« tillbaka

Mellan konst och rum

Text: Anna Nordbeck
Foto: Mats Bäcker, Thomas Hellsing

TEMA KONST

En man med en musikalisk spåkula framför sig. Händerna över klotet skapar klanger, som vidgas, möts och svarar mot varandra. En närapå futuristisk bild, men vad har det med arkitektur att göra? Rum har synat den samtida beröringen mellan konst och arkitektur – och undersökt hur arkitekturen
klarar sig i relation till konsten i dag.

Komposition. Ett ord som ensamt förenar våra konstarter. Teater, dans, bildkonst, arkitektur – alla kännetecknas de av det på ett eller annat sätt. Ändå verkar arkitekturen ligga så långt ifrån flera av dem. Det ligger närmre till hands att tänka på byggnadskonsten i förhållande till det beständiga – måleriet, skulpturen och installationen – än till musik och dans. Men det måste väl finnas något bortom fysiken som förenar?



Rum: Offentligheten
Konst: Relationell estetik
    Konstnären Thomas Liljenberg arbetar ofta vid sidan om arkitektur. I höstas medverkade han i Biennalen för konst och arkitektur i Botkyrka konsthall i Stockholm, och många av hans projekt rör sig i det offentliga rummet. I fokus står sociala och politiska frågor.
    – Jag ser konsten som ett fönster att kunna påverka, i en transparent konstnärsroll som kanske liknar arkitektens. Där man vågar släppa in andra i själva tillblivelsen av konstverket, säger han.
    Ett sådant projekt, Kulturkontoret, ägde rum i Vårby gård i Stockholm 2002-2005. Det var ett publikt konstprojekt, byggt på dialoger med de boende i området, som senare mynnade ut i konstnärliga samarbeten, integrationsinitiativ och sociopolitiska aktiviteter. Bland annat skapades, tillsammans med stadsplanerare och arkitekter, ett förslag på förändringar av Vårby gårds centrum.
    – Vi byggde upp en interaktivitet, där konstens källkod blev öppen för människorna och där det blev en dialog mellan konst och samhälle, säger Thomas och fortsätter:
    – Det gemensamma rummet är intressant, för där aktualiseras frågor. Hur använder vi detta rum, och hur kan medborgare påverka det? Det handlar om demokrati.



AHA-festivalen, som anordnades första året 2014 på Chalmers, är ett annat exempel där konst och arkitektur möts inför publik. Via inbjudna konstnärer och forskare diskuteras och förenas teori och praktik, liksom vetenskap och konst, genom arkitekturen. Ambitionen är att belysa dess relation till konsten, och att öppna för ett bredare och mer nyskapande tänkande.
    En av arrangörerna är Catharina Dyrssen, professor i arkitektur och designmetodik vid högskolan. Hon är ordförande för kommittén
för konstnärlig forskning vid Vetenskapsrådet, och har själv jobbat med att skapa både ljud­skulpturer och rum för dessa. Hon menar att arkitekter har blivit sämre på att värna sin konstnärliga sida, och orsaken, tror hon, är en tuffare konkurrens i branschen.
    – Det är svårare att försörja sig, så pengarna styr väldigt hårt. Det skapar en ängslighet, som gör att man inte vågar experimentera och tänka nytt. Det blir mer mainstream.
    Hur stor portion konst kan det finnas
 i arkitektur?
    – Pratar du med en ekonom så finns det en procent. Pratar du med mig så säger jag 100 procent, om man vill. Det handlar om hur man använder det konstnärliga tänkandet, och det är viktigt även när man arbetar med exempelvis tekniken. Konsten ska vara en ständig orosande och provocera arkitekturen, hjälpa oss att tänka kritiskt och utanför stereotyperna.
    Peter Christensson, tekniklektor på högskolan, är initiativtagare till festivalen. Och han är inne på samma spår:
    – Arkitektur skulle kunna vara mycket mer relevant i dagens konstvärld. Jag skulle vilja att vi syntes mer i kulturella sammanhang med konsten. Och att arkitekter var mer samhällskritiska och provocerande, så som konstnärer eller poeter kan vara.
    Peter är skulptör i grunden, anställd just för sin konstnärliga bakgrund. Och han arbetar även med andra projekt för att föra in konsten på arkitekturutbildningen. Bland annat har han, tillsammans med sina studenter, samarbetat med danskompaniet vid Göteborgsoperan. För precis som i byggnadskonsten är logistik, flöden och rörelsemönster A och O i koreografin – om än från ett annat perspektiv.
    – Samtalen med koreografer är bland de mest givande jag har gjort, säger han. Dansarna har en känslighet för rum som är jättespännande, och som gör oss rikare både i vår gestaltning och i vår uppfattning av rum.


Rum: Stockholms stadsteater
Konst: Dans
    Kenneth Kvarnström är en av Sveriges främste koreografer, just nu danschef på Stadsteatern i Stockholm. Han har en lång karriär bakom sig, både som koreograf och dansare, men faktum är att han först ville bli arkitekt – vilket för den uppmärksamma avslöjas i hans verk. Kenneth jobbar mycket med ljus, rök och reflektioner; han är extremt medveten om dess potential att skapa rum i dansrummet, och han arbetar gärna med okonventionella ljussättningar och scenografier.
    – Jag är intresserad av yttre form och jobbade väldigt medvetet med avgränsade rum tidigare, säger han. På äldre dagar har rumsindelningen blivit lite suddigare, men det finns fortfarande en definition av platsen.
    Ett av Kenneths senaste projekt är föreställningen Doubletake, som han gjorde tillsammans med Astrid Olsson, ena halvan av det numera nedlagda modehuset Fifth Avenue Shoe Repair. Stycket rör sig elegant mellan mode, dans och arkitektur, och utforskar det arkitektoniska i de två förra konstformerna.
    Kostymen präglas av Astrids karaktäristiska formspråk, som också det har influenser från byggnadskonsten. Stora kvantiteter av tyg, veck och draperingar, skapar tillsammans en dramatisk och fascinerande form när rörelse och slump adderas.
    – Det handlar mycket om arkitektur runt kroppen. Vilka former kan du skapa? Och hur får du en rörelse som fortsätter?
    Just rörelsen och formationen mellan dansarna förhåller sig starkt till rummet i Kenneths stycken. Och han säger själv att han får en formupplevelse i sitt koreografiarbete.
    – Det finns många likheter med arkitektur: hur tänker man kring volym, kropp och form? Vad ska formen ha för funktion och innehåll? Och vad gör du för dynamik inne i den? Möbler eller eluttag blir ju punktmarkeringar i koreografin.
    Vilka är skillnaderna?
    – Det är bara olika sätt att se på volym och form. I dansen försvinner volymen så fort man har ritat den, men rörelsen bygger ett poetiskt rum, i luften. Det blir en visuell upplevelse.
    Han drar en referens till Pablo Picassos ljusteckningar, fotade 1949 av Man Ray, som med en lång slutartid förevigat måleriet i luften.
    – Han stannade rörelsen, och jag tror att koreografin stannar kvar som en förnimmelse på samma sätt. Som när man ritar på papper med en penna, det blir en form som man fyller på. Och när föreställningen är klar, finns den ritade bilden kvar i besökarnas hjärnor.

Rum: En studio i Älvsjö
Konst: Musik
    Även musiken har, trots sin förgänglighet, beröringspunkter med arkitektur. Rolf Enström, mannen med den musikaliska spåkulan, har komponerat sedan tidigt 70-tal och är erkänd inom sin genre; bland annat har han kallats för en ”elektroakustisk mästare” och en av Sveriges viktigaste tonsättare.
    – Musikalisk form är väldigt viktig för mig när jag komponerar. Det är fascinerande, för den visar sig som en mental bild i mitt medvetande, med färg och textur, säger han.
    Rolf skapar ett slags musikaliska rum
genom att ställa klanger mot varandra. Men
han har också använt sig av arkitektur i en mer bokstavlig bemärkelse.
    – Jag har använt många klassiska former, som gyllene snittet. Jag var intresserad av varför det kändes som att det angav en mittpunkt i ett stycke. Så att ”mitten” av 10 minuter blev 6,18. Precis som pausen i film ligger på ungefär 60 procent av längden. Så det har varit ett sätt att arbeta med avdelningar i musiken.
    Det märks att Rolf är intresserad av konstruktion och teknik. Ett av hans genidrag är ”Orben” – spåkulan, som han har tillverkat själv. Det enda som går in är ljus, magnetism och gravitation, och med hjälp av en accelerometer inuti, kan han kontrollera ljuden som kommer ur den, genom att röra händerna utanför elektroniken.
    – Då får jag information om hastighet och läge i rummet, kan stoppa in det i mina datorprogram, och välja ljud med händerna, säger han.
    Var går gränsen mellan arkitekten och kompositören, skulle du säga?
    – De jobbar på samma sätt. Ett stycke är ju som ett rum med olika utvecklingar, en konstruktion. Sedan är arkitektur 3D, och tonsättarens pannå är tiden. Men arkitekten Iannis Xenakis, en elev till Le Corbusier, sadlade ju om till att bli tonsättare. I hans musik finns många referenser till arkitektur.
     Rör du dig själv i gränslandet?
    – Om jag tänker på arkitektur som struktur. Jag ser den väldigt tydligt, och den är avgörande för mitt komponerande. Även om kaos och slump också är betydande parametrar.



Rum: Offentligheten
Konst: Arkitektur (?)
    Historiskt har konsten i det offentliga rummet varit präglad av det beständiga, fysiska. Relationen till arkitekturen har därför varit ganska tydlig och statisk. Men den senare halvan av 1900-talet har det här börjat förändras.
    – Arkitekturen är mycket mer lierad med politiska, sociala och ekonomiska bitar i samhället. Till och med en friggebod har ju juridiska bestämmelser. Så för mig är arkitektur en spegling av den politiska historien, mycket mer än konst, säger Thomas. Däremot har det hänt mycket i konsten de senaste åren, man diskuterar mer politiska och sociala frågor.
    Betyder det att konsten närmar sig arkitektur i dag?
    – Absolut! Kanske inte i praktiken, men i de teoretiska resonemangen.
    Catharina håller med:
    – Relationen är mycket mer dynamisk i dag, och det finns en tätare dialog mellan arkitekter
och konstnärer. Dessutom är dagens konst ofta auktionsriktad och intresserad av offentliga rum, vilket gör att den ligger väldigt nära arkitektur.



Ja, trots branschens hårdare klimat finns faktiskt tendenser åt det motsatta hållet: aktivistiska och experimentella grupper som Exyzt i Frankrike, AAA i England och Frankrike eller Raumlabor i Tyskland. Här hemma finns bland annat Katarina Bonneviers Mycket och Ulrika Karlssons Servo Stockholm.
    Mycket tack vare dessa grupper tar diskussioner om rasifierad stadsplanering, queerteoretisk arkitektur och feminism allt större plats i branschen. Och även bland de mer traditionella kontoren har en social och politisk medvetenhet spridit sig. Från 60-talet och framåt har konsten stått på barrikaderna, men kanske börjar arkitekturen följa efter?
    – Förr var ju arkitekten ett slags gudsfigur som såg på världen och omstöpte den lite. Dagens arkitekter har inte det här uppifrånperspektivet, utan är en del av samhällets omvandlingsprocesser, säger Catharina, och fortsätter:
    – Det ger en rikare arkitektroll, som närmar sig konst genom mer än vacker form. Det handlar om hur arkitekturen verkar i samhället – om den får människor att tänka eller agera på ett nytt sätt, och ge upphov till förändringar.
    Men hur går det här ihop med den tajtare ekonomin, byggherrarnas ökade inflytande och projekteringsstressen?
    Kanske ligger svaret i att arkitekturen i dag står konsten närmre än någonsin – samtidigt som allt färre har, eller tar sig, möjligheten att närma sig den. Effektiviseringen i branschen trubbar av den konstnärliga ambitionen, vilket gör att allt fler från arkitekthåll ropar efter en större konstnärlig medvetenhet – och kämpar för att arkitekturen ska behålla sin position som en av de traditionella konstformerna.
    Så finns det då något slutgiltigt svar på vad relationen mellan konst och arkitektur består i? Vilka är egentligen likheterna?
    – Ett traditionellt svar är det poetiska i rummet. Det kan handla om hur ljuset plötsligt faller in på ett material och vi kan inte säga varför det är vackert, det bara är det, säger Peter.
    Han tillägger:
    – Men jag tror inte att vi ska komma fram till vad det finns för likheter, det kanske egentligen är samma sak? Det finns ett konstnärligt sökande i det: vad är arkitektur? Det ligger ju i det konstnärliga arbetet att ständigt leta efter gränserna och flytta dem, och när man har hittat dem så försvinner de igen. Lite som att se sig själv försvinna bakom hörnet: ”Jag hann inte ikapp mig själv”. Lite så är det, tycker jag. Och det är ju det som är intressant.

 
Annonser:
Annonser