« tillbaka

Snøyra i San Francisco

Text: Cecilia Öfverholm
Foto: Iwan Baan och Henrik Kam

Snøhettas vision om att servera kultur som om det vore ett vanligt 
mål mat är på väg att realiseras. Utbyggnaden av San Francisco Museum of Modern Art är öppen och transparent, intim och grandios.  

Snøhetta har gjort det igen. Skapat den där nästan från start ikoniska byggnaden som väcker uppmärksamhet samtidigt som den knappt syns, och framför allt inte känns gigantisk. Den 14 maj rådde invigningsyra på Howard Street, Third och Minna Street i San Francisco. 5 000 gratisbiljetter tog slut, likaså tre år av ett stängt SFMOMA.

Nya San Francisco Museum of Modern Art är egentligen bara en utbyggnad av den tidigare Mario Botta-byggnaden som betytt så mycket för platsen. När huset byggdes 1995 var området ruffigt och oroligt. Mario Bottas museibyggnad hade därför i uppgift att inte bara visa konst och föra in ett element av dragningskraft till området, utan också att skydda konstverken. Därför kan den röda tegelbyggnaden upplevas som sluten, även om galleriernas utformning varit så genialisk att Snøhettas förlängning blivit sömlös med samma lingvistik. Ändå är ingenting sig likt.

”Det är som att ha en danspartner. Du vill inte bli exakt som din partner och kliva på den andres fötter hela tiden. En bra danspartner är en som har en egen personlighet, och kan röra sig fritt tillsammans med dig.” Så lär en av Snø­hettas grundare Craig Dykers ha beskrivit de två byggnadernas förhållande till varandra.

Han spenderade tid i Botta-byggnaden och uppskattade galleriernas enkelhet. Under en dag såg han sju par som kysstes inne i gallerierna, vilket blev ett tydligt kvitto på att de trivdes där de var. Den känslan ville han behålla även i utbyggnaden.

– I briefen från museet ingick att vi skulle behålla den ursprungliga byggnadens fasad. Eftersom den fungerade så bra med framgångsrika utställningar bestämde vi oss för att det inte skulle bli för stora förändringar invändigt. Vi visste exempelvis att vi ville ha samma golvnivå, så att byggnaderna skulle flyta ihop och uppfattas som samma, säger arkitekten Jon McNeal som varit Snøhettas lokale arkitekt på plats i San Francisco.

Men det var aldrig tal om att fortsätta med något rött tegel i ett försök att efterlikna Botta. Öppenhet och transparens var något som det uppdaterade museet skulle signalera. Om man blickar från ovan är det lätt att se hur utbygg­naden har frigjort sig från de omkringliggande husen och format nya öppna passager, där människor kan flanera. Gigantiska fönsterpartier in mot den stora entréhallen erbjuder gratis konstupplevelser utifrån, och även när besökaren gått in i byggnaden. Den här delen kommer alltid att vara fri från avgifter. På den här ytan för tempo­rära utställningar finns en trappa likt en amfi­teater och här ställs både skulptur och måleri ut. Just nu finns Richard Serras skulptur Sequence här. Hela rummet designades för detta enorma konstverk som väger 200 ton.

– Eftersom skulpturerna är så extremt tunga fick vi bygga huset runt dem. Golvet fick förstärkas, och det tog två veckor att få de tolv stål­delarna på plats. Det finns ett helt företag som bara hanterar Richard Serras konst, berättar Jon.
Om några år är det dags igen. Då ska konst­verket flyttas och i Snøhettas design går det därför att montera bort de stora glaspartierna.

Det nya SFMOMA skulle ha flera entréer.

– Målet var att alla besökare skulle få samma upplevelser. Det skulle finnas en biljettkassa, och vi skulle sammanföra den västra och östra sidan. Därför var vi också tvungna att flytta på Mario Bottas stora trappa, säger Jon.

Det här visade sig vara kontroversiellt. Granittrappan hade alltid varit en sevärdhet i sig. Den var placerad under museets takfönster, i ”ögat”, som är vida känt för sitt säregna uttryck.

 

– Vi ville egentligen inte röra trappan, och vi hade den kvar från början, men det blev svårt att möta uppdragsgivarnas önskningar med flera entréer utan att ta bort den, säger Jon.

Innan några ingrepp gjordes reste dock Craig Dykers till Schweiz för att samtala med den numera 73-åriga Mario Botta. ”I’ve had my moment with the building, now it’s your moment”, lär Botta ha sagt, med det lilla tillägget att han därmed inte kunde lova att inte vara kritisk när han väl såg den nya utbyggnaden.

Så, den gamla trappan plockades ner och delar av den gavs till personalen. Nu är den ersatt av en trätrappa vars konstruktion är uppbyggd delvis av den gamla trappans material. Mer ljus flödar nu in från takfönstret hela vägen ner till gatuplanet.

Väl inne i byggnaden är det svårt att avgöra om du är i den nya eller gamla delen. Begränsningen med att behålla samma golvnivå och taknivå har samtidigt blivit bland det mest positiva med projektet. Museet har nu fått tre gånger så stor yta för gallerier och totalt sett är SFMOMA dubbelt så stort som tidigare. Enbart utbyggnaden mäter 72 000 kvadratmeter. För att göra upplevelsen av konsten maximal reste arkitekterna och museipersonalen på en tur till en rad välrenommerade museer. Uppdraget var att komma fram till vad de upplevde som framgångsrikt, och vad som inte var det. På minuslistan fanns till exempel ventilationssystemens gallerlika utformning. SFMOMA tog ingenjörshjälp och installerade i stället små, nästan helt inbyggda ventiler som sitter strax under innertaket. Där­efter formades gallerierna storlek efter hur stor yta ventilationen klarade av.

På den högsta gallerivåningen finns möjligheten att uppleva känslan av hur tunn och lätt husets fasad är. Redan tidigt i planerna fanns målet att skapa en fasad med stor variation – och något som var intressant för grannskapet. Valet föll på veckad fasad, för att skapa ett spännande skuggspel under dygnets alla timmar. Materialet som använts kallas för FRP och är en fiberglasprodukt med förstärkt polymer som sandblästrats.

– Materialet är extremt starkt, väger lite och är lätt att tvätta, säger Jon.

Fördelarna med materialet är många: Den lätta vikten är en stor fördel i områden som San Francisco som ständigt riskerar jordbävningar. Mindre stål behövdes också i huskonstruktionen tack vare fasadpanelernas låga vikt. Dessutom lyckades Snøhetta hitta det lokala företaget Kreysler and Associates som klarade av att översätta arkitektritningarna av fasaden till hundratals unika paneler, testa och blästra dem.

– De köpte all sand på en gång så att hela fasaden skulle ha samma nyans. Sedan låste de in sanden och gömde nyckeln, skrattar Jon.

Den vita fasaden lyser upp den tidvis regntäta staden, och den vita färgen tar upp det som i Botta­-huset var en accentfärg. Mario Botta själv är inte lika nöjd när utbyggnaden nu är färdig.
Och precis som han lovat skräder han inte orden: utan tycker mest att tillbyggnaden liknar en förstorad garderob. Men Snøhetta får sägas ha lyckats igen med den där delikata balansen att vara mäktig och på samma gång osynlig. Konsten har öppnats upp för alla, i en byggnad som i sig är snudd på ett konstverk.

Kategori: Museum Projekt: SFMOMA Adress: 151 Third Street, San Francisco, USA Arkitekt: Snøhetta Övriga konsulter: Medverkande arkitektkontor EHDD Uppdragsgivare: San Francisco Museum of Modern Art Färdigställt: 2016 Budget: 305 miljoner dollar
 
Annonser:
Annonser