« tillbaka

Paradis så in i helvete

Text: Cecilia Öfverholm
Foto: Ben Fredericson, Vyachelsav Argenberg/vascoplanet.com, Alexander Belenkiy och Adam Khan

Njutningens drivkraft är så stark att vi människor gör nästan vad som helst för att tillfredsställas. Men runt hörnet lurar farorna som utan pardon kan rycka undan det mest paradisiska.

Vi får titt som tätt höra hur bortskämda vi är i Sverige. För vi har ju semester. Under fem, sex eller kanske sju veckor om året, förutom alla röda dagar, får vi göra precis vad vi vill. Likt kor släppta på grönbete. Det brukliga i vårt land är att semestertiden inträffar under vår korta sommar, och då gäller det att vädergudarna är med oss. Det måste bli perfekt, precis som förra året, eller om det var 1986 då det var så fint? Det finns något omsorgsfullt inbäddat i detta som är värdefullt, och många ställen Rum har nosat på i det här numret har byggts upp just för att det ska bli så där perfekt som sommaren -86.  

Kupari i Kroatien, Gagra i Georgien, Varosha på Cypern, Coco Palms på Kauai, Disneyland i Kina, OS i Sotji och Turin eller varför inte nöjes­parken Dadipark i Belgien – människan vill ha roligt, och är bra på att skapa sig förutsättningar för detta.    

Men så, vips. Ingen lycka är evig, det har vi fått lära oss sedan barnsben. Semesterparadis är inte förskonade. Kriget kommer, invasionen, korruptionen, olyckan eller orkanen och ödeläggelsen omintetgör allt det vackra, det putsade, det förberedda. Ibland blir såren för svåra att läka och om man tror på spöken så finns de här. På riktigt. 

Många tusentals semesterfirare med stinna plånböcker reste en gång i tiden till Gagra vid Georgiens Svartahavskust. Ett subtropiskt klimat med vackra stränder, lummiga berg och sagolika byggnader var helt oemotståndligt för välbärgade ryssar och georgier. Platsen upptäcktes under 1800-talet av prins Peter av Oldenburg som såg potentialen och byggde upp Gagra till en resort. Hit flögs tropiska träd, apor och papegojor för att få den rätta exotiska känslan. Smeknamnet Ryska Rivieran levde upp till allas förväntningar. Men så kom inbördeskriget i början av 1990-talet och paradiset förbyttes till helvetet. Många hundratusentals människor flydde, tusen och åter tusen massakrerades och Gagra blev en äkta spökstad. En del hävdar att det finns riktiga spöken här. Fantastiska byggnader förfaller, innehållet är plundrat sedan länge och linbanan uppför bergen rostar sönder. 

Nu kan dock tecken på ett återuppväckt intresse skönjas. En del investeringar kommer från ryskt håll och i framtiden kanske även de som flydde undan kriget vill komma tillbaka. Men än är den resan lång.

Längre västerut utefter Medelhavskusten ligger Kupari i Kroatien. Här vältrade sig den förra jugo­slaviska ledaren Josip Broz Tito, hans partivänner och andra viktiga personer i lyx och överflöd. Fyra tusen bäddar i stärkta lakan rymdes i de flärdfulla hotellen. Men hit nådde också kriget och under 1990-talet byttes lyxen ut och området tillägnades militären. Trupperna flyttade in och kriget tog helt enkelt över hotellkomplexet. I dag är paradiset pepprat till oigenkännlighet.

Från Josip Broz Tito till Elizabeth Taylor, Richard Burton och Brigitte Bardot. Steget kan tyckas långt, men gemensamt har de fäblessen för lyx, sandstränder och hav. De tre sistnämnda tillbringade semestrarna i den exklusiva stadsdelen Varosha på Cypern tillsammans med många andra välmående turister. Ända till den 20 juli 1974. Mitt i den mest intensiva semestertiden startade den turkiska invasionen av Cypern och ett stort antal turister från hela världen hamnade mitt i ett blodigt krig. Turkiet invaderade med 6 000 man, 40 stridsvagnar och flyganfall. 200 000 grekcyprioter flydde öns norra delar och 53 000 turkcyprioter flydde från söder. Omkring tusen personer försvann spårlöst och har aldrig hittats. Efter två dagar slöts en vapenvila, beordrad av FN.

Men här slutar inte tragiken. En knapp månad senare bröt Turkiet vapenvilan och bombade bland annat staden Famagusta och stadsdelen Varosha. Invånarna flydde i panik och Varosha har sedan dess spärrats av helt. Stadsdelen är inhägnad med taggtråd, oljefat och presenningar. Här är det förbjudet att vistas. Nu har det gått så lång tid att hotellen passerat stadiet då en räddning var möjlig. Ogräs och kaktusar har tagit över asfalten.

Elvis Presley var inte heller ovan vid att få det allra bästa. Den paradisiska drömmen på den hawaiianska ön Kauai startade med att Elvis Presley spelade in sin film Blue Hawaii på resorten Coco Palms. Där gled han fram i lagunen med blommor kring halsen. Mer behövdes inte. Coco Palms blev efter filmens premiär det hetaste av det heta. Elvis Presley bodde i bungalow 56. Vilka rumsnummer Frank Sinatra, Rita Hayworth, kungligheter och rockstjärnor hade förtäljer inte historien, men det var på Coco Palms gästlista alla ville finnas. 

Men så kom Iniki 1992. Det var en gäst som ingen önskade, och den kraftfulla orkanen ödelade hela paradiset. Förutom Coco Palms förstördes
9 000 bostäder och räknat i dagens valuta hamnade katastrofnotan på tre miljarder dollar. Försäkringsbolagen gick i konkurs och Coco Palms fick aldrig några pengar till återuppbyggnad. Än i dag kämpar Coco Palms vänner och investerare för att återställa ikonen till vad den en gång var.

Men det ska inte behöva vara svårt att uppleva nya kulturer. I Paris ville man ta kulturerna till Frankrike så att fransmännen skulle slippa resa till okända, och ve och fasa, primitiva platser på jorden. I ett försök att marknadsföra sina franska kolonier byggdes 1907 sex byar upp utanför Paris. Här kunde nyfikna uppleva Madagaskar, Indo­kina, Sudan, Kongo, Tunisien och Marocko under trygga förhållanden. För säkerhets skull skeppades 35 000 människor till Jardin d’Agronomie Tropicale för att leva sina primitiva infödingsliv inför ögonen på turisterna. Ett människo-zoo. Utställningen öppnade i maj och stängde i oktober samma år. En miljon människor hann under denna tid titta på andra människor. I dag är området förfallet. Reliker av den importerade arkitekturen har tagits över av naturen som gör så gott den kan för att skyla över människors fatala misstag.

Det är dock svårare, och tar längre tid, för naturen att bädda in några av vår tids överdimensionerade, och kortsiktiga, satsningar. Förfallet påbörjas dock direkt efter att sista släggan är kastad, och OS-byarna töms på funktionärer och tävlande. I Sotji infann sig snabbt en kuslig känsla av övergivenhet som ekar mellan huskropparna. Nedplöjda miljarder hjälper inte – olympiska arenor har sällan någon framtid.

Det fanns inte heller någon framtid för det kinesiska projektet med ett eget Disneyland. Under parollen ”Disneyland is too far to go, please come to Shijingshan” (fast på kinesiska) lockades turister till en Disney-look-alike i utkanten av Peking. På 120 hektar byggdes låtsasvärlden upp och lockade miljontals besökare varje år. I dag har investerarna flytt, och 15 år senare börjar bönderna montera ner byggnaderna och åter bruka sin jord. Ingen vill kännas vid eller ta ansvar för satsningen sedan Disney Corporation sett ett inslag om parken i internationell media, och därefter hotat med rättsliga åtgärder. Det hjälpte inte att parkens chef bedyrade i japansk press: ”Vi har ingenting att göra med Disney” i samma andetag som han beskrev Musse Pigg som en ”katt med stora öron”.

Människan är en hejare på att skapa sina para­dis i strävan efter njutning. Men det är som att balans­era barfota på en knivsegg. Natur­katastrofer, krig, korruption, prestige ... I ett trollslag kan investeringar vara värdelösa och paradiset gå upp i rök.

 
Annonser:
Annonser