« tillbaka

En frukt i flux

Text: Frida Jeppsson Prime

Varför ska man ge sig på att formge en piedestal? Denna anonyma trotjänare av värdefulla föremål.  Men när någon nu gjort det så måste det förstås stötas och blötas.

Att placera design på pelare är lite som att köra rattfull hem från krogen i en kritikers ögon. En rejäl otjänst mot sig själv. Men när designen är en pelare, då uppstår plötsligt en barnslig fascination. En pelare. Ett objekt i sig som inte är fulländat förrän något placeras på dess topp. Ett objekt som existerar för att förhöja värdet på ett annat. Ett objekt som aldrig får total uppmärksamhet. Ett värdigt och ödmjukt jobb kan tyckas. Så vad tänkte Cédric Canaud när han började formge denna anonyma tjänare? Sedan minimalismens intåg kunde man tro att den gängse uppfattningen var att dessa ska vara vita till färgen och släta till finish.
Begreppet ”The medium is the message”, präntades tidigt in i huvudet under Konstfacks­åren. Något man genom tiderna försökt undvika genom just vita pelare i vita kuber. Och i detta fall gör begreppet sig åter påmint. För vad kan man möjligen placera på en pelare som i sig självt bär på en historia, utöver dess huvudsyfte att vara en timid och underkastlig plattform, utan att det blir kaka på kaka?

Låt oss bekanta oss med objektet i fråga innan vi försöker besvara denna trollbindande fråga. Pelarna har en enkel byggsatskonstruktion där användaren själv monterar sektionerna genom att låta paneler glida

i försågade spår. Varje panel är konstruerad av en furubräda klädd med dekorerat papper på två sidor. Den materialfinish man vid första anblick ser – marmor, glas och skiffer – är alltså enbart en synvilla, en iögonfallande effekt. Som kronan på verket placerar användaren sedan en av de medföljande brickorna på toppen, och vips, så har man sin piedestal redo för display.
Så, åter till frågan. Display av vad? Sett till formgivarens pressbilder är det en tennisboll som lämpar sig bäst. Ett ensamt grönt äpple verkar också förtjäna denna upphöjda plats i väntan på att bli uppätet, liksom borsten på en sopkvast. Men skrattar bäst som skrattar sist. Kanske är dessa vardagliga objekt symboler för hur geniala pelarna egentligen är? De tar ned vad man än ställer på dess topp till en vardaglig nivå, genom dialogen som uppstår de två objekten emellan. Dess rangliga och instabila väsen skulle till och med påminna oss om att ett Fabergéägg blott är ett ting om det placerades på dess topp. Med billiga material och enkel estetik gör piedestalen därmed ett äpple total rättvisa. Den arketypiska formen, en stående rektangel, säger fortfarande att man ska rikta blicken till dess topp, men materialen förmedlar ett budskap om att objekten agerar i symbios. Det är en frukt i flux. En artefakt i ett mellantillstånd, på väg att bli förtärd. Punkt.

Annonser:
Annonser