Requiem över ett bankhus

När detta skrivs har en total omstöpning, som i hög grad innebär rivning, av det bankhus som SEB nyss lämnat vid Sergels torg i Stockholm just påbörjats.

Läs mer ›

Huset uppfördes 1963–1967 och var egentligen en del av ett större komplex för det som då hette Skandinaviska Banken. Det var ritat av Kjell Ödeen, men baserades ifråga om volymuppbyggnad och grundkaraktär på David Helldéns plan för Sergels torg med omgivningar som antogs 1960. Där slogs det fast att husen även öster om Sveavägen, i likhet med Hötorgsskraporna, skulle placeras på låga terrassbyggnader.

Med tanke på det prominenta läget lade Ödeen, påhejad av bankens dynamiske ledare Lars-Erik Thunholm, betydande möda på arbetet med detaljutformningen. Materialmässigt var det ljus granit, bronstonad plåt och glas som dominerade i exteriören. Podiebyggnaden, som ju alltså var en viktig del i det givna grundkonceptet, kom att få sin speciella karaktär av att fönstren i den övre våningen inordnades i en distinkt rytm av tätt sittande, vertikala flänsar klädda med fasadsten. I gatuplanet mötte stora skyltfönster som effektfullt kontrasterade mot den egentliga bankentréns skjutbara, genombrutna bronsportar, lekfullt komponerade av Bror Marklund.

Den långsträckta högre volymen uppe på terrassen stod till synes fritt på pelare, vilket gav en känsla av lätthet, särskilt som denna del också gjorde halt ett gott stycke före hörnet mot Hamngatan. Norrut utmed Sveavägen fick Skandinaviska Bankens hus snart sällskap av ytterligare två påkostade projekt, Anders Tengboms byggnad för Göta­banken och Nils Einar Erikssons kontorsbyggnad för Olle Engkvist. En indikation på att Ödeen själv kände sig nöjd med sitt verk var att han lät sitt namn huggas in i podiets fasad mot Hamngatan, väl synligt för alla som lyfte blicken.

Under 1990-talets cityförnyelse förändrades Kjell Ödeens bankhus en del. De öppna terrass­ytorna glasades in, vilket var ett krav från beställaren, och en ny volym tillkom närmast Hamngatan i syfte att markera kvarterets hörn. Detta var ett led i att skärpa upp stadsbilden, vilket vid denna tid ansågs angeläget från stadens sida. Redan långt tidigare hade åtgärder vidtagits som inte i alla delar var av godo för de inre rummen och sambanden med staden, bland annat hade den publika kopplingen mellan Sergels torg och Malmskillnadsgatan som från början funnits genom byggnaden försvunnit.

Men den arkitektoniska halten i Rickard Rotsteins hörnkropp från sent 1990-tal var tveklöst fullt i paritet med ursprungsbyggnadens kvaliteter. Samtidigt hade den nya delen med betydligt större glasytor och med silverglänsande, rostfri metall som komplement till materialpaletten också en egen, självklar integritet.

När så SEB för några år sedan annonserade att man stod i begrepp att lämna sitt bankhus vid Sergels torg efter femtio år, till förmån för Arena­staden i Solna, stod fastighetsägaren Vasakronan inför utmaningen att hitta en ny användning för detta stycke arkitekturhistoria, som ju numera också utgör en del av det högt kulturhistoriskt klassade kärnområdet i city. Efter ett omfattande analysarbete och en inbjuden tävling, stannade man till sist inför det inte helt okontroversiella beslutet att faktiskt ersätta betydande delar av bankhuset med en ny byggnad, ritad av Marge arkitekter. Efter vissa bearbetningar ser det nu visserligen ut att kunna bli ett riktigt fint hus, som dessutom förstärker sambanden och rörligheten i stadsväven.

Men samtidigt känner jag en krypande och stark oro för att framtiden ändå kommer att döma ut ingreppet som mycket olyckligt i den sammanhållna, världsunika modernistiska helhetsmiljön – och man kommer att undra hur vi, trots att kunskapen om områdets oskattbara värden fanns, ändå lyckades ställa till det …

Text: Martin Rörby
Annons:

Landskrona fotofestival

Årets Landskrona fotofestival, den femte i ordningen, öppnade fredagen den 8 september och pågick fram till den 17 september.

Läs mer ›

De tio dagarna erbjöd ett rikt program med allt från utställningar, seminarier och artist talks, fotobokmarknad samt Dummy Award, där vinnaren får sin formgivna bok utgiven.

Det är framför allt två saker jag tar med mig från festivalen. Den första är utställningen på Citadellet av fotograferna Carlos Ayesta (Venezuela) och Guillaume Bression (Frankrike). Deras utställning Fukushima – No go zone skildrar konsekvenserna av det japanska kärnkraftverks­haveriet 2011. Verket presenteras som fyra olika fotografiska historier som är utspridda i de olika hus som utgör Citadellet. Dessutom används det gamla fängelset, som är ett fantastiskt objekt i sig själv, där ett fotografi presenteras i nästan varje cell.

Den starkaste delen i denna serie tycker jag personligen är den som behandlar naturens kraft när den får härja fritt. I ett gammalt kanontorn, om det nu finns något som heter så, hänger ett antal fotografier som alla visar på naturens urkraft. Det är villor, tågstationer och bilar som helt har slukats upp av grönskan. Det är spöklikt, men också fascinerande, att detta har skett på en så relativt kort tid. Den tredje delen finns i ett annat kanontorn, där en projektion visar de föremål som har städats bort, allt från maten i alla stormarknader till personliga föremål. Sista delen presenteras utomhus, på en stor lång vit vepa, som får mig att tänka på en rad av höbalar ute på en åker. Det är en bildsvit över själva arbetet att städa upp och sanera området.

Det andra jag vill uppmärksamma är den bortgångne fotografen Claës Lewenhaupts stipendium som delas ut under festivalen. Det vänder sig främst till unga fotografer och stipendiaten tilldelas dels en mindre summa pengar som är tänkt att kunna användas till att skaffa exempelvis ny utrustning. Stipendiaten får också ett av Claës fotografier och lämnar i sin tur över ett av sina verk till stiftelsen och blir därmed en del av Landskrona museums samlingar.

I år är fotografen Emanuel Cederqvist mottagaren. Han är utbildad vid fotoskolan i Gamleby och vid Akademin Valand, där han just nu går sista året på Masterutbildningen. Han är förutom stipendie­mottagare just nu aktuell med boken Observatören och har tidigare gett ut boken Det som blir kvar.

Berätta lite om din bakgrund. Hur började du intressera dig för fotografi?
– Jag började fotografera under gymnasiet. Jag hade precis flyttat hemifrån och gick en musik­utbildning som jag inte trivdes så bra på, så i stället för att sitta hemma och traggla skalor så anmälde jag och en kompis oss till den lokala fotoklubben. Vi var minst 20 år yngre än de andra medlemmarna och fick låna nyckel så att vi kunde vara där på kvällarna, säger Emanuel Cederqvist. 

I pressmeddelandet står det bland annat att dina arbeten ofta kretsar kring förgänglighet och den fotografiska bildens nära relation till minne och förlust. Kan du med egna ord beskriva ditt fotografiska arbete?
– Vad jag menar är att jag är intresserad av kamerans förmåga att fånga tid. Det ögonblick som bilden tas, är ett ögonblick som vi aldrig får tillbaka. Fotografiet innehåller på så sätt två olika tidsuppfattningar, ett då och ett nu. Det där är egentligen Roland Barthes funderingar, men det är tankar som inspirerar mig mycket i mitt arbete.

Kan du beskriva verken Observatören och Det som blir kvar.
– Observatören är ett arbete om en väder­observatör som försvann i Sarek för exakt 100 år sedan den 27 september i år. Han hette precis som jag, Emanuel. De svartvita fotografierna i boken växlar mellan bilder på den väderstation där observatören bodde och arbetade, och bilder på moln. I boken så representerar mätinstrumenten det konkreta och fasta, medan molnen är det flyktiga, föränderliga och ofta omätbara. Det som blir kvar är fotograferad i mitt tidigare jobb som mäklarfotograf. En del av de uppdrag jag fick var att fotografera dödsbon. 
Det är dessa fotografier som är presenterade i boken. Ibland hade personen dött på plats och man kunde se på golvet var kroppen hade legat, andra gånger var spåren efter mänsklig närvaro mer subtila.

Text: Dennis Hankvist
Annons:

Ut med konsten

Ut med konsten! var den träffande titeln på en utställning, med tillhörande skrift, på Göteborgs stadsbibliotek som pågick under september.

Läs mer ›

Den visade ett urval ur stadens 70-åriga offentliga konstsamling som består av nästan niotusen verk.

Syftet med Ut med konsten! var att visa upp den representationsverksamhet som Göteborg konst, vid Kulturförvaltningen, står bakom, att skildra det omfattande arbetet i att välja ut, köpa in och sedan placera ut konsten på offentliga arbetsplatser och utomhus, samt att spegla stadens konstscens bredd, vilket i sig är enhetens främsta uppdrag. Inför utställningen arbetade intendent Angelica Olsson och hennes kollegor intuitivt med att gå igenom hela samlingen. De verk som de slutligen valde ut följde tre huvudspår: lokalt verksamma konstnärer, internationell konst och de som kommit till Göteborg och senare haft stor inverkan på stadens konstscen. I den senare kategorin kan Endre Nemes, Leslie Johnson och Börge Hovedskou nämnas.

Nemes var föreståndare och Johnson (senare) rektor för Konsthögskolan Valand och de förde vidare sina konstnärliga uttryck och ett annat formspråk till sina studenter. Hovedskou, som hade varit med i danska motståndsrörelsen och kommit till Sverige på grund av kriget, startade Göteborgs konstskola och förmedlade också en, för tiden, annorlunda inriktning genom sin undervisning.

Ut med konsten! var en alldeles briljant utställning då den såväl påminner oss om konstens enormt viktiga roll i samhället som speglar både vår samtids och historias kulturella uttryck. Många av verken kan ses som symboler för stadens identitet, såsom Sara Lännerströms Volvomotor med ett dunkande hjärta, Mona Johanssons litografi över en innergård i Majorna – en bebyggelse som redan då verket skapades var på väg bort – och Synnöve Beskows stora olje­målning över varvet som då var levande.

Men i samma omfattning är Ut med konsten! en skildring av internationella strömningar och konstens föränderlighet, som till exempel Lenke Rothmans träkuber i en plexiglaslåda som rör sig och bildar nya mönster beroende på askens placering. Rothmans ”Det var en gång …” visar ett konstverk i process, som aldrig står stilla och att konsten, liksom livet, så ofta handlar om slump och sammanhang.

Utställningen satte även den offentliga konsten i blickfånget och hur den påverkar stads­bilden och stadens runt 250 kommunala arbetsplatser. I den tillhörande filmen säger Angelica Olsson att ett konstverk i exempelvis ett väntrum ger en annan upplevelse än om det beskådas i ett galleri. I väntrummet är konsten fråntagen sitt sammanhang och kan därmed ge utrymme för en friare tolkning. Utställningens film och skrift lyfter verkligen fram att konstens uppgift just är avsaknaden av en sådan, att den har en fri egen sfär och att det är en demokratisk rättighet att få ta del av den.

Text: Kerstin Parker
Annons:

Kärlekstunneln

Tänk dig att du är arkitekt, vilket du säkert är om du läser den här tidningen.

Läs mer ›

Du har givits förtroendet att rita ett projekt som kommer att användas av tiotusentals personer dagligen, som tagit år att genomföra och kostat miljardbelopp.
Men, din uppdragsgivare tycker inte att det är värt att kommunicera det till allmänheten därför att de anser att det inte finns något intresse. Ja, bara i Stockholm är ett sådant skämt sant, för SL har valt att behandla arkitekturen i tunnelbanans elva nya stationer och dess arkitekter precis så.

I Helsingfors pågår också en utbyggnad av tunnelbanenätet och i september invigs den första sträckan av den nya Västmetron med åtta statio­ner, av totalt tretton, som ska förbinda Helsingfors med grannkommunen Esbo. Den för Helsingfors karaktäristiska orangea designen av allt från vagnar och sittbänkar till skyltning som togs fram av Antti Nurmesniemi, Yrjö Kukkapuro, Simo Heikkilä och Börje Rajalin kommer till viss del leva vidare i de nya stationerna som ritats av arkitektkontoren Helin & Co, ALA Architects, Artto Palo Rossi Tikka Architects och HKP. Stationen vid Aaltouniversitet i Otnäs öppnar för trafik i september och har ritats av ALA Architects.

– Tanken är att passagerarna ska kunna identifiera stationerna även från vagnarnas insida,
säger Antti Nousjoki, en av ALA:s grundare.

Han fortsätter:
– Det här, tillsammans med att välja oss att utföra ett ”kick ass”-arbete har gjort arkitekturen till det positiva inslaget i ett annars plågat projekt.
Det sista är en hänvisning till att Västmetron pinats av överskridna budgetar och förseningar.
– Självklart är vi glada att bli omnämnda, avslutar Antti Nousjoki, och det är det som är svaret på den ursprungliga frågan om han är nöjd med hur uppdragsgivaren kommunicerat arkitekturen och arkitekterna i marknadsföringen av projektet. Det var inga konstigheter att hitta namnen på arkitekterna för Helsingfors utbyggda tunnel­banenät, men det krävdes mer än ett perkele för att hitta vilka arkitekter som ritat Stockholms nya stationer.

Kan det vara så att de helt enkelt inte är så mycket att tala om, att de inte har ”kick ass”-arkitektur? Tja, det är ju en möjlighet och visst finns det, som på alla andra arkitekturområden gott om förspillda möjligheter (3XN:s magplask till entrébyggnad på Odenplan är det främsta exemplet), men en titt bakåt visar att SL har ett bra track record: När tunnelbanan invigdes 1950 var slutstationen Hökarängen ritad av självaste Peter Celsing som under några år var knuten till SL:s arkitektkontor och då ansvarade för utformningen av 23 stationer. Röda linjens grottstationer med färgstarka sträckmetallinslag som bärande formelement ritades av Michael Granit och höll så hög klass att Stadions och Tekniska högskolans stationer fick dela på Kasper Salin-priset 1973.

Vem som helst skulle imponeras av det arvet, utom SL som i stället slår sig för bröstet beträffande konsten i tunnelbanesystemet. Det finns, enligt landstingets pressavdelning, ett stort intresse för den konstnärliga utsmyckningen men man bedömer att det inte finns något intresset för arkitekturen och håller därför tyst om att det är &Rundquist, Sweco och White som ska rita stationerna.

I någon mening har Moskva satt standarden för vad tunnelbanan ska vara: folkliga palats som upphöjer något så trivialt som kollektivt pendlande till en handling lika ädel som baldans under kristallkronor. Det var väl därför som Helsingfors, när tunnelbanan skulle byggas, tog hjälp av en av landets främsta formgivare.
I Stockholm är attityden en annan och följaktligen gick uppdraget när tunnelbanevagnarna skulle kläs för snart 20 år sedan till Sveriges främste kännare av Musse Pigg.

Text: Daniel Golling och Gustaf Kjelling
Annons:

Dokumentera det obyggda

Augusti ut hos RIBA på 66 Portland Place i London pågår en utställning om Ludwig Mies van der Rohes (1886–1969) enda projekt på de brittiska öarna.

Läs mer ›

Mansion House Square som det heter, eller hette, blev aldrig byggt och fick stark kritik under sin projektering inte minst från prins Charles. Projektet började i slutet av Mies van der Rohes karriär 1962 och blev officiellt nedlagt först 1985, lite mer än tjugo år senare. Mies design var ett 19 våningar högt kontorskomplex i glas och stål med ett torg på en tomt precis bredvid Lord Mayor’s Mansion House i centrala London.

Men även om det inte blev något hus av just Mies på tomten blev det faktiskt ändå ett hus byggt. Lord Peter Palumbo, som tillsammans med sin far ägde tomten och hade varit ledande i att anlita Mies, vände sig vidare till James Stirling efter att dödsstöten för Mies projekt hade satts in. Huset som byggdes var även det starkt kritiserat och det råder fortfarande delade åsikter om Stirlings Number One Poultry. Men Number One Poultry är i dag Grade II-klassat, faktiskt det yngsta huset som har fått denna klassning, och anses vara ett post-modernistiskt mästerverk. Inte heller Stirling hann dock se sitt projekt förverk­ligat, utan dog 1992 medan huset stod färdigt 1997. Kanske är det en hemsökt plats för arkitekter. Utställningen på RIBA är en liten och intim genomgång där båda arkitekternas projekt får lika mycket utrymme. Projekten presenteras genom ritningar, modeller och samtida nyhetsklipp. Genom att presentera de båda projekten tillsammans är det lätt att se de olikheter som är så uppenbara vid en första anblick. Men det finns också en rad likheter mellan projekten, där James Stirling månar om en länk till den historiska platsen samt ett hänsynstagande till Mies långdragna projekt.

 

Intresset för Mies van der Rohes Mansion House Square tar inte slut där. Redan i början av årsskiftet kunde nyfikna vara med och stödja ett bokprojekt om just detta hus och dess historia via Kickstarter. Det är Jack Self och hans Real Foundation som just nu håller på att färdigställa en bok (se mer om Real Foundations utgivningar i majnumret av Rum 2017). Genom bland annat Lord Palumbo presenteras arbetet och processen mer ingående, och tidigare aldrig publicerade ritningar och skisser från Mies van der Rohe och hans kontor har grävts fram från Lord Palumbos arkiv. I en tidigare publicerad intervju i tidningen Real Review mellan Jack Self och Lord Palumbo kan man bland annat få reda på Lord Palumbos åsikter om de två husen.

– Det var inte direkt min första förälskelse. (Number One Poultry, reds anm.) Det är något speciellt och väldigt betydelsefullt med din första kärlek, du kommer aldrig riktigt över den.

Det är svårt att säga om det är en stor förlust att Mies van der Rohes projekt aldrig byggdes. Det är, på ritningarna och skisserna, ett väldigt klassiskt Mies-hus, kanske är det intressantare att det blev Stirlings köttrosa båt som ockuperar platsen. Det är kanske inte det mest iögonfallande projektet jag skådat, men det har sin position i arkitekturhistorien. Jag ser i alla fall fram emot boken efter att ha lunkat runt i den lilla utställningslokalen, och väntar med stort intresse på att få dyka ner i ännu mer material och bilder av ett hus som aldrig blev byggt.

Text: Dennis Hankvist
Annons:

Historien tur och retur

För att dokumentera de svåra konstnärliga och kulturhistoriska förluster mänskligheten lidit genom förstörelsen av det europeiska byggnadsarvet under andra världskriget, publicerade ett förlag i USA 1946 boken Lost Treasures of Europe.

Läs mer ›

Det är ett omfattande bildverk med fotografier i finaste djuptryck av förlorade byggnadsverk och stadsmiljöer, i huvudsak så som de såg ut före förstörelsen. Boken tillkom under medverkan av den amerikanska Roberts Commission, som hade tillsatts av president Franklin D. Roosevelt redan medan kriget pågick för att dokumentera och i möjligaste mån rädda byggnadskonst, skulptur, måleri och annat av oskattbart kulturhistoriskt värde. För eftervärlden har den grupp arkitekter, konsthistoriker, museiintendenter och andra som utförde det omfattande och bitvis riskfyllda arbetet i de krigshärjade länderna blivit känd som ”The Monuments Men”, trots att också kvinnor ingick. (Insatserna uppmärksammades för några år sedan genom en storfilm med George Clooney i den ledande rollen.)

Plansch 418 i Lost Treasures of Europe visar den östra borggården på Berlins slott, den kanske värdefullaste delen av anläggningen som den såg ut efter arkitekten Andreas Schlüters omgestaltning i början av 1700-talet. Slottet, grundlagt redan 1443, blev svårt skadat under ett amerikanskt bombanfall mot Berlin i februari 1945, men huvudparten av strukturen stod ändå kvar relativt intakt med värdefull byggnadsskulptur, unika stucktak etcetera. Det skulle med andra ord ha varit fullt möjligt att restaurera komplexet. Den politiskt betingade uppdelningen av Berlin efter kriget i en östlig och en västlig del beseglade dock slottets öde. Som uttryck för de furstar, kungar och kejsare som genom historien styrt det som skulle bli Tyskland och den ordning de representerade, var slottet något som den nya, från Moskva riggade kommunistregimen i Östtyskland inte gav mycket för. Genom en serie sprängningar från september till december 1950 raderades den väldiga slottsanläggningen bit för bit för att i början av följande år vara helt utplånad. Det vandalartade förloppet dokumenterades i en särskild skrift, Das Berliner Schloss und sein Untergang, publicerad 1951 på västtyskt initiativ.

Det avrivna området döptes till Marx-Engels-Platz och försågs först med en stor tribun varifrån den östtyska partitoppen och kretsen kring denna skulle kunna ta del av politiska manifestationer och militärparader. I början av 1970-talet togs den östra delen av platsen i anspråk för det under arkitekten Heinz Graffunders ledning formade Palast der Republik. Det var ett modernistiskt präglat prestigebygge med fasader i vit marmor och bronstonat glas, som bland annat inrymde det östtyska parlamentet, Volkskammer. När Berlin­muren sedan föll 1989 och Sovjetunionen en kort tid därefter upplöstes, närde många en önskan om få se slottet återuppfört på platsen. Efter ett fullskaleexperiment 1993–1994 med delar av fasaden tryckt på duk som spänts upp på byggnadsställningar, beslutade det återförenade Tysklands parlament 2002 att riva Palast der Republik och 2007 att faktiskt återskapa en till det yttre trogen kopia av slottet. Projektet inkluderade Schlüters borggård, men däremot inte den mer småskaliga och sammansatta längan mot floden Spree i öster, som man i stället tänkte sig helt nygestaltad.

Berlins återuppståndna slott beräknas att stå helt färdigt om två år. Det ska då under samlings­namnet Humboldt Forum inrymma ett museum över utomeuropeisk konst och kultur, en mötesplats för vetenskap och lärande, ett bibliotek och ett stort konferenscentrum. Det är lätt både att förstå och hysa sympati för den lockelse som rekonstruktionen av Berlins slott i sin överväldigande barockprakt utövar. Men man kan samtidigt undra om framtiden kommer tycka att vi nu gjort oss skyldiga till samma typ av övergrepp som 1950-talets kommunistregim, när vi reviderat historien genom att ha avlägsnat Palast der Republik, en av de viktigaste symbolerna för det kalla krigets Berlin, till förmån för en modell i skala 1:1 av en för alltid förlorad byggnad …

Text: Martin Rörby
Annons:

Fernando Guerra

Det som först slår mig när jag blickar ut över fotografierna i olika storlekar som pryder väggarna på Fernando Guerras retrospektivutställning i Fundação Centro Cultural de Beléms enorma ”garagegalleri” Garagem Sul i Lissabon, är hur det här inte enbart rör sig om arkitektoniskt foto­graferande.

Läs mer ›

 Den 47-årige portugisen har under sin aktningsvärda, febrila uppåtspiralskarriär allt mer svarvat fram ett visuellt grepp som ger stort utrymme för människorna i, och vid sidan om, de byggnadsverk som han har anlitats för att dokumentera. En infallsvinkel som på ett sätt är självklar – för vem befolkar hus om inte människor? – men som samtidigt är allt för sällsynt i design- och arkitekturvärlden, där utställningar och magasin ofta blir väl sterila och opersonliga.

Få europeiska fotografer är i dag så prominenta inom arkitekturfotografi som Fernando Guerra, och här har både hans egen utveckling lagts fram kronologiskt, och konstformen som har utvecklats till ett eget fält, i egen rätt, under de senaste decennierna. Lägg därtill de tekniska framsteg som har gjort arkitekturfotografi till något helt annat 2017 än det var 1980. I en lång glasmonter genom utställningslokalen har man radat upp Guerras utrustning genom åren – från filmkameror till diaskannrar, och de drönare han ständigt använder i dag. Det är lika hisnande som bevekande att se förändringen, vilket även i viss mån avspeglar sig i fotografierna.

Utställningslokalen delas upp av ett antal gigantiska digitala skärmar organiserade utifrån teman som Exteriörer, Interiörer, Natt och Detaljer. Och nio av Guerras mest ikoniska bilder har projicerats upp på snäppet mindre LCD-skärmar med tillhörande hörlurar, där han förklarar tankarna bakom bilderna – och sitt tillvägagångssätt. Men mest intressant och avslöjande av trender inom arkitektur och design, är nog den långa raden av magasinsomslag med Guerras bilder.

Guerras förmåga att ”klä” byggnader och miljöer nära dem, har gjort att han omfamnats både av arkitekturvärlden och konstvärlden, och utställningens kurator Luís Santiago Baptista, 
tidigare chefredaktör på det portugisiska konst- och arkitektirmagasinet Arqa, har på ett mästerligt vis förklarat varför i sitt retrospektivutformande. Guerra har samma öga för liv som för byggnader (där det artificiella i en uppenbart ditplacerad roddbåt blir lika poetiskt som det artificiella i en fasad). Guerra lyckas gång på gång bygga broar mellan dessa – på ett sätt som få har lyckats med.

Fernando Guerra: A photography practice 
under X-ray, till 15 oktober 2017
Garagem Sul, Centro Cultural de Belém, 
Lissabon, Portugal
http://www.ccb.pt

 

Text: Erik Augustin Palm
Annons:

Intryck ger avtryck

Frågan om hur arkitekturen bäst förhåller sig till naturen har klurats på i alla tider.

Läs mer ›

Ibland dominerar och manifesteras det byggda, ibland ska det osynligt och varsamt läggas till. Nuförtiden handlar relationen mellan natur och arkitektur inte så mycket om byggnader utan om långsiktig hållbarhet, om att inte skövla och tränga bort och hur vi bättre ska lyckas integrera oss med den. Och arkitektur och natur möts överallt. I städerna värnas nu det gröna, parallellt som vi letar lösningar för att återbefolka vår tömda landsbygd. Experterna är bra på att definiera tydliga kriterier för vad megastad och urskog är, men i lagren däremellan behövs ny kunskap om vem som bör rå över vem för att uppnå balans och uthållighet. Runt om i världen arkitekt-workshoppas och föreläses det för fullt om naturen som källa till välbefinnande och rekreation – men självklart främst som vår stora råvarufatabur. Hur ska vi planera för att lyckas spara så att jorden orkar härbärgera alla sina människor, djur och växter?

I somras fick ett brokigt gäng nordiska arkitektur- och designstudenter möjligheten att bli en del av och sätta sina spår i ett stycke vid­underlig svensk natur, då de under ett par intensiva juniveckor befann sig i Höga kustens storslagna naturområde, ett av Unescos 15 svenska världsarv, där himmel från hög höjd möter hav och där täta skogar skyddar det unika och rika djur- och växtlivet. De 15 studenterna deltog i arkitektur­festivalen Arknat som för första gången arrangerades i somras. De engagerade initiativtagarna, Jerry Engström, grundare av FriluftsByn, och Martin Björklund, byggnadsingenjör från Sweco Archi­tects i Örnsköldsvik, är nöjda och hoppas att festivalen blir återkommande. Målet är att ”på hållbara grunder vidareutveckla den lokala turismen i samklang med naturen” och förtydliga att arkitektur spelar en viktig roll i våra liv, både hur vi bygger, hur det ser ut och hur det anpassas i sin omgivning.

För studenterna inleddes veckorna med föreläsningar och exkursioner tillsammans med erfarna arkitektur- och naturkännare. Efter ett par intensiva dagar delades de in i tre grupper som fick i uppgift att skissa på vindskydd som de sedan fick konstruera, projektera och själva bygga upp av närvuxet trä. Ett placerades gömt i skogen, ett på hög höjd med utsiktsramp och ett precis invid strandkanten där de nu alla ger skydd för rast och vila åt Höga kusten-vandrarna.

Arknat är inget jättemärkvärdigt i sig, men blir en av många, välbehövliga ringar på vattnet som hjälper dagens naturovana varelser ut i naturen. För trots att människan ter sig liten som ett blåbär i den här vilda naturen, ger hennes fötter fortfarande på tok för stora avtryck på vårt klot.

Text: Matilda Stannow
Annons:

Ett omvälvande möte

En gråmulen juniförmiddag 1990 befinner jag mig i London. 

Läs mer ›

Jag är egentligen där på turné med den kör jag sjunger i, men medan kamraterna tar sovmorgon efter pubrundan kvällen innan, beger jag mig ut i de centrala delarna av stan på egen upptäcktsfärd. Oförberedd står jag plötsligt framför en byggnad som radikalt kommer att förändra min syn på vad arkitektur kan vara – försäkringsbolaget Lloyds då bara några år gamla huvudkontor vid Lime Street.

Ung och okunnig har detta projekt, trots mitt redan då stora intresse för arkitektur, gått mig helt förbi. Med sin klart okonventionella uppsyn, där det som präglar exteriören är trapplopp insvepta i silverglänsande plåt och teknisk infrastruktur som ventilationstrummor och hissbatterier, fattar jag först ingenting. Men trots detta tjusas jag nästan omedelbart av det höga komplexets på samma gång råa och förfinade kraft. Det påminner mig en del om Centre Pompidou i Paris, men det som där känns grällt och skrikigt framstår här som sobert och elegant. Det jag då i stunden inte vet är att släktskapet verkligen finns – upphovs­mannen till Lloyds byggnad, britten Richard Rogers, utgör tillsammans med italienaren Renzo Piano arkitekt­duon som ligger bakom kultur­centret i den franska huvudstaden.

Besviken över 1980-talets lågvattenmärken i Stockholmsarkitekturen som Royal Viking Hotel och kritisk till den internationella postmodernistiska rörelsens krystade lekfullhet, har jag inte mycket till övers för samtida byggnader. I stället klappar mitt hjärta vid den här tiden för äldre tiders byggnadskonst, särskilt det sena 1800-­talets rika nyrenässansarkitektur och det tidiga 1900-­talets art noveau eller jugend. Mötet med Rogers byggnad blir därför lika chockartat som omvälvande. Här reser sig nu en ny byggnad som väcker samma fascination och utstrålar minst lika mycket kreativ lust som någonsin ett äldre hus! Samtidigt står Lloyds huvudkontor i direkt dialog med historien, såväl platsens som den egna verksamhetens – bolaget grundades redan 1688. Detta manifesteras bland annat i att fasaden till en av försäkringsbolagets tidigare byggnader, belägen på samma tomt och uppförd 1928 i klassicistisk anda, lämnats kvar som en skärm framför det nya komplexet. För mig blir detta ett bevis för att nytt och gammalt mycket väl kan samspela. Men viktigare ändå är att Lloyds byggnad ger mig en tro på att ny arkitektur faktiskt kan tillföra värden i paritet med, eller till och med större än, det bästa som historien åstadkommit. Det har nu gått drygt 30 år sedan Lloyds huvudkontor färdigställdes och nästan lika länge sedan mitt första, slumpartade möte med det som nu blivit en tidlös ikon, fullt i klass med Eiffeltornet i Paris eller Empire State Building i New York City. I konsekvens med detta åtnjuter Rogers banbrytande verk i dag som enda så moderna byggnad i Storbritannien högsta antikvariska skyddsklass. Och i populärkulturen har Lloyds sedan länge en given plats. Ett av många exempel är filmen The Avengers från 1998. Det är en egentligen ganska förvirrad historia med Sean Connery som ärkeskurk och ledare för ett brottssyndikat som vill ta kontroll över vädret. Men scenen där några av medlemmarna i syndikatets innersta krets iförda färgglada nallebjörns­kostymer (!)
jagas av filmens hjältar under det att de far upp och ner i de glasade hissarna utanpå Richard Rogers high tech-skapelse är minnesvärd.

Text: Martin Rörby
Annonser:
Annonser