« tillbaka

En verklig diva

Text: Anna Nordbeck

Tålig, lättarbetad – och billig. Ändå symboliserar marmorn exklusivitet och flärd. Och de senaste åren har stenen verkligen stått i designvärldens rampljus. Men är marmorn verkligen en trend – eller i själva verket världens mest tidlösa material?

Från de gamla grekernas Pantheon, till Taj Mahals vita väggar och Dramatens tjusiga foajé. Marmorn har varit en älskling i alla tider. Men de senaste åren har inredningskonnässörerna lyft materialet till verkliga höjder. Tidningarna har bågnat av tips på marmorprylar och i vart och vartannat inredningsreportage har stenen dykt upp, som en garanti för trendkänslighet och stil. Stenen har fått en ordentlig trendstämpel, och har nu hunnit bli så mainstream att till och med H&M Home säljer sina egna marmoraccessoarer (i plast, visserligen, med ett carraratryck på). Det är något alldeles särskilt flott med marmorn, som arkitekten och arkitekturhistorikern Rasmus Wærn säger:

– Man nämner den liksom i samma andetag som man talar om diamanter, guld, RollsRoyce och pälsar.

Rasmus Wærn har sin bas på Wingårdh
Arkitekter, och har bland annat skrivit boken Stenarkitektur. Han fascineras av marmorns förmåga att utstråla exklusivitet.

– Det är intressant att den lyckas bibehålla den här auran av lyx. För samtidigt har ju de flesta av oss stött på marmorn i skolmatsalar och offentliga miljöer, som ett allmänt tåligt och lättunderhållet material, säger han.

Så vad är det egentligen med den här ålderstigna stenen som lockar? Och kan man verkligen kalla marmorn ”trendig”?

Dess historia börjar redan för två miljarder år sedan. Då blir den äldsta svenska urbergsmarmorn till – en, som all marmor, metamorf kalksten, det vill säga en bergart som under tryck- och temperaturpåverkan bildats genom omkristallisering av kalksten. Till denna hör klassikern Ekebergsmarmorn. Den är bruten i Närke och klär bland annat Dramaten och Heliga korsets kapell (signerat Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz) på Skogskyrkogården i Stockholm.

Även den östgötska Brännlyckemarmorn hör hit, liksom Kolmårdsmarmorn som har blivit lite av en kändis bland svenska stenar. Dess gröna färg skapas av silikatmineralet serpentin och syns även internationellt: bland annat i New Yorks Rockefeller Center och i parisiska operan Palais Garnier.

Men varianterna är förstås betydligt fler: italiensk carrara, flammig rouge griotte från Belgien och spansk nero marquina är bara några av de otal sorter som finns världen över (även om dessa är betydligt yngre, ”bara” runt 200 miljoner år gamla). Färgerna beror, förutom serpentin, på olika inslag i stenen av kol och järnoxider.

En av de arkitekter som gärna favoriserar marmorn är franske Mathieu Lehanneur. Han beskriver den som ”en mirakulös gåva från jorden”, och för honom är det just stenens variation som lockar.

– Jag älskar dess förmåga att alltid skilja sig från ett block till ett annat, säger han. Du kan inte bara välja plats och typ av marmor, du måste alltid välja vilket block du behöver, beroende på vilka färger och ådror du letar efter. Varje block är en one-off piece.

Mathieu Lehanneur arbetar med marmor främst i interiörer och designobjekt. Hans fäbless för stenen syns bland annat i den till synes flytande konstinstallationen Liquid Marble, inredningen för Café Art Science och i en del av den sobra
interiören i kyrkan Saint-Hilaire. I alla projekten bidrar marmorn till en högtidlig och sofistikerad ton – inte minst i kyrkan i franska Melle. Där användes en afrikansk, vit marmor från Namibia.

– Marmor adderar alltid en form av helighet i designen. Den är fantastiskt på det sättet, säger han, och lägger till:

– Dessutom har den en förmåga att vara kylig i interiörprojekt. Oavsett temperatur
verkar marmorn alltid ha en osynlig luftkonditionering inuti sig.

Men det är inte bara stenens yttre som har fört den till historien – även om det är just dess estetik som verkar ha förfört dagens trendsättare. I själva verket är det ett väldigt bra byggnadsmaterial. Stenen är lättarbetad, tålig, beständig och dessutom relativt billig (i jämförelse med exempelvis graniten, som trots sin vardagliga aura både är dyrare och svårare att arbeta med).

Sedan antiken har marmorn därför jämställts med tegel, snarare än med annan sten. Men att det är marmorn och inte tegelbyggnaderna man minns från den här tiden, beror på att de senare helt enkelt har vittrat och förlorat sina detaljer. Marmorbyggnaderna, däremot, har kvar sin ursprungliga karaktär. Enligt Rasmus Wærn är detta förklaringen till stenens höga status i dag:

– Antikens byggnader har gått till evigheten klädda i marmor. Och det är så, tack vare dess historia, som stenen har fått sitt helt ointagliga försprång som byggnadsmaterialens verkliga diva, säger han.

Ja, nog är marmorn en diva. Visserligen har den tagit plats på golv i industrilokaler, portar och skolor, för historiskt har marmorn främst använts som ett golvmaterial interiört. Men när stenen har klätt väggar eller andra inredningsdetaljer, har miljöerna ofta varit påkostade: som i Drottningholms slott eller Stockholms stadshus. Blå hallens Kolmårdsmarmor, som en förlängning av Riddarfjärdens vatten, är givetvis en klassiker. Ett annat exempel är Johannesbergskyrkan i Göteborg, där altarring och predikstol liknar mörkt gröna stenskulpturer.

Men det är förstås inte bara historiskt som marmorn använts för att bidra med elegans. Mattmuseet i portugisiska Arraiolos är ett nyare exempel på stenens styrka när det gäller interiörer. Det är kontoret cvdb Arquitectos som på ett
klassiskt vis använt en gråvit marmor för golv, väggar och bänkar. Tillsammans med en ljus inredning och välvda tak framkallar stenen effektivt en sakral och tidlös känsla i museet.

Och visst, det är ståtligt. Men känns det kanske också lite, lite uttjatat? Har det blivit
dags att börja använda stenen på ett annat sätt? (Eller har man bara sett marmorn på för
många bloggar, plocksidor och Instagramkonton de senaste åren?)

Mathieu Lehanneur tror sig ha förklaringen till 2010-talets marmorhajp.

– Stenen kommer och går beroende på optimismen globalt. Så fort världen är rädd för framtiden behöver den något tidlöst material, som marmor, säger han.

Men att marmorn skulle vara en trend skriver han inte under på. Rasmus Wærn, däremot, är av en annan mening:

– Det fascinerande med material som marmor är att de kan vara både och. Det handlar ju om vad man gör med dem, hur de bearbetas och kombineras till exempel.

Han tillägger:

– Samma sten som i en bearbetning kändes så otroligt passé får ett helt annat uttryck i en annan. På det viset kan man säga att marmorn lyckas återuppstå och återuppfinna sig själv.

Så, trend eller inte, byggnadsmaterialens diva lär sitta kvar på sin tron som tidlös, vacker och praktisk ett tag till – oavsett hur framtiden kommer att använda eller hajpa den. Rasmus Wærn tror att man snart kommer att se nya sätt att arbeta med marmorn, mer än som bara ett beklädnadsmaterial i tunna skivor.

– Ett nytt inslag i miljön är de linsågade skärningarna i berg; i stället för att spränga kan man såga ner stenen med diamantskodda vajrar. Det blir kolossalt vackert, säger han. Det finns verkligen oändliga möjligheter att ta tillvara på marmorns tredimensionalitet. Och det tror jag bara vi har sett början på.

 
Annonser:
Annonser