« tillbaka

Mostars dyk in i framtiden

Text: Mårten Janson
Foto: Adam Jones via Flickr

Bron i Mostar byggdes snabbt upp efter Balkankriget, varefter staden dök rakt ner i massturismens träsk. Kan en byggnad någonsin rädda en stad från dess eget förflutna? Hur låter den nya berättelsen, bortom kylskåpsmagneter och Instagrambilder?

Staden Mostar, nionde november 1993: Gryniga, missfärgade amatörvideobilder visar hur den berömda, fyra hundra år gamla bron över floden Neretva i provinsen Hercegovina, Bosnien-Hercegovina, forna Jugoslavien, skjuts i flisor under häftig artillerield. Det är svårt att inte dra paralleller till islamisterna i IS och deras lika vettlösa förstörelse av unika kulturföremål i Irak. Likt terroristerna i IS visste den bosnienkroatiska armén exakt vad den gjorde när den förvandlade det unika byggnadsverket till makadam. Bron i Mostar uppfördes vid 1500-talets mitt på order av den ottomanske kejsaren Suleiman den Store. På den tiden hette staden Köprühisar, vilket enligt Wikipedia ska uttydas ”fortet vid bron”. Stadens nuvarande namn är en härledning av ”mostari”, bosniska för ”broväktare”.

Mostar och dess unika bro hörde ihop. Inte bara var bron en mötesplats för människor på väg från den ena änden av staden till den andra – staden präglades av en religiös mångfald där muslimer och kristna levde sida vid sida. Mostar före kriget hade till exempel den största andelen äktenskap mellan personer ur olika befolkningsgrupper i hela det forna Jugoslavien. Bron symboliserade denna samlevnad. Inte minst genom den spektakulära årliga ceremonin, då stadens unga män dök från det 24 meter höga brospannet. Bron var också regionens största turistattraktion, som varje år lockade tiotusentals besökare till staden, med drygt hundratusen invånare. Att förstöra bron innebar att man splittrade stadens intrikata, sociala nät. Dessutom var den en symbol för stadens muslimska historia och därmed föremål för de kristna bosienkroaternas hat.

Visserligen fortsatte dyktraditionen från den provisoriska hängbro som sattes på plats efter Daytonavtalet 1995 – och gör så än i dag. 2004, invigdes den nya Mostarbron – en exakt kopia av sin föregångare. Stenen hämtades från samma stenbrott och bron uppfördes utifrån de kunskaper som finns om hur man byggde broar på 1500-talet. Men Mostar förblir en delad stad, det säger arkitekten Arna Mackic. 1993 flydde hon från Bosnien-Hercegovina tillsammans med sin familj. I dag är hon bosatt i Amsterdam, där hon arbetar på kontoret Rietveld Architecture Art Affordances, RAAAF. Med sin forskning om staden Mostar deltog hon också i Färgfabrikens projekt Patchwork of Narratives hösten 2014.

– Det stämmer att bron i dag fungerar som en turistattraktion, precis som det stämmer att den har en kulturell relevans för Mostars invånare. Men inte av samma skäl! De identifierade sig med den gamla bron medan den nygamla bron blivit en symbol för splittringen efter kriget.

I boken Mortal Cities, forgotten monuments, som utkom i januari 2015, skriver hon om förstörelsen av Mostar som mordet på en stad: ”Historien är inte längre synlig i arkitekturen och i stadens publika platser. Kommunikationen mellan staden och dess invånare har upphört att existera.”

Sjuttio procent av stadens byggnader var helt eller delvis förstörda efter kriget. Många av dem är fortfarande ruiner, även om alla officiella och allmänna byggnader har återuppbyggts. Men den byggnad som inte gick att ersätta var bron. Den nya bron finns där, men den fyller inte längre samma funktion för invånarna.

Kriget efterlämnade en delad stad, med bosnienkroater på den västra sidan och bosnienmuslimer på den östra. Dessa befolkningar har numera sällan ärenden på den ”andra” sidan.

”Brons ursprungliga funktion var att se till att människor tar sig från den ena sidan av staden till den andra. I dag är det någonting som främst turister gör”, skriver Arna Mackik. ”Den gamla bron är inte längre en brygga mellan stadsdelarna, snarare en avgränsning. Sammankoppling var vad denna stad handlade om, till och med namnet härstammade därifrån. När staden förlorade sin sammankoppling, försvann den.”

Däremot fungerar den nya bron som turistattraktion minst lika bra som den förra – förmodligen bättre, eftersom sprängningen av den ursprungliga bron drog omvärldens ögon till sig. Återuppbyggnaden fick också stor uppmärksamhet i internationell press.

Över huvud taget har det förödande kriget blivit en omistlig del av Bosnien-Hercegovinas turistindustri, ungefär på samma sätt som det forna DDR lever vidare på Berlins gator i form av försäljare av kommunistkitsch, guidade rundturer i Trabant-bilar och liknande. Antalet besökare till Bosnien-Hercegovina har ökat med mellan fem och tio procent under hela 2000-talet, gissningsvis en eftersträvansvärd utveckling i ett land där arbetslösheten överstiger 40 procent. Många attraheras av historierna om kriget. Flera turistföretag erbjuder till exempel dagsturer till staden Srebrenica, där mer än 8 000 muslimer år 1995 mördades under loppet av några få dagar. Graverade bitar av granatsplitter och pennor tillverkade av förbrukade kulsprutehylsor är storsäljare i landets turistshoppar, medan Mostars berömda brodykare har blivit turistposörer. De slungar sig ner i floden lika graciöst som förr – i dag i förhoppningen om att prestationen ska inbringa en skärv från imponerade turister.

Och bron själv? Utan sin historiska förankring är det kanske inte så långsökt att jämföra den med Bilbaos Guggenheim-museum, Belfasts Titanic Center eller de spektakulära museiprojekten i Abu Dhabi: kultur och arkitektur som förväntas gå hand i hand för att sparka i gång regionens eller stadens attraktionskraft. Det är något som närmast kan liknas vid en trend bland städer i den internationella turismens gärdsgårdsliga. Chris Michael, Deputy Cities editor på The Guardian, skriver i en artikel den 30 april om sitt möte med borgmästaren i Polens tredje största stad Łódź. Borgmästaren berättar hur han ber Frank Gehry komma och göra ett Bilbao-museum i sin stad. Alltså samma byggnad en gång till: ”Fast vi tänkte använda den som konserthus.” Frank Gehry svarar: ”Okej då. Men det blir dyrt!”

Det blev inget konserthus i Łódź. I Guardian-artikeln citeras också Maria Fernandez Sabau, en spansk kultur- och museikonsult med uppdrag över hela världen.

– Guggenheim Bilbao var någonting unikt, säger hon.

– Där fanns en otrolig samling begåvade människor. Det fanns en museiorganisation som ville expandera, det fanns billig mark, en regering med resurser, en arkitekt ivrig att göra ett avtryck och en stad som var i desperat behov av ett nytt existensberättigande. Inget av det kan man köpa!

Vad arkitektur- och stadsutvecklingskunniga brukar konstatera, är att den snart tjugo år gamla men fortfarande eftertraktade Bilbao-effekten inte uppnåddes enbart med hjälp av en Frank Gehry-ritad byggnad. Till den kom bland annat ett nytt kollektivtrafiksystem med tunnelbana och spårväg och inte minst en satsning på nya och utvecklade offentliga platser.

Så vad skulle behövas för att hämta staden Mostar tillbaka från det dödsrike dit turister kommer i busslaster, stannar ett par timmar för att instagramma och köpa kylskåpsmagneter med brons berömda silhuett innan de rusar vidare till nästa sevärdhet? Arna Mackik ser en lösning i de oansenliga platserna. De som inte hade någon politisk, religiös eller etnisk signifikans före kriget. För det första är de oförstörda – ingen armé, oavsett etnisk identitet eller religion, har brytt sig om att spränga dem i bitar. Dessutom är de neutrala, otyngda av det förflutna och öppna för tolkning. Här finns, med Arna Mackiks ord, platser där man kan ”gjuta en ny framtid” – öppna, allmänna platser, där stadens befolkning kan forma sitt eget stadsliv. Traditionerna hämtar man förslagsvis från funktioner som går bortom såväl religion som etnicitet – till exempel dykning. Mitt på det nya torget föreslår hon en simbassäng med tillhörande dyktorn. Så kan Mostars brodykare fortsätta sin flerhundraåriga tradition i ett nytt sammanhang.

 
Annonser:
Annonser