Pengar är inte alltid kung

George Lucas vill väldigt gärna ha ett eget museum, dit han kan bjuda in världen för att titta på hans än så länge privata samlingar av filmhistoria och populärkonst.

Läs mer ›

San Francisco var drömstället. Men valet av plats stötte på patrull, liksom hans ovilja att kompromissa om byggnaden, ritad av Dallas­arkitekterna Urban Design Group. Det spelade ingen roll att Lucas själv betalade hela kalaset, inklusive bygge och drift. Han fick nobben! Så Lucas bytte stad, arkitekt och taktik.

Han riktade blickarna mot sin frus hemstad, Chicago, och hyrde in den unga karriärarkitekten Ma Yansong. Ett nytt koncept presenterades för en miljöskyddad strandtomt. Chicagoborna var inte imponerade. De ville inte ha det massiva intrånget på den populära sjötomten. Så Lucas bytte stad och taktik igen, men behöll arkitekten. Den här gången är planen att ställa två Kaliforniska städer mot varandra och få politikerna att utkämpa slaget åt honom. Lucas presenterade två olika förslag samtidigt!

Det ena för Exposition Park i Los Angeles, på en långsmal tomt intill sportarenan Los Angeles Coliseum. Det andra avsett för Treasure Island utanför San Francisco. Båda ritningarna har inslag av rymdskepps­design, avsedda som monument över de första Star Wars-filmerna. Lucas har anställt en museichef långt innan bygget ens fått en plats på den amerikanska världskartan och han har givit museet ett nytt namn för att göra projektet mer attraktivt, Lucas Museum of Narrative Art. Det är berättardelen av namnet som är nytt och som kastar ett vidare nät över museets betydelse som berättarkonstens museum.

Det är tänkt att bli det första museet av sitt slag i hela världen. Lucas har bett både Los Angeles och San Francisco att donera mark till projektet, men betalar för både bygge och drift. Och även om konst- och arkitektkritiker är föga imponerade så drömmer politikerna i båda städerna om att Lucas ska välja just dem och att motståndet ska vara begränsat. Och den här gången blir det kanske tredje eller fjärde gången gillt! Fast inget är självklart i dessa tider då Helsing­fors tackat nej till Guggenheimmuseet och stockholmarna är oense om Nobelmuseet.

Guggenheimprojektet malde på under fyra år innan det slutgiltigt röstades ned i stadsfull­mäktige med 53 röster emot och 32 för. Guggenheim begärde att Helsingfors skulle betala 80 av de 130 miljoner det skulle kosta att bygga museet. I Stockholm handlar oenigheten mer om plats än pengar, även om det finns en uppfattning att detta är ett rikemansprojekt, trots att mer än 80 procent av museet är avsett för allmänheten.

Vilken stad som än vinner slaget om berättar­muséet i USA så kommer det nära 30 000 kvadrat­meter stora museet att inrymma minnes­saker från Lucas egna filmfranchiser Star Wars och Indiana Jones, liksom illustrationskonst och serietidningskonst såsom Mad-tidningsomslag och Norman Rockwell-målningar. Dessutom blir det biografer, restauranger, samlingssalar, klassrum och aktivitetsrum. Risken finns förstås fortfarande att det inte blir något alls. För allt går inte att köpa för pengar.

*Sedan denna artikel skrevs har nyheten kommit att museets hemvist blir Los Angeles.

Text: Diana Ljungaeus
Annons:

Om en stol

Vid första anblicken gör den inte så mycket väsen av sig.

Läs mer ›

Den ser mer eller mindre ut som vilken skrivbordsstol som helst från ett bättre herrumsmöblemang från 1910- eller 1920-talen. Men tittar man lite mer noggrant finner man att stolen har en nerv och slank elegans som andas något annat än borgerlig konvenans. Och parat med vetskapen om tillkomståret 1901 framträder en annan bild.

Detta är alltså inte vilken skrivbordsstol som helst, utan en del i ett större möblemang som den då 30-årige arkitekten Georg A. Nilsson ritade till sitt och blivande hustrun Olga Zachrissons första gemensamma hem. Förutom en salsmöbel i bonad ek, en sängkammardito i sidenvalnöt med stolar där ryggbrickorna fått formen av ett grafiskt chiffer baserat på begynnelsebokstäverna i parets förnamn, G och O, ingick ett skrivbord i ek med tillhörande armlänstol, alltså föremålet för vårt intresse här. Möblerna beställdes hos en snickerifabrik, troligen i Småland där de blivande svärföräldrarna hade försänkningar i branschen.

Efter giftermålet i oktober 1901 levererades möblerna till den Nilssonska våningen på Vanadis­vägen i Stockholm. Bara ett stenkast bort låg G. A. Nilssons eget genombrottsverk, tillika en av den nya, rationella och sakliga arkitekturens portalbyggnader i Sverige – den då nyss färdigställda Matteus folkskola. Under den skiv­formade, kraftigt utskjutande takfoten på denna löpte ett putsband med sgraffitodekor. Mellan diverse sedelärande sentenser fanns där också emblemliknande motiv bestående av symboler för olika skolämnen inskrivna i stiliserade kransar. En variant av dessa hade Nilsson använt för intarsia­dekoren på luckorna till sitt skrivbord, där en passare och vinkelhake, respektive en murar­slev avtecknade sig mot kransarna.

Såväl bordet (i dag förlorat så när som på luckorna) som skrivbordsstolen var från början betsade i en mellanbrun ton och överdragna med en halvmatt lack. När jag första gången såg stolen närmare 90 år efter det att den tillverkats, hade den under en period varit helt övermålad, för att senare ha lutats av utan att därefter ha fått någon ny ytbehandling. Den såg med andra ord ganska ”ledsen” ut, även om den svarta lädersitsen fortfarande var den ursprungliga, om än sliten. Stolen stod då i Partille hos Georg A. och Olga Nilssons äldsta dotter Ingrid, född 1902 och som vuxen gift Dahlin. Föga anade jag vid början av besöket – som egentligen var finalen på en långvarig kontakt med dottern under det arbete som då nyligen utmynnat i en utställning på Arkitektur­museet och i en bok om pappa G. A. Nilssons gärning som arkitekt – att jag skulle få med mig skrivbordsstolen som gåva därifrån.

Lycklig och inte så lite rörd över den fina presenten, tog jag stolen med mig på tåget upp till Stockholm inför en och annan förvånad, men gillande blick – även från konduktören! Efter ett misslyckat försök att betsa ned stolen till ursprunglig mellanbrun kulör, bestämde jag mig för att i stället finslipa och olja in eken. Benens nedersta delar var dock så illa åtgångna av tidigare målning och färgborttagning, att jag valde att ge stolen svarta ”tassar” enligt det manér Otto Wagner använt för sina samtida möbler. Med tanke på det sätt G. A. Nilsson själv anammat mycket av Wagners formvärld kändes detta som fullt rimligt. För att bättre framhäva ryggstödets snidade kott-relief, målade jag även det nedsänkta fältet bakom denna svart. Likaså färgade jag in lädersitsen i svart på nytt. Och så har stolen nu sett ut i ett kvartssekel.

I dag står skrivbordsstolen i den lilla studio jag har i ett hus på Rådmansgatan i Stockholm. När jag slår mig ner i stolen kan jag blicka ut mot Adolf Fredriks folkskola, formad av G. A. Nilsson 1907, sannolikt sittande i just denna möbel. Den speciella känsla som jag då omsluts av gör mig djupt ödmjuk över att få vara en del i ett större sammanhang som sträcker sig bortom min egen tid – bakåt, men förhoppningsvis även framåt.

Text: Martin Rörby
Annons:

Makten på gatan

Den här texten börjar på ett kafé i ett av den svenska huvudstadens nybyggda områden

Läs mer ›

Den överdrivna takhöjden får möblemanget att kännas skalenligt åt skogen och jag och mitt kaffe­sörplande sällskap undrar om hyran nu för tiden räknas i kubik. Dessa ”lokaler” i markplan levererar i området vi befinner oss, liksom på ett otal andra nya adresser, en tjänstemix som verkar vara legio i vår samtid.

Utöver mer eller mindre fantasifull kaféverksamhet också mäklarfirma, thairestaurang, sevenelevenalternativ och en på kunder tomt ekande hårsalong med överdrivet mycket ”märkesschampo” till försäljning. Ofta finns även ett gym för de nyinflyttade kropparna i samtidsarkitekturens bostäder. Samtidsarkitekturen ja – där fastnar vi i svaret på den naturliga följdfrågan – hur definierar vi den och vart är den på väg? Trampar vi fortfarande runt i den opersonliga nyfunkisen/nymodernismen, kättrade vid pragmatism och kontextualism? Eller vågar vi drömma om fler yttringar i den expressionistiska strömning som somliga svenska arkitektkontor ibland – och då mycket glädjande – närmar sig? Eller borde vi kanske helhjärtat satsa på en ny folkhemsstil med nytta och sociala dimensioner som absoluta prioritering? Billigt, vackert, omtänksamt och funktionellt – nyttofolkis?!

Vid närmare eftertanke ter sig dock både stil och definition rätt oviktigt i jämförelse med något som bara måste måste upp på agendan – den feministiska stadsplaneringen. En som nyligen fattat galoppen är vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh, demokrati- och bostads­borgar­råd i Stockholm som menar att ”det handlar om att skapa det offentliga rummet så att det är tryggt och välkomnande både för män och kvinnor”. Detta revolutionerande (?!) uttalande kom i samband med att nyheten i den rödgrönrosa huvudstadsbudgeten presenterades – kravet på feministisk stadsplanering i de kommunala bostadsbolagen. Livh nämnde Svenska Bostäders utveckling av Husby centrum som ett gott exempel, med förändringar som får kvinnor att känna sig både välkomna och trygga – ett mycket lyckat pilotprojekt, initierat 2015 av aktivisten Banar Sabet som tröttnat på att området ”dominerades av män, var slitet och otryggt”.

Någon vecka innan Ann-Margarethe Livhs prisade Husby-projekt diskuterades feministisk stadsplanering tillsammans med FN:s mål om en hållbar utveckling under ett panelsamtal på Kulturhuset. Detta i en eminent samtalsserie om framtidsfrågor, arrangerad av tankesmedjan Global utmaning. Diskussionen Urbaniseringen: Är feministisk stadsutveckling den globala lösningen?, med deltagare från bland annat Sida, Habitat III-sekretariatet, Sweco, Fryshuset och Rädda Barnen, kretsade kring den rekordsnabba urbaniseringens konsekvenser, vad som inom dagens globala stadsplanering värderas högst, vilka det gynnar och så vidare. Snabbt framkom att en av stadens mest utsatta grupper är unga tjejer som, bland annat, knappt vågar gå hem ensamma efter mörkrets inbrott.

Manliga normer har länge styrt både stadsbyggnad och trafikplanering och ett av de snabbaste verktygen för en stad som inkluderar och är tillgänglig för alla, är att ha ett feministiskt perspektiv med fokus på just unga tjejers behov. Blir det bra för dem blir det bra för alla. Eller rättare sagt: blir det bra för dem, och för barn, och för personer med funktionsnedsättningar, då blir det optimalt för alla – från början. Sålunda en högst angelägen uppgift för våra stadsplanerare – att lyfta frågan om gatumaktsordningen.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Ljuset som stämningsdödare

Efter en hektisk dag i Göteborg med besök på Bokmässan och besiktning av diverse nya byggnadsprojekt fick jag – till min förvåning – lite tid över innan mitt tåg hem till Stockholm skulle gå.

Läs mer ›

Passade då på att följa den vänliga uppmaningen på en skylt vid ett av de centrala shoppingstråken om att lämna stadens brus och puls för en stund i Gustavi Domkyrka. Denna på samma gång respektingivande som ödmjuka kyrkobyggnad tillkom i sin nuvarande form efter en förödande brand 1802. Först 1815 kunde den nya byggnaden med sitt för kyrkorummet så karaktäristiska flacka tunnvalv invigas, men det dröjde ytterligare tiotalet år innan också tornet stod fullt färdigt. Ansvarig för utformningen var Carl Wilhelm Carlberg, Göteborgs förste stadsarkitekt, tillika brorsson till den mer namnkunnige Johan Eberhard Carlberg, som bland annat hade innehaft just stadsarkitektämbetet i Stockholm i inte mindre än 45 år.

Inför 200-årsjubiléet förra året genomgick domkyrkan en större renovering under ledning av Liljewall arkitekter. Arbetena syftade till att skapa en ljus, varm och välkomnande interiör, tillgänglig för alla – en nog så lovvärd ambition. Att man över tid haft problem med att få ordning på upplevelsen av detta strama, klassicistiska kyrkorum är uppenbart. Äldre avbildningar och fotografier visar att man prövat med alla möjliga och omöjliga belysningsanordningar och armaturer. Och kyrkan såsom den var upplyst invändigt före den senast renoveringen lämnade en del övrigt att önska. Kanske var det just därför man i arbetet inför det stundande jubiléet också engagerade en särskild ljuskonsult, Archidea.

Väl inne i den helt folktomma domkyrkan möts jag av ett överväldigande ljus av den typ man väntar sig i ett uppsnofsat, exklusivt varuhus, men knappast i en lokal av detta slag. Ett kraftigt, jämt ljus ligger på tunnvalvet och såväl läktarfronter som vissa kornischer badar i uppljus. Effekten är förödande och motverkar direkt byggnadens arkitektoniska grammatik. Den nya belysningen slår fullkomligt ihjäl den naturliga, stämningsskapande ljusföringen där skuggor och dagrar fint modellerar fram kyrkorummets plastik. Bisaker upphöjs nu istället till huvudsaker medan väsentligheter reduceras till obetydligheter. Det enda försonande i sammanhanget är de två väldiga, men sprött dimensionerade ringarmaturerna i mässing, som till synes svävar fritt under det flacka valvet. Som formelement i kyrkorummet är dessa geniala!

En gång i tiden fick jag lära mig att belysning är som bäst när den inte märks – alls. Det vill säga den ska varken uppfattas som för svag och otillräcklig eller som för stark och påträngande. Tyvärr tvingas jag konstatera att man på den punkten fullkomligt bommat i Gustavi Domkyrka och att man därmed också saboterat mycket av de kontemplativa upplevelsevärden som många av oss törstar efter just i en miljö av detta slag. Där jag sitter i kyrkbänken kan jag inte låta bli att fundera över var strömbrytaren sitter…

Text: Martin Rörby
Annons:

Ett museum i världsklass?

Tiden går fort och innan vi vet ordet av slår Nationalmuseum upp sina portar igen.

Läs mer ›

Nyrenoverat och stolt. Äntligen, säger säkert fler än vi designintresserade eftersom längtan efter nationalarenan för konst och design är stor. Trots filialen på Kulturhuset – det är ju mixen, helheten, runtströvandet i huset på Blasieholmen som är så njutbart. Hur lyder visionerna utöver ambitionen om ett museum i världsklass? Vad har vi att se fram emot och vad har överintendenten Berndt Arell åstadkommit sedan han började i januari 2012? Jag börjar söka honom för en intervju om hans resa med museet, den som ska ta oss in i framtiden. Parallellt researchar jag och det är då det händer. En kommentar i dagstidningen Dagens Juridik från den 30 juli 2015. “Har inte Nationalmuseum varit inblandade i lite väl många konstigheter de senaste åren? Kan det vara så att ledarskapet inte har alla tavlorna på väggen?”

Hm, för varje sten jag sedan lyfter djupnar orosvecken i min panna och jag inser behovet av att betänka Arells ledarskap. Inte minst i skenet av totalhaveriet med Röhsska i Göteborg, men också eftersom hans förordnande löper ut om ett år, sista december 2017. En diskussion om eventuell förlängning inleds enligt Kulturdepartementets praxis ungefär ett halvår innan anställningstiden går ut, får jag reda på när jag kollar.

Efter en tids kontaktsökande får jag en intervjutid med Arell och mailar frågorna i förväg enligt önskemål. De handlar om ovanstående ”reseberättelse” och målsättningar men också om sådant som dykt upp i researchen. Statusen på förundersökningen om mutmisstankarna i den så kallade BMW-härvan från 2015. Varifrån de 16,5 miljoner kronorna ska tas, som Nationalmuseum nyss dömts av Hovrätten att betala den uppsagda restauratören (som tidigare redan fått 6,1 miljoner). Huruvida uppgiften stämmer att museet glömt budgetera för minskad fri-entré-ersättning i och med att lokalerna på Fredsgatan sades upp i september. Och så följdfrågor på det.

Intervjun ska ske klockan 8.30 fredagen den andra december. På torsdagseftermiddagen ringer jag till stabschefen för att få lite mer detaljkött på benen innan pratstunden med herr överintendent. På kvällen ringer dock Arell och ställer in. Anledningen är att han ska på ett möte med kungen. Jag har artig förståelse för att min ringa person får vänta och ber om en ny tid asap eftersom min deadline är tajt. Arell ber mig kontakta sin sekreterare igen och tror att ”måndag morgon går bra”. När vi lagt på inser jag att mötet med kungen är jättekonstigt – vaddå, blixtinkallad eller? Jag kontaktar hans sekreterare för att dubbelkolla att jag uppfattat situationen korrekt och boka ny intervjutid. Inget svar. Så jag kollar med hovet som meddelar att kungen inte alls träffar Arell utan är på Fryshuset hela fredagen. På ett seminarium ”om ungdomarnas situation igår, idag, och i vår närmaste framtid”.

Jag ringer olika personer på museet. Ingen svarar. Jag mailar. Ingen svarar. Jag tänker på hur SvD-journalisten som skrev om mutanklagelserna aldrig fick muntlig kontakt, bara en kort, skriftlig kommentar om att museet välkomnade en förundersökning eftersom ”det är viktigt att vi som myndighet är transparenta”. Jo jag tackar! För att ändå testa denna transparens tänker jag att om intervjun med Berndt Arell någonsin äger rum ska jag be honom kommentera några av de ord och omdömen som surrar runt hans person: osynlighet på jobbet, förtalsanklagelse, reseräkningsproblematik, vänrekrytering och avsaknad av moralisk kompass. Ytterligare en följdfråga ska handla om något som långt fler än jag själv reagerade på som ett rätt graverande beteendet för en person i Berndt Arells ställning; de många facebook-bilderna under tiden innan den stora (och fantastiska) smyckesatsningen som gjordes i Stockholm förra våren – Smyckekonst 2016. På dessa bilder tedde han sig mer eller mindre kidnappad av vännen, smyckesamlaren och inspiratören till satsningen – Inger Wästberg. Arell sågs på ett flertal olika ateljébesök, likt en storögd chihuahua läras upp av sin matte, förlåt, mentor, om vem som gills på den svenska smyckescenen. En specifik fråga i sammanhanget är hur de inköp som gjordes både under och efter besöken de facto gick till, av Arell ensam eller tillsammans med specialistkompetens från museet?

Ju fler kontaktförsök jag gör desto mer inser jag att museets taktik handlar om att göra sig oanträffbara på alla flanker. Fegt, oprofessionellt och synnerligen icketransparent. Det enda positiva som i stunden kommer ur denna krönika är att jag från Riksenheten mot korruption får reda på att förundersökningen nyss är nedlagd. Efter en rad vittnesförhör i polisutredningen har alla misstankar om mutbrott mot BMW avförts – det enda åklagaren var satt att utreda. Vad Berndt Arells kolleger och chefer tyckte om att bilen utnyttjades på annat sätt än vad avtalet föreskrev, det vill säga av honom privat, lär jag aldrig få reda på. För att travestera August Blanche – det ska fan vara grävande journalist i designbranschen.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Omslag Adrian Gaut

Hans hemsida är uppdelad efter tre kategorier: maskiner, interiörer och arkitektur.

Läs mer ›

Tre skilda områden, och ändå är resultatet tydligt Adrian Gaut. Han zoomar ofta in en detalj och låter de geometriska linjerna agera handlingsbärare. Möjligen har det med hans bakgrund som konstnär att göra. För det var till konstnär han utbildade sig. Sedan lade han penslarna och paletterna på hyllan – för att i stället satsa på en karriär som fotograf hemma i New York. 

omslag-1

– Jag hade en känsla av att det var så ensamt att vara konstnär. Det kanske är lite motsägelse­fullt, men samtidigt som jag var konstnär tillbringade jag mycket tid i mörkrummet och lärde mig att älska det hantverket. Just på den punkten är fotografi också rätt ensamt, men i övrigt insåg jag att det både socialt och ekonomiskt var bättre att satsa på en karriär inom fotografi. Min kreativa process har fortfarande en del med mina konstnärsstudier att göra, fast jag har aldrig blickat tillbaka och tänkt: jag borde ha blivit konstnär, säger Adrian Gaut. 

Skärmavbild-2016-09-08-kl.-14.59

Hur syns dina år som konststuderande 
i dina foton?
– Som konstnär intresserade jag mig primärt för form och komposition. Den känslighet och det sinne för detta som jag utvecklade under mina studieår har jag stor nytta av som fotograf. Mitt intresse för form har aldrig upphört. När jag fotograferar letar jag alltid efter intressanta sätt att beskära och lyfta fram detaljer som fungerar på egen hand utan en helhet. Det gäller i allra högsta grad mina arkitekturfoton. På ett sätt så antar jag att jag hela tiden strävar efter att ta rätt abstrakta bilder som relaterar till arkitektur mer som ett fenomen, snarare än att jag vill återge en viss byggnad. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.29

Arkitektur är grunden i det han gör. Men som sagt så handlar det också om maskiner (bilar, flygplan, rymdskepp) och interiörer. Han har arbetat för uppdragsgivare som Cadillac, Sony, Starbucks, The New York Times, Wallpaper, Vanity Fair – och nu RUM.
Han växte upp i Portland, Oregon, på USA:s västkust men drogs som många andra till den kreativa storstaden New York. Men naturen har han inte helt lämnat bakom sig, vilket är tydligt på de bilder som är med i detta nummer av Rum. 

omslag-2

– Naturfotografering tycker jag är svårt. Det finns färre möjligheter för mig att hitta ett utsnitt av verkligheten för att bygga en abstrakt komposition. Snarare handlar det om att hitta unika, vackra motiv som kan knådas till lite, så att de fungerar inom ramen för min estetik. Naturfoto är också mycket mer beroende av ljus och väder än arkitekturfoto. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.30

Är det en av anledningarna till att du tycker så mycket om att fotografera arkitektur?
– Ja, för mig handlar arkitekturfoton om att hitta den perfekta balansen mellan att ”skapa” ett foto och att ”ta” ett foto. Som fotograf kan jag alltid skapa något eget utifrån grundmaterialet – och detta är något som är fjärmat från själva byggnaden i sig. Jag beskär och ändrar vinklar. Det är här jag känner mig som mest hemma som fotograf. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.31

Du pratade tidigare om geometri. När jag betraktar dina bilder tycker jag att det är ett avgörande stildrag, håller du med?

– Absolut, det är helt sant. Geometriska former har alltid tilltalat mig enormt mycket. Jag har en förkärlek för den perfekta formen och mina bildkompositioner är ofta ett försök att skapa ordning. Att utgå från arkitektur som motiv ger mig stora möjligheter att komma så nära det där perfekta som möjligt.

Text: Mats Almegård
Annons:

Kasta inte ut arkitekten

Arkitekten har en central plats i arkitekturdebatten.

Läs mer ›

När jag går min väg till jobbet i min stad, Stockholm, passerar jag Slussen som just nu är under ombyggnad. När jag kommer nedåt Gamla stan dyker Stockholm Waterfront upp, och lite längre fram på Blasieholmen projekteras den stora Nobelbyggnaden. Detta är tre stora projekt som engagerat många och som ”Arkitekt­upproret – det finns alternativ till fyrkantiga lådor” ser som exempel på ”ful” arkitektur.

För närvarande har över 11 000 personer, ”var­av endast 5 är arkitekter”, skrivit på för Arkitekt­upprorets sida på Facebook. Det är svårt att avfärda en stor grupp arki­tektur­intresserade, vars representanter inbjöds av SAR/MSA till en minst sagt animerad debatt på politikerveckan i Almedalen på Gotland i juli, som tomtar eller troll. Det är positivt att diskussionen kring det planerade och byggda pågår i offentligheten, men retoriken i artiklar och debattinlägg skulle behöva slipas. Att påstå att det skulle vara ”tabu” att bygga i arki­tektur­stilar som är äldre än från 1930 tjänar inte en konstruktiv debatt.

Lite grovt kan man säga att en skiljelinje verkar gå vid Jakriborg, ett bostadsområde utanför Lund, med sina fasader i Hansastil. ”Det behöver inte vara mer komplicerat än att byggnaderna utrustas med runda hörn, sneda tak, markerade fönster och användandet av olika färger”, skriver den tongivande Edvard Persson.

Kritik, som bland annat handlar om byggmissar som lett till ventilationsproblem och mögel, avfärdas med att ”Sveriges några hundra arkitekter” inte tycker att det passar in i rådande modernistisk stil att bygga i gammal stil.

”Ingen uppskattar när det föreslås att ett hundra år gammalt hus ska rivas, eftersom byggnaden utöver sin funktion uttrycker något. Men det blir aldrig några protester när man river byggnader från 60-, 70- eller 80-talet”, skriver Michael Diamant, ”bemanningskonsulten som brinner för den klassiska traditionen inom arkitektur”. Men det finns en hel del 1960-talsområden som anses vara bevarandevärda, och vem har missat den fleråriga striden om infillprojektet i 60-talskvarteret Linjalen på Södermalm i Stockholm, med överklaganden av en stor grupp av de boende?

Kommunikationsbrist är alltid ett problem, och uppfattas då det brister ”uppifrån” som arrogans varpå de ”drabbade” lätt missar målet i en känsla av att vara ohörda. Måhända ett arv från rivningen av Klarakvarteren – en av många illa sedd och kommunikationsmässigt dåligt skött process från 50- och 60-talen – som dock i hög grad styrdes från politiskt håll – och som Arkitekturupproret refererar till som varnande exempel.

”Husen blir bara lådor, med material som metall, betong och glas som inte har någon själ. De väcker inte några känslor”, sa Arianna Benigno i en intervju med SVT i april i år. Ja, man kan väl säga att de här gamla uppräknade byggnads­materialen, varav betongen uppfanns av romarna och vidareutvecklades i början av 1800-talet, inte har sin bästa retoriska stund.

Så låt oss kommunicera om tycke och smak, vackert och fult, hållfasthet och känslighet för omgivningarna, makt och ekonomiska intressen.

Men kasta inte ut arkitekten med arkitekturdebatten.

Text: Josephine Askegård
Annons:

Från skam till glam

Tysklands gamla bunkrar förvandlas. De tomma relikerna från en skamfylld historia blir bostäder, kontor och utställningslokaler. Men inte utan viss möda.

Läs mer ›

Under andra världskriget byggdes 10 000 luftskyddsbunkrar i Tyskland. Syftet var att skapa skyddsrum åt den tyska befolkningen. Det fanns planer på att efter krigets slut klä bunkrarna i svart marmor och låta dem stå kvar, som monument över segern.

Men allt gick ju inte som planerat. Efter krigsslutet stod bunkrarna i stället kvar som grå reliker och en skamlig påminnelse. Trots sin väldiga storlek hamnade de alltmer i skymundan i tyska stadskärnor, och med tiden blev de mindre kontroversiella. Föga förvånande har de visat sig vara svåra att demontera, och detta i kombination med stigande markpriser och förtätningar har bunkrarna åter blivit intressanta. De ligger ofta centralt och kan ges spännande arkitekturlösningar.

Idag förvandlas de till något nytt – trots en hög prislapp. Krav och regler från myndigheter begränsar vad som kan förverkligas och kostnaderna ökar i takt med betongväggarnas tjocklek, som ofta mäter tre meter.

Haus des Meeres – akvarium i Wien
Även i sitt hemland Österrike lät Adolf Hitler bygga bunkrar. En av dessa står i Esterhazyparken i Wien och hyser i dag helt andra invånare än vad som ursprungligen var tänkt. I detta älskade akvarium kan man nämligen se både hajar och havssköldpaddor. Omvandlingen till akvarium påbörjades så tidigt som 1956 inför den första havsvattenutställningen i Österrike.

HdM-Ausblick---Hans-Köppen

Euroboden Hochbunker – spatiöst boende i München
På Ungererstraße i München ligger en bunker som stod färdig år 1943. I denna byggnad – med två meter tjocka väggar och tak kunde cirka 700 personer ta skydd samtidigt. Efter kriget har ägarna växlat. År 2010 K-märktes byggnaden. Under 2012 och 2013 gjordes bunkern om till fyra lyxiga lägenheter och en utställningslokal. Arbetet var starkt reglerat med tanke på bygg­nadens historia. Det nya utseendet ritades av Raumstation Architekten i Starnberg.

Wohneinheit_4

Sammlung Boros – konstsamlarhem och galleri mitt i Berlin
Prisbelönt och uppmärksammat. Konstsamlarna Christian och Karen Boros bor i en centralt belägen bunker i Berlin Mitte – där de också ställer ut delar av sin samling av samtida konst för intresserade besökare. Byrån Realarchitektur som drivs av svenska Petra Petersson fick i uppdrag att rita om denna bunker så att den skulle motsvara konceptet leva med konst. Ombyggnationen stod klar 2008 och belönades samma år med tyska arkitekturpriset Architekturpreis Beton.

Bunker Cerith_Wyn_Evans_01

Mielke + Freudenberg – stora och små lägenheter i bunker
Bremen, Hamburg och Hannover är några av de städer där arkitektbyrån Mielke + Freudenberg skapat spännande lägenheter i gamla bunkrar. Själva kallar de sig bunkerexperter och säger att de motiveras av faktumet att de får bygga om krigsbyggnader till fredliga hus där invånarna ska trivas.

Bö22-2 P1010526

Hegger Hegger Schleiff – energibunker i Hamburg
Fram till 2006 stod den 42 meter höga bunkern på Neuhöfer Straße i Hamburg tom. Då förvand­lade arkitektbyrån Hegger Hegger Schleiff och entreprenören IBA Hamburg denna massiva betongbyggnad till en energibunker som vid full kapacitet värmer upp cirka 3 000 hushåll i närområdet. Den gör det genom att kombinera olika tekniker: spillvärme från en närbelägen industri, biogas och ett solcellssystem på taket. Inne i bunkern finns också en vattenreservoar som rymmer två miljoner liter vatten.

1309070827_0879[Originale]

Text: Mats Almegård
Annons:

Frida + Diego = Sant

Berörande bilder signerade en global konstikon.

Läs mer ›

Att Frida Kahlo med det senaste årets utställningar, i bland annat S:t Petersburg, Seoul, Tokyo, New York, Rio, Phoenix och Mexiko, har ännu en renässans, har gått få förbi. I Sydney har Frida Kahlo and Diego Rivera from the Jacques and Natasha Gelman Collection på Art Gallery of New South Wales efter allmän begäran förlängts till 23 oktober. På hemsidan uppmanas man att boka biljetter online för att undvika besvikelser, vilket känns överdrivet. På plats är jag dock tacksam över att jag hamnar i gräddfil och slipper köa i timmar, först för att få köpa en biljett, och sedan för att få komma förbi vakten med klickräknare som släpper in 100 besökare åt gången.

Utställningen som innehåller 33 konstverk och 50 fotografier beskrivs som en konstnärlig dialog, men Diego Riveras verk står en smula i skuggan av den autodidakta Frida Kahlos ikoniska verk. Att fokus läggs på selfie-pionjären Frida Kahlo känns helt rätt, eftersom flera av verken med det hopväxta ögonbrynet och den oplockade mustaschen har trängt in i ett slags global bildkanon. Däribland Self-portrait with necklace (1933), Self-portrait with monkeys (1943), och Diego on my mind (Self-portrait as Tehuana) (1943). I jämförelse bleknar Rivera, som när det begav sig ansågs vara den större stjärnan. Kanske för att han här endast är representerad av sina kanvasmålningar; jag saknar hans gigantiska, politiska väggmålningar.

Jag berörs djupt av närheten, det nakna, smärtan. Den genomträngande blicken och de allegoriska bakgrunderna rymmer parets liv; en vansinnigt passionerad kärleksopera om ett förhållande som mot alla odds överlevde i decennier, ett förhållande som Fridas föräldrar beskrev som en union mellan en duva och en elefant. Bilderna innehåller också depression, saknad, och naturligtvis smärtan efter 1925 års kollision mellan buss och spårvagn där Frida bröt ryggen, bäckenbenet, nyckelbenet, flera revben och fick livmodern genomborrad. Ständigt lika närvarande som det personliga är det globala: religionen, mystiken, politiken, orättvisorna. Jag stör mig dock på att utställningen innehåller fler fotografier än målningar. I stället för att låta konsten tala läggs fokus på en voyeuristisk inblick i mega-celebriteterna Frida Kahlo och Diego Rivera, konstvärldens Beyoncé och Jay Z, som efter mängder av utomäktenskapliga affärer gifte sig för andra gången 1940. Det känns också talande för vår tid att det är framför fotografierna som folk trängs mest.

Den bild som stannar längst med mig är den otroligt smärtsamma The Miscarriage (1932) där Frida efter ett missfall gråter, navelsträngen till ett manligt foster är virad kring hennes ben, droppande blod från hennes sköte ger näring åt nya växter i en evig cykel. Som Diego Rivera, av Frida kallad ”den andra olyckan i mitt liv”, uttryckte det: ”Frida är det enda exemplet i konsthistorien på någon som sliter upp sitt hjärta och sitt bröst för att visa den biologiska sanningen om vad hon känner i dem.”

Text: Anders Modig
Annonser:
Annonser