« tillbaka

När staden får fötter

Text: Mårten Janson

Enorma duploklossar, staplade till kvarter efter kvarter av skyskrapor i en låtsasstad av naturlig storlek. Fast klossarna är egentligen skeppscontainers, som efter sin resa över världshaven bidar sin tid intill mangroveskogarna utanför staden Durban i Sydafrika – också hemvist för södra hemisfärens största hamn.

De flesta av alla dessa miljontals containers kommer aldrig mer att lastas ombord på ett fartyg, utan sakta rosta in i glömskan i sin spökstad. Men den som reser från hamnen ut i någon av Durbans kåkstäder kan uppleva hur kreativa människor skapat nya användningsområden för somliga av dessa robusta stålkonstruktioner. Omdekorerade och med handmålade affärsskyltar gör de tjänst som frisersalonger, små butiker och till och med som förskolor och bibliotek – en tillfällighetsarkitektur som uppstått ur landets snabba urbanisering, parad med ekonomisk knapphet och den uppfinningsrikedom den för med sig.
En stad i rörelse: ett mer fantasifullt exempel är Walking Cities, arkitektgruppen Archigrams vision av robotstäder på vandring över planetens yta med hjälp av stabila insektben. Idén om en vandrande stad formulerades redan 1964 – men formspråket och idévärlden inspirerar fortfarande såväl science fiction-författare som arkitekter och designers. Inte minst Hugh Broughtons polarstation Halley VI, som vi skrev om i RUM nr 10, är tydligt påverkad av Archigrams insektslika arkitekturidéer. Halley VI står även den förvisso för en lättfotad arkitektur, som kan försvinna lika hastigt som den kom på plats.
Med sin vision beskrev Archigram en stad bebodd av experter inom all mänsklig vetenskap, ständigt i rörelse för att ställa sin kunskap till förfogande där den behövdes bäst. Betydligt mer prosaiska drivkrafter finns bakom Kirunas förestående förflyttning – men flytta ska staden likväl, till nya områden som står säkra för den gruvdrift som på sikt kommer att underminera marken.
”Ganska brutalt” – så beskriver Kirunas exploateringschef Eva Ekelund projektet i en intervju i Kulturnyheterna i mars 2013. En stad, hem för 23 000 människor, ska successivt rivas. Nya hus ska uppföras på den nya platsen tre kilometer bort. Bara ett tiotal byggnader flyttar med, däribland den berömda kyrkan ritad av Gustav Wickman. Tävlingen om stadsplanen för det nya Kiruna vanns av White Arkitekter. Kontorets förslag ”Kiruna 4-ever” är baserat på en utsträckt, linjär stadsplan från öster till väster, i stället för den traditionella med ett centrum och en periferi. Fördelen, enligt arkitekterna, är att man successivt kan låta staden växa i västlig riktning samtidigt som det urbana livet kan pågå i de delar som redan byggts. När det nya Kiruna är ”färdigt” kan ingen säga i dagsläget, men planen är att utbyggnaden kommer att ske åtminstone till år 2100.
Så sent som i oktober i år presenterade Kiruna Kommun en utvecklingsplan för den nya stadskärnan. Första byggnad att uppföras är stadshuset, kallat Kristallen och ritat av danska Henning Larsen Architects. Första spadtaget tas hösten 2014. En tid därefter kommer det första bostadsområdet att utrymmas och förberedas för rivning.
För att inte de som bor intill de evakuerade områdena ska känna sig alltför utsatta planerar Kiruna för världens första mobila parkområde – Gruvstadsparken. Den uppförs på ruinerna av de rivna husen och ska fungera som en buffert mellan det som rivits och de områden där det fortfarande bor människor. Vartefter nya områden utryms förflyttas gränsen mellan människors boendemiljö och den så kallade deformationszonen – det område där marken inte längre är stabil och som kommer att vara avspärrat för all framtid. Konst kommer att spela en stor roll i Gruvstadsparken. Bland annat har arkitekterna Markus Aerni och Boel Hellman ritat en 200 meter lång, maskformad och rödlackerad stålkonstruktion som ska innehålla ett utställningsrum och ett utkiksplatsförslag där man kan se ut över deformationszonen. 

Konstruktionen ska vara upplyst nattetid och kallas följaktligen för Lysmasken. Konstnärerna Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen, och Ingo Vetter tänker sig parken som ett landskap format av rivningsmassor. Efter att husen rivits krossas allt tegel, sten och betong och formas till husliknande strukturer som markerar den tidigare bebyggelsen. Vartefter gruvutvidgningen fortskrider kommer gestaltningen att hamna bakom avspärrningen, återtas av naturen och förvandlas till en ödestad som ”tillsammans med spår av gator och gångvägar kommer att påminna om det som en gång varit”, som det står i informationsmaterialet.
Den totala ytan stad som ska flyttas är ungefär 450 000 kvadratmeter, berättar Eva Ekelund. Men hur många hus som kommer att ha rivits innan det hela är klart, kan ingen svara på.
– Ingen har räknat dem, jag har då i alla fall inte gjort det.
Spåren efter det gamla Kiruna kommer att finnas kvar länge efter att staden flyttat till sin nya plats. Men samtidigt funderar många arkitekter över hur man skulle kunna skapa en lättfotad nomadarkitektur som inte lämnar några spår efter sig. En av dem är Jennifer Siegal, baserad i Venice, Los Angeles. I slutet av nittiotalet började hon fundera över hur arkitekter förhåller sig till teknikutvecklingen och människans ständigt ökande rörlighet. Hennes slutsats var att de inte förhöll sig alls.
– Så mycket håller på att förändras vad gäller teknikutvecklingen – men det syntes inte i arkitekturen, och det gör det fortfarande inte. Vad man ser i USA i dag är byggnader som används en liten del av dygnet och som i övrigt står tomma. Men de förbrukar fortfarande massor av energi.
1998 startade hon företaget Office of Mobile Design, för att få igång diskussionen om ett förändrat sätt att se på byggnader. I sitt företag arbetar hon bland annat med hus bestående av moduler, som lätt kan monteras ihop och isär. I framtiden skulle Jennifer Siegal i stället vilja se byggnader som tar mindre plats och som kan användas på många olika sätt. Och som kanske till och med går att förflytta mellan olika platser.
– I en stad som Los Angeles ägnar människor timmar sittande i sina bilar – i stället skulle husen kunna komma till människorna, säger Jennifer Siegal.
Hur då? För ett företag i Seoul, Sydkorea, tar Jennifer Siegal just nu fram ett designkoncept som består av ett stort antal olika fordon, allt från cyklar till lastbilar. De kommer att ha en gemensam designprofil så att de lätt kan identifieras. Ibland rör sig fordonen fritt över staden, och ibland – när det behövs – samlas de och bildar en ”pop up-miljö”. Fordonen kan generera sin egen energi med hjälp av solceller eller hämta elektricitet ur nätet, beroende på omständigheterna. Eftersom allt fortfarande är på konceptstadiet kan Jennifer Siegal inte berätta vad det hela kommer att handla om.  – Men företaget arbetar med rekreation!
På sjuttiotalet föreställde sig den japanska arkitektgruppen Metabolism hur den ständigt ökande urbaniseringens landhunger skulle ge upphov till en enorm flytande stad, på drift över haven. Staden skulle inte tillhöra någon nation och därför vara fri från lojaliteter, fri från krigshot. De tänkte sig att den skulle bestå av hundratusentals små betongmoduler – och genom att fästa nya betongmoduler vid de gamla kunde staden växa närmast organiskt, som genom delning. Tanken är inte helt väsensfrämmande från de enorma fartyg som i dag färdas mellan kontinenterna, från köl till kommandobrygga lastade med stålcontainers. Somliga av dem på väg mot en framtid som diversehandel eller frisersalong – i någon av världens kåkstäder.

 
Annonser:
Annonser