« tillbaka

Förändringens förtrupper

Text: Leo Gullbring
Foto: Leo Gullbring

Allt handlar om attityd när unga hipsters förvandlar nedslitna industrikvarter till Brooklyns Silicon Valley. Fult och skitigt blir industrial chic när gentrifieringens förtrupper lanserar startups, ekorestauranger, retrobarer, signerad graffiti och artist lofts.

 

Kvällsöl på Sweet Science. Liten handskriven skylt bakom bardisken: ”Group therapy. Lonely open mike.” Men inte i kväll. I stället denne unge mäklare av asiatisk börd i välskräddad kostym som bläddrar i kalkylblad vid barbordet strax intill. Mässar om amorteringar. Skatteplanering. Och varför bara en lägenhet? Köp ett hus! Den vite medelklasskunden sippar tystlåten på sin ale, frågar försiktigt när man ska köpa. Till våren förstås. Då är dödligheten högst, då dör gamlingarna, och äger du huset så är det fritt fram att höja hyran!
    

Utanför portarna till McKibbin Street Lofts är det i stället burköl och cigaretter som gäller. The Black Seeds strömmar från ett halvöppet fönster. Medelklassungdom som söker hipsterlyckan i East Williamsburg. Två gamla textilmanufakturer i fem våningar med stora öppna loft. Plakat annonserar ”Studios for rent”. Min airbnb-värd Carlos berättar att förr var det fester natten lång, nu mest polissirener och ilskna billarm triggade av lastbilar som dundrar fram på nattligt ödsliga gator. Hyran för den stora öppna ytan med två inställda lådformade sovrum är fortfarande okej, nyinflyttade betalar betydligt mer, men så fort Carlos artonmånaderskontrakt går ut skjuter även hans i höjden. På väg till hans studio morgonen därpå passerar vi bullrande, gnisslande cementlastbilar uppkörda på trottoaren. Svetslopporna yr ur dammiga verkstadslokaler. Skinande, putsade räcken lyfts upp på ombyggda pickuper. Precis under gatan hörs tunnelbanans dova muller. Åt andra hållet syns höga miljonprogramshus i brunt tegel med ljusfattiga fönster. Här och där lätt skeva viktorianska tvåvåningsbyggnader i trä. Thriftshops. Pawnshops. Vi passerar oljiga verkstäder, lagerbyggnader i målat tegel. Ännu rivs det inte för att bygga helt nytt, men gentrifieringens förtrupper är i full gång med att måla över och förgylla de gamla industrikvarteren med nya lager av aktivitet, signerad graffiti, hälsobutiker. Inte förortens kärnfamiljsideal, utan i stället som på sextiotalet då unga brownstoners började renovera och bygga om, och skapa en intrikat stadsväv på jakt efter en autencitet bortom Manhattans skyskrape­landskap. Ett civilisationsbyggandets kulturella, etniska, religiösa appropriering, inspirerad av Saul Alinsky, Jane Jacobs och Herbert Marcuse. Det som är fult, skitigt, elakt, krasst funktionellt förvandlas till industrial chic.
    

Och här Robertas, en av Williamsburgs hippaste restauranger. Kvällstid fullsatta bord runt rödglödgade kaminer, bästa pizzan, naturviner, stadsodlade grönsaker på taket. Morgontida gömt bakom väggar av nedklottrad korrugerad plåt. Kvarteren må vara skitiga och skumma, och därmed ännu en amerikansk frontier att erövra, men har man bara rätt attityd så ter sig allt skönt. Bo i kollektiv, eller ensam i stora öppna loft. Inga färdiga mallar. I stället för köpgallerikonsumism letar man bästa krogen, skönaste barhänget, udda hipsterbutiker, antikvariat. Huspriserna och konstgallerierna vittnar om att Brooklyn sedan länge konkurrerar om att vara lika inne som Manhattan. Den nära lokala staden precis invid den globala. Och här en kille som mitt i den bländande morgonsolen taggar en vägg, bakom honom en fotograf som dokumenterar. Carlos pekar på en stor halvöppen dubbelport i metall. Vi skymtar Ursula von Rydingsvards enorma trä­skulpturer. Själv delar han en trång lokal med en annan arkitekt. Ritbord, laserskärare, pelarborrar.

Vid väggen tuggar en 3D-printer långsamt och tålmodigt. Carlos förklarar att Brooklyn Tech Triangle, som omfattar Downtown Brooklyn, Dumbo och Navy Yard och omsätter uppemot 5 miljarder dollar, har blivit ett östkustens Silicon Valley fullt av startups. Visst trivs han; han och grannarna turas om att kritisera varandras projekt, samarbeten som blir till företag, till happenings, till ett förverkligande av drömmar om en ny och annorlunda värld. Fast det är för trångt och för dyrt. Kanske flytta studion till Navy Yard i stället och hitta ett billigare boende längre ut på tunnelbanans L-linje?

Sedan förmiddagskaffe på Kave i lilla shopping­centret Shops of the Loom på gränsen till bohemiska konstnärsghettot Bushwick. Slitna betong­golv. Löst hängande feta rör. Gamla fläktar. Välpatinerade lampor. Regnbågsfärgade hairdos bakom bardisken. Djuraffären annonserar: ”Adopt a Cat – Today: Furry!” Yoga­klasser. Print shop. Tatoo Saloon. Och så förstås fastighets­mäklare. Suhai skakar på huvudet, menar att marknaden är helt absurd. När hennes farmor dog fick de nya hyresgästerna tio­dubblad hyra, och här i grannskapet har hyrorna skenat med 50 procent på knappt fem år. På åttio- och nittiotalet rankades Bushwick som ett av Brooklyns farligaste områden, i dag tränger 18-åringar med 100 000 dollar i årsinkomst ut latinos och afroamerikaner.

Suhai kan fixa fram en två­rummare för runt 3 200 dollar, knappast billigare än på Manhattan. Är du dessutom tjej och hellre tar taxi än tunnelbana hem sent om natten från bartenderjobbet på East Side så är det billigare att stanna på Manhattan. När sedan kvarterets första Starbucks öppnar är gentrifieringen i full blom, parasiterna flyttar in, rastar sina hundar, stressar till tunnelbanan och jobbet på Manhattan där de också sköter sin shopping. De ratar de lokala krogarna, ser till att tvättomater, järn­affärer, bodegor och allt som stör rensas bort. Gamla multifunktionella hus rivs och ersätts med lyxigt dyra enahanda mallade nära nog gated communitylika condos. Och gentrifieringens förtrupper som föredrar en stad lika konturlöst kreativ som sina egna livsstilsbyggen får söka sig vidare. Och det trots att de bygger en stad så mycket rikare än någon stadsplanerare eller byggspekulant.
  

Den stora förändringen, inte bara i New York utan i snart nog alla världens storstäder, är inhemskt och internationellt kapital som efter finans­krisen 2008 köper upp gamla fastigheter och mark för att riva och bygga nytt, utan några större hinder sedan åttiotalets avregleringar. Målet är inte att – likt unga hipsters och andra kreativa bortom all diskussion om etnicitet, religion och klass – förvandla nedslitna industrikvarter till nyföretagarhubbar där alla har en chans att förverkliga sig i en stad i ständig förvandling. I stället vill de – likt stadsplanerarna på sextiotalet – radera för att bygga helt nytt. Fast Brooklyns gentrifiering behöver inte nödvändigtvis vara exkluderande när gammalt och nytt överlagras, när drömmen är kreativ mångfald och inte girighetens enfald. I Stockholm är däremot just bilden av Manhattan idealet när politiker, byggherrar och arkitekter mässar förtätning som drömrecept för en levande stad – blir vi bara många nog blir det stadsmässig bland- och promenadstad. Tomma floskler som bara bygger stad som fysiskt men inte kulturellt och socialt uttryck. Stela byggregler, klåfingriga byråkrater i profiterande byggentreprenörers ledband som lanserar fixa färdiga lösningar likt en gång Södra station, nu Mall of Scandinavia och snart nog Slussen – hopplöst föråldrade redan innan de invigs.
    

Samma trend drabbar också Brooklyn när lyxiga höghus ersätter småstadsbebyggelse i en förtätning utan mångfald. Stadens farligt välkomnande blandning av allsköns lycksökare och original, av besatta innovatörer som utan pengar men med attityd och idéer driver förändring. Nu i stället offentliga platser där människor snällt konsumerar, där privata vaktbolag avvisar allt avvikande uppfordrande utmanande. Det offentliga rummets konfrontationer ersatt med passiv anpasslighet och positiv särbehandling, en stad som inte längre bygger civilisation och kultur utan endast konsumtion. Som i megaprojektet Atlantic Yards Forest City. Kinesiska investerare satsar fem miljarder dollar i 16 höga lyxcondo­höghus som ska ersätta dagens gyttriga blandning av industri och småhus. Ursula von Rydingsvards abstrakta träskulptur vid Barclay Center är knappast någon tröst. Visserligen utlovas några hus affordable housing som bidrag till borgmästare Bill de Blasios målsättning om 200 000 nya hem för låginkomsttagare, men 3 000 dollar för en tvårummare?  Om staden tidigare var en plats för både fattiga och rika så skiljs de nu åt. Fattiga i förorten utan tillgång till stadens puls, och de rika, passiva, konsumerande som tar död på stadslivet mitt i centrum. Kontrasterna bleknar, identiskt lika kedjebutiker tar död på all nyfiken shopping, allt blir utslätat, homogent och intet­sägande.
    

När jag besökte Dumbo vid Manhattan Bridge för en sex år sedan var det obestämt öppet, en stadsdel att ta i besittning, rätt likt Bushwick och East Williamsburg. Nyöppnade design­gallerier bland de stora industrifastigheterna. Second hand. Mexikanska ölsjapp. Fantastisk graffiti. Jag intervjuade Vito Acconci, en av arkitekturens bad old boys. I dag är gentri­fieringen helt genomförd med nya inflyttningsklara höghuscondos. Förtrupperna har flyttat vidare; på Superfine är slips och högklackat närmast obligatoriskt vid bardisken, biljardbordet står övergivet ensamt. I Nya Brooklyn Bridge Park lyser Jeppe Heins neonfärgade sittskulpturer. På andra sidan East River reser sig Beekman Towers smala höga Gehrysignerade stålfasad, där en trea betingar facila 20 000 dollar i månaden trots att man även här lyckats få till lukrativa skatte­lättnader. Några kvarter in i Brooklyn Heights brokigt burgna stadsväv vill ett äldre par utanför sitt lilla hus ha min underskrift på namnlistan mot ytterligare ett pretentiöst condobygge. En kort, satt kille i trettiofemårsåldern stannar till, säger att han arbetar på Wall Street Journal och berättar att bygg­herren Toll Brothers bakom Pierhouse har slutat svara när han ringer. Att Beyoncé och Jay-Z kanske har köpt en av lägenheterna är en rätt klen tröst när utsikten mot Manhattans skyline från Brooklyn Heights promenad saboteras. Staden sätter inte emot när parkunderhållet ska finansieras, i stället säljer den av nyanlagd parkmark för att finansiera driften och låter det privata infiltrera och inskränka det offentliga. Hyror och huspriser skjuter i höjden. Sextiotalets gentrifierare trängs ut av nya gentrifieringsvågor.

 
Annonser:
Annonser