« tillbaka

Sjabbel med senmodernismen

Text: Martin Rörby
Illustration: Dennis Hankvist / Rum

Det finns många anledningar till att byggnader från 1950-1970-talet snart är ett minne blott. Men i eftertankens kranka blekhet riskerar staden att bli en epok fattigare.

Ögonblicksbilder från 1990-talet. Jag kliver ut ur St Paul’s Cathedral i London och njuter av hur självklart och elegant de spröda glas- och betonghusen från 1960-talet möter upp förplatsen till Christopher Wrens mästerverk. Husen utgör en del i den stora återuppbyggnaden av området kring katedralen, Pater Noster Square, som leddes av en av efterkrigstidens planeringsgiganter, William Holford. Jag anländer till Rotterdam med tåg och passerar där igenom centralstationen. Den annonserar sig mot staden med en konkav, tredelad fasad – två flanker med horisontella fönsterslitsar mellan betongband och ett uppglasat mittparti där fönstrens bärverk och spröjsar tillsammans med sparsamt infogade, tunna smidesraster skapar ett strikt geometriskt mönster. Ritad av Sybold van Ravesteyn och färdigställd 1957, som en del i rekonstruktionen av den under andra världskriget sönderbombade stadskärnan, ser den ut som alla modelljärnvägsfantasters drömbygge. Jag strosar i Berlins centrala delar och fastnar med blicken på det både imponerande och smått skrämmande Palast der Republik. Med en väldig honnörs­läktare i vitmålad betong utmed byggnadens hela längd och bronstintade glasfasader sam­spelar detta kommunistiska skrytbygge från 1976 signerat Heinz Graffunder märkligt väl med Karl Friedrich Schinkels 150 år äldre Altes Museum i närheten. Jag står på Columbus Circle i New York och tar med beundran in Edward Durell Stones Huntington Hartford Gallery of Modern Art, ett högrest vitt stenskrin med raffinerat svängd fasad, arkadliknande bottenvåning och ett öppet utsiktsgalleri, allt utformat som en modern och manierad variant av ett venetianskt palats. Byggnaden är från 1964, året jag föddes.
Själv är jag alltså barn av samma tid som byggnaderna jag nyss beskrivit, men jag har redan överlevt dem alla. Durell Stones galleri är om­gestaltat till total oigenkännlighet, alla övriga rivna. I London har historiserande nybyggen i Prins Charles anda uppförts i stället, i Rotterdam har en ny – förvisso arkitektoniskt vågad – stations­byggnad ersatt föregångaren och i Berlin rekonstrueras det kungliga barockslottet på platsen. De raderade byggnaderna är dessutom långt ifrån de enda arkitektoniska märkvärdigheterna från den senmodernistiska eran som nu gått förlorade. Bara de senaste åren har åtskilligt försvunnit, däribland Richard Neutras Gettysburg Cyclorama från 1962 och Ives, Turano & Gardners Pan Am Terminal vid JFK International Airport i Queens, New York från 1960, båda till karaktären utlöpare av de gestaltningsideal som formades redan under 1930-talet. Men också prominenta representanter för den tuffare, brutalistiska estetiken har fallit offer. Trinity Square Carpark i Gateshead i England, skapat av Rodney Gordon 1967 och världsberömt genom filmen Get Carter med Michael Caine, är nu borta. Och så sent som i fjol demo­lerades Prentice Women’s Hospital i Chicago,uppfört 1975 och ritat av Bertrand Goldberg, trots kraftiga protester och allvarligt syftade försök till räddning.
Även hemmavid har vi gått hårt åt den senmodernistiska arkitekturen, dock inte i första hand genom rivningar, utan mer genom okänsliga ombyggnader. En rad av miljonprogrammets mer storskaliga områden har råkat illa ut. Ett exempel är Navestad i Norrköping, ritat av Eric Ahlin, som rustats upp med de bästa av intentioner, men som trots detta berövats sin arkitektoniska särprägel totalt. Backström & Reinius varuhus med fasader i form av genombrutna betongraster – ofta liknade vid tårtpapper – har heller inte setts med blida ögon.

Varuhuset i Borås är sedan länge anonymiserat genom en ny tegeldräkt och det i Uppsala kläs nu, 2015, av och sveps i stället in i ett för stunden mer trendriktigt glasfodral. Lyckligtvis finns alltjämt varuhuset i Farsta Centrum kvar. Även Bengt Lindroos sofistikerade sidoingång till varuhuset NK i centrala Stockholm har sjabblats bort. Med välvda skyltfönster utformade som en bugning åt entrépartiet i Ferdinand Bobergs ursprungliga byggnad och ett avancerat trapp- och spegelarrangemang med tydliga referenser till Gunnar Asplunds Skandiabiograf var detta ett av de finaste exemplen på den svenska sen­modernismens miljöskapande – förlusten kan inte nog beklagas.
Hur kommer det sig då att så mycket av den här periodens byggande nu försvinner i allt snabbare takt? Det handlar ju om komplexa processer och i vart och ett av de fall jag tagit upp finns det naturligtvis särskilda behov, mekanismer och önskningar som styrt utgången. Men i mer generella termer kan man ändå säga följande: För det första, under den tid vi talar om, alltså de drygt 20 åren från senare delen av 1950-talet till slutet av 1970-talet, byggdes oerhört mycket. Det rör sig alltså om en totalt sett stor bulk byggd materia. Att antalet rivna eller förvanskade byggnader i absoluta tal blir höga är därför inget att förvåna sig över, dessutom befinner de sig nu i en ålder då de är mogna för större renoveringsinsatser. För det andra, det här är en typ av byggnader som programmerats extremt väl för sina respektive funktioner, det vill säga de saknar den flexibilitet som gör dem möjliga att anpassa till nya ändamål, en kvalitet som däremot ofta återfinns i bebyggelse uppförd under tidigare skeden. För det tredje, inte sällan uppvisar de senmodernistiska byggnaderna en bristfällig teknisk kvalitet. Detta är dels ett resultat av experimentlusta under perioden, dels en följd av de långt drivna, storskaliga produktions­metoderna under decennierna ifråga. För det fjärde och sista, de här byggnaderna representerar ofta en kärv och smått brutal estetik som inte omfattas av alla och som därför har svårt att vinna respekt. Ett tydligt exempel är John Madins Central Library i Birmingham (se noterat i Tidskriften Rum feb/15) som nu utplånas eftersom stadens styrande vägrat se de uppenbara arkitektoniska värdena. Ett annat det formmässigt nära besläktade Boston City Hall, ritat av Kallmann, McKinnell & Knowles, vilket borgmästaren där med smakgrundade argument drivit en kampanj för att få rivet, än så länge utan framgång. Även den hätska kritiken mot Gunnar Henrikssons byggnad för KTH:s arkitekturskola i Stockholm är ju ett uttryck för synen på senmodernismens arkitektoniska ideal som kontroversiella.
Vad kommer då att finnas kvar i en framtid av senmodernismens arkitektur? I förändrat skick troligen ganska mycket, men bara en liten del av detta lär nå upp till verkshöjd i fråga om begåvade omtolkningar eller tillägg motsvarande den ”remake” av Jack Lynns och Ivor Smiths Park Hill Estate i Sheffield som Urban Splash/English Heritage genomfört, eller den påbyggnad av Dick Sjöbergs och Mart Uusmas tingshus i Örnsköldsvik som Gert Wingårdh gjort. Helt klart kommer också en del brutalistiska mästarstycken som Chamberlin, Powell & Bons Barbican i London och Louis Kahns Jatiyo Sangsad Bhaban i Dhaka, Bangladesh att överleva och kunna upplevas länge. Detsamma gäller Kenzo Tanges olympiaanläggning i Tokyo, som ju respresenterar Japans entré under 1960-talet på den moderna arkitekturens världsarena. Och sist men inte minst kommer säkert två ur äldre tiders ruiner bokstavligen sprungna byggnader fortsätta att fascinera generationer: Coventry Cathedral signerad Basil Spence och Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin skapad av Egon Eiermann.

 
Annonser:
Annonser