« tillbaka

Världen på rätt köl

Text: Lisa Marie Mannfolk

Daniel Libeskinds estetik är svår att missa. Antingen älskas den eller 
absolut inte. Bakom vassa hörn och utmanande former 
står han där med ett leende.

”Optimism är opium för folket”, surade författaren Milan Kundera. Ibland är det lätt att hålla med honom. Fast lika ofta drabbas man förstås av lusten att sluta gnälla och bara köra på. Det är en hyggligt fin aprildag i Milano. Solen skiner, men det märks inte särskilt mycket ute på mässområdet där vi står intryckta i ett hörn tillsammans med Daniel Libeskind. Han ler jättemycket. Det spelar ingen roll att montern faktiskt inte är världens roligaste eller att han har mycket att göra, han är superpepp. På vad? Lite allt möjligt, faktiskt.

– Ja, är man inte optimistisk är det lika bra att man inte är arkitekt. Då kan man göra filmer, eller skriva poesi. Eller så kan man jobba med ekonomi! Min grundinställning är att vara optimistisk. Jag anser att vi lever i en renässansålder och åter­upptäcker möjligheter när det gäller konst och vetenskap. Överallt syns återupptäckter som vi inte hade gjort för tio–tjugo år sedan, säger han.

Det är mörkt runt omkring oss och jag ser nästan bara hans skrockande tänder. Och vita hår. Han är häpnadsväckande, nästan misstänkt optimistisk den här eftermiddagen. Eller kanske alltid. På kontorets hemsida kan man läsa att studion ”är ett samarbete mellan arkitekter och designer som anser att arkitektur är en optimistisk praktik”. I skrift låter det corny men personen Libeskind är entusiasmerande och övertygande. Och vem tusan vill vara en surpuppa?
Han är något av en late bloomer som arkitekt, hann med att vara musikaliskt underbarn hemma i Polen innan han flyttade till Israel med familjen som tonåring och slutligen började studera arkitektur i nya hemstaden New York på 1960-talet. Lagom i tid för att se det ursprungliga World Trade Center byggas, för övrigt. Men mer om det projektet senare.

Hustrun Nina Libeskind och han grundade kontoret i slutet av 1980-talet men det var först med Judiska museet i Berlin som de hade något verkligt att visa. Det var ett komplicerat projekt, både tekniskt, humant och innehållsmässigt. Som besökare är det lätt att känna sig ambivalent inför kolossen, kanske är den lite väl effektsökande och en smula banal i sin storslagenhet, men samtidigt finns något modigt i att inte lämna besökaren ensam med historien. Vissa saker ska måhända upplevas kollektivt med hjälp av någons tydligt pekande hand. Hur som helst blev museet en avgörande framgång för Studio Libeskind.

– Visst, det var den första byggnaden jag fick uppförd. Jag hade inte särskilt mycket erfarenhet men jag hade tur. Eftersom jag fick den uppförd fick jag chansen att bygga en andra byggnad, en tredje … och en femtionde.
Han har ritat en massa, numer. Och oavsett vad man tycker om den Libeskindska estetiken, som i omgångar kritiserats hårt för att vara allt från ytlig och likriktad till vulgär och effektsökande, finns det något intressant med personen Daniel Libeskind. Han har karisma och är bra på att snacka. Det något tillkämpade hyllandet av ”the chock of the new” och hotet om att utan det säljer sig arkitekten alldeles för billigt, är dock inte alls lika intressant som hans övertygelse om att arkitektur kan hjälpa världen på rätt köl igen. Mest spännande blir det symptomatiskt när han är som mest positiv. På 
frågan om vad som är den största utmaningen 
just nu svarar han genast: ”Att använda den nya tekniken till gagn för konst, arkitektur och den goda nyttan.” Och hur det ska gå till?

– Genom att sudda ut vad som normalt anses utgöra de olika disciplinerna arkitektur, samhällsplanering, produktdesign och konst. Detta 
utsuddande sker inom många fält just nu, i konstvärlden, inom ekonomin. Mycket har förändrats. Folk bryr sig inte längre om de gamla typologierna form och funktion. Man måste glömma bort de orden. Man designar inte med ord utan måste koncentrera sig på faktiska fenomen.
Trots brösttonerna när han tvingas försvara 
tidigare projekt (”De missförstod Beethoven också”) verkar omsorgen om användaren väga tungt. Beskyllningarna om att han inte bryr sig om människan känns som försök att plocka billiga poäng. Han ger snarare ett intryck av bildning, en fläkt av den gamla världen samtidigt som han är resolut förankrad i samtiden. Vad har då hänt sedan han började som arkitekt?

– Yrket har en chans att bli mer demokratiskt. Det är inte demokratiskt än, men redskapen finns. Vi kommer i förlängningen att kunna eliminera begreppen ”producent” och ”användare”. Folk kan själva gripa in i designprocessen. Jag ritade ett hus tillsammans med mina studenter i Lüneburg i Tyskland, och de är inte arkitekter utan jurister och läkare. De skapade en campusbyggnad som nu är under konstruktion. Arkitektur existerar även om yrket försvinner. Om det inte finns arkitekter längre så är alla arkitekter och det är en bra utveckling! Vi vill att alla ska vara konstnärer. Vi vill inte att specialisterna ska fortsätta att existera, gestikulerar han.

En utveckling bort från den spetskompetens och elitism som präglade modernismen, med andra ord. Ironiskt nog har många av hans byggnader beskyllts för att vara showoffs som saknar lokal förankring, brister i mänsklighet och slaviskt följer en dekonstruktivistisk formel. Men ingenting kunde vara mer fel, enligt arkitekten. För honom är i stället dialogen det viktigaste. Han skulle till och med kalla den för sin metod, om man tvingar honom.

– Man måste diskutera med alla, ha en konversation. Man kan inte bara vara ideologisk eller arbeta strikt utifrån en teori och tro att det ska hjälpa. Man måste prata med människor och övertyga dem, och ibland måste man kompromissa. Det är kärnan i demokrati.

Demokrati ja, så uppfriskande att höra ordet nämnas under designveckan. I de bästa diskussionerna om arkitektur måste man så klart förr eller senare förhålla sig till politik. Det ligger i sakens natur, även här i kommersens tecken i norra Italien.

– Ja, arkitektur utan politik är inte arkitektur. Politik är inte något billigt utan handlar om folkstyre och medborgarskap. ”Idiot” i antikens Grekland var en privatperson. Så de som säger att arkitektur inte är en politisk disciplin är idioter – privatpersoner, skrattar han. Han skrattar nästan hela tiden, även när något viktigt sägs. Speciellt då.

– Samhället har förändrats. Det kanske har att göra med att vi inser att vi har utnyttjat naturen på ett dåligt sätt, att vi har förstört jorden. Nu är det upp till oss att göra något, ingen kommer att rädda oss. Vi måste göra nya saker, på nya sätt, för att kunna samexistera med planeten och med andra människor. Men samtidigt som vi ser kollektivet vill folk inte bara vara en i mängden. De vill ha kontroll över sitt eget öde.

Men har inte folk alltid velat det?

– Nej. I efterkrigstidens Europa fanns det bara ett behov av att skapa bostäder snabbt. Man körde på ett färdigt recept. Jag vill skapa en bättre miljö, kämpa för social rättvisa. Vid Ground Zero i New York kämpade jag inte för byggnadens skönhet, den är sekundär. Jag kämpade för maximal publik yta i stället för yta för privata kontor. Och jag lyckades. Hälften av utrymmet är öppet för allmänheten. Man kan gå omkring, titta på stan, vara i stan.

Som svensk låter det inte så förfärligt utopiskt, men alla som har försökt följa turerna kring återuppbyggnaden efter elfte september, en process som inte för inte har kallats världens mest komplicerade fastighetsaffär, inser att det måste ha varit en rejäl seger. Vill man veta mer kan man slänga ett öga på Richard Hankins dokumentärfilm 16 Acres, som desperat, och med varierande framgång, försöker bena ut de olika turerna. Så hur uppnådde Libes­kind vad han ville? Krävdes det helt enkelt att en manlig starchitect med en aning pondus slog näven i bordet?

– Nej. Det krävdes en progressiv person. Man kan inte bete sig som de flesta personer i Väst­världen gör i dag och bara se till sina egna behov och maximera sin egen vinst. Det är korkat. Man måste tänka på något större än sig själv, något större än det egna företaget. Det var inte enkelt. Vi hade konflikter med finansiärer och med makthavarna. Men om man verkligen tror på det man gör så kan man uppnå vad man vill. Kanske inte till 100 procent men till stor del.

Det låter så trivsamt; bara att rulla upp ärmarna och sätta i gång att förändra världen. Daniel Libes­kind är förtjust. Jag är förtjust. Just nu är det så mycket bra vibrationer i rummet att till och med kontorets pr-konsulter har anledning att vara nöjda.

– Vi arkitekter kan göra mycket. Jag har exempelvis hjälpt till att skapa bostäder åt flyktingar. Medborgarna måste kräva att makthavarna slutar behandla flyktingar som inkräktare och börjar tänka på att de är vårt ansvar, det var vi som skapade de här problemen från början. Vi borde ha en större helhetssyn på världen, slår han fast.

– De flesta arkitekter stannar på ett ställe och jobbar hela sitt liv. Men jag har alltid varit hemlös. Jag har ibland bott i Berlin, ibland i New York, 
ibland i Tel Aviv och ibland i Milano och då blir man botad från idén om ett hem. Man blir botad från illusionen att ens eget hem är världens mittpunkt. Alla tror att de bor i världen mittpunkt. 
Ni i Stockholm tror att det är världens mittpunkt…

Här svajar plötsligt min egen optimism något och jag måste medge att ”Nej, det tror vi faktiskt inte. Vi är nog plågsamt medvetna om att vi bor i periferin”.

– Okej, men alla i New York tror att det är världens mittpunkt! Och i Beijing tror man det! Och i Milano! säger han, med tydliga utropstecken.

Tiden börjar rinna ut. Trots att vi är mitt uppe i att som bäst planera hur vi ska göra världen kalasbra börjar pr-konsulterna stirra än på klockan och än på mig. Så prosaiskt, undertecknad håller på att bli utslängd. Sista frågan blir den klassiska ”vad gör ditt kontor till ett bra kontor?”.

– Vi är som en familj, inte som ett kontor. Vi fungerar mer som en grupp vänner som tror på samma saker och har en passion för det vi gör. Vi jobbar inte 9–5 och vi har ingen stämpelklocka. Vi jobbar inte med projekt, vi har en mission! Vi vill skapa något vackert, något användbart, något som inspirerar andra, något som förändrar saker i samhället.

Där satt den. Med ett leende. Kundera kan dra något gammalt över sig.

Foto:
Vanke – Hufton+Crow
Royal Ontario – Elliot Lewis Photography
Connecticut/privatvilla – Nikolas Koenig
Judiska museet – Guenter Schneider
Danish Jewish Museum – Bitter Bredt
L Tower & Sony Center - Ellis Don & Udo Dengler
Felix Nussbaum Haus - Bitter Bredt
The Magnet - Kontakt

 
Annonser:
Annonser