Från skam till glam

Tysklands gamla bunkrar förvandlas. De tomma relikerna från en skamfylld historia blir bostäder, kontor och utställningslokaler. Men inte utan viss möda.

Läs mer ›

Under andra världskriget byggdes 10 000 luftskyddsbunkrar i Tyskland. Syftet var att skapa skyddsrum åt den tyska befolkningen. Det fanns planer på att efter krigets slut klä bunkrarna i svart marmor och låta dem stå kvar, som monument över segern.

Men allt gick ju inte som planerat. Efter krigsslutet stod bunkrarna i stället kvar som grå reliker och en skamlig påminnelse. Trots sin väldiga storlek hamnade de alltmer i skymundan i tyska stadskärnor, och med tiden blev de mindre kontroversiella. Föga förvånande har de visat sig vara svåra att demontera, och detta i kombination med stigande markpriser och förtätningar har bunkrarna åter blivit intressanta. De ligger ofta centralt och kan ges spännande arkitekturlösningar.

Idag förvandlas de till något nytt – trots en hög prislapp. Krav och regler från myndigheter begränsar vad som kan förverkligas och kostnaderna ökar i takt med betongväggarnas tjocklek, som ofta mäter tre meter.

Haus des Meeres – akvarium i Wien
Även i sitt hemland Österrike lät Adolf Hitler bygga bunkrar. En av dessa står i Esterhazyparken i Wien och hyser i dag helt andra invånare än vad som ursprungligen var tänkt. I detta älskade akvarium kan man nämligen se både hajar och havssköldpaddor. Omvandlingen till akvarium påbörjades så tidigt som 1956 inför den första havsvattenutställningen i Österrike.

HdM-Ausblick---Hans-Köppen

Euroboden Hochbunker – spatiöst boende i München
På Ungererstraße i München ligger en bunker som stod färdig år 1943. I denna byggnad – med två meter tjocka väggar och tak kunde cirka 700 personer ta skydd samtidigt. Efter kriget har ägarna växlat. År 2010 K-märktes byggnaden. Under 2012 och 2013 gjordes bunkern om till fyra lyxiga lägenheter och en utställningslokal. Arbetet var starkt reglerat med tanke på bygg­nadens historia. Det nya utseendet ritades av Raumstation Architekten i Starnberg.

Wohneinheit_4

Sammlung Boros – konstsamlarhem och galleri mitt i Berlin
Prisbelönt och uppmärksammat. Konstsamlarna Christian och Karen Boros bor i en centralt belägen bunker i Berlin Mitte – där de också ställer ut delar av sin samling av samtida konst för intresserade besökare. Byrån Realarchitektur som drivs av svenska Petra Petersson fick i uppdrag att rita om denna bunker så att den skulle motsvara konceptet leva med konst. Ombyggnationen stod klar 2008 och belönades samma år med tyska arkitekturpriset Architekturpreis Beton.

Bunker Cerith_Wyn_Evans_01

Mielke + Freudenberg – stora och små lägenheter i bunker
Bremen, Hamburg och Hannover är några av de städer där arkitektbyrån Mielke + Freudenberg skapat spännande lägenheter i gamla bunkrar. Själva kallar de sig bunkerexperter och säger att de motiveras av faktumet att de får bygga om krigsbyggnader till fredliga hus där invånarna ska trivas.

Bö22-2 P1010526

Hegger Hegger Schleiff – energibunker i Hamburg
Fram till 2006 stod den 42 meter höga bunkern på Neuhöfer Straße i Hamburg tom. Då förvand­lade arkitektbyrån Hegger Hegger Schleiff och entreprenören IBA Hamburg denna massiva betongbyggnad till en energibunker som vid full kapacitet värmer upp cirka 3 000 hushåll i närområdet. Den gör det genom att kombinera olika tekniker: spillvärme från en närbelägen industri, biogas och ett solcellssystem på taket. Inne i bunkern finns också en vattenreservoar som rymmer två miljoner liter vatten.

1309070827_0879[Originale]

Text: Mats Almegård
Annons:

Frida + Diego = Sant

Berörande bilder signerade en global konstikon.

Läs mer ›

Att Frida Kahlo med det senaste årets utställningar, i bland annat S:t Petersburg, Seoul, Tokyo, New York, Rio, Phoenix och Mexiko, har ännu en renässans, har gått få förbi. I Sydney har Frida Kahlo and Diego Rivera from the Jacques and Natasha Gelman Collection på Art Gallery of New South Wales efter allmän begäran förlängts till 23 oktober. På hemsidan uppmanas man att boka biljetter online för att undvika besvikelser, vilket känns överdrivet. På plats är jag dock tacksam över att jag hamnar i gräddfil och slipper köa i timmar, först för att få köpa en biljett, och sedan för att få komma förbi vakten med klickräknare som släpper in 100 besökare åt gången.

Utställningen som innehåller 33 konstverk och 50 fotografier beskrivs som en konstnärlig dialog, men Diego Riveras verk står en smula i skuggan av den autodidakta Frida Kahlos ikoniska verk. Att fokus läggs på selfie-pionjären Frida Kahlo känns helt rätt, eftersom flera av verken med det hopväxta ögonbrynet och den oplockade mustaschen har trängt in i ett slags global bildkanon. Däribland Self-portrait with necklace (1933), Self-portrait with monkeys (1943), och Diego on my mind (Self-portrait as Tehuana) (1943). I jämförelse bleknar Rivera, som när det begav sig ansågs vara den större stjärnan. Kanske för att han här endast är representerad av sina kanvasmålningar; jag saknar hans gigantiska, politiska väggmålningar.

Jag berörs djupt av närheten, det nakna, smärtan. Den genomträngande blicken och de allegoriska bakgrunderna rymmer parets liv; en vansinnigt passionerad kärleksopera om ett förhållande som mot alla odds överlevde i decennier, ett förhållande som Fridas föräldrar beskrev som en union mellan en duva och en elefant. Bilderna innehåller också depression, saknad, och naturligtvis smärtan efter 1925 års kollision mellan buss och spårvagn där Frida bröt ryggen, bäckenbenet, nyckelbenet, flera revben och fick livmodern genomborrad. Ständigt lika närvarande som det personliga är det globala: religionen, mystiken, politiken, orättvisorna. Jag stör mig dock på att utställningen innehåller fler fotografier än målningar. I stället för att låta konsten tala läggs fokus på en voyeuristisk inblick i mega-celebriteterna Frida Kahlo och Diego Rivera, konstvärldens Beyoncé och Jay Z, som efter mängder av utomäktenskapliga affärer gifte sig för andra gången 1940. Det känns också talande för vår tid att det är framför fotografierna som folk trängs mest.

Den bild som stannar längst med mig är den otroligt smärtsamma The Miscarriage (1932) där Frida efter ett missfall gråter, navelsträngen till ett manligt foster är virad kring hennes ben, droppande blod från hennes sköte ger näring åt nya växter i en evig cykel. Som Diego Rivera, av Frida kallad ”den andra olyckan i mitt liv”, uttryckte det: ”Frida är det enda exemplet i konsthistorien på någon som sliter upp sitt hjärta och sitt bröst för att visa den biologiska sanningen om vad hon känner i dem.”

Text: Anders Modig
Annons:

Semesterspaning

Fransk arkitektur som minner om en svunnen tid.

Läs mer ›

Sedan många år tillbringar min familj gärna ledig tid i Cavalière vid Medelhavskusten i södra Frankrike. Till skillnad från större delen av den i dag helt turistifierade Rivieran är det lilla samhällets ursprung som enkel fiskeby alltjämt skönjbart, även om det numera finns både hotell, restauranger, barer och en och annan hipp klubb. Det som helt dominerar upplevelsen av Cavalière är ändå det storslagna landskapet med branta, skogbevuxna bergssidor som famnar en azurblå bukt. Den arkitekturintresserade kan, förutom en charmig före detta järnvägsstation, hitta några strandvillor tillkomna vid förra sekelskiftet. En av dem, Les Stoechades, utmärker sig särskilt med sin för tiden fria och moderna hållning. Den uppfördes 1900 kallt och ritades av den i dag så gott som bortglömde arkitekten C. Cravio, som hade sin bas i Marseille.

Kanske var det just den betagande naturen som lockade när arkitekterna Erich Mendelsohn och Hendrik Wijdeveld tillsammans med målaren Amédée Ozenfant 1932 bestämde sig för att förlägga den akademi för konstarternas samverkan, öppen för studenter från hela Europa, de avsåg att starta till just Cavalière. Idén att hitta en plats någonstans vid Côte d’Azur hade kommit från Ozenfant som hade sina rötter där. En viktig inspirationskälla var Bauhaus disciplin­överskridande utbildningsprogram i Dessau. Vid akademien i Cavalière skulle undervisning förmedlas i måleri, skulptur, grafisk form, teater, musik, inredningsdesign och – förstås – arkitektur. Bland de tilltänkta lärarna fanns typografen Eric Gill, kompositören Paul Hindemith, arkitekten/formgivaren Serge Chermayeff, liksom de tre initiativtagarna själva.

Satsningen gick under det storstilade namnet Académie Européenne Méditerranée och var tänkt som ett internat där man studerade och arbetade gemensamt, men även umgicks tillsammans under ledig tid. Projektet stöddes av ett antal namnkunniga, internationellt ryktbara personer: arkitekterna Hendrik Petrus Berlage, Auguste Perret och Frank Lloyd Wright, poeten/filosofen Paul Valéry, regissören Max Reinhardt, kompositören Igor Stravinskij och universal­geniet Albert Einstein. Innan man på allvar kom i gång, såg sig dock Erich Mendelsohn tvungen att, mot bakgrund av den politiska utvecklingen i Centraleuropa, söka sig till England, vilket också blev början till slutet för akademien.

På hösten 1933 slog sig dock Hendrik Wijde­veld tillsammans med sin familj och en liten grupp studenter ner i Cavalière, där de under blygsamma former och i enkla, provisoriska lokaler inledde akademiens arbete. För det mark­område i sluttningen ovanför det egentliga samhället man förvärvat ritade Wijdeveld på en framtida anläggning med undervisningssalar, ateljéer, verkstäder, gemensamhetslokaler och bostäder, liksom en park och ytor för utomhussport. En våldsam skogsbrand i juli det följande året, strax innan byggstarten, fördärvade dock de fysiska förutsättningarna och satte därmed stopp för en fortsättning. Som en konsekvens av detta rann akademiprojektet som sådant också ut i sanden.

Inget på plats minner i dag om dessa visionära planer. Men en nyss uppförd, lika avancerad som raffinerad strandvilla i rå betong, glas och trä, Maison Le Cap, ritad av den unge Parisarkitekten Pascal Grasso, har nu efter drygt 80 år åter satt fokus på Cavalière som en plats för arkitektonisk och konstnärlig framåtanda. Kanske kan det bli en nystart?

Text: Martin Rörby
Annons:

Jan Vranovský – en parallell värld

Jan Vranovský studerar Architecture and Urban Design i Tokyo. Fritiden ägnas åt fotografering.

Läs mer ›

Månadens omslagsfotograf kommer från Prag. Efter arkitekturstudier hemma i Tjeckien studerade Jan Vranovský först japanska och bestämde sig sedan för att åka till sina drömmars stad: Tokyo. Där bor och studerar han för tillfället Architecture and Urban Design. På fritiden ägnar sig han åt fotografering. Och som den Japanälskare han är handlar det mest om att fotografera byggnader och arkitektur som är 
japanska. På sin fotoblogg Parallel World visar han upp sin kärlek till landet i öster, eller åtminstone till byggnaderna i Japan.

export_print-7266
– Det är tanken med namnet Parallel World: först att Japan känns som en parallell värld, 
även efter att jag bott här i två år nu. Men också att jag bara fokuserar på en detalj i Japan, arkitekturen och byggnaderna. Det gör att det blir en parallell värld på min blogg, säger Jan Vranovský.

export_print-1186

Egentligen är det inte själva fotograferandet som är viktigast för bloggen berättar Jan. 
 Även om han älskar fotografering så är det snarare verksamheten som föregår bilderna som är intressant: att vandra i timmar genom städer och byar i Japan (och ibland på andra platser i Sydostasien) och upptäcka vad de erbjuder på de mindre upp­trampade vägarna.
– Jag är helt övertygad om att man måste uppleva arkitektur för att bli en bra arkitekt. Och då menar jag att man behöver se helheten: hur byggnaderna är uppförda, hur de är placerade i den urbana miljön och hur de samspelar med varandra. Från början var jag intresserad av att rita enskilda hus, men i takt med att jag vandrat runt med min kamera har jag faktiskt börjat intressera mig mer och mer för stadsplanering. Jag är nu mer intresserad av att skapa ett kollektivt utseende.

export_print-6264

Vad är det som gör just Japan, och kanske mest Tokyo, så högintressant för dig som arkitekt och fotograf?
– Jag tycker att stadsmiljöerna i Europa är döda i jämförelse. Tokyo växer, ändras och är både kaotisk, organisk och alltid överraskande. Arkitekturen känns mer mänsklig här. I Europa handlar det så ofta om att skapa arkitektoniska monument och bygga iögonfallande. Här handlar det om en stad som växer och utökas – men 
för människorna. Det är intressant som foto­grafiskt motiv.

export_print-4436

Stämmer det att du började fotografera först när du kom till Tokyo?
– Det är korrekt. Jag ser inte mig själv som fotograf. Kameran är ett fantastiskt verktyg för att fånga saker som intresserar. Men det handlar alltid om arkitektur eller grafisk design. Jag är en arkitekt och formgivare som råkar ha en kamera i handen.

export_print-5011

Vad är den största utmaningen i att fotografera byggnader?
– För mig handlar svårigheterna enbart om att hitta rätt byggnad. Jag brukar promenera i timmar innan jag hittar något som fångar mitt intresse och där jag ser att det kan bli ett bra fotografi. Jag letar efter återkommande mönster som tillsammans bildar intressanta upprepningar.

export_print-5113

Jan Vranovský är inte primärt intresserad av stadens centrum. För honom är det snarare gränslandet mellan olika områden som är 
intressant. Mellan förort och centrum, mellan industrier och bostadsområden och runt järnvägs­stationer där spår och elledningar skapar ett slags ingenmansland.
– På samma sätt intresserar mig baksidorna på de hus jag fotograferar mer än framsidan. Baksidan avslöjar en byggnad och dess funktionalitet. Fronten är mer en mask som putsats och ansats så att den ska se vacker ut. Det intresserar mig inte.

Text: Mats Almegård
Annons:

Den långsamma revolutionen

Klimatsmart boende som öppnar för diskussion.

Läs mer ›

Bilen har blivit en självklarhet i våra städer, de många fördelarna – som att den förlänger den privata sfären till och från arbetsplatsen, ger status och självförtroende, ofta tar förare och passagerare snabbt mellan två punkter och håller i gång en fordons- och oljeindustri – betraktas som viktigare än att den är dyr att köra, kan ha socialt segregerande effekt, ofta tvingar förare och passagerare att tillbringa extra lång tid i bilköer, innebär svåra skador vid olyckor, tvingar fram stadsbyggnadslösningar som inte är till fördel för billösa invånare, och förstås skapar kända klimatförsämrande effekter. I alla fall om vi med öppna ögon ser på hur långt vi hittills kommit med problemen.

Det görs verkligen försök att integrera privatbilismen i strävan att minska skadorna på miljön, forskning av allt ifrån bränsle med mindre fot­avtryck till uthärdlig urban fysisk miljö stöttas av industri, forskning och politiker. Ändå är ambivalensen hos den breda massan tydlig, kanske delvis för att bilen nu har en så pass lång historia att den ses som en självklar, rent av nostalgisk del i kultur och infrastruktur.

ZED (Zero fossil Energy Development)-factory är en brittisk arkitektfirma som kan tyckas omfatta denna ambivalens. De projekterar sedan 1989 klimatsmarta lösningar integrerade i samtiden. Som de uttrycker det: ”Ändlösa listor på miljökrav löser inte verkliga vardagsbekymmer.” Verksamheten, som man kallar ZEDlife, omfattar utveckling på en rad områden, från ”alternativ” energi, matproduktion, återvinning, transportlinjer, effektiva (och snygga) elcyklar och service till arkitektur.

I år presenterades ZEDPod, en typ av ”pop up-village” som byggs ovanför parkeringsplats­områden i staden – det är här känslan av ambivalens kommer in. Med sin låga (”zero-carbon”) klimatpåverkan antyds byggnaden kompensera det som för många just parkeringsplatsen symboliserar, bland det mest estetiskt onda man kan föreställa sig – men omöjliga att undvika. I ett land med över 64 miljoner invånare (eller en värld med över 7 miljarder) finns det många parkerings­platser.

Solpaneler och genomtänkta byggmaterial som samtidigt är billiga är en del av konceptet. Firmans grundare och chef Bill Dunster själv ger ett sympatiskt och i kontexten seriöst intryck då han på reklamfilmen framträder med uppkavlade skjortärmar framför sin uppförda prototyp. Huru­vida parkeringsbehovet kvarstår eller bilplatserna så småningom blir små lummiga trädgårdar eller fiskdammar återstår för kommande generationer att upptäcka.

Det krävs många olika bitar i ett pussel, ZED-life påstår sig inte ha svaret på framtiden, men tar en sympatiskt uppkavlad plats i diskussionen.

Text: Josephine Askegård
Annons:

Bermudisk cocktail

Mies van der Rohe på Bermuda? Nästan.

Läs mer ›

Bacardi hade ett långvarigt samarbete med modernist­ikonen, vilket ledde till tämligen dekorativa byggnader i New York och Mexiko. Men på en middag 1957 förklarade bossen Jose ”Pepin” Bosch att han lagom till företagets 100-årsjubileum ville ha ett nytt högkvarter i Santiago de Cuba. ”Utan avskiljningar där alla – både chefer och anställda kan se varandra.” Någonstans kring desserten plockade Mies upp en servett och började skissa, varefter han jobbade vidare med konceptet i två år.

Ett par år innan 100-årsjubileet för företaget, som grundades 1862, kom dock effekterna av en revolution emellan – vilket ledde till en om­lokalisering där huvudkontoret 1965 landade i Hamilton, huvudstad på skatteparadiset Bermuda.

1968 var man redo för ett arkitektoniskt statement, men Mies hälsa sviktade. Pepin Bosch kunde dock inte släppa tanken på en Mies-inspirerad byggnad. Säkerligen spelade det också in att Neue Nationalgalerie i Berlin – baserat på ritningarna gjorda för de ouppförda Bacardi-­kontoret i Santiago – just öppnat. Arkitekt­uppdraget gick i stället till Ricardo A. Eguilior, och i maj 1972, knappt tre år efter Mies död, stod Bacardikontoret färdigt.

Byggnaden är Eguiliors cocktail mixad av den orealiserade byggnaden i Santiago de Cuba och Nationalgalleriet i Berlin. Ibland hävdas det att Bacardi sitter i en Mies van der Rohe-byggnad, men pressreleasen från 26 maj 1972 är väldigt tydlig: Ricaro A. Eguillor är arkitekt – med den pensionerade Pepin Boschs översyn. Faktum är att Mies inte nämns med ett enda ord i press­releasen, däremot sägs Pepin Bosch stå för designens ”inspiration och stöd.”

Resultatet? En rektangulär glasbox som mäter 49 x 35 meter – som vid en första anblick har väldigt mycket gemensamt med National­galleriet. Den stora skillnaden är att pelarna och det flytande taket i Hamilton är vita – vilket de också var i Mies originalmodeller som finns i MoMA New Yorks arkiv. I samma arkiv finns också ett foto på nämnda servett.

Fasadens 200 glaspaneler hänger likt en gardin från bjälkarna, som spänner nästan 24 meter mellan pelarna. Viktigt är också att 1,3 centi­meter tjocka glasväggarna kan flexa i de återkommande orkanerna som drar över ön. Eftersom stora glasytor i ett tropiskt klimat kräver både behandling och ett rejält AC-system för att inte bli ett outhärdligt växthus omöjliggörs tyvärr transparens på samma nivå som i Berlin. Kontors­ytorna bakom receptionen kännetecknas dock av ursprungstankens transparens med bronstonade glasväggar mellan kontoren, vars takhöjd är dryga sex meter. Kontorets mitt kröns av en ljusinstallation i taket som visar stjärnhimlen ovanför Santiago de Cuba.

Bacardi är i dag världens största privatägda spritföretag, och tillväxten krävde i slutet av 1990-talet en 1 290 kvadratmeter stor utbyggnad som placerades under originalets golv för att inte störa originalarkitekturen. Denna tillbyggnad ledde också till en community-målad vägg som tack och lov inte syns från entrén: att bjuda in glada amatörer, inklusive barn och politiker, för att göra en färgglad och happy dekoration till en kultur­skyddad modernistbyggnad känns lika logiskt som att be en pungbunden rasande tjur dekorera en porslinsaffär.

I Bermudas arkitektoniska palett, som till absolut majoritet kännetecknas av gröna, gula röda och rosa pasteller, känns till syvende og sidst denna modernistbyggnad som en främmande fågel, och en välkommen sådan. Glas- och stål­mästaren själv, minimalistkungen av International style, skulle troligen levererat en något skarpare byggnad. Men Mies ler säkert när han tittar ner från sin himmel och höjer en skål.

Text: Anders Modig
Annons:

Arkitektur som tidens väv

Många av de senaste årens infekterade byggbråk har haft sin upprinnelse i projekt som tagit alltför lättvindigt på de kvaliteter och den utvecklingspotential som funnits i de befintliga miljöerna.

Läs mer ›

De som drivit exploateringsplanerna har inte gjort sin ”hemläxa” med den eftertänksamhet och respekt som krävs. Men lika stor skuld till de uppkomna situationerna har många gånger bevarandeivrarna, som inte velat se att smarta och skickligt genomförda förändringar – som också kan innebära rivningar – i slutänden kanske är just det som en plats behöver för att det som är de bärande värdena inte bara ska komma till sin rätt utan också kunna generera nya värden, såväl i stunden som inför framtiden.

Det är just ett sådant mer ödmjukt och modellerat förhållningssätt som på en del håll i Europa anlades som alternativ till modernismens stor­skaliga och inte sällan historielösa rationalism redan efter andra världskriget. Förutom ett ofattbart mänskligt lidande – som våra nutida generationer möjligen kan ana vidden av i blicken på dagens flyktingar – så innebar krigsåren också en urskillningslös, bitvis systematisk och traumatiserande skövling av den byggda miljön.

Två exempel som kan hänföras direkt till den rådande situationen decennierna efter andra världskriget och är Kaiser Wilhelm Gedächtnis­kirche i Berlin och St Michael’s Cathedral i Coventry. Utgångspunkten för tillkomsten av de båda i den form de nu har var utbombade skal, i Tyskland en nygotisk skapelse från 1890-talet, i England en medel­tida gotisk kyrka, senare uppgraderad till katedral.

Ansvarig för transformationen i Berlin var arki­tekten Egon Eiermann. Trots det ringa intresset under 1950- och 1960-talen för det sena 1800-talets stilarkitektur, och trots den gamla kyrkans grava skador, bestämde sig Eiermann för att låta det väldiga vestibulpartiet med resterna av ett krönande torn stå kvar som grund för sitt projekt. I stället för att återbruka den bevarade delen som gudstjänstlokal, valde han dock att lägga en ny, strikt volym i rå betong helt genombruten av små kvadratiska, blåfärgade glasblock västerut. Denna fick sällskap av ett nytt klocktorn i samma anda öster om den bombskadade delen, som i allt väsent­ligt behölls som en ruin. I Coventry arbetade Basil Spence med en liknande lösning. Han lämnade det gamla kyrkorummet i stort sett orört som en slags öppen friluftskyrka mot att han i vinkel mot denna tillförde en formmässigt nyskapande, fullstor katedral, vilken med röd sandsten och glas i olika former som dominerande fasadmaterial ändå anknöt till sin föregångare.

Så formades två i dag omistliga milstolpar i den tidsöverskridande väv som arkitekturen i bästa fall kan bidra till att skapa. En tredje milstolpe från samma tid, om än av betydligt blygsammare skala och inte sprungen ur krigets härjningar, är den utställningslokal Carlo Scarpa skapade för Olivetti i en av butiksarkaderna kring Markusplatsen i Venedig. Utformad med samma känslighet som den finaste möbel och tveklöst också den ett barn av sin tid, har lokalen sam­tidigt något tidlöst över sig, inte minst iakttag­bart i de numera ganska slitna, men samtidigt vackert åldrade fasaderna. Här finns något att lära om arkitektoniskt mod inför framtiden!

Text: Martin Rörby
Annons:

Kunglig konst över alla gränser

Den 14 mars 1992 utropade konstnärerna Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff sin egen stat: The Kingdoms of Elgaland–Vargaland.

Läs mer ›

Samtidigt gjorde de anspråk på den geografisk yta som utgörs av gränserna mellan alla världens länder, inklusive sjögränser upp till en bredd av tio nautiska mil. Dessutom gjorde kungarikena anspråk på följande ”terri­torier”: det hypnagoga tillståndet, det eskapistiska området och det virtuella rummet. Särskilt det sistnämnda torde ha utökat KREV:s yta betänkligt under senare år. Senare har ytterligare anspråk lagts till: de dödas territorium med ön San Michele utanför Venedig som referenspunkt, språkgränser och så vidare. Konstnärerna kallar sig själva kungar och tillsammans med sina medborgare har de upprättat en rad ambassader runt om i världen. Det går att ansöka om medborgarskap på http://www.elgaland-vargaland.org

Språkliga gränser, gränsen mellan sömn och vakenhet och mellan liv och död utforskas – men främst de geografiska gränserna i världen. Genom humor, satir och med ett lagom mått galenskap visar Elggren och Hausswolff hur märkligt och godtyckligt det nationella projektet är och udden riktas naturligtvis också mot monarkin som statsskick. Denna pågående konsthappening sätter också fingret på vad gränser är, hur vi har skapat dem och varför. Rum fick audiens hos Konung Carl Michael I som besvarade några frågor.

1. Ny stat

KREVutropande#2

Vad krävs det för att skapa en ny stat? 

– Det finns inga regler eller lagar. För att bli medlem i FN krävs: 1. Territorium. 2. Medborgare. 3. En författning som inte strider mot mänskliga rättigheter.

2. Gemensam bostad

Sid-9

I The KREV Jürgenson Starhouse i den thailändska djungeln får alla medborgare bo. Formen på byggnaden motsvarar det hierarkiska diagram som ni skapat över staten KREV. Hur uttolkar ni denna form?
– Formen visar på alltings hopkoppling enligt den gamla sanningen att allt hör ihop.

3. Territorium

 krev003-Correction 

Respekteras ert territorium?
– Tja, ett problem är att de flesta inte vet om att de befinner sig i och passerar Elgaland–Vargaland. Vi skickade nyligen ut fakturor till alla andra länder där vi kräver retroaktiv tull (pengarna ska skickas till FN:s flyktinghjälp).

4. Bebyggd gräns

elga-vargarike_A4

I förslaget till regeringsbyggnad ser det ut som att denna ska kunna gå att bygga på ert eget territorium, det vill säga på en smal gränsyta. Är det tanken?
– Förslaget är endast ett förslag som bygger på att vi befolkar vårt fysiska territorium, men det är ju inte säkert att det är en så bra idé ... Om det skulle finnas en regering så vore det bäst om den var rörlig och inte stillasittande.

5. Representation

KREVBerlin#3

KREV har 38 ambassader och konsultat runt om i världen. Hur är samarbetet med andra nationers ambassader?
– Inget samarbete alls – förutom att deras representanter dyker upp när vi bjuder på snittar och mousserande vin ...

Foto: Samtliga foton ur boken The Kingdoms of Elgaland-Vargaland

Text: Mats Almegård
Annons:

Öppet hus – eller att kratta ett fiskbensmönster i en hästbox

En person som står mig väldigt nära, faktum är att vi är symbionter (en organism i nära förhållande med någon sorts effekt, positiv eller negativ för en eller båda parter), samma kött och blod eller i alla fall likadant, jag menar denna där är ju inte jag och jag är ju mig själv, men så nära man kan komma …

Läs mer ›

Okej, det är min syster. Hon reser ständigt världen över. Hon skiftar obehindrat mellan flera europeiska språk och har arbetat i de flesta världsdelar. Vi är med andra ord också väldigt olika. Trots att vi är samma. Nästan. Hon är även pedant. Det är jag också – men mer selektiv. Jag kunde skicka med henne ett kompendium med instruktioner när hon, som inbiten stalltjej, någon gång skulle förbarma sig över min häst. Där fanns detaljerat manus om hur hon skulle utföra alla sysslor, ner till sista hovkratsningen och kratttekniken med fiskbensmönster. Det skulle ju vara snyggt i boxen!

Min syster är med säkerhet den dansare i världen som lagt flest timmar på sina fibrer, muskelfibrer, för att hålla dem i samma skick som mina spån i boxen. Hon har outtröttligen spenderat all vaken tid i spegelklädda repetitionssalar på stora balettskolor, kyffiga studior i forna östblocket, och på välbärgade landsortsteatrar i Europa, om hon inte varit på ... typ Kuba. Jag minns en gång i London när hon dansade med DV8, det coolaste danskompaniet genom tiderna. Hon bodde i en sliten lägenhet en trappa ner i ett typiskt viktorianskt hus mitt i stan. Hon gick ett par kvarter till tunnelbanan, trixade lite i de underjordiska gångarna, bytte tåg och så kom hon ovan jord i närheten av dansstudion. Samma visa varje dag. Tills jag kom och hälsade på. Med promenadskorna på. Här skulle tubåkning undvikas och jag promenerade kvickt de få kvarteren mellan syrrans hus och studio. Detta var en total nyhet för henne! Att hon bodde granne med sin egen studio! Hon började lyfta blicken även till och från klasserna och upptäckte vilka mysiga kvarter hon bodde i.

Detta är en sedelärande historia.

Det kan tyckas att sågspån i fiskbensmönster i hästboxar har lite att göra med Open House Stockholm, men där har ni helt fel. Det är dags att lyfta blicken från trottoaren, krattandet, dansandet, eller varför inte mobilen, för att kliva in i anrika, stängda, privata, bombastiska, k-märkta, omärkta, gamla, nya, provokativa och kanske helt bortglömda hus i vår stad. De vi så väl känner igen och som vi kanske passerar varje dag. Open House är den från början brittiska rörelsen som spridit sig över världen och som nu i höst för första gången når Stockholm. Vi får hoppas att den brittiska influensen stannar vid att öppna våra fina byggnader, kliva in och låta oss uppleva något som annars inte är tillgängligt för oss, men som ändå så starkt förknippas med vår kultur, vårt kött och blod, vår osynliga men dagliga symbios. Låt oss stanna vid detta, låt exit förbli brittiskt; vi kommer att hitta våra egna utgångar när vi hälsat på i den gamla DN-skrapan, Lumahuset, Hotell Kung Carl och Humlegårdens T-House för att nämna några. Vem som än äger husen, och vem som än passar på att visa dem, är Open House Stockholm något som får oss att lyfta blicken och se mer av det vi har omkring oss.

Pågår den 7–8 oktober, se mer http://www.openhousestockholm.se.

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser:
Annonser