« tillbaka

Tema Göteborg: Manhattan transfer

Text: Mark Isitt
Illustration: Tomorrow/tmrw.se

Skidmore, Owings & Merrill är kringresande arkitekter med hela världen som arbetsfält. Det har gått över 60 år sedan de uppfann den glasade kontorsskrapan, en stil som kommit att bli den kanske mest kopierade i vår tid. Nu ritar de Nordens högsta hus på Hisingen i Göteborg

”Tidlösa”, säger Peter Jackson över Skype från sin Londonlägenhet. I bakgrunden står glas och staplade tallrikar.
”Det är det finaste beröm våra byggnader kan få.”
Som om inte ”tidlös” vore ett annat ord för ”intetsägande”, tänker jag.
Men säger förstås inget. Det är ju ändå projekt­chefen på Skidmore, Owings & Merrill jag talar med.
SOM.
Kontoret som förärat oss några av vår tids mest banbrytande höghus. Som Lever House på Park Avenue i New York från 1952, världens första helglasade skyskrapa och upprinnelsen till ”the international style”. Och Sears Tower i Chicago som var världens högsta byggnad när den invigdes 1973. En titel som nu innehas av Burj Khalifa i Dubai från 2010 – även den av Skidmore, Owings & Merrill.
”Buildings that cast long shadows”, säger Jackson fyndigt.
Men däremellan …
Hur bäst beskriva?
Teknokratiska strukturer. Professionella 
och anonyma.
Eller så här:
När teveproducenterna bakom Dallas letade efter ett högkvarter för J.R. och Ewing Oil valde man en skyskrapa av SOM.

Enligt Skidmore, Owings & Merrills hemsida har kontoret färdigställt fler än 10 000 projekt i över 50 länder sedan starten 1936. Det är förmodligen fler än någon annan byrå och med 1 115 anställda i tio städer räknas man i dag till ett av världens största kontor.
Jacksons Londonkontor är det enda i Europa – övriga adresser finns i USA, Asien och Mellan­östern. Det sysselsätter ett 90-tal personer och man huserar i en glasad 35-våningsskrapa (förstås) intill Liverpool Station. Arbetstiderna lär vara bistra, tempot högt, men kontorsmiljön är rent diskret, möblerna är svarta med kromade stativ, väggarna vita, golven klädda i grå nålfilt. Och utsikten från det öppna kontorslandskapet måste vara hänförande, för på andra sidan Primrose Street ståtar Exchange House, en av kontorets allra mest innovativa skapelser: ett kontors­komplex som grenslar järnvägsspåren. Avancerad arkitektur och ingenjörskonst i skön förening – precis det som SOM gör bäst.

Om Jackson får gissa har över ett 30-tal av kontorets anställda hittills varit involverade i ”The Polestar Tower in Gothenburg”. Eller Karlatornet som det numera kallas (tidigare Karlavagns­tornet). Att det refereras till olika astronomiska konstellationer på svenska och engelska kan bero på att planområdet ligger just vid mötet Polstjärnegatan/Karlavagnsgatan. Eller att The Big Dipper Tower klingade lite väl skojigt till och med i Göteborgsöron – uttrycket betyder ju även bergochdalbana.

Skidmore, Owings & Merrill vann uppdraget den 18 juni 2014. De slog Zaha Hadid (London),
Simpson (Manchester), Manuelle Gautrand (Paris) och Gert Wingårdh (Göteborg) och när göteborgarna själva fick bestämma vann de överlägset; i P4 Göteborgs omröstning fick de 50 procent av rösterna mot 19 för närmsta konkurrenten (Hadid).

Så är också Karlatornet en mycket lättläst skapelse. Medan flera av de andra kontoren föreslog två eller flera torn på den nio hektar stora tomten satsade SOM på ett enda distinkt landmärke. Det runt 270 meter höga tornet förväntas ha cirka 80 våningar med omkring 550 lägenheter och skulle man hisspitcha idén, så som manus­författare lär göra för stressade Hollywood­producenter, då skulle man bara behöva dra gylfen upp och ner några gånger. Tornets fyra fasader tycks försedda med blixtlås.

Det är en designidé som enligt Peter Jackson refererar starkt till Göteborgs 400-årsjubileum 2021. Tornets fyra hörn skruvar sig mot himlen likt en festlig serpentin. ”På ritstadiet liknade vi den också vid de intilliggande båtarnas käcka flaggspel.”
Men egentligen skulle Karlatornet kunna stå var som helst i världen.
Det skulle ha känt sig lika hemma/främmande i Reykjavik som Ouagadougou.
Men det har mer med skalan än uttrycket att göra. Det väldiga tornet – målet är att bli Nordens högsta byggnad – introducerar en ny typologi i göteborgskt stadsbyggande. En marknads­anpassad arkitektur som vi känner väl från kommersiella världsmetropoler styrda av privat kapital.
Att SOM grundades i Chicago och växte sig gigantiska i New York är ingen slump.

Samtidigt finns det något tveklöst svenskt över satsningen. Ansvaret är delat. Även om bygg­herren är privat – Ola Sernekes bolag köpte tomten för 154 miljoner och kommer att uppföra huset – har Göteborgs stad hela tiden funnits med, stadsarkitekt Björn Siesjö satt med i tävlings­juryn. Karlatornet är ett uttryck för stadens vilja att växa norr om älven. Något som märks inte minst på byggnadens placering, mitt på Stora hamn­kanalens axel.

Ställer du dig på Kämpebron har du den i fonden.
En fyr för stadens fortsatta expansion.
Mark Isitt: Peter Jackson? Hör du mig?
Peter Jackson: Mark! Hej! Hur mår du?
MI. Bra, tack. Tack för att du tar emot samtalet så tidigt på morgonen. Klockan är bara halv åtta hos dig.
PJ: Ingen fara. Jag har precis följt min son till skolan. Eller till stationen. Jag ska snart vidare till jobbet.
MI: Jag har ditt CV framför mig. Är du från Leicester?
PJ: Nej, jag är från London, men jag studerade vid Leicester Polytechnic [examen 1992].
MI: Följer du fotbollslaget?
PJ: [skratt] Inte så flitigt. Men när jag bodde där gick jag regelbundet på matcherna.
MI: Det finns en koppling mellan Ola Serneke och Leicester City Football Club.
PJ: Gör det?
MI: Ja, den förre engelske förbundskaptenen Sven-Göran Eriksson. Eriksson tränade Leicester ett par säsonger. Men han startade sin karriär som tränare för IFK Göteborg, klubben som Serneke i dag är huvudsponsor för.
PJ: Det visste jag inte.
MI: Det var det ena triviala jag ville ha sagt innan vi börjar intervjun. Det andra var att jag nyligen skrev en bok om FN-skrapans födelse och där fanns Louis Skidmore med som rådgivare till Le Corbusier och Oscar Niemeyer och de andra. Ibland hade han sällskap av en ung Gordon Bunshaft. Kanske också Bruce Graham.
PJ: Det stämmer. Och vet du, just nu ritar vi på FN-högkvarteret i Genève.
MI: Hur många projekt jonglerar ni sam-tidigt på kontoret?
PJ: Vi driver åtta projekt just nu. Vissa är under byggnation, andra i designfasen. Våra anställda arbetar vanligtvis med ett projekt åt gången, det underlättar koncentrationen. Våra chefer hanterar flera projekt samtidigt.
MI: Och vad är din roll?
PJ: Jag är projektchef för en majoritet av våra arbeten i Europa och Storbritannien.
MI: Och i Karlavagnsprojektet?
PJ: Jag har varit involverad i varje steg. Jag har varit involverad i designarbetet, sett till att vi har förstått briefen och att vi givit värdefulla svar på frågeställningarna. Jag har hjälpt till att sammanställa det nuvarande designteamet med målsättning att åstadkomma inte bara bra design utan också en tekniskt tilltalande och ekologiskt hållbar lösning.
MI: Med tanke på den geografiska spridning som era projekt har, hur gör ni för att förstå en stads karaktär och behov? Vad är er metod?
PJ: En fascinerande fråga. I det här projektet har vi att göra med Lindholmen, en post­industriell stadsdel under snabb förändring. Flera universitets- och forskningsinstitutioner har redan flyttat hit, Chalmers bland andra, och nu planeras för bostäder. Men här finns inte så många karaktärsdrag att spinna vidare på. Det gör det faktiskt rätt knivigt. Vi har jobbat med ett annat arkitektkontor för att försöka skapa ett tydligare sammanhang.

MI: Danska Entasis [ansvariga för bland andra Carlsbergs bryggeriområdes förvandling till stadsmiljö].
PJ: Precis. Och de kompletterar vårt redan mycket kosmopolitiska team. Så fungerar det ju på arkitektkontor numera, särskilt i London där det är stor genomströmning på människor från hela världen. Hos oss finns faktiskt en svenska som utbildat sig och bott i Göteborg. Det hjälper oss att förstå platsen.
MI: Men hur går ni tillväga rent praktiskt för att ”förstå en plats”?
PJ: Vi är förstås fullt kapabla att utifrån kartor och teknisk data bilda oss en uppfattning. Men för att ge liv måste man läsa av människorna, 
de som befolkar området. Det kommer alltid 
att finnas en massa arkitektritningar som visar väderstreck, skuggstudier, var solen går upp 
och var solen går ner, här ligger stationen dit vi förväntar oss att de flesta kommer att an­lända … Sådana saker. Men man måste prata med folk. Lyssna. ”Här skulle jag gärna sitta, men det blåser för mycket.” ”Alla tycker om strandpromenaden, den är helig.” Klart vi skulle kunna göra en någorlunda korrekt bedömning av behoven, de skiljer sig sällan särskilt mycket från plats till plats, men det finns ofta lokala särdrag och vanor.

MI: Vilka lokala särdrag har du noterat i Göteborg och på Lindholmen?
PJ: Jag kommer bli skjuten om jag svarar på den frågan.
MI: [skratt] Alla Hisingsbor är oregerligt fulla mitt på dagen …?
PJ: [skratt] Nej, nej, det har vi inte sett. Jag måste säga, att vara en del av det här projektet är ett stort nöje. När vi går in i ett projekt har vi naturligtvis vissa förväntningar på hur saker och ting ska fungera och eftersom det här är ett ovanligt projekt för Göteborg innebär det förstås en hel del utmaningar. Men alla vi har träffat har visat stor förståelse för vad vi önskar åstadkomma. Ibland har man ifrågasatt våra idéer – ”Vore det inte bättre att bygga på det här viset?” – men sådant är bara stimulerande, då blir det en givande läroprocess även för oss. Det är nog det främsta särdraget vi identifierat, att folk är pålästa och att de vill lära sig ännu mer och att de är väldigt välkomnande.

MI: Finns det postindustriella städer i England som Göteborg påminner om, tycker du? Manchester?
PJ: Ska du nu göra en fotbollsreferens igen? [skratt] Manchester är ingen dum jämförelse. Där finns en enorm energi, en stark identitet som springer ur det industriella arvet och den rikedom det genererade. Det är samma i Göteborg. Det märks inte minst när man promenerar längs kajerna och Stora hamnkanalen. Vissa av de där redarpalatsen och lagerbyggnaderna är fenomenala. Fantastiska karaktärer.
MI: Karlatornets placering relaterar starkt till Stora hamnkanalen. Det står mitt på kanalens axel.
PJ: Det gör det. Och det var precis vad Serneke och staden bad oss beakta. Det är förresten lite intressant, att Göteborgs stad stött projektet från start. Stadsarkitekt Björn Siesjö [Bjårn Schejve på PJ-engelska] satt med i juryn och vi har pratat med honom i timmar, både formellt och informellt, och hans inblandning har definitivt gagnat byggnadens uttryck. Den typen av engagemang ser man inte överallt.
MI: Vad kan Björn Siesjö lära er?
PJ: Vi träffades första gången i samband med tävlingen. Alla fem lagen kom till Göteborg och vi promenerade runt på Karlavagnstomten, åt lunch, fick lyssna till flera av projektets nyckelfigurer, däribland Ola Serneke. Björn förevisade den stora stadsmodellen nere i Älvrummet [utställningspaviljongen intill Göteborgsoperan] och fick oss att förstå stadens utveckling och den bostadsbrist som Göteborg nu står inför. Han gjorde klart att vårt projekt, trots att det förstås får en unik plats i Göteborgs skyline, bara är en del av en större utveckling.
MI: Och ni lär honom om att bygga högt, med allt vad det innebär av tekniska och ekologiska utmaningar och ofrånkomlig kritik?
PJ: Där har vi förstås större erfarenhet. Vi driver en integrerad verksamhet, hanterar både arkitektur och de tekniska specifikationerna. Vår designchef Kent Jackson eftersträvar en ekologiskt hållbar designlösning, samtidigt som vi också jobbar med vårt eget ingenjörsteam ledda av Bill Baker. Bill var även ansvarig för Burj Khalifa. Där lyckades han minimera mängden betong, den strukturen krävde bara en tredjedel så mycket betong som andra skyskrapor vid den tiden. En effektivitet som vi försöker uppnå också i Karlatornet. Vi vill skapa en så lätt och energieffektiv byggnad som möjligt.
MI: Och kritiken? Har ni märkt något av den ännu?
PJ: Självklart. Sådana här byggnader und­slipper sällan kritik. Men det finns många goda skäl att bygga högt. Vi vill skapa miljöer där man kan bo, arbeta och leka. Händelserika platser. Och för att generera det folklivet krävs en hög grad av förtätning. Om du tittar på delar av Paris där det inte finns några höghus, så ser du att där är gatumåtten tajta, men de stadsdelarna designades före bilen och i dag har vi lite annor­lunda preferenser. Vi efterlyser bredare gator för att få in mer ljus till våra bostäder och kontor. Och genom att placera bostäderna i närheten av arbets­platserna tror vi att man kan reducera bil­beroendet. Detta är argument som vi är beredda att stå upp för.
MI: Hur tacklar ni den estetiska debatten? Hur tacklar ni den?
PJ: Den diskussionen kan man aldrig vinna. Man kan bara se till att skapa ett elegant stycke design och det tycker jag att vi har gjort här. Den där vridningen i fasaden är enkel men väldigt uttrycksfull och jag tror att den kommer göra sig väldigt bra i stadens skyline. Målsättningen är att ha allting klart till jubileet 2021.
MI: Kan du beskriva designen?
PJ: Man skulle kunna säga att tornet består av fyra mycket slanka torn som fusionerar i ett relativt slankt torn. Mellan tornen, uppför byggnadens mitt, löper balkonger. De blir till en vertikal förlängning av folklivet nere på torgen.
MI: Låter enkelt.
PJ: SOM är ett väldigt rationellt kontor. Du nämnde Bruce Graham. Bruce satte tonen för oss och mycket av den nordamerikanska och väster­ländska arkitekturen under lång tid. Hans tro på enkelhet och tydlighet är något vi fortfarande eftersträvar. Vi söker det lättlästa. En inneboende skönhet som inte förhäver sig. Det är ett formspråk som rimmar väl med det svenska. Och jag noterar det inte bara i arkitekturen utan också på sättet folk klär sig. Där finns en lågmäldhet och enkelhet som är väldigt tilltalande.
MI: Refererar Karlatornet till något av era tidigare verk?
PJ: Varje gång vi griper oss an ett nytt uppdrag tittar vi på vad vi gjort tidigare. Men kontorets inriktning har förändrats på senare år. På Bruces tid och innan dess handlade det mycket om kommersiell arkitektur, regeringsbyggnader, akademiska institutioner. Jag tänker på The Beinecke Library, Lever House, Inland Steel. Sådana pärlor. Det är först de senaste 15 åren som vi på allvar börjat rita bostadshus. Därför kikar vi på mer aktuella projekt när vi ska rita en byggnad som Karla­tornet. Ett exempel är 101 Warren Street i Tribeca i New York. Faktum är att Sernekes team besökte just den byggnaden när man försökte föreställa sig Karlavagnstomten. De hade tagit en bild på byggnaden och photoshoppat in den på tomten [skratt]. Sedan har vi flera projekt här i London som är banbrytande. Dem har vi förevisat Serneke och stadens representanter. Vi har arrangerat en rundtur till såväl färdiga som ofärdiga byggnader för att visa vårt förhållningssätt till byggnation och för att peka på tekniker som kanske kan vara användbara på Lindholmen. Vi har visat de två finans­distrikten Canary Wharf och Broadgate [båda planerade av Graham; SOM har sitt kontor i det senare]. Särskilt Canary Wharf är en enorm succé. På 30 år har miljön förvandlats från hamn- och transportmiljö till en postindustriell miljö full av arbetsplatser och bostäder. Inte helt olikt det som kan komma att ske med Lindholmen.
MI: Och har Serneke tagit med er på en guidad tur av Göteborg?
PJ: Jo, men lite mindre formaliserat än vår tur av London. Vi har promenerat längs Göteborgs gator, försökt förstå stadsdelarnas olika karaktärer och hur de länkar till varandra. Vi har sett en fotbollsmatch. Och vi har naturligtvis studerat stadsdelarna väster om vår tomt för att få en bild av hur de kan gagnas av nya förbindelser över älven. Under de dryga två år som vi nu jobbat på projektet har vi lärt oss vad som driver staden. 
MI: Och vad är det?
PJ: Ooops [skratt], den bäddade jag för. Jag tror att det faller tillbaka på det du var inne på tidigare, det industriella arvet. Här finns ett självförtroende och en självsäkerhet.
MI: Hur märker du det?
PJ: Folk är inte rädda för att säga vad de tycker.
MI: Och vad tycker de om tornet?
PJ: Det är intressant. Det handlar inte så mycket om designen utan om konstruktionen, om vi bygger på rätt sätt, ifall svenska hantverkare har kunskapen. Själva designen verkar mycket omtyckt.
MI: Jag intervjuade Santiago Calatrava inför hans Turning Torso-projekt – Nordens för närvarande högsta byggnad – och efter att fastighetsutvecklaren tagit med honom på en tur i förorten ritade Calatrava om sin entré. Han insåg att han inte kunde ha någon grandios lobby med portier, det skulle sticka för mycket i ögonen på svenskarna.
PJ: Turning Torso var nog lite före sin tid. Karlatornet kommer också ha en generös entré­lounge och det kommer att finnas ett flertal bekvämligheter för de boende. Men så ser utvecklingen ut. Karlatornet kommer att vara unikt när det är klart, men inte för alltid, snart kommer andra fastighetsägare att erbjuda liknande faciliteter. Titta bara på området runt centralstationen till exempel, där händer massor som på sikt kommer att förändra Göteborgs karaktär.
MI: Tror du göteborgarna kommer att bemöda sig om att ta sig till Karlatornet? Älven är en barriär och förbindelserna är få. Hur tillgänglig är tomten egentligen?
PJ: Vi hoppas förstås på den planerade linbanan och det flöde av människor som den kan innebära. Vi föreställer oss att de flesta kommer att anlända till fots eller med kollektivtrafik längs Lindholmsallén. Vårt torn vänder sig mot söder och allén. Kommer du därifrån kommer du att kliva ut på ett torg. Träden längs Lindholmsallén inringar och skapar en rogivande plats. Anländer du från norr möter du ett annat torg med annan karaktär och skala, mer som en marknadsplats. Gatorna som leder genom området kommer alla vara kantade med butiker och restauranger. Här kommer att finnas ett hotell. Förhoppningsvis uppstår ett rikt folkliv. Allt vi designar syftar till det.
MI: Vad föreställer du dig att det blir för fasadmaterial?
PJ: Vi jobbar med det just nu. Allt du har i ögonhöjd, det du kan vidröra, det lägger vi extra energi på. Vissa av fasaderna kommer att ha mer glas än andra, andra blir mer solida. Troligast är att det blir natursten eller någon form av pre­fabricerad konststen [terrazzobetong]. Viktigast är att det ger ett högkvalitativt intryck.
MI: Blir byggnaden mörk eller ljus?
PJ: Det kommer definitivt inte att uppfattas som en mörk byggnad. Den kommer att framstå som lätt och reflekterande. Jag återkommer till vår historia, det faktum att vi designar både arkitektur och bärande struktur. Strukturen inspirerar uttrycket. Vi vill att våra byggnader ska vara rationella. Eleganta. Tidlösa. Det är det finaste beröm våra byggnader kan få.
MI: Och för den som inte bor i huset, finns det någon möjlighet att njuta av utsikten?
PJ: Högst upp blir det lägenheter, men direkt därunder skapar vi en utkiksplattform med en utställning om huset och det du ser omkring dig. Det kommer att finnas en speciell snabbhiss.
MI: På vilken våning?
PJ: Våning 77, tror jag. Jag minns inte säkert.
MI: Hinner ni klart till 2021?
PJ: Vi gör allt vi kan. Och Serneke gör allt de kan. Så, ja. Vi väntar i och för sig fortfarande på bygglov men så snart det är beviljat sätter vi spaden i jorden. Det är en realistisk tidplan, det är vi övertygade om.

 
Annonser:
Annonser