« tillbaka

Hälsningar från ett soligt ickeland

Text: Leo Gullbring
Illustration: Dennis Hankvist

Utan sand mellan tårna och med en garanterad perfekt solnedgång, varje kväll, spenderar fler och fler sin semester i artificiella paradis. Alla drömmar kan och ska uppfyllas under samma tak.

Solen kryper sakta över himmelen. Inte för het. Inte för bländande. Selfieperfekt. Efter­middags­varm sand. Turkosblågrönt vatten. Och kul människor. En öl till? En drink? Det är lördag eftermiddag, precis innan strandbarerna ska stänga. Faktum är att det alltid är lördags­eftermiddag på Ursa Minor Beta där även förlaget för The Hitchhiker’s Guide To the Galaxy håller till. Nu är förstås Douglas Adams favoritplanet bara ett stycke litterärt uppfunnen science fiction, men en konstgjord verklighet så frestande skön när alla stränder är vända mot en perfekt solnedgång. Och inte helt olik Dubais verkliga palmö Jumeirah som till och med kan ses från månen, fast den inte är tänkt att vara lika hedonistiskt party­stinn. Dubai stoltserar även med världens högsta skyskrapa Burj Khalifa (som för att för­stärka palmöarnas förödande inverkan på havsmiljön saknar fungerande avloppssystem).

När Chengdu, Kinas till befolkningsantalet sjunde största stad, ska kämpa sig in bland världens turistdestinationer satsar man i stället på att bygga störst och bredast med New Century Global Centre (namnet en konsumistisk anspelning på buddismens tanke att allt är ett). En hundra meter hög och en halv kilometer bred artificiell skapelse som påminner om en tsunami, eller åtminstone en våg, till sitt yttre, och stor nog att rymma ett tjog Utzonska Sidney Opera House. Inramat med mängder av kontor. Två femstjärniga lyxhotell. Köpcentrum som en hel liten Medelhavsstad med alla de bästa butikskedjorna. Mat från hela världen. Uppslupet kawaiiglada modeoutlets inredda i småflickstil med hajar och grekiska statyer. Och byggnaden hela tio gånger större än Zaha Hadids planerade grannbyggnad New Century City Art Centre som aspirerar på att bli Kinas största konstmuseum. I New Century Global Centre går man direkt från jobbet till foodcourten, kanske bokar ett hotellrum – här finns allt och egentligen inget. Men hur kul är ännu ett shoppingcentrum, om än enormt? Släng in en megabassäng och lyckan är gjord. Hjärtat är världens största inomhusstrand: Paradise Island Water Park.

Och visst, det är rätt jobbigt att åka till en riktig strand. Var är badbyxorna? Handdukarna? Solglasögonen? Barnen? Och så hela vägen dit, ständigt detta ”När är vi framme?”. Solen bränner, och sedan plötsligt kallt. Vattnet, vars temperatur man aldrig kan lita på. Hajar och maneter. Klart att det är så mycket bekvämare att bara shoppa loss lite och sedan bege sig in i en helt konstgjord miljö med världens största inomhus-LCD-skärm med perfekt solnedgång flimrande över denna 400 meter breda konstgjorda havsvik. Utan ett enda sandkorn som kan fastna i håret. Med en mild, om än artificiell, havsbris. Och inte djupare än 1,6 meter (obligatorisk simväst för alla). Utanför tätnar smogen, och det riktiga havet ligger ju ändå hundra mil bort. Och om nu The Venetian i Las Vegas kopierat Rialto­bron och Markusplatsen, så behöver kineserna inte en kasinovärld eller Disneys sagovärldar som alibi för allt fejk. De bygger bättre världar över hela Mittens Rike: en exakt kopia av österrikiska idyllen Hallstatt, givetvis också Vita Huset, men mest av allt massor av gated communities som återskapar holländska, italienska och engelska småstäder. I Tianducheng har man till och med kopierat Paris med Eiffeltorn och allt. Och över hela världen växer det upp artificiella stadsmiljöer och naturupplevelser. Numera går det bra att åka skidor inomhus även ute i öknen.

Och bara tanken på att man ska kolla väderprognoser och behöva stå ut med ett nyckfullt klimat är rätt irriterande. Skistars anläggningar har sedan länge gett upp natursnön, de producerar mer och mer konstsnö när växthuseffekten driver upp värmen. Vi talar om att vi verkligen gjort vårt när det gäller miljö, samtidigt som vi outsourcar all skitig produktion till städer just som Chengdu på andra sidan jorden. Om man inte kan lita på naturen så är ju genomkontrollerat perfekta konstgjorda världar numera högst möjliga önskedrömmar. Spekulationsekonomi och oemotståndlig konsumism förstås. Men också en naturlig fortsättning på modernism och postmodernism. Å ena sidan den utopiska drömmen om en ny människa i miljonprogrammens stadsmiljöer bland abstrakta volymer och tomma ytor, å den andra ett desperat försök att skapa berättelser som ger fotfäste i en ständigt förändrad värld.

Som när New Urbanism skapar mäklarsäljande kopior av artonhundra- och nittonhundratalsarkitektur: gammalt till det yttre, konsumistiskt sanktionerat tillrättalagt på insidan. Form för formens egen skull, och nu nästa steg: helt igenom artificiella stadsmiljöer där överbefolkningens medelklass förvandlas till perfekta konsumenter med enda livsuppgift att göda de rikaste rika.

Fast konsumtion behöver inte vara fel. Shop-til-you-drop kan vara en kulturell handling. Och om inte protesterna mot en utslätat intetsägande samtids meningslösa konsumism lyckas på annat sätt, varför inte välja en annan väg än Kurt Cobain genom att ta makten över konsumtionen? Yuppies, bobos och så förstås vår tids hipsters har ställt Marx och Engels idéer på ända. I stället för att definiera samhällsklasser efter människors relation till produktionsmedlen, så låter de konsumtionen definiera oss. Men inte mass­konsumtionens ytlighet, utan en genuint ny­mornad vilja att hitta något bortom tomma logotyper och sönderhaussade varumärken. Allt profant förheligas, det allra mest vardagliga hamnar på konsumtionens allra mest skinande altare: müsli, Fjällrävenryggor, köttbullar, gummistövlar, olivolja ... Shopping upphöjs till en rent filosofisk och konstnärligt berikande aktivitet, och blir till ett löfte om något nytt bortom industrialismens standardiserade massproducerade ersatz-värld. Och så nördigt intensivt livsstilsbejakande att reklamen numera sköts av konsumenterna själva genom allehanda sociala medier.

Det är dessutom en rätt demokratisk tanke att ens sociala status definieras av ens konsumtion. Men här går man helt på tvärs med den övriga mänskligheten som villigt anammar alla konstgjorda världar. Hipstern trängtar autencitet. Repfria ytliga Ikea lånar in Ilse Crawfords till kollektionen Sinnerlig i kork och naturfiber. Jasper Morrison låter amerikanska aluminiumstoltillverkaren Emeco satsa på trä med stolen Alfie. Bröderna Bouroullec adderar smidda underreden till sina Officina-möbler för Magis. Värst av alla är förstås Marc Newson med sina Katanasvärd som vart och ett av tio kostar drygt två miljoner, men med oöverträffad precision i varenda liten detalj. Ingen vill ju tro på myten om att det går att massproducera unicitet (annat än plast- och gummigurun Gaetano Pesce förstås). Gärna Industrial Chic, men inte industri­producerat. Längtan efter äkthet handlar om att involvera alla sinnen. Men varför inte utforska de sinnesorgan vi inte ens känner till i just dessa artificiella världar? Problemet är inte konstgjort eller inte, utan hur människor involveras.

Problemet är paradoxen i reklamslogan som predikar ”Go create” och ”Just do it!” men innebär raka motsatsen. Nu när allt är möjligt, vad gör vi? Antingen en färdigförpackad på förhand tillrätta­lagd konsumtion utan minsta lilla ansträngning i iscensatta miljöer, likt den Douglas Adams beskriver på en fjärran planet där folk hellre väljer att ta livet av sig än att tvingas åka hem när pengarna är slut. Eller en som involverar och aktiverar. Som när Roskilde en gång om året blir Danmarks tredje största stad, med inte bara musik utan också gör-det-själv. Musikfestivalen som ett myllrande berusat ibland rätt lerigt offentligt rum, väsensskilt ett svenskt Way Out West som bara handlar om att passivt konsumera. Eller som när ett avsomnat Brunkebergstorg inne i betongghettot väcks till liv av Elefanten – en slags pop-up stad med food trucks och musik. Eller ännu hellre än mer icke-kommersiella varianter typ Fusion norr om Berlin eller mäktiga Burning Man i Nevadas ler­dammiga öken där ingen bara tillåts titta på, utan där alla ska vara med, där utopier skapas och förstörs gång på gång.

 
Annonser:
Annonser