Ett omvälvande möte

En gråmulen juniförmiddag 1990 befinner jag mig i London. 

Läs mer ›

Jag är egentligen där på turné med den kör jag sjunger i, men medan kamraterna tar sovmorgon efter pubrundan kvällen innan, beger jag mig ut i de centrala delarna av stan på egen upptäcktsfärd. Oförberedd står jag plötsligt framför en byggnad som radikalt kommer att förändra min syn på vad arkitektur kan vara – försäkringsbolaget Lloyds då bara några år gamla huvudkontor vid Lime Street.

Ung och okunnig har detta projekt, trots mitt redan då stora intresse för arkitektur, gått mig helt förbi. Med sin klart okonventionella uppsyn, där det som präglar exteriören är trapplopp insvepta i silverglänsande plåt och teknisk infrastruktur som ventilationstrummor och hissbatterier, fattar jag först ingenting. Men trots detta tjusas jag nästan omedelbart av det höga komplexets på samma gång råa och förfinade kraft. Det påminner mig en del om Centre Pompidou i Paris, men det som där känns grällt och skrikigt framstår här som sobert och elegant. Det jag då i stunden inte vet är att släktskapet verkligen finns – upphovs­mannen till Lloyds byggnad, britten Richard Rogers, utgör tillsammans med italienaren Renzo Piano arkitekt­duon som ligger bakom kultur­centret i den franska huvudstaden.

Besviken över 1980-talets lågvattenmärken i Stockholmsarkitekturen som Royal Viking Hotel och kritisk till den internationella postmodernistiska rörelsens krystade lekfullhet, har jag inte mycket till övers för samtida byggnader. I stället klappar mitt hjärta vid den här tiden för äldre tiders byggnadskonst, särskilt det sena 1800-­talets rika nyrenässansarkitektur och det tidiga 1900-­talets art noveau eller jugend. Mötet med Rogers byggnad blir därför lika chockartat som omvälvande. Här reser sig nu en ny byggnad som väcker samma fascination och utstrålar minst lika mycket kreativ lust som någonsin ett äldre hus! Samtidigt står Lloyds huvudkontor i direkt dialog med historien, såväl platsens som den egna verksamhetens – bolaget grundades redan 1688. Detta manifesteras bland annat i att fasaden till en av försäkringsbolagets tidigare byggnader, belägen på samma tomt och uppförd 1928 i klassicistisk anda, lämnats kvar som en skärm framför det nya komplexet. För mig blir detta ett bevis för att nytt och gammalt mycket väl kan samspela. Men viktigare ändå är att Lloyds byggnad ger mig en tro på att ny arkitektur faktiskt kan tillföra värden i paritet med, eller till och med större än, det bästa som historien åstadkommit. Det har nu gått drygt 30 år sedan Lloyds huvudkontor färdigställdes och nästan lika länge sedan mitt första, slumpartade möte med det som nu blivit en tidlös ikon, fullt i klass med Eiffeltornet i Paris eller Empire State Building i New York City. I konsekvens med detta åtnjuter Rogers banbrytande verk i dag som enda så moderna byggnad i Storbritannien högsta antikvariska skyddsklass. Och i populärkulturen har Lloyds sedan länge en given plats. Ett av många exempel är filmen The Avengers från 1998. Det är en egentligen ganska förvirrad historia med Sean Connery som ärkeskurk och ledare för ett brottssyndikat som vill ta kontroll över vädret. Men scenen där några av medlemmarna i syndikatets innersta krets iförda färgglada nallebjörns­kostymer (!)
jagas av filmens hjältar under det att de far upp och ner i de glasade hissarna utanpå Richard Rogers high tech-skapelse är minnesvärd.

Text: Martin Rörby
Annons:

Nedslag bland änglar 2

TEMA LOS ANGELES. Själv är bäste dräng. Det kommer med modersmjölken på Island, och kan bli ett framgångsrecept för resten av livet. Arkitektkontoret Minarc och dess isländska grundaren Erla Dögg Ingjaldsdóttir och Tryggvi Thorsteinsson lever som de lärt. 

Läs mer ›

Det syns ganska tydligt, det flera centimeter långa ärret. Och plötsligt känns det lite udda att stå där mitt i de coola kvarteren kring Bergamot Station i Los Angeles och syna Tryggvi Thorsteinssons panna. Samtidigt sammanfattar det här ärret så mycket, och att det är just Tryggvis kollega och tillika fru Erla Dögg Ingjaldsdóttir som pekar på det. För det finns två saker som utmärker arkitektkontoret Minarc och grundarna Erla och Tryggvi. Det ena är styrkan att alltid klara sig själv.

– Olyckan hände när Tryggvi bara var 1,5 år. Hans mamma fick ta nål och tråd och sy ihop honom, helt enkelt. För vad gör man när ens barn håller på att förblöda? Det går inte att ringa någon på Island, för vem ska komma? Ambulansen? Haha, nej, på Island lär vi oss tidigt att lösa problemen på egen hand, säger Erla.

Det andra utmärkande är deras lojalitet mot varandra. De träffades i Los Angeles när de båda studerade till arkitekt. De blev kvar. Och gifte sig. Tre gånger.

– Jag och en vän tävlar om hur många gånger man kan gifta sig i olika traditioner i olika länder. Island var den första gången Tryggvi och jag gifte oss, på en liten ö utanför Reykjavik. Sedan var vi i Mexiko på en stor yacht där kaptenen vigde oss, och skrev ett intyg på en liten blå servett, sedan sköt de salut i öknen. Tredje gången var 2013 i Las Vegas, med alla barnen, säger Erla. Både hon och Tryggvi tror att de blir kvar i Los Angeles, här bor de sju minuters promenad från sin studio, lika nära ligger skolan, och alldeles intill en av de få tågstationerna, Bergamot Station, där tågen går direkt till Downtown.

– När du bor här ett tag blir du på något vis fångad av staden. Du lär dig tycka om den, även om du hatar den från början... Jag tror att det beror på mentaliteten. Är du en kreativ person så är allt accepterat här. Du är aldrig annorlunda, säger Tryggvi.

Samtidigt har de aldrig riktigt lämnat Island. De är där på somrarna och över julen, och barnen pratar isländska. Dessutom har Minarc flera uppmärksammade projekt på ön. För några år sedan färdigställdes exempelvis det lyxiga äventyrshotellet Ion.

– Vi har fått många priser för det hotellet. Men egentligen var det bara naturen vi gav dem, säger Erla.

I alla år har Minarc värnat just natur- och hållbarhetsfrågor. ”Om du förstör naturen, vad ska du sätta där i stället?” frågar sig Erla. Och den övertygelsen har satt fokus på att minska avfall och spara energi. Det har i sin tur lett fram till att de i dag äger en fabrik som tillverkar Minarcs eget prefab-system mnmMOD för husen de bygger. Allt material är återvunnet och fabriken genererar inget avfall alls.

– Vi gör för det mesta privathus och har möjlighet att ha kontroll över både avfall och energi. Vi vill designa hus utifrån de här premisserna och det talar vi om för kunderna, säger Tryggvi. Los Angeles har hög svansföring vad gäller hållbarhetsfrågor. Det kan tyckas något dubbelbottnat med dagens 9-filiga motorväg i färskt minne, för att landa västerut i Santa Monica och Minarcs hemvist, men faktum är att Kalifornien och främst Los Angeles är mest miljövänligt och framåttänkande i landet (enligt staden själv), och här finns också en Green Code för byggnader. Den reglerar bland annat energikonsumtion, solenergisystem, avloppssystem, cykelparkering och laddstationer för elbilar, något som har öppnat många dörrar för Minarc.

– Vi kan också notera en skillnad i människors inställning sedan finanskrisen för tio år sedan. Det har också gjort det lättare för oss att lyckas. Det är mer hållbart tänkande, folk vill bygga ordentligt och isolera, säger Tryggvi.

Just nu färdigställer Minarc ett nytt hotell mitt i Reykjavik, på stadens huvudgata. I vanlig ordning håller de stenhårt i hela projektet. Allt från belysning, möbler och inredning till själva byggnaden. Många prototyper jobbas fram för hand i studion på Bergamot Station – för en islänning kan ju själv. Och det är bra att vara islänning på Island, men det är nästan ännu bättre att vara det i Los Angeles.

– Vi är en inspiration för många, säger Erla.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Nedslag bland änglar 1

TEMA LOS ANGELES. Jennifer Siegal är prisbelönt. Tack och lov. Akademien och experimentlustan i kombination med ett socialt patos och hållbarhet kännetecknar både henne och hennes företag OMD, Office of Mobile Design. 

 

Läs mer ›

 

Det är dags att revolutionera våra bostäder. Och vi blir inte förvånade om Jennifer Siegal går i täten för denna omvälvning. Hon arbetar i ett team som just nu tar fram prototypen för framtidens boende där alla måsten har stoppats i malpåse. Det är än så länge under mycket hemlighetsmakeri och vi får vackert vänta med att berätta mer, men ritningarna som vecklades ut i den läckra studion på baksidan av hennes villa lovar gott inför framtiden.

Vi ses hemma hos Jennifer i Venice i Los Angeles. Uppe på hennes nyligen färdigställda takterrass känner vi oss märkligt omhuldade av bergen som ligger i en halvcirkel runt LA:s låga stadssiluett.

Jennifer Siegal har tagit fram ett eget prefab-koncept som hon lät pröva just här. På två dagar lyftes ett antal moduler på plats som blev ett nytt vardagsrum, ett nytt sovrum med tillhörande badrum, takterrassen samt trappan paketerad i isolerande polykarbonat som släpper in ljuset om dagarna och släpper ut ett dekorativt sken när mörkret lagt sig.

– Prefab är en ganska ny idé här. Det är snabbare och billigare, vilket är viktiga sellingpoints här, säger Jennifer.

Huspriserna har ”blown up the roof” i takt med att nya yrkeskategorier intagit staden. Efter konstnärerna och arkitekterna kom unga kapitalstarka tekniker som jobbar på Google och andra techföretag. Det negativa är prisutvecklingen, det positiva experimentlustan.

Hon har akademien och ett ständigt undervisande som sin egen grogrund för kritiskt tänkande, att alltid titta på alternativ, tänka lite till och gå utanför några extra ramar. Ett fokus är material, hur traditionella material kan användas på nya sätt och hur nya material kan ersätta gamla. Ett annat fokus är mobilitet, ett tredje hållbarhet. I hennes portfolio trängs hus på hjul, prefabricerade ökenhus, villor, en prefabricerad prisbelönt skola och annat som fortfarande är på labbstadiet.

 

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, och hur vi lever. För mig ligger det i arkitekturens natur att den aldrig vill stå still, den involveras i en konstant rörelse och vi som är verksamma letar alltid efter utveckling. När jag undervisar pushar jag mig själv framåt hela tiden. Alla dessa tankar och idéer har hon i 20 år framfört i debatter, föreläsningar och sina många projekt. Hon ser hur framtiden för mobil arkitektur öppnar sig snabbt. I takt med att husen blir alltmer flyttbara och anpassningsbara blir de också mer användbara, är hennes grundtanke.

– Inom bilindustrin har man ett intelligent sätt att tänka kring design. Vi måste låta detta smitta av sig på utvecklingen av hus. I bilen värmer du till exempel ena sidan, eller ena sätet, men i huset ska du värma allt på en gång. Revolutionen av bilen är redan här, nu är det dags att revolutionera våra hus – och det är det jag gör, säger hon.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Omslag Salva López/MESURA

En del platser är hemligare än andra och söker man avskildhet i kamouflerad miljö är slottet i Peratallada i Spanien ett ställe att checka in på. 

Läs mer ›

Det medeltida slottet består av flera byggnader som omgärdar en gammal trädgård. Arkitektkontoret MESURA har skapat en oas i turkisk kalksten som ger nytt liv åt de flera hundra år gamla husen- och som lockar varje estet till att njuta ett dopp i polen. 

http://www.mesura.eu 

 

 

 

 

 

 

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Konstens röst i staden

Sedan en tid tillbaka genomgår Göteborg stora förändringar inom stadsmiljön, men det mesta kretsar kring hårda värden, hur man ska dra vägar och bygga hus, broar och torn. 

Läs mer ›

– En stad är så mycket mer än det, säger Per Dahlström, intendent och projektledare för utställningen Stadslandskap på Göteborgs konstmuseum.
– Berättelser och minnen är lika viktiga i skapandet av stadens identitet och den här utställningen är en påminnelse om det.

Per Dahlström berättar om psykogeografi, om konstnärer som driver omkring i staden och gör betraktelser. Det handlar om att hitta platser som kanske först inte syns och att skildra det som inte går att ta på.


– I arbetet inför utställningen har vi inventerat vår samling och plockat ut det som har med staden att göra. Och Stadslandskap är verkligen en både träffsäker och gripande odyssé över berättel­ser, av konstens avstamp i historien fram till vår nutid samt av bilder i och av staden.

Det äldsta verket är en målning från tidigt 1600-tal av François de Nomé med titeln Fantasi­arkitektur. Det är fascinerande att målningen, som visar olika arkitektoniska stilar och för tankarna till scener ur Star Wars, är 400 år gammal. Den är ett slags framtidsvision, och inspirerade surrealisten André Breton. Från Fantasiarkitektur får vi ta del av många gestaltningar av staden fram till resans slut i utställningens enda verk som inte tillhör museets samling – S Camilla E Boströms gatukonst, som har utförts på plats. Gatukonsten representeras även av Carolina Falkholts Hand och Akays installation Robo-Rainbow.

Tidsperspektivet synliggörs genom QR-koder där betraktaren kan göra jämförelser med specifika platser i staden. Det är till exempel få skillnader mellan den nutida Kopparslagaregatan i Sarajevo och den som Sven X-et Erixon målade av för nästan 90 år sedan. Däremot är det svårt att se likheten mellan kuststräckan i Barcelona i Charles Cliffords fotografi från år 1860 och dagens plats där en fyrfilig motorväg drar fram.

En del av konsten i Stadslandskap ger uttryck för dystopi, såsom den nämnda målningen av de Nomé. Ett annat exempel är Jaakko Niemeläs belysta bro av ståltråd som rör sig; verket är egentligen skuggan på väggen. Vidare skulle vi kunna tolka Anders Kristenssons foto Advokater samhälls­kritiskt, då det ofta är tjänstemännen som får fatta de stora besluten för stadens utveckling. Och risken är att resultatet blir som i Carl Hammouds målning The Magnificent Scabs där skyskraporna står tätt och dess invånare kastar ut möblerna genom fönstren.

Andra verk i utställningen kan ses som dokumentationer över personliga minnen. Här är nog Louise Nevelsons skulptur Totem I det tydligaste bidraget. Skulpturen är uppbyggd av föremål som Nevelson hittat på gatorna på Manhattan och är typisk för hennes konst. Det finns ett helt torg på Manhattan med hennes skulpturer som är uppkallat efter henne, vilket är unikt i den annars så skulpturfattiga metropolen.

Utställningen Stadslandskap kan också beskådas utifrån, då en del av fasaden har öppnats upp. Kanske är det en del av konstmuseets strävan att för omvärlden visa vikten av minnen och berättel­ser när en stad är i förvandling.

Text: Kerstin Parker
Annons:

Ett lusthus och en Coca-Cola

Det var sommaren 1972.

Läs mer ›

Jag tillbringade en del av det långa lovet i värmländska Ransäter där mina morföräldrar, Essie och Ingvar Sahlin, ledde arbetet på Geijerskolan, kyrkomusikens egen folkhögskola. Själv skulle jag snart fylla åtta år och hade därför fått löfte om att för första gången på egen hand få gå och beställa något gott på skolans eget konditori – Café Ullman. Detta var inrymt i ett charmerande gustavianskt lusthus och var uppkallat efter fröknarna Malin Lalin och Ulla von Heland, den senare systerdotter till bygdens store son, Erik Gustaf Geijer. Han växte upp i Ransäter under 1700-talets sista decennier och det var också då lusthuset kom till.

Förväntansfull, men också lite pirrig inför stundens allvar, beställde jag ett wienerbröd och en fruktsoda. Efter en liten stund kom en av de flickor i övre tonåren som skötte kaféet med min bricka. Vacker och klädd i en enkel, empireinspirerad serveringsklänning gjorde hon starkt intryck på den pojke jag då var … Men det hon hade med sig var inte det jag beställt. Både wienerbröden och fruktsodan var slut, så det blev en mazarin – och en Coca-Cola i stället! Mazarinen gick väl an, men den lilla glasflaskan med Coca-Cola nalkades jag med viss ångest. Jag hade ju hört historier om hur drogliknande extrakt från kokablad ingick i drycken och var därför helt övertygad om att detta verkligen inte var något jag borde, eller ens fick hälla i mig. Eftersom flaskan redan var öppnad tog jag till sist – artig som jag var och rädd för att göra bort mig inför min nya ”kärlek” – ändå mod till mig, hällde upp den bruna vätskan i glaset och smakade. Gott var det inte, men några klunkar förmådde jag i alla fall.

Vid tidpunkten för denna i mitt liv smått traumatiska händelse, hade lusthuset stått på plats vid sidan om uppfartsvägen till Ransäters kyrka i knappt 20 år. Det hade komponerats in som ett litet smycke i den större, moderna skolanläggning som arkitekten David Helldén format kring den gamla bruksherrgården Uddersrud. Detta var bara en av de fyra herrgårdar som järnhanteringen på orten givit upphov till sedan mitten av 1600-talet. De övriga var Ransäters bruksherrgård (numera Geijersgården), Berget och Ransberg. Det var i anslutning till den sistnämnda som lusthuset ursprungligen skapats. Mitt i Ranån, som var själva pulsådern och grundförutsättningen för stångjärnshamrarna, fanns en liten ö, på vilken Ransbergs ägare i slutet av 1700-talet låtit uppföra lusthuset som ett antikt, vitt tempel i miniatyr. Det stod i skarp kontrast till den vilda omgivningen och det brusande vattnet, men därmed rimmade upplägget väl med den vid tiden omhuldade engelska parkens ideal.

Vem som ursprungligen ritat lusthuset är i dag höljt i dunkel, men i början av 1920-talet identi­fierade Ferdinand Boberg huset som en del av det hotade kulturarv han då for runt i landet för att dokumentera för sitt arbete Svenska bilder medan tid fortfarande var. Mina morföräldrars första möte med lusthuset ägde rum lite drygt 30 år senare, 1952. Vårfloden forsade då rakt igenom huset och det var bara en tidsfråga innan detta stycke arkitekturhistoria skulle gå helt förlorat. De agerade snabbt, tiggde till sig lusthuset och flyttade det till dess nya plats med hjälp av stora trämedar och en bandtraktor under senvintern det följande året (då för övrigt Coca-Cola introducerades i Sverige). Därefter restaurerades det och dammar grävdes omkring huset för att i någon mån efterlikna det ursprungliga sammanhanget.

I dag, 45 år efter mitt kafébesök, har lusthuset åter flyttats. Det skedde redan på 1980-talet för att ett nytt elevhem skulle kunna byggas. Men den nya, mer undanskymda placeringen gör inte lusthuset rättvisa och har också berövat skol­anläggningen det lekfulla och vackert romantiska välkomstanslaget. Vad gäller mitt eget förhållande till den bruna drycken, har det helt klart förbättrats – numera hör Coca-Cola till en av mina, ytterst få, laster!

Text: Martin Rörby
Annons:

Hej, Robot

Det var länge sedan robotar var science fiction.

Läs mer ›

Framtiden är redan här, och vi har robotar överallt. Man kan också hävda att vi människor med våra smarttelefoner utgör en del av ett robotiskt system, om man använder den trestegsdefinition som används av Hello Robot. Design between Human and Machine på Vitra Design Museum som pågår till 14 maj: Datasamlande sensorer, intelligent tolkningsmjukvara och ställdon (actuators) som skapar en reaktion utifrån de två förstnämnda stegen.

Utställningen innehåller allt från den robotbyggda paviljongen Elytra Filament Pavilion till konceptuellt manipulativa, neurotiska robotar och fluffiga storögda säl-gosedjur, vilka gett positiva resultat inom vården. Ja, sinnlig njutning tas också upp, likaså R2D2 vars originalkonstruktion står i första rummet. Intressant nog är också utställningskatalogen formgiven av en algoritm skapad av Double Standards i Berlin.

Elytra Filament Pavilion är en av världens mest avancerade byggnader utförd med robotars hjälp. Den 200 kvadratmeter stora strukturen består av 40 hexagonala celler som är lindade med kolfiber och glasfiber, en vansinnigt komplex konstruktion inspirerad av fibrerna som utgör strukturen av skalet på den flygande skalbaggen elytra. Designerna och konstruktörerna, ett team från Institute for Computational Design på Stuttgarts universitet, har utvecklat en algoritm som utgör parametrarna för konstruktionen. Men sedan måste de lämna över ansvaret till industriroboten som utför en process långt bortom våra mänskliga förmågor. Förutom att introducera nya metoder och sätt att använda material, blir resultatet extrem lättviktigt – hela installationen väger bara 2,5 ton. Likaså förundras jag av robotens kostnadseffektivitet – den använder inte mer dyra kolfiber än nödvändigt för att skapa en stabil struktur. Helt klart ett steg bortom dagens homogena materialtänk.

Robotar – som fick sitt namn i en pjäs från 1920 av Karel Čapek – är bara ett verktyg. Men vad händer med arkitekter och arkitektur när allt smartare mjukvara blir öppen källkod och innehåller historiens alla byggnader och blir ett slags praktisk archipedia kopplad till 3D-skrivare och industrirobotar? Vad kommer det att göra för arkitekt-egot? Kommer arkitektrollen förändras till algoritmskapande? Jag tror inte det, men klart är att yrkesrollen förändras, och att vi måste diskutera hur vi ska förhålla oss till robotar och hur robotar ska förhålla sig till oss. Polariseringen utopi/undergång fungerar inte. Förhållandet till robotar måste få vara mer komplext än så, eftersom en robot kan vara både ”god” och ”ond”. Jag lämnar därför utställningen med de tänkvärda frågor som den direkt eller indirekt ställer: Hur ska vi förhålla oss till Amazons Alexa, som är ett praktiskt hjälpmedel samtidigt som allt vi säger sparas online? Vad händer med oss när robotar tar över våra jobb? Vill du att en robot ska ta hand om dig? Skulle du bo i en robot? Hur avhängig vill du vara av smarta hjälpare? Vill du bli bättre än naturen avsåg? Dessa frågor tydliggör att det bakom varje handling en robot utför alltid finns en ideologi. I förarlösa bilar blir det extremt tydligt. Ska bilen vid en potentiell olycka prioritera humana eller finansiella värden, eller ska den skydda passageraren? Framtiden är redan här – vilka värden vill du att robotbyggd arkitektur ska innehålla?

Text: Anders Modig
Annons:

Olydnad i östblocket

För oss som är gamla nog att minnas tiden före järnridåns successiva nedmontering åren kring 1990, har begreppet ”ryssbil” en klart negativ klang.

Läs mer ›

Vad som avsågs var de i förhållande till västvärldens fordonsindustri illa konstruerade, designade och hopplockade bilarna – alltifrån partitopparnas lyxåk till proletariatets spartanska småbilar (även de bara förunnade en begränsad krets) – som producerades inom östblocket. Ett lysande undantag fanns dock: den i Tjeckoslovakien utvecklade och tillverkade Tatra 603. Men att den faktiskt såg dagens ljus beror enbart på ren olydnad mot det då rådande, kommunistiska systemet.

Under mellankrigstiden hade Tatra tagit fram en serie tekniskt och formmässigt banbrytande bilar. De hade alla luftkylda svansmotorer, såväl ”folkbilen” Tatra T97 som de betydligt större premiumvagnarna Tatra T77 och Tatra T87. De två senare hade dessutom åttacylindriga motorer och alla utmärktes de av en för tiden djärv, strömlinjeform med en centralt placerad stjärtfena som särskilt kännetecken. Direkt efter andra världskriget återupptogs produktionen av T87:an i något modifierad form och en lite mer påkostad efterträdare till T97:an togs fram, T600. Men i takt med att Tjeckoslovakien knöts allt närmare till den sovjetiska maktsfären, drabbades landet också av hårdnande centralstyrning av ekonomi och industri. I början av 1950-talet hade det gått så långt att det organ som samordnade produktionsapparaten inom hela östblocket, COMECON, förbjöd Tatra att i fortsättningen tillverka personbilar. Det man i stället skulle ägna sina krafter åt var lastbilar och bussar.

De tjeckoslovakiska partitopparna och industriledarna var därmed hänvisade till att köras, eller möjligen själva köra, runt i Sovjettillverkade bilar. Även om dessa, ZIL/ZIS och ZIM, hade klara lyxbilsambitioner, var de tekniskt konventionella och dåligt byggda. Och i fråga om design hade de inget eget att komma med, utan försökte bara efterlikna amerikanska dollargrin, särskilt Packard, som fick flera av sina modeller mer eller mindre kopierade. På Tjeckoslovakiens maktelit, som var bortskämd med Tatras äldre fordonsflotta, imponerade inte de nya tjänstebilarna alls. När så bilfabrikerna i Sovjet inte heller klarade av att leverera de bilar som beställts i tid, fick man nog i Tjeckoslovakien. Regeringen i landet beslutade därför 1953, i strid mot det centrala dekretet om Tatras produktionsinriktning, att låta företaget utveckla en ny premiumbil med kraftfull, luftkyld svansmotor.

Lyckligtvis hade även ingenjörerna och formgivarna vid Tatra ignorerat påbudet om att fabriken enbart skulle tillverka tunga fordon. I hemlighet hade man börjat utveckla en ny mellanklassvagn med fyrcylindrig motor. Formgivningen var helt i linje med Tatras tidigare produktion, modern och vågad med känsla mer av rymdfarkost än traditionell bil. Genom regeringsbeslutet kunde man nu öppet fortsätta arbetet, men med en delvis ny inriktning eftersom beställningen ju gällde en större bil än den man skissat på, dessutom med V8. Det man gjorde var helt enkelt att formmässigt skala upp designen, medan bilen tekniskt kom att utgöra en vidareutveckling av de äldre, större Tatra-modellerna. Redan 1955 kunde den nya bilen, döpt till Tatra 603, visas upp för en mindre krets, och året därpå gjorde den sin verkliga debut. Med den stora motorn på närmare 100 hästkrafter, fyrväxlad låda, dubbla bromskretsar och tre strålkastare i fronten, där den i mitten var kopplad till styrinrättningen och således följde rattutslagen, var bilen klart avancerad för tiden. För formgivningen svarade ett team bestående av František Kardaus, Vladimír Popelář, Zdeněk Kovář och Josef Chalupa och den var helt i paritet med tekniken. Innerutrymmena var väl tilltagna, sex personer kunde färdas bekvämt och fyra sova gott om man fällde framsätenas ryggstöd. Utvändigt var det den mjuka, samlande formen och den elegant sluttande bakdelen med stora, välvda glasrutor kring en antydd mittfena som gav den speciella, framtidslängtande karaktären. Tack och lov att man vågade vara olydig!

Text: Martin Rörby
Annons:

Omslag Erik Undéhn

Vi föll pladask för Erik Undéhns bilder på arkitektoniska solitärer.

Läs mer ›

I över två år har han arbetat med bildserien på 13 bilder som visar svensk arkitektur. Rum har valt ut sex favoriter.

–Jag känner mig inte en dag äldre än 27!

Det säger Erik Undéhn. Och det är lätt att tro honom. Det fanns nämligen Game Boy när han gick i skolan och då kan man ju inte vara alltför lastgammal. Eller?

–Det är omöjligt! utbrister han när han får reda på att Game Boy lanserades redan på 1980-­talet, vilket avslöjar att han inte är 27 – längre. Nästa år firar han 20 år som frilansfotograf och i hans portfolio finns allt från dokumentärfotografi, stilleben och porträtt, till landskap och arkitektur.

–Arkitekturfotograf är inget man blir över en natt! Det är skitsvårt. Det krävs ett öga och träning under många år. I min värld blir det bäst om man ger ett hus mycket tid, säger han.

Ljuset och stämningen går inte att skynda på och han väljer helst att fotografera under april–juni och augusti–november.

–Annars är det antingen för ljust eller för mörkt.

Men han vill inte kalla sig för arkitektur­fotograf utan föredrar att kalla sina bilder för vyer.

–Jag försöker att ge något mer än att bara visa ett hus ... Det är ett hus, men det behöver inte vara det vackraste huset. Jag arbetar mer med att skapa en stämning, säger Erik.

Med en pappa som samlade på kameror var det naturligt att låna en och börja experimentera.

–I början förstod jag ju inte skillnaden mellan en pocketkamera och en systemkamera. Men jag tyckte att det var intressant med teknik.

För ett år sedan gick Eriks pappa bort, och det visade sig att han hunnit samla mellan 400 och 600 kameror under åren. I samlingen finns både Hasselblad och Leica.

–Det dyker hela tiden upp fler kameror vartefter vi går igenom hans hus. Och då har vi inte kommit till vinden än...

Erik är ingen samlare. I stället hittar han sin drivkraft i föränderligheten, och i mötet med människor.

–Det är en ständig utveckling att vara fotograf. Det går aldrig att bli färdig!

Dock blev han för ett år sedan klar med fotoboken Vista med både lanskaps- och arkitekturbilder bland annat från Kalifornien. Den är redan slutsåld och tankar på nya böcker är på gång. Under tiden vi väntar, njuter vi av svenska solitärer. Se mer på http://www.eriku.se

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser