« tillbaka

Ljudfritt

Text: Leo Gullbring
Illustration: Dennis Hankvist

TEMA LJUD: Inom arkitekturen ska ljudet ömsom bekämpas, ömsom omhuldas och lyftas fram. Leo Gullbring lockar oss att älska stadens brus som ljuv musik.

Ett avlägset ljudminne. Midnatt. Långfredag. Nästan helt mörkt innanför den öppna porten till Oscarskyrkan. Höga vaxljus vid altaret. Letar mig fram i dunklet, några få par i bänkarna. Jag har lyssnat till Matteuspassionen med mor min, tre timmar i Engelbrektskyrkan, men väninnan Clara lockar med något helt annat. Ett dovt atonalt mullrande. Dissonanta orgelackord som rusar bland valven. Som om kyrkan rämnar, stabiliserar sig, spricker på nytt; varje vrå fylld av ljud. Från korläktarna bakom mig hörs skärande stämmor placerade halvtoner från varandra. Jag ser inget annat än flämtande ljus; det är endast för hörseln när Karl-Erik Welin och Oscars motettkör framför Torsten Nilssons Nox Angustiæ.

– Visste du att vår hörsel omfattar hela tio oktaver? Från vibrerande, nästan ohörbar bas till de tunnaste övertoner. Våra ögon uppfattar bara motsvarande en oktav, vår hörsel är så mycket mer sofistikerad. Ändå lägger vi allt fokus på det visuella!

Går det att jämföra upplevelser av ljus och ljud? Synen registrerar ljusstyrka, färger, elektro­magnetisk strålning. Hörseln i stället olika frekvenser och ljudtryck. Konstnären Kamen Zlatev är övertygad om att det går att förena syn- och ljudupplevelser, talar om att använda en högupplöst färgsensor som instrument, avbryter sig själv och beskriver experiment med elektriskt ledande färg. Kamen lägger fram den ena idén efter den andra, och räknar med att presentera sitt Observatorium som masterarbete vid Konstfack nästa år: en slags resedagbok ackompanjerad av opensourcebibliotek, dataloggar, visuella mätningar, och där digitalt skapade instrument får tolkningsföreträde i hur vi läser av vår omgivning, hur digital skapade instrument påverkas av humör, luftfuktighet, radioaktiv strålning med mera.

– Vårt språk ger en rätt begränsad kommunikation, vi tänker ju i symboler. Föreställ dig att vi kunde se hur någon annan tänker! Och läsa världen fullt ut! Det skulle göra det möjligt att kommunicera på helt nya sätt!

Kamen Zlatev försöker förgäves överrösta barhänget på Söders hjärta. Vi drar vidare ut i Stockholmsnatten. Han har förstås en viktig poäng. Ljud är undervärderat. Varför annars lyssna på lågupplösta mp3-filer utan någon dynamik? Varför gömma sig inomhus och inte under bar himmel tillsammans med en näktergal? Ljud är mest något som stör och som ska filtreras bort. Bullrande långtradare och skriande tunnelbanor, skräniga trutar och fotbollshuliganer, tunna, ljudläckande väggar, tjattrande mobilpratare. I den visuella världen är synen i stället en möjlighet att trigga, utforska, att förstärka med Google Glass, att provocera med miljardären Vasily Klyukins extremkitschiga skyskraperenderingar. Men förkärleken för det till bilder reducerade innebär också att nostalgiska pastischer tar över.

I samtida svensk arkitektur säljs mest utsikter; arkitekter producerar lätt konsumerbara fasader där arkitekturens roll inte längre är att förändra utan att kommersialisera. Ögat som det enda aktiva sinnet gör verkligheten alltmer fjär och snart nog ersatt av en fiktionaliserad bild av sig själv.

– Det är förstås politiskt, det är lätt att kommersialisera den visuella världen när vi presenteras för färdiga bilder. Ljud är mer komplext att tolka. Kanske är det, som du säger, ren lathet att man inte utforskar andra sinnen.

– Jag vill bygga virtuella världar av ljus och ljud med akustiska rörelseprotokoll som man får träda in. I mitt Melancholium, som är ett laserskuret bord i plexiglas med massor av pjäser, ifrågasätter jag hur vi förhåller oss till varandra. Beroende på hur du flyttar runt pjäserna så förändras parametrarna som styr instrumenten, ungefär som ett sådant där Reactable som Björk använder. Melancholium är en idé om ett betydligt rikare samtal i vardagen jämfört med vår vanliga verbala kommunikation.

Ett till ljudminne. Från radion. Katarina Wikars ringer forskare, frågar om tunna väggar, om genomhörning. Hon hör det stökas, hur de sjunger, främmande språk. Positivisterna försöker torrt och sakligt förklara hur man kan isolera, hur vi påverkas av störningar. Men ljudvoyeuren Wikars vill ha kvar grannarnas pladder när hon ska flytta från sitt lyhörda ljudläckande hus. Annars blir det för tyst …

Arkitekter har en udda syn på akustik. De fascineras av gamla kyrkor där tegel, valv och inte minst väggar med rader av vaser, ibland fyllda med aska, både dämpar och aktiverar ljudet. Får de rita en konserthall så anlitar de bästa akustikern för att ömsom dämpa och reflektera alla toner. Inreder de däremot kontor, skolor, sjukhus så ska det vara tyst – ljud är ett problem som absorberas bort. Tvärtom i stället när de inreder barer, caféer och restauranger – då är det fritt fram för skrik och skrän, inga formgivar­signerade akustikpaneler. Först när grannarna klagar så upptäcker man att det finns ett regelverk som någon gnällspik påminner om. Tills flytande golv, väggar och tak föreskrivs är det mullrande högtalare och ljudkakofoni som gäller.

– Om du kommer in i en lokal där det är helt tyst så känns det inget vidare, då dör hela upplevelsen. Helt dämpat fungerar helt enkelt inte. Du kommer väl ihåg på Kvarnen? När du gick ut så bara bankade det i huvudet, och när man kom hem luktade alla ens kläder cigg. De nya ägarna har gjort sig av med hela känslan, det är dött.

Martin Stensö ställer fram en klarröd Kockumskaffekanna på det smala blåbetsade bordet. Han ser avslappnat nöjd ut. Han har ett dubbelt förhållande till ljud, som en av Woodstocks restaurangägare och dessutom ljudtekniker med extremt känslig hörsel. Vid för mycket stress slår hans tinnitus till. När jag testade matbaren gillade jag långborden, att på Medelhavsmanér trängas med okända, provsmaka varandras rätter och konstatera att danskarna fortfarande är snäppet bättre. Men ljudnivån var alldeles för hög, knappt möjligt att höra varandra. Hovmästaren berättade då att ett helt tyst rum var på gång, det skulle bli som att sitta i en musik­studio. Det lät helt osannolikt i en krogvärld där ingen bryr sig om ljud, men Woodstocks nya chambre separée fungerar perfekt.

Martin har fortsatt sam­arbetet med Uglycutes Jonas och Fredrik, men de tre ljuddämpande väggpanelerna är hans egen idé. Han ställer fram en liten batteridriven Sonyburk. Ljudet är kristallklart, rent, högupplöst. Rena drömmen för ljudkonstnärer likt Hanna Hartman som lockar fram de svagaste ljud, lyfter fram porlande vatten, röster, bygger kompositioner, och hävdar att om vi verkligen vill höra så måste vi bo inne i högtalarna. Här är vi nästan rätt.

– Vi funderar på att komplettera den med en trattgrammofon, 78-varvare har så fin bas. Men du vet väl att om du tar en folköl så sänks din ljudkänslighet med 6 dB? Och du skulle kunna jämföra blodtryck och puls hos de som sitter här inne med de som sitter i det stora rummet, det skiljer sig nog rätt ordentligt.

Den elaka misstanken är att krögare struntar i ljuddämpning för att folk ska skrika sig törstiga på mer öl och drinkar. Lydmar, mellan Grand Hotel och kommande Nobelcentret, är däremot ett annat exempel på att om man investerar i en bra ljudanläggning så behöver man inte dra på för fullt, och samtidigt får man en dynamisk ljudbild. Martin tillägger att bokhyllor är perfekta som både ljuddämpare och diffusorer. Men han tycker också att vi måste acceptera ljud i den offentliga miljön, det är stadens liv.

– Jag förstår inte folk som ska bo mitt inne i stan för att den är så hipp, och sedan vill de ha tyst och lugnt för att de är helt uppfyllda av sin karriär och måste sova ordentligt. Väljer du att bo i stan så väljer du också att bli störd, det är ett socialt val, annars får man bo på landet. Det är som att som vegetarian gå på Texas Longhorn och bli förbannad för att de inte serverar vegkäk. Och hur ser man på sig själv egentligen? Ska en enskild persons gnäll över att nattsömnen naggas i kanten få till följd att hundra pers inte ska få ha trevligt?

Men kan man gå längre med ljudet? Kan man förhöja matupplevelsen med ljudkonst à la Mattias Nilssons Kning Disk? Kan man gå längre än att dämpa ljudet och i stället ta ytterligare ett sinne i besittning?

– Jo, det här rummet är ju mer personligt, det är tänkt för sällskap om 12 personer, en helt okänd gäst får gärna ansluta som överraskning, och man har en egen kock. Jag har funderat på att experimentera med musik, att man först presenterar maten och så ska rätten ätas med exempelvis Bruce Springsteens Born to run, nej, förlåt, du tål den inte, men hör här i stället: Bird’s lament av Moondog! Det vore ett sätt att förstärka upplevelsen på samma sätt som man kan cykla, promenera, åka bil till musik.

I en tid när vi pratar om att bygga än mindre lägenheter och därför ta staden ännu mer i besittning, så krävs det offentliga och halv­offentliga rum som vågar bjuda upplevelser utöver det man kan uppleva hemma. Likt att gå på bio, konsert eller klubb och drabbas av helt nya ljudupplevelser. Alltså inte ännu fler glatt färgade hörlurar som modeaccessoar, utan musik och ljud som utmanar ens sinnen. Likt Laurie Anderson som från skulptör till ljudavantgardist låter sensorer interagera med den egna kroppen i lager på lager av suggestiv ljudpoesi. Eller Philip Glass och Robert Wilsons försök till en 3D-opera med Monsters of Grace. Eller C J Lims Screaming Box där ens skrik i en trång telefonkiosk vid Trafalgar Square ekar ut via en högtalare vid Charing Cross, och ens bild visas på en skärm inne i National Portrait Gallery. Eller varför inte Unsworn Industries’ Telemegaphones där man ringer till en norsk fjord och ens röst ekar i tystnaden. Något mer än arkitekters slentrianmässiga prat om sin arkitektur som frusen musik, i stället rum som gestaltas med alla sinnen som utgångspunkt, helt nya världar bortom det redan kända.

 
Annonser:
Annonser