Om hur världen faktiskt ser ut

Jag har inte läst alla avhandlingar som under de senaste åren presenterats inom designforskningsområdet

Läs mer ›

Men jag har läst tillräckligt många för att dra slutsatsen att Karin Ehrnbergers är unik ur flera aspekter. Gällande ämne, tilltal, tillgänglighet och utformning. Och inte minst – gällande insikterna jag får. Om hur verkligheten faktiskt ter sig, om hur viktig vidare forskning inom det normkritiska området är och om att möjligheten till positiv förändring faktiskt är enklare än vad många kanske tror – förutsatt att fler designarbetare och producenter blir varse den.

Avhandlingen som Ehrnberger nyligen försvarade heter Tillblivelser. En trasslig berättelse om design som normkritisk praktik. Bara att ansöka om tillåtelse att skriva den på svenska kommer stora delar av den förhoppningsvis milsvida läsekretsen att tacka för. Att välja ordet trasslig (som bland annat refererar till ett citat av den feministiska författaren Roxane Gay) i en traditionellt humorbefriad, snustorr akademisk kontext säger också mycket om vad läsaren har att se fram emot. Liksom att redan på sidan två redogöra för att alla typsnitt som använts är ett resultat av kvinnors arbete och att genomgående bjuda läsaren på mycket personliga livserfarenheter. Genom detta förtydligar hon, gång på gång, sin ambition om nydanande grepp och forskningsresultat avsedda att nå ut brett.

Vad Karin Ehrnberger gör är att få oss att tänka genom att bjuda in till ett samtal om 
normkritisk design, vad det skulle kunna vara 
och hur det kan användas. Genom detta får hon upp läsarens ögon för hur normer styr design­arbetet och hur design reproducerar normer i samhället, det vill säga – skapar exkluderande produkter och tjänster. Detta eftersom det mesta, tillika innovationer, produceras för en vit, heterosexuell, fullt funktionell, medelålders man med medelinkomst.

Genom fem fristående projekt får läsaren stifta närmare bekantskap med hur Ehrnberger tänker och arbetar. Bland annat tydliggör hon hur ”manlig” respektive ”kvinnlig” design ter sig genom att designa en borrmaskin som en stavmixer och vice versa. I Androstolen för undersökning av mäns prostata designad utifrån kvinnors upplevelser av gynekologstolen, framgår det med all (o)önskad tydlighet hur eftersatt behovet av att ta kvinnors erfarenheter av stolen ifråga på allvar. Projektet Energy Aware Clock, ett nytt sätt att visualisera energiförbrukning i hemmet, påvisar energibolagens extremt normativa syn på lösningar som inte alls motsvarar kundernas behov.

Vad som dessvärre lade en viss sordin på den glada stämningen i samband med disputationen var dels att opponentens sövande malande stod i bjärt kontrast till energin i både respondent och avhandling. En kurs i muntlig framställning för att visa större respekt för sitt uppdrag, är mitt tips. Betydligt värre var dock vetskapen om det hat som Ehrnberger mött under både sin forskning och i samband med att avhandlingen uppmärksammades i media. Från män, inte sällan i en akademisk position. Ett sorgligt kvitto på att ännu mera forskning i det normkritiska ämnet är vitalt.

Sammanfattningsvis borde Karin Ehrnbergers Tillblivelse. En trasslig berättelse om design som normkritisk praktik läsas av alla verksamma i designbranchen. Inte minst för att bättre förstå hur det faktiskt ser ut. Dessutom bör den ingå i den obligatoriska litteraturlistan på alla designutbildningar. Från och med nu.

PS. Ladda ner avhandlingen från DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) och gå till ArkDesi höst där Karin Ehrnberger och forskarna Maja Gunn och Camilla Andersson är curators för en utställning om normkritik. Öppnar den 6 oktober.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Omvänd bevisbörda

2014 införde man på Boplats Göteborg en avgift för att få stå kvar i bostadskön.

Läs mer ›

I samband med detta minskade antalet köande från 200 000 till 130 000. Avgiften var 100 kronor. Om året. I dag diskuteras bostadsbristen som vore den svarta döden. Men bostadsbrist handlar inte först och främst om tak över huvudet. Bostadsbrist hand­lar om preferenser. Om att det är svårt att finna en bostad av den typ och i det läge man önskar. Detta faktum nämns sällan i debatten. Tonläget är upptrissat, deltagarna tävlar om att skrika högst efter flest bostäder. En av dem som skriker är förstås den bostadssökande, som vill leva ett kontinentalt storstadsliv, nära till allt och alla. En annan är våra storföretagare – de flesta baserade i storstadsregionerna – som önskar så många högkvalificerade personer som möjligt att välja ifrån när de ska anställa. Och en tredje är våra politiker som önskar se en befolkningsökning eftersom 1) det ger högre skatteintäkter och 2) forskning visar att man helst ska upp i en befolkningsmängd runt miljonen om småföretagandet ska kunna ta fart. Alla dessa tre sjunger i dag urbaniseringens lov. Så var det inte förr.

När jag började skriva om de här frågorna för nästan 30 år sedan, då gick flytt­lassen bort från stan, ut till villamattorna. Det räcker att backa till millennieskiftet för att hitta rubriker om tomma, förfallande city­lägenheter. I dag har flyttbilarna vänt. Stockholm lär vara den snabbast växande storstadsregionen i Europa. Att begära att det långsamma bostadsbyggandet ska hålla jämna steg med en så stark och genomgripande trend är bara naivt. Därmed inte sagt att svenskt bostadsbyggande fungerar som det ska. Det byggs för lite. Trots att politikerna säger sig kratta manegen. Varför? Beror det på att våra städer aldrig tidigare varit utsatta för en liknande invasion? Inte alls. 1850 var Göteborg litet som Kungälv, hade 20 000 invånare, men 1950 var invånarantalet nästan som i dag, 400 000.

Under de där hundra åren skapade staden några av sina mest älskade stadsdelar: Majorna, Landala, Vasastan, Lorensberg, Kungsladugård, Bagaregården och kvarteren kring Linnégatan. För att bara nämna ett urval. Så varför fixar vi det inte i dag? Jag menar att det beror på en bakbunden marknad. I sin påstådda vilja att hjälpa, att motverka segregation, har politiker och tjänstemän inskränkt marknadens möjligheter att agera fritt. Man har introducerat regelverk som hämmar den flexibilitet och kvickhet som är utmärkande för en fungerande marknad. Exploatörerna har reducerats till Houdini, de brottas med tvångs­tröjan när de i stället borde ges fritt spelrum att diskutera hur, var och för vem de ska bygga. Det är dags att avbyråkratisera bostadsbyggandet. Det är dags att kräva omvänd bevisbörda; önskar politikerna inskränka exploatörerna måste de presentera realistiska trafikkalkyler, utföra geologiska tester, bekosta handelsutredningar, framställa renderingar som visar projektets inverkan på stadssiluetten … Annars kommer de att nekas sitt efterlängtade byggförbud.

Text: Mark Isitt
Annons:

Lägg ner och starta om!

Förenen eder för tusan, och det snabbt. 

Läs mer ›

Allt för att kunna möta er omvärld och intressenter som en enda stark, enad designpart, i stället för som för nu – fyra pyttiga organisationer som kämpar för sina respektive överlevnader och slåss om ungefär samma pengar och engagemang. Fyra parter som har allt att vinna på att slå ihop sina taniga senor till gemensamma muskler. Och kom inte och säg att det är omöjligt – om viljan och insikten om nödvändigheten finns är allt genomförbart. Allt annat fortsätter skapa såväl svag- som otydlighet, kapital- och kunskapsineffektivitet.

Detta säger jag med kärlek och omsorg till Ewa Kumlin på Svensk Form, Robin Edman på Svid, Christer Ericson, ordförande i Design Region Sweden och Petrus Palmér på Sveriges Designer, som nyligen bytte språk och namn till Design Sweden, oklart varför. Syftet med denna sistnämnda organisation, grundad 1957, är att ”underlätta vardagen för enskilda designer inom alla områden och lyfta fram kraften i design för kulturellt och ekonomiskt värde”. Och det skulle ju både Svensk Form och Svid (som ”bröt sig ur” Svensk Form 1989) med lätthet kunna skriva under på – ”främja svensk 
design utomlands och i Sverige” respektive ”arbetar för att design ska användas i allt innovations- och förändringsarbete och för att sprida kunskap om designmetodiken i såväl privat näringsliv som offentlig sektor”. Och Design Region Sweden då – jo, de är ”ett nätverk med tvärdisciplinär kunskap som jobbar med designprojekt och -processer i verksamhetsutveckling på regional nivå”. Finfint!

Medan de flesta av oss fortsätter drömma om både ett designmuseum och ett tydligt manifest om hur designområdet i detta land bäst lyfts (något Svensk Forms styrelse borde ha tagit fram för länge sedan), kan vi blicka bakåt efter inspiration till en ny slagkraftig organisation. Minns du Design Center på Norrlandsgatan i Stockholm, som mellan 1984 och 1987 drevs som en försöksverksamhet med medel från Statens Industriverk? Svensk Form var huvudman och målsättningen var ”att främja god design av svenska produkter och de miljöer de framställdes och användes i”. DC skulle vara en aktiv mötesplats där designfrågor belystes från konsumentens, formgivarens, producentens, marknads­förarens, distributörens och samhällets synpunkt. Skippa för ett ögonblick den fysiska platsen och översätt den samlande tanken på en organisation med gemensamt kansli och fyra huvudben att stå på: bransch, samhälle, medlemmar och forskning.

Oavsett om det gäller industridesign, grafisk form, mode eller formgivning ska kunskapen finnas i personerna som arbetar där. Idel främjande, samarbetsivrande, internationaliserande, opinionsbildande aktiviteter med och för medlemmar, bransch och omvärld. Gärna ett digert bibliotek. Rådgivning, kontakt­förmedling, informations- och programverksamhet … Allt med hierarki och definitionsångest lagt åt sidan – tänk vilket starkt och tydligt kunskaps- och handlingsnav! Tänk vilken kraftfull och kompetent designpart, som till exempel Sveriges Arkitekter efterlyser i sina projekt om vårdmiljöer. En part som behövs när väl den nya Arkdes-chefen är på plats. Tänk organisationens kreativa chef som rätar upp leden, blåser liv i debatten, bär fanan högt och talar om vikten av och möjligheterna med design och dess forskning. Kort sagt – just do it, som Design Sweden skulle uttrycka det.

Text: Susanne Helgeson. Foto Arild Vågen
Annons:

Pengar är inte alltid kung

George Lucas vill väldigt gärna ha ett eget museum, dit han kan bjuda in världen för att titta på hans än så länge privata samlingar av filmhistoria och populärkonst.

Läs mer ›

San Francisco var drömstället. Men valet av plats stötte på patrull, liksom hans ovilja att kompromissa om byggnaden, ritad av Dallas­arkitekterna Urban Design Group. Det spelade ingen roll att Lucas själv betalade hela kalaset, inklusive bygge och drift. Han fick nobben! Så Lucas bytte stad, arkitekt och taktik.

Han riktade blickarna mot sin frus hemstad, Chicago, och hyrde in den unga karriärarkitekten Ma Yansong. Ett nytt koncept presenterades för en miljöskyddad strandtomt. Chicagoborna var inte imponerade. De ville inte ha det massiva intrånget på den populära sjötomten. Så Lucas bytte stad och taktik igen, men behöll arkitekten. Den här gången är planen att ställa två Kaliforniska städer mot varandra och få politikerna att utkämpa slaget åt honom. Lucas presenterade två olika förslag samtidigt!

Det ena för Exposition Park i Los Angeles, på en långsmal tomt intill sportarenan Los Angeles Coliseum. Det andra avsett för Treasure Island utanför San Francisco. Båda ritningarna har inslag av rymdskepps­design, avsedda som monument över de första Star Wars-filmerna. Lucas har anställt en museichef långt innan bygget ens fått en plats på den amerikanska världskartan och han har givit museet ett nytt namn för att göra projektet mer attraktivt, Lucas Museum of Narrative Art. Det är berättardelen av namnet som är nytt och som kastar ett vidare nät över museets betydelse som berättarkonstens museum.

Det är tänkt att bli det första museet av sitt slag i hela världen. Lucas har bett både Los Angeles och San Francisco att donera mark till projektet, men betalar för både bygge och drift. Och även om konst- och arkitektkritiker är föga imponerade så drömmer politikerna i båda städerna om att Lucas ska välja just dem och att motståndet ska vara begränsat. Och den här gången blir det kanske tredje eller fjärde gången gillt! Fast inget är självklart i dessa tider då Helsing­fors tackat nej till Guggenheimmuseet och stockholmarna är oense om Nobelmuseet.

Guggenheimprojektet malde på under fyra år innan det slutgiltigt röstades ned i stadsfull­mäktige med 53 röster emot och 32 för. Guggenheim begärde att Helsingfors skulle betala 80 av de 130 miljoner det skulle kosta att bygga museet. I Stockholm handlar oenigheten mer om plats än pengar, även om det finns en uppfattning att detta är ett rikemansprojekt, trots att mer än 80 procent av museet är avsett för allmänheten.

Vilken stad som än vinner slaget om berättar­muséet i USA så kommer det nära 30 000 kvadrat­meter stora museet att inrymma minnes­saker från Lucas egna filmfranchiser Star Wars och Indiana Jones, liksom illustrationskonst och serietidningskonst såsom Mad-tidningsomslag och Norman Rockwell-målningar. Dessutom blir det biografer, restauranger, samlingssalar, klassrum och aktivitetsrum. Risken finns förstås fortfarande att det inte blir något alls. För allt går inte att köpa för pengar.

*Sedan denna artikel skrevs har nyheten kommit att museets hemvist blir Los Angeles.

Text: Diana Ljungaeus
Annons:

Om en stol

Vid första anblicken gör den inte så mycket väsen av sig.

Läs mer ›

Den ser mer eller mindre ut som vilken skrivbordsstol som helst från ett bättre herrumsmöblemang från 1910- eller 1920-talen. Men tittar man lite mer noggrant finner man att stolen har en nerv och slank elegans som andas något annat än borgerlig konvenans. Och parat med vetskapen om tillkomståret 1901 framträder en annan bild.

Detta är alltså inte vilken skrivbordsstol som helst, utan en del i ett större möblemang som den då 30-årige arkitekten Georg A. Nilsson ritade till sitt och blivande hustrun Olga Zachrissons första gemensamma hem. Förutom en salsmöbel i bonad ek, en sängkammardito i sidenvalnöt med stolar där ryggbrickorna fått formen av ett grafiskt chiffer baserat på begynnelsebokstäverna i parets förnamn, G och O, ingick ett skrivbord i ek med tillhörande armlänstol, alltså föremålet för vårt intresse här. Möblerna beställdes hos en snickerifabrik, troligen i Småland där de blivande svärföräldrarna hade försänkningar i branschen.

Efter giftermålet i oktober 1901 levererades möblerna till den Nilssonska våningen på Vanadis­vägen i Stockholm. Bara ett stenkast bort låg G. A. Nilssons eget genombrottsverk, tillika en av den nya, rationella och sakliga arkitekturens portalbyggnader i Sverige – den då nyss färdigställda Matteus folkskola. Under den skiv­formade, kraftigt utskjutande takfoten på denna löpte ett putsband med sgraffitodekor. Mellan diverse sedelärande sentenser fanns där också emblemliknande motiv bestående av symboler för olika skolämnen inskrivna i stiliserade kransar. En variant av dessa hade Nilsson använt för intarsia­dekoren på luckorna till sitt skrivbord, där en passare och vinkelhake, respektive en murar­slev avtecknade sig mot kransarna.

Såväl bordet (i dag förlorat så när som på luckorna) som skrivbordsstolen var från början betsade i en mellanbrun ton och överdragna med en halvmatt lack. När jag första gången såg stolen närmare 90 år efter det att den tillverkats, hade den under en period varit helt övermålad, för att senare ha lutats av utan att därefter ha fått någon ny ytbehandling. Den såg med andra ord ganska ”ledsen” ut, även om den svarta lädersitsen fortfarande var den ursprungliga, om än sliten. Stolen stod då i Partille hos Georg A. och Olga Nilssons äldsta dotter Ingrid, född 1902 och som vuxen gift Dahlin. Föga anade jag vid början av besöket – som egentligen var finalen på en långvarig kontakt med dottern under det arbete som då nyligen utmynnat i en utställning på Arkitektur­museet och i en bok om pappa G. A. Nilssons gärning som arkitekt – att jag skulle få med mig skrivbordsstolen som gåva därifrån.

Lycklig och inte så lite rörd över den fina presenten, tog jag stolen med mig på tåget upp till Stockholm inför en och annan förvånad, men gillande blick – även från konduktören! Efter ett misslyckat försök att betsa ned stolen till ursprunglig mellanbrun kulör, bestämde jag mig för att i stället finslipa och olja in eken. Benens nedersta delar var dock så illa åtgångna av tidigare målning och färgborttagning, att jag valde att ge stolen svarta ”tassar” enligt det manér Otto Wagner använt för sina samtida möbler. Med tanke på det sätt G. A. Nilsson själv anammat mycket av Wagners formvärld kändes detta som fullt rimligt. För att bättre framhäva ryggstödets snidade kott-relief, målade jag även det nedsänkta fältet bakom denna svart. Likaså färgade jag in lädersitsen i svart på nytt. Och så har stolen nu sett ut i ett kvartssekel.

I dag står skrivbordsstolen i den lilla studio jag har i ett hus på Rådmansgatan i Stockholm. När jag slår mig ner i stolen kan jag blicka ut mot Adolf Fredriks folkskola, formad av G. A. Nilsson 1907, sannolikt sittande i just denna möbel. Den speciella känsla som jag då omsluts av gör mig djupt ödmjuk över att få vara en del i ett större sammanhang som sträcker sig bortom min egen tid – bakåt, men förhoppningsvis även framåt.

Text: Martin Rörby
Annons:

Makten på gatan

Den här texten börjar på ett kafé i ett av den svenska huvudstadens nybyggda områden

Läs mer ›

Den överdrivna takhöjden får möblemanget att kännas skalenligt åt skogen och jag och mitt kaffe­sörplande sällskap undrar om hyran nu för tiden räknas i kubik. Dessa ”lokaler” i markplan levererar i området vi befinner oss, liksom på ett otal andra nya adresser, en tjänstemix som verkar vara legio i vår samtid.

Utöver mer eller mindre fantasifull kaféverksamhet också mäklarfirma, thairestaurang, sevenelevenalternativ och en på kunder tomt ekande hårsalong med överdrivet mycket ”märkesschampo” till försäljning. Ofta finns även ett gym för de nyinflyttade kropparna i samtidsarkitekturens bostäder. Samtidsarkitekturen ja – där fastnar vi i svaret på den naturliga följdfrågan – hur definierar vi den och vart är den på väg? Trampar vi fortfarande runt i den opersonliga nyfunkisen/nymodernismen, kättrade vid pragmatism och kontextualism? Eller vågar vi drömma om fler yttringar i den expressionistiska strömning som somliga svenska arkitektkontor ibland – och då mycket glädjande – närmar sig? Eller borde vi kanske helhjärtat satsa på en ny folkhemsstil med nytta och sociala dimensioner som absoluta prioritering? Billigt, vackert, omtänksamt och funktionellt – nyttofolkis?!

Vid närmare eftertanke ter sig dock både stil och definition rätt oviktigt i jämförelse med något som bara måste måste upp på agendan – den feministiska stadsplaneringen. En som nyligen fattat galoppen är vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh, demokrati- och bostads­borgar­råd i Stockholm som menar att ”det handlar om att skapa det offentliga rummet så att det är tryggt och välkomnande både för män och kvinnor”. Detta revolutionerande (?!) uttalande kom i samband med att nyheten i den rödgrönrosa huvudstadsbudgeten presenterades – kravet på feministisk stadsplanering i de kommunala bostadsbolagen. Livh nämnde Svenska Bostäders utveckling av Husby centrum som ett gott exempel, med förändringar som får kvinnor att känna sig både välkomna och trygga – ett mycket lyckat pilotprojekt, initierat 2015 av aktivisten Banar Sabet som tröttnat på att området ”dominerades av män, var slitet och otryggt”.

Någon vecka innan Ann-Margarethe Livhs prisade Husby-projekt diskuterades feministisk stadsplanering tillsammans med FN:s mål om en hållbar utveckling under ett panelsamtal på Kulturhuset. Detta i en eminent samtalsserie om framtidsfrågor, arrangerad av tankesmedjan Global utmaning. Diskussionen Urbaniseringen: Är feministisk stadsutveckling den globala lösningen?, med deltagare från bland annat Sida, Habitat III-sekretariatet, Sweco, Fryshuset och Rädda Barnen, kretsade kring den rekordsnabba urbaniseringens konsekvenser, vad som inom dagens globala stadsplanering värderas högst, vilka det gynnar och så vidare. Snabbt framkom att en av stadens mest utsatta grupper är unga tjejer som, bland annat, knappt vågar gå hem ensamma efter mörkrets inbrott.

Manliga normer har länge styrt både stadsbyggnad och trafikplanering och ett av de snabbaste verktygen för en stad som inkluderar och är tillgänglig för alla, är att ha ett feministiskt perspektiv med fokus på just unga tjejers behov. Blir det bra för dem blir det bra för alla. Eller rättare sagt: blir det bra för dem, och för barn, och för personer med funktionsnedsättningar, då blir det optimalt för alla – från början. Sålunda en högst angelägen uppgift för våra stadsplanerare – att lyfta frågan om gatumaktsordningen.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Ljuset som stämningsdödare

Efter en hektisk dag i Göteborg med besök på Bokmässan och besiktning av diverse nya byggnadsprojekt fick jag – till min förvåning – lite tid över innan mitt tåg hem till Stockholm skulle gå.

Läs mer ›

Passade då på att följa den vänliga uppmaningen på en skylt vid ett av de centrala shoppingstråken om att lämna stadens brus och puls för en stund i Gustavi Domkyrka. Denna på samma gång respektingivande som ödmjuka kyrkobyggnad tillkom i sin nuvarande form efter en förödande brand 1802. Först 1815 kunde den nya byggnaden med sitt för kyrkorummet så karaktäristiska flacka tunnvalv invigas, men det dröjde ytterligare tiotalet år innan också tornet stod fullt färdigt. Ansvarig för utformningen var Carl Wilhelm Carlberg, Göteborgs förste stadsarkitekt, tillika brorsson till den mer namnkunnige Johan Eberhard Carlberg, som bland annat hade innehaft just stadsarkitektämbetet i Stockholm i inte mindre än 45 år.

Inför 200-årsjubiléet förra året genomgick domkyrkan en större renovering under ledning av Liljewall arkitekter. Arbetena syftade till att skapa en ljus, varm och välkomnande interiör, tillgänglig för alla – en nog så lovvärd ambition. Att man över tid haft problem med att få ordning på upplevelsen av detta strama, klassicistiska kyrkorum är uppenbart. Äldre avbildningar och fotografier visar att man prövat med alla möjliga och omöjliga belysningsanordningar och armaturer. Och kyrkan såsom den var upplyst invändigt före den senast renoveringen lämnade en del övrigt att önska. Kanske var det just därför man i arbetet inför det stundande jubiléet också engagerade en särskild ljuskonsult, Archidea.

Väl inne i den helt folktomma domkyrkan möts jag av ett överväldigande ljus av den typ man väntar sig i ett uppsnofsat, exklusivt varuhus, men knappast i en lokal av detta slag. Ett kraftigt, jämt ljus ligger på tunnvalvet och såväl läktarfronter som vissa kornischer badar i uppljus. Effekten är förödande och motverkar direkt byggnadens arkitektoniska grammatik. Den nya belysningen slår fullkomligt ihjäl den naturliga, stämningsskapande ljusföringen där skuggor och dagrar fint modellerar fram kyrkorummets plastik. Bisaker upphöjs nu istället till huvudsaker medan väsentligheter reduceras till obetydligheter. Det enda försonande i sammanhanget är de två väldiga, men sprött dimensionerade ringarmaturerna i mässing, som till synes svävar fritt under det flacka valvet. Som formelement i kyrkorummet är dessa geniala!

En gång i tiden fick jag lära mig att belysning är som bäst när den inte märks – alls. Det vill säga den ska varken uppfattas som för svag och otillräcklig eller som för stark och påträngande. Tyvärr tvingas jag konstatera att man på den punkten fullkomligt bommat i Gustavi Domkyrka och att man därmed också saboterat mycket av de kontemplativa upplevelsevärden som många av oss törstar efter just i en miljö av detta slag. Där jag sitter i kyrkbänken kan jag inte låta bli att fundera över var strömbrytaren sitter…

Text: Martin Rörby
Annons:

Ett museum i världsklass?

Tiden går fort och innan vi vet ordet av slår Nationalmuseum upp sina portar igen.

Läs mer ›

Nyrenoverat och stolt. Äntligen, säger säkert fler än vi designintresserade eftersom längtan efter nationalarenan för konst och design är stor. Trots filialen på Kulturhuset – det är ju mixen, helheten, runtströvandet i huset på Blasieholmen som är så njutbart. Hur lyder visionerna utöver ambitionen om ett museum i världsklass? Vad har vi att se fram emot och vad har överintendenten Berndt Arell åstadkommit sedan han började i januari 2012? Jag börjar söka honom för en intervju om hans resa med museet, den som ska ta oss in i framtiden. Parallellt researchar jag och det är då det händer. En kommentar i dagstidningen Dagens Juridik från den 30 juli 2015. “Har inte Nationalmuseum varit inblandade i lite väl många konstigheter de senaste åren? Kan det vara så att ledarskapet inte har alla tavlorna på väggen?”

Hm, för varje sten jag sedan lyfter djupnar orosvecken i min panna och jag inser behovet av att betänka Arells ledarskap. Inte minst i skenet av totalhaveriet med Röhsska i Göteborg, men också eftersom hans förordnande löper ut om ett år, sista december 2017. En diskussion om eventuell förlängning inleds enligt Kulturdepartementets praxis ungefär ett halvår innan anställningstiden går ut, får jag reda på när jag kollar.

Efter en tids kontaktsökande får jag en intervjutid med Arell och mailar frågorna i förväg enligt önskemål. De handlar om ovanstående ”reseberättelse” och målsättningar men också om sådant som dykt upp i researchen. Statusen på förundersökningen om mutmisstankarna i den så kallade BMW-härvan från 2015. Varifrån de 16,5 miljoner kronorna ska tas, som Nationalmuseum nyss dömts av Hovrätten att betala den uppsagda restauratören (som tidigare redan fått 6,1 miljoner). Huruvida uppgiften stämmer att museet glömt budgetera för minskad fri-entré-ersättning i och med att lokalerna på Fredsgatan sades upp i september. Och så följdfrågor på det.

Intervjun ska ske klockan 8.30 fredagen den andra december. På torsdagseftermiddagen ringer jag till stabschefen för att få lite mer detaljkött på benen innan pratstunden med herr överintendent. På kvällen ringer dock Arell och ställer in. Anledningen är att han ska på ett möte med kungen. Jag har artig förståelse för att min ringa person får vänta och ber om en ny tid asap eftersom min deadline är tajt. Arell ber mig kontakta sin sekreterare igen och tror att ”måndag morgon går bra”. När vi lagt på inser jag att mötet med kungen är jättekonstigt – vaddå, blixtinkallad eller? Jag kontaktar hans sekreterare för att dubbelkolla att jag uppfattat situationen korrekt och boka ny intervjutid. Inget svar. Så jag kollar med hovet som meddelar att kungen inte alls träffar Arell utan är på Fryshuset hela fredagen. På ett seminarium ”om ungdomarnas situation igår, idag, och i vår närmaste framtid”.

Jag ringer olika personer på museet. Ingen svarar. Jag mailar. Ingen svarar. Jag tänker på hur SvD-journalisten som skrev om mutanklagelserna aldrig fick muntlig kontakt, bara en kort, skriftlig kommentar om att museet välkomnade en förundersökning eftersom ”det är viktigt att vi som myndighet är transparenta”. Jo jag tackar! För att ändå testa denna transparens tänker jag att om intervjun med Berndt Arell någonsin äger rum ska jag be honom kommentera några av de ord och omdömen som surrar runt hans person: osynlighet på jobbet, förtalsanklagelse, reseräkningsproblematik, vänrekrytering och avsaknad av moralisk kompass. Ytterligare en följdfråga ska handla om något som långt fler än jag själv reagerade på som ett rätt graverande beteendet för en person i Berndt Arells ställning; de många facebook-bilderna under tiden innan den stora (och fantastiska) smyckesatsningen som gjordes i Stockholm förra våren – Smyckekonst 2016. På dessa bilder tedde han sig mer eller mindre kidnappad av vännen, smyckesamlaren och inspiratören till satsningen – Inger Wästberg. Arell sågs på ett flertal olika ateljébesök, likt en storögd chihuahua läras upp av sin matte, förlåt, mentor, om vem som gills på den svenska smyckescenen. En specifik fråga i sammanhanget är hur de inköp som gjordes både under och efter besöken de facto gick till, av Arell ensam eller tillsammans med specialistkompetens från museet?

Ju fler kontaktförsök jag gör desto mer inser jag att museets taktik handlar om att göra sig oanträffbara på alla flanker. Fegt, oprofessionellt och synnerligen icketransparent. Det enda positiva som i stunden kommer ur denna krönika är att jag från Riksenheten mot korruption får reda på att förundersökningen nyss är nedlagd. Efter en rad vittnesförhör i polisutredningen har alla misstankar om mutbrott mot BMW avförts – det enda åklagaren var satt att utreda. Vad Berndt Arells kolleger och chefer tyckte om att bilen utnyttjades på annat sätt än vad avtalet föreskrev, det vill säga av honom privat, lär jag aldrig få reda på. För att travestera August Blanche – det ska fan vara grävande journalist i designbranschen.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Omslag Adrian Gaut

Hans hemsida är uppdelad efter tre kategorier: maskiner, interiörer och arkitektur.

Läs mer ›

Tre skilda områden, och ändå är resultatet tydligt Adrian Gaut. Han zoomar ofta in en detalj och låter de geometriska linjerna agera handlingsbärare. Möjligen har det med hans bakgrund som konstnär att göra. För det var till konstnär han utbildade sig. Sedan lade han penslarna och paletterna på hyllan – för att i stället satsa på en karriär som fotograf hemma i New York. 

omslag-1

– Jag hade en känsla av att det var så ensamt att vara konstnär. Det kanske är lite motsägelse­fullt, men samtidigt som jag var konstnär tillbringade jag mycket tid i mörkrummet och lärde mig att älska det hantverket. Just på den punkten är fotografi också rätt ensamt, men i övrigt insåg jag att det både socialt och ekonomiskt var bättre att satsa på en karriär inom fotografi. Min kreativa process har fortfarande en del med mina konstnärsstudier att göra, fast jag har aldrig blickat tillbaka och tänkt: jag borde ha blivit konstnär, säger Adrian Gaut. 

Skärmavbild-2016-09-08-kl.-14.59

Hur syns dina år som konststuderande 
i dina foton?
– Som konstnär intresserade jag mig primärt för form och komposition. Den känslighet och det sinne för detta som jag utvecklade under mina studieår har jag stor nytta av som fotograf. Mitt intresse för form har aldrig upphört. När jag fotograferar letar jag alltid efter intressanta sätt att beskära och lyfta fram detaljer som fungerar på egen hand utan en helhet. Det gäller i allra högsta grad mina arkitekturfoton. På ett sätt så antar jag att jag hela tiden strävar efter att ta rätt abstrakta bilder som relaterar till arkitektur mer som ett fenomen, snarare än att jag vill återge en viss byggnad. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.29

Arkitektur är grunden i det han gör. Men som sagt så handlar det också om maskiner (bilar, flygplan, rymdskepp) och interiörer. Han har arbetat för uppdragsgivare som Cadillac, Sony, Starbucks, The New York Times, Wallpaper, Vanity Fair – och nu RUM.
Han växte upp i Portland, Oregon, på USA:s västkust men drogs som många andra till den kreativa storstaden New York. Men naturen har han inte helt lämnat bakom sig, vilket är tydligt på de bilder som är med i detta nummer av Rum. 

omslag-2

– Naturfotografering tycker jag är svårt. Det finns färre möjligheter för mig att hitta ett utsnitt av verkligheten för att bygga en abstrakt komposition. Snarare handlar det om att hitta unika, vackra motiv som kan knådas till lite, så att de fungerar inom ramen för min estetik. Naturfoto är också mycket mer beroende av ljus och väder än arkitekturfoto. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.30

Är det en av anledningarna till att du tycker så mycket om att fotografera arkitektur?
– Ja, för mig handlar arkitekturfoton om att hitta den perfekta balansen mellan att ”skapa” ett foto och att ”ta” ett foto. Som fotograf kan jag alltid skapa något eget utifrån grundmaterialet – och detta är något som är fjärmat från själva byggnaden i sig. Jag beskär och ändrar vinklar. Det är här jag känner mig som mest hemma som fotograf. 

Skärmavbild-2016-12-16-kl.-11.31

Du pratade tidigare om geometri. När jag betraktar dina bilder tycker jag att det är ett avgörande stildrag, håller du med?

– Absolut, det är helt sant. Geometriska former har alltid tilltalat mig enormt mycket. Jag har en förkärlek för den perfekta formen och mina bildkompositioner är ofta ett försök att skapa ordning. Att utgå från arkitektur som motiv ger mig stora möjligheter att komma så nära det där perfekta som möjligt.

Text: Mats Almegård
Annonser:
Annonser