« tillbaka

Recension: Låt ridån falla

Text: Frida Jeppsson Prime

Frasen ”skicka in elefanterna” brukar i cirkussammanhang signalera huvudnumret, dags för final. Under Stockholms designvecka bankades det på ett liknande sätt på bröstet om utställningen Glass Elephant som arrangerades i samarbete med Stockholmsmässan.

I ett bergrum på Skeppsholmen dolde sig utställningen som utlovades vara en dialog mellan människa och maskin, robotar och studioblåst glas. Och visst var miljön spektakulär och något oväntad, men utställningens innehåll föll dessvärre platt.

Det behövs definitivt utställningar i designvärlden med ett visst mått av interaktivitet, där objekten rör sig eller på annat sätt lockar betraktaren att engagera sig. Men i Glass Elephant står man som betraktare hela tiden utanför och avgränsas delvis av staket och delvis av robotarnas programmering som uppenbart är repetitiv och förväntad. Inte i något av de åtta fall som visades upp gjorde de orange ABB-robotarna något som människan inte kan utföra själv.

Det första objektet man introduceras för är en cirkelrund spegel som står i ett stativ av sten, gjord av kollektivet Whatswhat. Roboten bär upp en spegel som förflyttas mellan andra stående på ett lågt bord. Interaktiviteten är totalt frånvarande, både mellan robot och objekt, såväl som mellan betraktare och robot. Det enda intressanta är egentligen när man får en skymt av sig själv i spegeln och kan fixa till den snötyngda luggen. Vad man tar del av är inte utmanande på något sätt och har ingenting med själva tillverkningen av objekten att göra. Nästa installation består av glaspjäser av Simon Klenell där roboten belyser de olika slipade formerna med en ficklampa. Idén är uppenbar: glas, ljus och mönster. Så uppenbar att man frågar sig: är detta allt? Många av installationerna skulle visa sig bygga just på självklarheter och klichéer. I Carina Seth Anderssons fall håller roboten i ett förstoringsglas som studerar en gren placerad i ett av glaskonstnärens kärl. Även detta är uppenbart: att betrakta det man samlar på. Varför inte istället låta en robot studera glaset och exempelvis söka upp defekter? Inte i något fall utnyttjas en robots ”kunskaper”. Som mest interaktivt blir det i Note Design Studios fall där roboten faktiskt tänder och släcker en armatur, och i ett annat fall flyttar faktiskt roboten ett glasbord av Massproductions med hjälp av sugproppar. 

 

I det senare fallet beskrivs en relativt komplicerad process för att tillverka bordet. Varför inte visa hur en robot skulle kunna förenkla denna? Den enda formgivare som omtalade roboten som mänsklig var Åsa Jungnelius. I hennes fall höll roboten i en fallossymbol klädd i en nätstrumpbyxa som försökte penetrera ett hål i bergväggen. Detta skulle påtala människans nästan sexuella fixering till objekten. Klyschigt var ordet.

Vad design behöver är nya format som gör brukaren eller betraktaren till en del av objektet, eller bjuder på nya aspekter och perspektiv på design både som verb och substantiv. Glass Elephant hade alla förutsättningar att göra något relevant och nyskapande som befäste Sverige på designkartan. Istället framtår utställningen blek och livlös om man exempelvis jämför med installationen Outrace av Clemens Weisshaar och Reed Kram som tog över Trafalgar Square under Londons designfestival 2010. Där bjöds befolkningen in att skicka meddelande till robotarna vilka visades upp i form av ljusspel på torget. Ett annat exempel som inte går att bortse från när vi talar om robotar och interaktivitet är Assa Ashuachs lampa Al Light som visades första gången på Rabih Hage Gallery i London 2007 och senare i Milano 2011. Armaturen tar mänskliga egenskaper och rör sig i symbios med betraktaren, samt reagerar på ljud, ljus och rörelse. Plötsligt svarar lampan på betraktarens rörelser. Assa Ashuachs tar roboten från att vara livlös och förväntad till att bli något nästintill själsligt, vilket Glass Elephant inte var i närheten av. Dramaturgiskt saknade utställningen även dynamik, då allt byggdes upp för att hända mot slutet där det eskalerade i ett slags antiklimax med Jungnelius juckande robotar.

Titeln Glass Elephant anspelar på något klumpigt i relation till något skört, men robotarna är inte det minsta klumpiga. De har en fantastisk precision. Det uppenbara problemet är förstås att vi sett ABB-robotar precisionsflytta föremål i mer än 20 år, varför utställningen aldrig blev spännande eller fick betraktarens hjärta att skutta.

 
Annonser:
Annonser