« tillbaka

upptäcktsfärd med 6a

Text: Cecilia Öfverholm
Foto: Johan Dehlin och David Grandorge

ARKITEKTPORTRÄTT 6A. Man vill ju inte hamna i ett träsk av klichéer, och att tala om “historiens vingslag” känns i det här sammanhanget som att först gå in i väggen och sedan ta tåget till Hogwarts. För hos arkitektkontoret 6a finns egentligen inte en enda kliché, det här är på riktigt. Ändå passar Hogwartspoesin bra här, trots att det är emot.

Ju mer jag lyssnar till Stephanie Macdonalds lågmälda, välformulerade beskrivningar av arkitekt­kontorets 6a:s verksamhet, desto mer kan jag känna kraften av de ihåliga, perfekt konstruerade vingpennorna som slår ett slag för historien. Det är faktiskt så att allt de gör på 6a är som en vingpenna. Den stannar aldrig upp, den är vacker, hållbar och sinnrik.

– History is in its present, säger Stephanie.
– Det är det som intresserar oss: Every building just takes on a life. En del av det livet är före dig, och mycket är efter dig. Det är nästan det som är det mest spännande, att se hur arkitek­turen svarar upp mot detta, säger Tom Emerson, Stephanies man, kollega och partner i 6a.

Vi sitter i deras studio högst upp i ett hus mitt i London. Nere på gatan strosar folket förbi, tittar in i de fina butikerna, tar en kaffe och har antagligen ingen aning om storverken som tar form några trappor upp i det ganska osannolika huset, där trappan tar slut, och en spång med brädor tar vid och snart en liten trappa till, och en dörr, och så en studio. I dag är de 35 personer med 17 olika nationaliteter. Just nu regnar det priser över studion efter de två senaste uppmärksammade projekten Cowan Court och Juergen Tellers studio. För 17 år sedan, efter många kvällar och nätter tillsammans med vännerna i huset intill, på deras takterrass med diskussioner om konst, poesi och arkitektur, formades filosofin som 6a i dag vilar på, där forskning har en lika självklar plats som historie­berättande, kultur och kärleken till material.

– Constraints är väldigt positivt för utveckling. Det kan vara ekonomiska begränsningar, material, storlek, höjd … det utmanar oss att se vad vi kan göra, säger Tom.
– Poeter och konstnärer baserar sina verksamheter på att de är ostoppbara. Det har influerat oss, säger Stephanie.

Och så började det år 2001 med ett litet pytteprojekt på Savile Row, shoppinggatan i London bland annat känd för att man inte kan köpa något där. Oki-ni var en liten modebutik, långt före sin tid med e-handel där man kunde gå in och titta på kläderna, som i ett showroom, och sedan beställa via några datorer som fanns uppställda i butiken.

– Det var i sig ett helt nytt koncept. Vi lekte med folks vanor. Här hängde kläderna på garderobs­dörrar, eller låg slängda som om de låg på en säng, säger Tom.
Oki-ni publicerades i en mängd stora dagstidningar som Financial Times, The Guardian och i livsstils- och konstmagasin, och Tom och Stephanie satte sig ner och tittade på telefonen. Det var nu den skulle ringa, och oron fanns att det skulle innebära att 6a skulle förknippas alltför mycket med retail i framtiden.
– We are ready!
Men, ingen ringde.

– Det har på sätt och vis varit bra att vi inte gjort en massa butiker, även om det inte skadat till exempel Chipperfield, skrattar Tom.

Paul Smith är dock ett annat modevarumärke vars identitet stärkts med hjälp av 6a. Paul Smith hade gjort origamiportmonnäer till Oki-ni och även om drygt 10 år förflutit sedan Oki-ni öppnade fick 6a frågan om hur Paul Smiths nya, utbyggda butik skulle kunna andas London, och platsa på Mayfair. När 6a funderat blev det självklara svaret gjutjärn.

– You’re on! sa Paul Smith.

I dag klär de dekorativa gjutjärnsformationerna både butikens fasader och en del detaljer från Paul Smith. Designprocessen blev lång för att hitta rätt textur och skala, men att ta något ganska vagt och abstrakt som idé och sedan välja ett material att applicera den på, kan i stora drag översättas även till andra 6a-projekt, till exempel Cowan Court vid Cambridgeuniversitet. Här finns den akademiska traditionen, de befintliga collegebyggnaderna och arkitekturen. Historiens vingslag, om man så vill.

– Vi tänkte att vi absorberar allt detta och återskapar det sedan i timmer, säger Tom.
Sagt och gjort. Men så enkelt var det ju förstås inte. Att skapa ett hus i en miljö där tidsperspektivet snarare är 300 år än 30 kan skrämma även den mest erfarna, men med sin ostoppbara filosofi i ryggen blev det snarare en sporre än avskräckande.

– Cowan Court startades under det år då Cambridgeuniversitetet firade 800 år. Det ger lite perspektiv, och helt andra förutsättningar än när man jobbar för en kommersiell aktör. På Churchill College tillsattes en speciell kommitté av studenter och andra akademiker just för det nya huset. Det är en del av deras jobb att underhålla byggnaderna för kommande generationer, säger Tom.

Tom och Stephanie fick genom en fransk kollega tag på ett parti med återvunnet timmer. 8 000 kvadratmeter ek från gamla järnvägsvagnar fanns till salu och det var dags att göra en snabb affär om det skulle bli något alls.

– Kunden frågade om det möjligtvis fanns någon materialgaranti. Nej, sa vi. Great, sa de, och så köpte vi timret. En ganska vågad sak att göra för ett universitet.

Vi tittar på Toms datorskärm för att se på Cowan Court, det åldrade timret som redan passerat sin tonårstid och funnit sin karaktär.
– Vad har du på skärmen? Du måste torka av den, säger Stephanie.
– Nej, det går inte att ta bort, säger Tom.

Vi stirrar på skärmen, ljuset reflekteras men timret förblir så där oemotståndligt ståtligt trots alla moderna tillkortakommanden. Dekorativa inslag bildar ett enkelt mönster innan det platta taket med solpaneler tar vid. Cowan Courts timmerfasad tar upp tonerna från de omkring­liggande tegelbyggnaderna från 1960-talet vid Churchill College, som är ett av 35 college som utgör Cambridgeuniversitet. Varje college har sin egen mark och sina egna byggnader, och på Churchill blandas studenter från många olika discipliner i samma studentboende.

– De sociala ytorna har varit väldigt viktiga för oss här. Det ger möjlighet för studenterna att lära känna varandra trots att de går olika utbildningar. Vi har också lagt alla sovrum så att de vetter utåt och de sociala ytorna in mot innergården, säger Stephanie.

Vi gnuggar lite till på skärmen och ser på före- och efterbilder, före inflytt och efter.
– Man kan tydligt se vem som bor i studentrummen: boy, girl, girl, boy, boy, girl, boy, säger Tom och lägger till:
– Jag har tagit bort alla killbilder! De är verkligen tråkiga. Det är typ tre böcker, ett tennisrack och ett par gympaskor.

Priserna har duggat tätt över projektet, och i år belönades Cowan Court med Riba East Award, bland annat. Och om det duggade här, form­ligen haglade det i centrala London, eller lite mer västerut, där nu Juergen Tellers fotostudio ligger.

– Han ringde en dag och frågade: Vill ni göra en studio? Ja, sa vi. Great, sa han. Och that was it!
– Vi bestämde oss för att vi skulle göra ett perfekt projekt.

Tomten var 60 meter lång och 7 meter bred med en väg vid ena kortsidan. Idén var så enkel som byggnad, trädgård, byggnad, trädgård, byggnad, trädgård.

– I samma stund som vi bestämt oss visar det sig att grannen på ena sidan tycker si och den på andra sidan tycker så. Alla dessa krav utifrån! Juergen sa: Jag vill ha en studio. Sedan sa han: Jag vill ha ett arkiv. Sedan behövde han något för post production. Sedan ett gym, säger Tom.
– Och sedan en bastu, och ett bibliotek, säger Stephanie.

Redan från start började projektet leva sitt eget liv. Juergen Teller var där med sin kamera. Hans yogalärare poserade i leran mitt på arbetsplatsen, en räv passerade linsen innan Juergen hann fotografera vilket innebar att en annan räv genast placerades i de småvilda trädgårdarna och plåtades, liksom en ovanligt snäll åsna som hyrdes in (extra snäll kostade 200 pund extra) – allt detta i samma veva som betongbyggnaden växte fram med i princip allt ljusinsläpp ovanifrån, och även om huset fortfarande är en studio spenderar Juergen Teller mycket tid här.

– Han älskar huset!

Trädgårdarna är numera vilda och igenvuxna. Tom och Stephanie kallar dem för ruin gardens med inspiration från efterkrigstiden. Huset står ömsom tomt likt ett kloster, ömsom fullt med hundratals festande människor, allt medan Juergen plåtar sina projekt som Men with plates eller skapar 3D-modeller av sig själv som han ger bort i julklapp.

– Det är klart att alla projekt har någon slags plan, men när man jobbar med en som Juergen finns det ingen chans att han ska underkasta sig några ramar. Och för oss är ett avslutat projekt bara början, det är då det börjar hända saker. Så sent som häromdagen fick jag ett sms från Juergen där han skriver om en detalj i huset: ”Nu vet jag vad den är till för!”, säger Tom.

Det är som att 6a får sitt syre i utveckling. De skapar sina projekt med det de finner på vägen och där historien blir synlig i slutresultatet. Galleriet för modern konst Raven Row är ett sådant exempel.
– Här vilar en intressant, krånglig historia med succéer och katastrofer under 250 år. Historier som lämnat spår men utan ett sammanhang, säger Stephanie.

I uppdraget låg att återskapa detta, visa på historien som i mångt och mycket också handlar om Londons historia, staden, invånarna, framgångarna och immigrationen.

– Det handlade också om att återföra och återskapa en del förlorade delar och element som försvunnit i bränder – eller som stulits, säger Tom.
– Det var saker som vi hittade i våra efterforskningar, och det kom att handla om hur vi kunde föra det tillbaka. Det behövde inte bara vara historiska detaljer utan också samtida, säger Stephanie.

Å ena sidan blev det ett letande i arkiv och bibliotek och amöten med personer som kunde berätta, å andra sidan blev det experimenterande med material. Fantastiska bilder berättade om huset före en ödesdiger brand.

– Vår medarbetare Takeshi Hayatsu från Japan åkte hem till sin by och lärde sig en japansk teknik med brända fasader. Den gör fasaden insektssäker, vädersäker och eldsäker. Det går inte att luta sig mot den, men den blir hållbar mot tiden, säger Stephanie.

Tre plankor av cederträ sätts samman, under dem tänder man en eld som tar fart. Lågorna bränner en halv tum av träet, tejpen som håller ihop plankorna brister och en perfekt bränd yta impregnerar plankorna och gör dem oemotståndligt vackra.

– It’s amazing, suckar Stephanie.

Raven Row fick sina inslag av bränd fasad som ett minne från katastrofer och tankarna går lite ofrivilligt till historiens vingslag.
– Huset har blivit som en metafor för staden. Den innehåller alla delar av stadens historia, säger Tom och berättar om det enda rum som inte eldhärjades:

– 1920 såldes det här rummet till Chicago och placerades i ett konstmuseum där. USA som var rikt på pengar och fattigt på kultur fick lite historia, medan det utblottade Storbritannien som hade alldeles för mycket historia fick lite pengar. Under det här projektets gång fick vi rummet tillbaka. Det är därför det enda rummet som inte förstördes i branden – eftersom det inte var här.

Även om byggnaden förstördes fortsatte livet för människorna. Två damer bor kvar högst upp. De är i 90-årsåldern och går i trappan utan hiss. De har bott här hela sina liv.
– Ett sådant här projekt får man bara en gång. En underbar uppdragsgivare, ett galet projekt. This was not a concept, this was a process of discovery. Och vi insåg plötsligt att det var en approach som vi kunde använda i många sammanhang, även för nya byggnader! säger Stephanie.

Irénée Scalbert har författat boken Never Modern som gestaltar 6a:s arbete med framför allt Raven Row. Och precis som för sakletare finns det inte ett färdigt koncept för 6a. Deras process är en upptäcktsfärd in i historien, ett sökande efter det man kan behålla. Så spara alla ving­pennor du kan hitta och känn vingslagen.

Kontor : 6a Hemsida: www.6a.co.uk Grundare: Tom Emerson och Stephanie Mcdonald Antal medarbetare: Cirka 35 Plats : London Tom Emerson: studerade arkitektur på universitetet i Bath, the Royal College of Art och på Cambridgeuniversitetet. Han har undervisat på Architectural Association och vid Cambridge­universitetet samt har publicerat en rad artiklar på ämnena arkitektur, litteratur och konst. Sedan 2010 är han professor vid arkitekturlinjen på universitetet ETH i Zurich. Mer om det arbetet går att läsa på www.emerson.arch.ethz.ch. Stephanie Mcdonald: studerade konst på Portsmouth College of Art och efter ett stipendium till Japan fortsatte hon sina studier i Glasgow på Mackintosh School of Architecture och sedan på Royal College of Art och London Metropolitan University med Caruso St John. Hon har ansvarat för kontorets materialforskning och innovations-utveckling samt drivit arbetet att samarbeta med konstnärer, designer och forskare.
 
Annonser:
Annonser