« tillbaka

Made in Brooklyn

Text: Leo Gullbring
Foto: Leo Gullbring

Jason Greens fisk-, räk- och grönsaksodling på ett tak i Brooklyn liknar science fiction. En startup som utmanar både livsmedelsindustri och arkitekter. Och hans företag Edenworks kan också bli en motvikt mot gentrifieringen när låginkomsttagare får jobb i en avancerad stadsodling mitt i storstaden.

 

Jason öppnar den buckliga nätdörren och visar vägen uppför en sliten spiraltrappa. Han håller upp en kraftig trädörr. Ovanför svärfaderns mekaniska verkstad öppnar sig en djup vinds­lokal med breda hyllor fyllda av frodig, småbladig sallad. Jason uppmanar mig att tvätta händerna. Noga. Det här är Edenworks 75 kvadratmeter stora växtlabb.  


    – Så här kommer framtidens jordbruk se ut: växtodling integrerad med byggnader mitt i staden. I bostadshus, ovanför gamla verk­städer. Vi kommer att kunna odla för de som bor i husen, i kvarteret, för en hel stadsdel. Och även livsmedels­industrin vet att vi måste minska på transporterna och satsa på närodlat eller stadsintegrerade jordbruksanläggningar. Vi kan inte fortsätta som nu. Men trots att alla vet att det här är framtiden så är, sånär som på Japan, mark­naden rätt begränsad för vertikal stads­odling. Fast efterfrågan saknas knappast. Alla vill ha ekologisk, smakrik, närodlad mat.
    

Odlingshyllorna klättrar upp mot glastaket fyllda med mangold, basilika, tomater, ängssyra, minirädisor, ärtskott, salladskrasse, rucola, massor av småbladgrönsaker. Det är fuktigt och samtidigt friskt syrerikt. Fläktar och cirkulationspumpar viner envist. Plantorna med chilipeppar är täckta med ett vitt pulver.


    – Nej, det är inte bekämpningsmedel, allt är giftfritt här. Vi har pudrat bladen eftersom pepparn utsätts för olika skadeinsekter. Kiselgur får deras ytskikt att torka ut, det är bara att skölja av när pepparn är mogen, helt ofarligt!
    – Och det här är 50 liter bubblande fiskskit, säger Jason med ett urskuldande skratt. Den här brunröda randen är våra medhjälpare, de goda bakterierna. Och du känner ingen lukt, eller hur? I ett acquaponic-system bryts allt ned och blir till naturligt gödsel som växterna tar upp. Vi renar vattnet, pumpar tillbaks det i våra plasttankar och gör fiskarna glada. Det ger oss ett naturligt och robust ekosystem med samma slags bakterier och sporer som du finner i vanlig jord. This is a happy eco-system!


    Jason medger att växthusproducerade grön­saker har rätt dåligt rykte. Oftast är de snabbodlade med konstgödsel och rätt smaklösa. Men aquaponic är något helt annorlunda, det är som ale i stället för fulöl. Jasons mål är bästa smak helt utan syntetiska tillsatser. Och det i ett slutet, effektivt, väl avstämt inomhusjordbruk där odlad fisk står för all gödsel. Jag smakar på de olika blad­växterna, och det smakar som på landet och nere i Italien, mycket smak med bra tuggmotstånd. Jason förklarar att traditionellt jordbruk är oerhört energikrävande både i odlingsfasen och i transporter till slutkunder. Dessutom förbrukar det 92 procent av allt världens sötvatten, där det mesta går förlorat i en ineffektiv produktions­apparat. Edenworks däremot förbrukar 90 procent mindre energi och vatten, och det på minimal yta. Och kalkyler visar att intensivt växthusjordbruk skulle kunna klara sig på en trehundradel så stor markyta som används i dag. Edenworks trumfkort är att odla mitt i staden och året runt med samma kvalitet, utan att vi som kunder behöver anpassa vår konsumtion till årets olika skördesäsonger.


    – Här har vi fyra separata men identiska växthyllor med samma gröda. Vi kan experimentera med vattnets mineralhalt, med olika pH-värden, vattentemperaturer, eller olika mycket gödsel. Vi jämför de här värdena med skörden i vår app, och har därmed ett recept för varje växt. Vi kan experimentera med att förkorta och förlänga växtcykeln utifrån vad vi odlar, och det gör också att vi kan planera de arbetsintensiva momenten så effektivt som möjligt.
    – Här bakom har vi babygrönsaker och fiskarna och räkorna, avbryter Ben Silverman, arkitekt och ansvarig för att förvandla labbet till ett Ikea-liknande platt paketerat växthus som ska kunna säljas jorden runt.


    Ett antal halvgenomskinliga drygt 125 liter stora plasttankar bubblar med fiskar. I början stod de öppna. Jason och Ben hittade döda fiskar på golvet, de hade hoppat lite för högt. Tilapia är en rätt billig fisk som man ofta hittar i fisktacos, men odlad på rätt sätt är den ett bra substitut till en alltför hårt fiskad torsk.

De trivs med att bo trångt, och eftersom de gillar samma temperatur som växterna kan vattentankarna, enligt Ben, fungera som temperaturreglerare i den passivhusinspirerade arkitekturen. Sötvattensräkorna är krångligare, de trivs horisontellt, och får de inte ha sina revir i fred så börjar de bråka.

– Det här endast ett labb, men vi säljer till medelhavsrestaurangen Adalya och en hem­körningsservice för att testa marknaden och dra in lite pengar. Men nu när vi har testat systemet så har vi börjat bygga vår nya anläggning i Long Island City med trettio gånger så stor kapacitet och endast en fjärdedel mer i energi­förbrukning. Vi kommer att öppna nu under 2016 och räknar med att producera 50 ton grönsaker och fisk om året.


    Ben och Jason diskuterar växtbäddarnas utformning. Metallgaller, lecakulor, plastnät. Det gäller att rötterna inte penetrerar för långt ned så att skörden försvåras. Bens mål är att Edenworks koncept ska kunna gå på export och sättas upp världen runt. Jag tänker på holländska MVRDV:s projektidé Pig City, rader med höghus längs med holländska kusten fyllda med grisar, slakteri och med en stor fiskbassäng längst ned, en helt ekologisk matproduktion för framtiden. Jag tänker också på filmen Silent Running från 1972, där en trädgårdsmästare på ett rymdskepp slår ihjäl de andra astronauterna för att rädda det sista av jordens växtlighet. Skulle inte Edenworks i princip helt självförsörjande koncept fungera på planeten Mars nu när vi snart blir tvungna att bosätta oss där?


    – Mars? Jovisst, det skulle gå, försäkrar Jason förvånat entusiastisk. Vi förlorar ju endast en procent av vårt vatten per dag här, jämfört med 90 procent i konventionellt jordbruk. Vi skulle kunna återvinna allt vatten och använda vårt eget avfall som gödsel. De enda ingredienserna vi har här i labbet är fiskfoder, vatten och el, och så lite nyckelpigor för att hålla kolla på en del insekter.


    Edenworks har kört sitt labb i ett och halvt år, och nästa steg är nu att dra i gång i full skala. Jason och Ben har endast 26 år gamla lyckats dra ihop 11 miljoner kronor hos riskkapitalister, men drömmen är förstås att få till ett möte med New Yorks förre borgmästaren Michael Bloomberg som blivit någon av en miljö- och livsmedels­filantrop. Jag frågar Jason om han är en hipster, och han ser nästan förorättad ut. ”Absolut inte”, är det förväntade svaret. Men den här typen av högteknologisk startup är ett gott exempel på den hipsterekonomi som frodas här i East Williamsburg. Och Brooklyns stadsdelsordförande Eric Adams var helt med på noterna vid sitt besök här när han utbrast: ”This is cool shit!” Jason är utbildad biolog och bioingenjör, men han berättar att han tidigare jobbade med virtual reality-system för rehab-patienter med hjärnskador. Han hjälpte dem att använda synsinnet i stället när exempelvis hörseln inte fungerade fullt ut.


    – Det lärde mig att bygga hård- och mjukvara för biologiska system där man kan mäta in- och output. Det är precis vad vi gör i Edenworks, mani­pulerar växthusmiljön, vattenkemi och annat via vår app som med 200 olika växter i databasen också ger oss feedback och en daglig att-göra-lista.


    Jason menar att vertikala växthus typ Edenworks kan integreras i både existerande och nya byggnader, inte minst eftersom de tack vare uppdaterade byggregler inte räknas in i byggnadernas utnyttjandekalkyl. Det skulle också kunna bidra till en annan typ av arkitektur som inte står i kontrast mot naturen, utan i stället blir något ständigt föränderligt, likt Stefano Boeris Bosco Verticale i Milano eller Ken Yeangs gröna skyskrapor i Kuala Lumpur och Singapore.


    – Att vi fortfarande har den här blandade stadsmiljön gör det möjligt för oss att experimentera. Jag är inte negativ till gentrifiering, men den ska som här växa samman med den existerande kulturen och arkitekturen. I de nya stads­miljöerna som växer upp är det annars bara shopping och boende, då finns det inte utrymme för startups. Och bara tanken på att du tror att du kan bygga en fysisk miljö och sedan skapa någon slags kultur är helt fel, det är tvärtom.
    – Vi skulle kunna bidra till en blandad stadsmiljö med både hög- och låginkomsttagare, och vi har talat med en del fastighetsägare om att integrera vårt koncept i nybyggen; det är ju inte omöjligt att de kan tjäna mer på vår avancerade stadsodling än hyresgästerna. Då skulle också kvarterens äldre och fattigare invånare få tillgång till gröna och kretsloppsanpassade jobb med schysta löner i stället för att vara hänvisade till fast food och att arbeta som butikspersonal.

 
Annonser:
Annonser