« tillbaka

En postmodernistisk utopi

Text: Cecilia Öfverholm
Foto: Laurent Kronental

De till synes oändliga, franska Grands Ensembles är motsvarigheten till våra miljonprogramsområden. Här lever de urbana veteranerna – pensionärerna som erövrat en plats som inte var ämnad för dem.

Vad säger dig de brutala och bombastiska husen som du fotograferat?
    – Jag är fascinerad. Det finns en oväntad skönhet i de här strukturerna som attraherar mig i denna anakronistiska värld. Stora husprojekt som dessa blir ofta kritiserade; de fascinerar eller stör och lämnar ingen oberörd. Deras storlek påminner mig om Colossus.
    Arkitekturen i Grands Ensembles (den franska motsvarigheten till våra miljonprogram) väcker både min beundran och nyfikenhet. Jag är impo­nerad över deras överdimensionerade urbanism och upplever dem som hårda men samtidigt poetiska. Genom min bildserie Souvenir d’un Futur vill jag ifrågasätta historien om de här stora byggnadskomplexen och försöka förstå hur invånarna har anpassat sig själva till byggnaderna. Jag ville närma mig och konfrontera byggnaderna genom de äldre invånarnas minnen.
    Jag ville också skapa en atmosfär av en parallell värld där det förflutna blandas med framtiden, och samtidigt förmedla intrycket av städer som tömts på sina invånare. Genom att sätta fokus på dessa förortsområden, som ofta är marginaliserade och underskattade, ville jag tillföra poesi. Dessa områden verkar åldras långsamt och tar med sig sina minnen av en modernistisk utopi.
    Jag började fotografera områden i Paris­regionen för fyra år sedan. Först inspirerades jag av två som låg nära mitt hem: Les Damiers och Les Tours Aillaud. Sedan upptäckte jag
allt fler runt Paris. Jag blev intresserad av deras historia, ursprung och konstruktion – och deras plats i samhället.
Berätta om ditt arbete med dessa bilder?
    – Min bildserie Souvenir d’un Futur dokumenterar livet som pensionär i dessa områden runt Paris. De uppfördes mellan 1950 och 1980 för att komma tillrätta med bostadsbristen, inflyttningen till städerna och det stora antalet invandrare – samtidigt skulle bostäderna erbjuda en modern komfort. I dag är de ofta stigmatiserade av media, och marginaliserade. I skarp kontrast till den klichéartade uppfattningen som finns kring områdena blev jag rörd av levnadsförhållandena för dem som lever och blir gamla här – de urbana veteranerna.
    Jag ville att projektet skulle koppla ihop människorna med arkitekturen. Det var därför det var viktigt att få med båda dessa världar i en och samma fotografiska serie.

Jag vill också ifrågasätta det faktum att ålderdomen glöms bort i dag. I vår tid vänder man sig enbart till ungdomarna, och de äldre möts av likgiltighet och fördomar. Trots de äldres melankoliska utseende har de en styrka, värdighet och elegans. Genom att bosätta sig i dessa futuristiska byggnader har de erövrat en plats som inte var tänkt för dem.
Vad söker du efter i byggnaderna?
    – Det här projektet fick mig att utforska ett område som jag inte kände till, trots att det låg så nära mitt hem. Efter detta älskar jag arkitekturen i stora bostadsområden. Jag har också fördjupat mig i historien omkring, vilken situation som rådde i städerna efter andra världskriget, med vilka intentioner man byggde, hur det franska landskapet utvecklades och de problem som passerat. I mitt projekt tror jag att jag lyckats fånga en stämning, skildra människorna i den här miljön, där de ofta helt kommit bort i det oändliga urbana landskapet.
    En del bilder upplevs som melankoliska på grund av ljuset, skuggorna och färgerna. Först ville jag visa människornas bräcklighet, men ju mer jag lärde känna dem, desto fler uttryck kunde jag fånga i deras ansikten. I dag kommunicerar mina bilder medkänsla, men också förvåning och ifrågasättande.
    Jag tror också att det är relevant att fundera över begreppet utopi, drömmen om en bättre värld och hur människan realiserar detta. Historien är rik på dessa lärdomar.

Förra året uppmärksammades du mycket i media. Berätta.
    – Efter att jag släppte min bildserie förra sommaren ville många publicera bilderna. Jag är verkligen förvånad och positivt överraskad. Det är min första serie och jag hade inte räknat med ett sådant internationellt genomslag. Det är svårt att förklara det stora intresset. Kanske beror det på att ämnet aldrig skildrats ur detta perspektiv, genom att blanda äldre och ”retro-futuristisk” arkitektur och genom att fokusera på idén om flödet av generationer. Jag tror kanske att serien sätter strålkastaren på företeelser, som platsen för seniorer i vårt samhälle. Jag tror också att det finns en förkärlek till den monumentala arkitekturen i dessa områden.

Vad : Fotografi Var: Frankrike Vem: Laurent Kronental
 
Annonser:
Annonser