« tillbaka

Yrvaket i uppvaket

Text: Cecilia Öfverholm och Diana Ljungaeus

TEMA LOS ANGELES. Drömmen om Los Angeles är slut. Lite yrvaket finns tankar om mer offentliga rum, mer kollektivtrafik och en tätare stad. Men finns det i stadens dna? Rum diskuterade frågan med arkitekturkritikern Christopher Hawthorne. 

Santa Monica, Venice, Hollywood och Beverly Hills, stjärnspäckat, lyxigt, miljövänligt och innovativt – och så denna ständiga sol. Få städer är så mytomspunna som Los Angeles. Myten är ju självklart inte sann, utan en drömbild, lika uppdiktad som kulisserna i Universal Studios. Sanningen är att Los Angeles kämpar för att hitta en urban utvecklingskod som både behåller och sticker hål på fantasibubblan som omger mångmiljonstaden.

Rum reste dit för att ta reda på mer. Det blev färder upp för otaliga kullar och ner för serpentinvägar som är så typiska; färder mellan oräkneliga rödljus på boulevarderna Venice, South Sepulveda, West Olympic, Santa Monica och Sunset som är sååå typiska; för att inte tala om färderna ut på och ner från 405:an, 101:an, 10:an, 105:an, 5:an och 110:an – som är så typiska.

Så – vad är nytt? Egentligen ingenting, mer än att den forna tillväxtstrategin att växa horisontellt har nått sin gräns.

– Det är en dröm som av många olika orsaker inte finns längre, säger Christopher Hawthorne, journalisten och arkitekturkritikern som ägnar
hela sin vakna tid åt denna problematik. Han är knuten till tidningen Los Angeles Times och skriver regelbundet om arkitekturen, de nya projekten
och debatterna. En fråga som engagerar honom särskilt är det framtida LA, det han kallar för Third LA. Sina teorier för han fram inom akademien, på föreläsningar, snart i bokform och ofta på sociala medier.

– Den största frågan just nu är hur vi ska ”turn back to the public”, säger Christopher. Third LA är egentligen bara ett samlingsnamn för skiftet över till stadens nya, eller kommande, identitet som på krokig väg så småningom kommer att etableras. Namnet antyder också att det finns ett första och ett andra LA.

I begynnelsen fanns här bara en apelsinlund under den spanska eran mellan 1769 och 1821. Sedan tog Mexiko över kontrollen och behöll den till 1848. Änglarnas stad, Los Angeles, byggdes och var från början en by med några tusen invånare, som enligt Christophers indelning utgör First LA. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte staden explosionsartat till 100 000 invånare – en växande mönsterstad med en väl fungerande kollektivtrafik (jo, det är sant). Den berömda Hollywoodskylten restes 1923 och skrek ut Hollywoodland.

Den skulle locka investerare som ville bygga sitt hem på en bergstopp i Los Angeles. Det var den ultimata drömmen om en ljusare framtid. Los Angeles var redan etablerat som filmens Mecka, av bland andra Charlie Chaplin som byggde sin berömda och fortfarande aktiva studio på La Brea Avenue i Hollywood 1917. Två år senare bildade han United Artists med Mary Pickford, Douglas Fairbanks och D.W. Griffith. De hade lockats hit av det milda klimatet och de många soltimmarna, som gjorde det möjligt att filma utomhus i stort sett året om.

Hollywood var fött, som ett begrepp, nästan en egen stad och synonymt med Los Angeles. Filmindustrin och turistindustrin drev utvecklingen framåt i allt snabbare takt. Sedan kom andra världskriget. Efterkrigstiden erbjöd en nystart: drömmen om ett eget hus omgivet av ett vitt spjälstaket, en grön gräsmatta, pool, grill – och en egen bil.

Los Angeles var nu en flottare småstadsdröm i ett storstadspaket där förorten präglades av enfamiljshus, motorvägar och öppna ytor.

– Men de gröna ytorna var inte till för allmänheten. De var och är nästan alltid någons trädgård, och det är därför vi knappt har någon public space i centrala LA, säger Christopher. Den här tiden är den han kallar The Second LA. Staden erbjöds att ta över kollektivtrafiknätet för småslantar, men var inte intresserad. Det var bilens tidevarv.

– Med ett väl utbyggt motorvägsnät var det möjligt att åka vart som helst i Los Angeles på en halvtimme, säger Christopher.

I dag kan staden stoltsera med de värsta trafikköerna i hela USA och 80 procent av alla som arbetar här pendlar fortfarande med bil, och den där halvtimmen blir lätt två timmar under rusningstrafik.

1950- och 1960-talet var på många sätt de decennier som förknippas med Los Angeles, Kalifornien och en arkitektur som sprudlade av experimentlusta och modernism som exporterades över hela världen.

– Det moderna enfamiljshuset blev en reklamkampanj för det andra Los Angeles med lite hjälp av en serie berömda bilder av arkitekturfotografen Julius Shulman. Bilderna speglade ett futuristiskt, optimistiskt och glamoröst efterkrigs-Los Angeles, med utsikter att dö för, säger Christopher.

Hemmen var avsedda som prototyper för en ny generation medelklass. De var små och billiga men fyllda av karaktär. John Entenzas tidskrift Arts & Architecture presenterade en serie numera världsberömda Case Study-hus. I dag hyrs de ut för partyn, filminspelningar och produktlanseringar. John Lautners Sheats–Goldstein-hus, mera känt
som Big Lebowski-huset (se Rums juni­numret 2016)
är donerat till Los Angeles County Museum of Art, LACMA. Givaren bor kvar och jobbar i huset så länge han vill, men det har redan börjat användas för privata middagar och arkitektrundor.

– Husen har upphöjts till museiobjekt och det finns inte tillräckligt med markutrymme kvar för nya experiment, menar Christopher. Den lågt bebyggda staden kan knappt spridas ut mera.

– Vi måste tänka om hur vi ser på Los Angeles, och vända oss inåt i stället för utåt, menar han och pratar om att staden behöver växla om från att växa horisontellt till vertikalt.

Det tredje Los Angeles började ta form runt det senaste sekelskiftet och Hollywoodskylten fick kultstatus från att ha varit en symbol för Hollywood och filmindustrin. Playboykungen Hugh Hefner har hjälpt till att rädda skylten två gånger. Den första var i slutet på 1970-talet. Då blev notan en miljon dollar för att rädda skylten från förfall. ”Detta är Hollywoods Eiffeltorn”, proklamerade Hefner som är en stor filmälskare, men också någon som satt sin egen prägel på Los Angeles – Playboy Mansion i Holmby Hills är en av stadens mest välkända privathus, kanske mer för festerna och jazzfestivalerna som hålls där än för den röda tegelbyggnaden i sig.

Andra gången skylten behövde räddas var 2010 och då blev det betydligt dyrare. Det var en entreprenör som ville fullfölja drömmen om Hollywoodland, det vill säga bygga ett bostadsområde vid platsen för världens mest fotograferade skylt. 12,5 miljoner dollar senare hade Hugh Hefner och några till köpt loss marken åt staden och därmed permanent skyddat området och skylten.

Nu är den det mest fotograferade selfie-objektet i Los Angeles. Bara de senaste fem åren har biltrafiken till skylten ökat med 7 000 bilar i veckan. Till de närboendes förtret. De försöker begränsa tillgängligheten till skylten, något som de flesta inte köper, eftersom de boende mycket väl kände till att turistattraktionen var där när de flyttade in.

– Detta är nu en symbol för det tredje LA, en mix av obstruktion och teknologi. En kamp mellan tillgång till offentliga platser och delade utrymmen, menar Christopher.

Även om Los Angeles har stora markområden inkluderade i kartbilden, så är områdena ofta svårtillgängliga. Los Angeles är fortfarande hårt präglat av drömmen om en egen täppa, och 70 procent av allt gräs växer i privatpersoners trädgårdar.

– Den här boendeformen tillhör historien. I den nya staden tänker man mer på public space än på privata enfamiljshus. Just nu investeras det väldigt mycket i public space, det har man inte gjort på flera decennier, säger Christopher.

Samtidigt växer det fram en ny generation enfamiljshus som inte har någon täppa alls. I Silver Lake, Echo Park och i andra stadsdelar nära Downtown byggs ”skinny houses”— smala hus som står så tätt att det bara är centimeter emellan. Tre våningar på maximalt 90 till 200 kvadratmeter med garage i bottenvåningen eller källaren. Trenden sprider sig som en löpeld även till andra delar av Los Angeles och politikerna har godkänt en ändring av generalplanen, så att minsta godkända tomt numera bara behöver vara 55 kvadratmeter stor, mot tidigare 465 kvadratmeter. Tanken med detta
är att fler människor ska ha råd med ett eget hus. Men de här bostäderna har i stället blivit en lyxvariant och en privat version av en bostadsrätt och säljs för mellan 500 000 och en miljon dollar eller mer, beroende på läge. Skinny-husen är även lättare att få lån till, än vanliga bostadsrätter. Andra städer i Kalifornien följer nu Los Angeles exempel.

Och icke att förglömma, gliporna mellan husen tätas igen för att skadedjur och insekter inte ska bygga bon där, vilket får fasaden att likna radhus. Höghus och skyskrapor har aldrig varit en del av Los Angeles profil, även om det finns ett litet kluster höghus och skrapor i Downtowns finansiella distrikt, Century City, och Beverly Hills. I det tredje LA kommer, den kanske nödvändiga, förändringen.

– Den fundamentala frågan är hur vi har byggt staden och hur vi skapar en tätare utveckling, säger Christopher.

Flera skyskrapor är på gång, men den som får mest uppmärksamhet är Wilshire Grand/Korean Tower som kommer att ändra stadens silhuett. Med sina 73 våningar blir det den högsta byggnaden i hela Los Angeles. På världskartan över höga byggnader når den kanske inte så långt med 335 meter, men den kommer att synas väl med sin 90 meter höga LED-ljuskrona på toppen.

Det blir den första höga byggnaden utan platt tak på mer än 40 år. Sedan 1974 har alla byggnader på sex våningar och mer varit tvungna att ha helikopterplatta på taket, av säkerhetsskäl. För ett par år sedan släppte brandförsvaret det kravet.

– Frågan är bara om vi är redo att expandera vår kulturella och arkitektoniska uppfinningsrikedom uppåt, säger Christopher, som hoppas att de nya skraporna inte blir ”skinande bankvalv” för utländska investerare, som i London och New York. Han ser det som en nödvändig väg in i det tredje LA.

Arkitekten Michael Maltzan är inte lika säker på att det är rätt riktning. Han tror att den horisontella byggmodellen fortfarande är bra för staden.

– Det är en stor utmaning, men vi kan själva räkna ut den här ekvationen utan att låna andra städers lösningar, säger han till tv-kanalen KCET. Michael Maltzan menar att utvecklingen i Downtown kommer att tjäna som ett experiment för att skapa en tätare stadsbild, utan att nödvändigtvis bygga den uppåt. Hans eget One Santa Fe är ett exempel på hur man kan använda ”obrukbar” mark för att tänka nytt. På en långsmal tomt längs ett järnvägsspår har han skapat en mer än 400 meter lång byggnad som är som en spegelbild av den intilliggande LA River. Byggnaden rymmer 438 lägenheter, ingen större än tre rum och kök, butiker, restauranger, barer, yogastudio och gemensamma utrymmen, som saltvattenspool och samlingsplatser.

One Santa Fe ligger mitt i den kulturella smältdegeln längs LA River, där det nya Los Angeles bubblar av kreativitet. Gamla fabriker byggs om till bostäder och lagerlokaler ersätts av vår tids experimentella byggnader, där grönområden smälter samman med bostäder och gemensamma ytor. En ny värld med gångbanor, cykelbanor, pendeltåg, bussar och mindre plats för bilar. Trots att bara 12 av 1 000 Los Angeles-bor cyklar, så räknar planerarna med att de blir fler, och oanvända tågspår får ge vika för gång- och cykelbanor.

– Fortfarande är platsen för bilen en stor fråga i LA, men med Uber och bilpooler förändras det. Unga människor kanske inte ens har bil och man ska kunna överleva här utan. Det var inte en möjlig tanke för fem år sedan. Det är ett stort skifte, säger Christopher.

Konstnärer och musiker är de som traditionellt har lett den arkitektoniska utvecklingen. Så sent som för 30 år sedan var Venice fortfarande i frontlinjen. Det var här man experimenterade med konst, arkitektur och urban utveckling allt sedan 1940-talet.

Men när pengarna flyttar in i ett område, flyttar den kreativa klassen ut. Hyrorna blir för höga och kreativiteten inte lika sjudande.

Unga arkitekter, konstnärer och skribenter hittar nya områden att förvandla. Just nu går den vägen österut mot Leimert Park, Koreatown, Echo Park, Downtown och längs LA River.

– Vi är dåliga på att prata om staden så som den var före kriget – staden före motorvägarna, före all smog och LA River. Det var en modern stad, med offentliga byggnader som City Hall, The Public Library och UCLA som blivit arkitektoniska landmärken. Det var först efter andra världskriget som det blev en utveckling med privatvillor och motorvägar. Nu behöver vi en förflyttning tillbaka mot mer offentliga rum och kollektivtrafik, säger Christopher.

Samtidigt som träd försvinner i stadsbilden i jakt på byggbara kvadratmetrar växer nya parker upp. En av dem är den allmänna parken i Arts District. Tyvärr försedd med kodlås, och verkligen inte för vem som helst. Områdets tiotusentals hemlösa som intar Downtown nattetid göre sig icke besvär. Parkens bänkar är fullskaliga exempel på fientlig design.

”När jag väl kom in i parken var designelementen nästa lika illa. Bänkarna var uppdelade med röda armstöd, för att säkerställa att ingen ens skulle tänka tanken att lägga sig ner”, skriver Christopher i sin spalt på LA Times.

Inget mer horisontellt i LA – men frågan är om det vertikala är framtiden?

 
Annonser:
Annonser