« tillbaka

Samtidens framtid

Text: Anders Modig
Illustration: Kerold Klang

TEMA DEN NYA DEMOGRAFIN: Framtiden är inte vad framtiden var. Framför allt är den mer flexibel, moralisk och idébaserad än manifesterad science fiction. Anders Modig har blickat djupt in i kristallkulan tillsammans med arkitekten Boštjan Vuga från Ljubljana, Daniel Fernández Pascual och Alon Schwabe från Londonbaserade konst- och arkitekturkollektivet Cooking Sections och den tyske författaren och filosofen Ingo Niermann.

– Framtidens hem kännetecknades av en stark idé om att vara en interiör, en avskärmad miljö. Kliv in i ditt skydd, fly från den farliga världens kemiska, nukleära förgiftning, säger arkitekten Boštjan Vuga från Ljubljanakontoret Sadar Vuga.
Ditt hem är din borg, helt enkelt. Gärna med bunkervibbar eller inspiration av laserdoftande sci fi-design. Så såg den ut, tjugonde århundradets arkitektoniska framtidsvision.

– Denna eskapism tar plats på jorden, men har en tydlig koppling till rymden. Budskapet var: Du måste inte fly till rymden, du kan få det du behöver här på jorden.

Det var också intressant hur det var tänkt att kroppen skulle interagera med interiören: statiska positioner i rymdskeppsliknande, ergonomiska ligg- och sittmöbler i slick, futuristisk design, gärna tillverkade av nya oljebaserade, syntetiska material.

– Se till exempel Buckminster Fullers skapelser för nästa generation, Peter och Alison Smithsons The House of the Future från 1956 och Futurama-mässorna 1939 och 1964, säger Boštjan Vuga.

Enligt honom tog denna idé av ”Framtiden” slut på 1970-talet i samband med oljekrisen och det ekologiska uppvaknandet. Med en mer optimistisk världsbild – åtminstone när det gäller tanken huruvida ett hem måste vara ett skydd mot en farlig natur – är framtidens hus, som han även beskriver i essän Ziggy’s house, raka motsatsen.

– I dag vill vi inte exkludera, vi vill inkludera naturen. Och detta kommer att bli än mer extremt i framtidens hus. Redan inom fem år kommer vi se hus som är en samling av flytande, föränderliga rum, en blandning av inne och ute. I framtiden kommer vi att migrera genom olika atmosfärer i vårt eget hus, du blir nomad i ditt eget hem som interagerar med miljön. Husens porösa strukturer reagerar på säsongs- och miljömässiga parametrar, och fungerar likt en buffert i flera olika lager 
mellan vår kropp och vår omvärld.

Förutom att kunna öppna upp för sommaren och stänga till för vintern kommer husen kunna interagera med vårt humör och vår livsstil, bland annat genom ljusstyrda stämningar på fasader, väggar och golv.

– Men jag tror inte på teknikpackade smarta hus. De kommer att vara basala, rent av arkaiska – tänk dig en primitiv hydda med interaktiv 
digital och mekanisk teknik.

– Exakt hur allt ska gå till, det vet jag inte, men det är inte bara vi som jobbar i denna riktning.

Boštjan Vuga menar också att nya idéer kan transformera existerande byggnader.

– Man kan återanvända utrymmen som redan finns för att skapa en ny typ av boenden med nya typologier. I dag sker det i regel spontant eller oplanerat genom enskilda privata ägare eller 
ockupation – men det borde vara en del av 
stads­planering. Och varför används inte den femte fasaden mer? Taket är ett substantiellt utrymme!

Expansionen av möjliga platser att bo på kan bli en katalysator för nya sociala boendeformer med gemensamma serviceutrymmen där tillfällighet och permanens förändras och utvecklas.

– I dag handlar ny användning av existerande byggnader ofta om stora utrymmen med singulärt användande. Ta till exempel loft som ofta är ett par hundra kvadratmeter. Men varför inte skapa blandade, multifunktionella, mindre utrymmen? Säg 40–60 kvadratmeter per enhet, där bygg­nader blir en hybrid av publikt och privat; ateljéer blandat med mindre boenden, kontor, butiker och studentboende.

– Om jag får sammanfatta utvecklingen om framtidens boende så menar jag att vi måste ändra på de gränser som finns i dag när vi pratar om inne och ute, publikt och privat, intimt och socialt.

Författaren och konstnären Ingo Niermann har skrivit och producerat mängder av egna böcker, essäer och utställningar och är dessutom redaktör för Solutions, med medverkande som Ai Weiwei, Rem Koolhaas och Douglas Coupland.

– Boende handlar om att göra våra liv mer komfortabla inne än ute.

Han menar att detta fram till i dag framför allt har skett genom att samla verktyg och prylar. Och att den som är bortskämd av ägodelar skaffar ännu fler ägodelar.

– Men nu är vi i begynnelsen av en ny minimalistisk era. Digitalisering, 3d-printing och molnet tillåter oss att leva med bara det vi behöver just nu. Det enda som fortfarande är svårt att variera är de fasta väggarna mot dina grannar.

– Arkitekternas roll i framtiden? Arkitekterna kommer i framtiden få ny makt – så länge de inte bara väntar på uppdrag, utan själva föreslår, promotar och realiserar nya arkitektoniska idéer.

En viktig och oförutsägbar faktor är också föränderliga migrationsmönster, bland annat den pågående flyktingvågen. En stor del av flykting­frågorna har som bekant handlat om svårigheterna att inom en överskådlig framtid kunna erbjuda ett anständigt boende.

– Men hur ska vi göra med de flyktingar som inte behöver ett hus för att leva och bo? frågar Ingo Niermann, som dock väljer att se mönster över längre tid.

– Många pratar om nya migrationsmönster, men det viktigaste migrationsmönstret är förökning och döden – och båda genomgår just nu drastiska förändringar. Vi föder allt färre barn och lever längre liv – vid horisonten kan vi rent av se odödligheten. Detta skapar ett enormt tryck, inte bara på miljön, men också på oss själva. De som fortfarande behöver centralvärme, möbler och ett stort utrymme för sig själva kommer i framtiden ses som en fruktansvärd börda för miljön.

– Jag ser inte detta som varken positivt eller 
negativt, jag tänker inte i dessa termer, eftersom det inte är intressant. Framtidens människor 
kommer ändå att uppleva det annorlunda, eftersom deras moraliska värderingar kommer att vara annorlunda, säger Ingo Niemann.

– Att äga utrymme har blivit den ultimata lyxen, och människor tycks behöva allt mer utrymme med allt mindre saker. Åtminstone återkommer detta minimalistiska mantra överallt, ett mantra som förvandlar oss till real estate-slavar där vi i slutändan inte äger våra hus – våra hus äger oss. Vi ser det också i samtalsämnena: ”Vad har du gjort av hela ditt liv?” ”Oh, jag jobbade ständigt så att jag kunde lägga vantarna på ett hus. Det skulle vara omöjligt att köpa där i dag.”

Daniel Fernández Pascual och Alon Schwabe har också arbetat mycket kring hur skenande fastighetspriser och medföljande, återkommande bubblor påverkar framtidens boende. Den skäggiga duon som rör sig i gränslandet mellan konst, arkitektur och mat med plattformarna Deconcrete och Cooking Sections, betecknar sig som ”spatial practitioners”, har ställt ut på Venedigbiennalen, Documenta och kommande arkitekturtriennalen i Oslo, och befinner sig för tillfället på ett stipendie­residens på ett kloster i Luxemburg. Klostrets tjocka stenmurar äter wifi-signaler till lunch, varför vårt Skypesamtal emellanåt har hackspetts­karaktär.

– Om boende ska var ett slags mänsklig rättighet, så kan man fråga sig varför även de billigaste boendena är så pass dyra att stadskärnor i accelererande takt töms på de som inte är höginkomsttagare, säger Daniel Fernández Pascual.
Schwabe fyller i med en sällan diskuterad faktor.

– Framtiden består till stor del av rädsla – som affärsplan. Det finns en enorm industri av fear mongers, vilket skapar bisarra behov, som i sin tur skapar marknader för marknadsförd, överdriven rädsla, säger Alon Schwabe.

Men vad har då detta med arkitektur att göra? Alon Schwabe svarar genom att ställa frågor.
– Skapade och riktiga behov överlappar varandra. Ja, boende är ett behov. Men vilka krav på boende är egentligen riktiga eller rimliga, och vilka är skapade av en marknad som vill tjäna så mycket pengar som möjligt på din rädsla?

Enligt Daniel Fernández Pascual så finns inga enkla svar.

– Riktiga behov är ofta blandade med skapade behov. Ta flyktingkrisen, ett exempel på ett riktigt behov, något som måste tas itu med – men frågan som alltför sällan ställs är: hur blev det så här? Att skapa speciella flyktinghus är problematiskt eftersom problemets kärna inte adresseras. Plus att det kan uppstå väldigt kontroversiella ghetton. Varför skapa dessa prototyphus när det finns så många byggnader i en stad som står tomma? 
Kan vi över huvud taget tillåta att hus står tomma? När 30–40 procent av nybyggen i en stad som London bara är investeringar i diversifierade portföljer som ägs av utländska offshorebolag och miljardärer, så förändras såväl stadens demografi som de sociala förutsättningarna, säger han.

Alon Schwabe fyller i:

– Några av de försök till lösningar som vi ser redan nu är tung beskattning, men det löser inte bostadsbristen och det faktum att det är allt färre som över huvud taget har råd att bo i våra storstäder. Varför inte införa tvångsuthyrning av alla dessa tomma bostäder, till rimliga hyror som är proportionerliga med lönen?

Det är en lika självklar som revolutionerande idé: tvångsuthyrning av tomma lägenheter och 
hus för överkomliga hyror. Men det stannar inte
 där: Hyrorna borde också anpassas månad för månad efter hyresgästernas inkomst, eftersom det växande prekariatet försörjer sig genom osäkert 
frilansande, korttidskontrakt och tjänstebyten, vilket innebär ständigt föränderliga inkomster

– Fasta arbeten är på väg att försvinna. Och om idén kring vad ett arbete är förändras i grunden, så måste också idén om hur man hyr ut en bostad förändras i grunden, säger Daniel Fernández Pascual bestämt.

De menar också att det kring ekonomin i framtidens boenden finns massor att göra i legala kryphål. Inte minst för de som har begränsade inkomster. De tar upp lotterihuset i Andorra, där paret Sergio Trouillet Alba och Mónica González Lagunilla inte hade råd att betala tillbaka lånen på sitt hus i Andorra. Eftersom priserna hade fallit dramatiskt sedan deras köp skulle en försäljning inte heller täcka skulderna. Dessutom har Andorra (likt många länder) inte möjligheten att helt enkelt lämna den fasta egendomen till banken. Med andra ord: paret skulle fortfarande dras med skulden. Mitt i problemet föddes dock en lika desperat som briljant idé: att skapa ett lotteri där vinnaren skulle få ett skuldfritt hus. Advokater anlitades, och banken godkände upplägget eftersom de insåg att det var en win-win-situation. 100 000 lotter á 70 euro såldes; paret blev skuldbefriat (om än bostadslösa) och den lyckliga vinnaren kunde flytta in – till och med notarieavgifterna ingick i lotteriet.

– Sådana tilltag skapar en reva i makt­strukturerna. Hela vårt ekonomiska system handlar om spekulation och gambling – så varför inte slå tillbaka med spekulation och gambling? Det handlar inte om att skapa en kollaps, utan om att fler människor i framtiden kan använda de medel som samhället ställer till buds, säger Alon Schwabe.

– Man skulle kunna se det som ett neoliberalt sätt att bekämpa liberalism. Fler skulle kunna gambla med systemet, navigera runt det, utnyttja kryphål – det är vad storföretagen gör, varenda sekund.

Apropå gratis boende så finns i Italien och Spanien flera exempel där borgmästare och kommuner erbjuder gratis hus eller lägenheter om man flyttar dit. På så vis hålls byarna vid liv, skolorna kan hållas öppna; landsbygden får ytterligare en chans. I regel måste du dock själv skapa ditt jobb, eftersom det är just avsaknad av jobb som gjort att dessa områden blivit utrotningshotade.

– I första hand är det migranter som flyttar in i dag i dessa byar. Som sagt, när det finns massa tomma boenden, varför ska vi då bygga ghetton av andraklass-hem? Och hur kan arkitekter (som ritar flyktingboenden) över huvud taget påstå att de på allvar söker svar på dessa frågor när de inte ens försöker förstå, och än mindre försöker påverka de politiska skeenden som skapar flyktingar till att börja med? frågar Alon Schwabe retoriskt.

Duon är också tvärsäker på att delnings­ekonomin kommer att spela en allt större roll i framtidens boende och arkitektur.
– Det är dock problematiskt om man tvingas till att dela, det bör handla om att delande är mer attraktivt än att äga. Men om det finns en stark marknadskraft i bakgrunden som tjänar stora pengar på det hela, då sker en distorsion av verkliga behov. Det som kallas för delningsekonomi i dag har ju ingenting att göra med att dela. Se Airbnb som föddes ur gratis couchsurfing som gav människor med små resurser möjlighet att resa. Det är i dag en mångmiljardindustri.

Som bekant blev inte bara ägarna till appen, utan även värdarna snabbt väldigt giriga – i dag är Airbnb ofta lika dyra – eller dyrare än hotell. Och finns det någon som skulle påstå att Uber har något att göra med samåkning? Alon Schwabe menar att problemet uppstår när en tjänst blir en servicevara – och ett sätt att skapa riktig förändring i framtiden är att tillsammans backa bandet för att återinföra tjänster som är just tjänster. Kanske även inom boende.

– Många pratar om att arkitektur kan lösa världsproblem– inte alls! I många fall förvärrar arkitekter och arkitektur redan existerande problem. Bra exempel på byråer är de som inte bara pratar om design, utan också vågar ta sig an de större frågorna. Kan policyer och lagar förändras? Kan lagar kring hur byggnader används förändras? säger Alon Schwabe.

– När man funderar över framtidens arkitektur är det inte intressant att fundera över specifika design­lösningar. Nej, nu är mycket starkare krafter i rörelse; vi måste prata om hur man ändrar samhällets infrastrukturer – och där kan arkitekter spela en viktig roll, säger Daniel Fernández Pascual.

 
Annonser:
Annonser