellan teori och praktik, och mellan spekulationer och verklighet, säger han.
    Liksom Thomas är Jon övertygad om att surrealism kan förbättra arkitektoniskt tänkande – och han lägger stor vikt vid den politiska möjligheten i den här konstellationen. Hans forskning om dialogbaserad infrastruktur är starkt inspirerad av André Bretons uppfattning av surrealism som ”det poetiska förenandet av motsatser”. Och själva nyckeln för att applicera surrealism på arkitektur, menar han, är frågan om hur denna poetiska förening ska ske.
    Först och främst måste arkitekten designa en infrastruktur – eller ”kapillär vävnad”, som André Breton kallade det – som skapar denna kontakt mellan motsatser. En koppling mellan dröm och verklighet, poesi och politik – eller mellan det formgivna och det framväxande, som i Alejandro Aravenas sociala bostäder, Las Anacuas Housing och Quinta Monroy Housing. Alejandro Aravena har själv sagt att motsägelser genomsyrar hans arkitektur, och enligt Jon har projekten en tydlig surrealistisk ådra, just på grund av detta: en rationell, standardiserad ram, som ger plats för det oförutsägbara och okända.
    – Kopplingen till surrealism är inte så formell, det finns inga smältande klockor, men det är en scen för kontraster. Arkitekten designar inte hela utrymmet och skriver hela historien, utan lämnar delar öppna för de boende och för slumpen.
    Jon tror att ett ökat fokus på denna infrastruktur kan öka arkitekters engagemang i processer, vilket kan leda till större deltagande i det offentliga rummet, och till ambitioner om social förändring.
    – Bretons surrealism var väldigt politiskt ambitiöst. Så det räcker inte att bara tillämpa den som en estetik eller en metod som förstärker status quo. För att det ska bli relevant måste man försöka åstadkomma en politisk förändring, säger han.
    Så hur vet man när man står framför en surrealistisk arkitektur? Handlar det om form, eller om intention? Om inspiration från André Bretons manifest? Om politisk förändring? Eller finns den – som Lars hävdar – över huvud taget inte?
    – Vissa skulle peka på biomorfiska former, men det är för enkelt – som att peka på de väldigt identifierbara målningarna av Dalí, säger Jon.
    Han tillägger:
    – Du kommer aldrig att veta om du står framför en surrealistisk arkitektur. Du kommer att känna ett ovetande.

Jag tror på en framtida upplösning av dessa två till synes så oförenliga tillstånd, drömmen och verkligheten, i ett slags absolut verklighet, i vad man skulle kunna kalla en öververklighet, en surrealitet. Att erövra den är det mål jag strävar emot, förvissad om att aldrig nå fram, men alltför obekymrad om min död för att avhålla mig från att räkna med en sådan erövrings sötma.
    Vad som än återstår av André Bretons idéer i dag, finns det onekligen några som verkar mellan undermedvetenhet och medvetenhet, drömmar och verklighet – oavsett om de väljer att kalla det surrealism eller inte. Möjligen är det dessa kvardröjande idéer, och vikten av det inre, som främst kan bidra till arkitekturvärlden i dag. Ett möte med det abstrakta eller irrationella i vardagen, så som Natalie arbetar i sin konst. Dels för att frigöra fantasi och kreativitet obunden av kulturella normer, dels för att förstå oss själva och därmed även andra bättre. Vilket i sin tur genererar den politiska potentialen; att förbättra oss både som människor och som skapare för människors rum.
    Visst har tiden, som Lars poängterar, förändrats: vår kulturella kontext är långt ifrån den år 1924, då surrealismen började gro. Den revolutionära ådran har mattats av, och surrealismen är, för de flesta, i första hand något absurt: en groteskt lång skinka på mannen i Dalís målning (Wilhelm Tells gåta, 1933) eller en drömsk upplevelse som pausar ens vardag.
    Men kanske att det i framtiden kommer att se annorlunda ut. Kanske att tekniken kan hjälpa oss närmre de sci fi-porträtt vi ser på biograferna, där fantasi och drömmar hakar i verkligheten. Kanske upplever vi alla redan denna ”öververklighet” någon gång i våra liv – och kanske väljer några av oss att kalla det ett mirakel från sin gud.
    Kanske, kanske är André Bretons surrealitet en dag vår verklighet. Och kanske, att han själv nådde sitt mål där i september 1966, när han för en kort stund svävade mellan liv och död, innan han tog farväl av verkligheten.

 
Annonser:
Annonser