Konstens röst i staden

Sedan en tid tillbaka genomgår Göteborg stora förändringar inom stadsmiljön, men det mesta kretsar kring hårda värden, hur man ska dra vägar och bygga hus, broar och torn. 

Läs mer ›

– En stad är så mycket mer än det, säger Per Dahlström, intendent och projektledare för utställningen Stadslandskap på Göteborgs konstmuseum.
– Berättelser och minnen är lika viktiga i skapandet av stadens identitet och den här utställningen är en påminnelse om det.

Per Dahlström berättar om psykogeografi, om konstnärer som driver omkring i staden och gör betraktelser. Det handlar om att hitta platser som kanske först inte syns och att skildra det som inte går att ta på.


– I arbetet inför utställningen har vi inventerat vår samling och plockat ut det som har med staden att göra. Och Stadslandskap är verkligen en både träffsäker och gripande odyssé över berättel­ser, av konstens avstamp i historien fram till vår nutid samt av bilder i och av staden.

Det äldsta verket är en målning från tidigt 1600-tal av François de Nomé med titeln Fantasi­arkitektur. Det är fascinerande att målningen, som visar olika arkitektoniska stilar och för tankarna till scener ur Star Wars, är 400 år gammal. Den är ett slags framtidsvision, och inspirerade surrealisten André Breton. Från Fantasiarkitektur får vi ta del av många gestaltningar av staden fram till resans slut i utställningens enda verk som inte tillhör museets samling – S Camilla E Boströms gatukonst, som har utförts på plats. Gatukonsten representeras även av Carolina Falkholts Hand och Akays installation Robo-Rainbow.

Tidsperspektivet synliggörs genom QR-koder där betraktaren kan göra jämförelser med specifika platser i staden. Det är till exempel få skillnader mellan den nutida Kopparslagaregatan i Sarajevo och den som Sven X-et Erixon målade av för nästan 90 år sedan. Däremot är det svårt att se likheten mellan kuststräckan i Barcelona i Charles Cliffords fotografi från år 1860 och dagens plats där en fyrfilig motorväg drar fram.

En del av konsten i Stadslandskap ger uttryck för dystopi, såsom den nämnda målningen av de Nomé. Ett annat exempel är Jaakko Niemeläs belysta bro av ståltråd som rör sig; verket är egentligen skuggan på väggen. Vidare skulle vi kunna tolka Anders Kristenssons foto Advokater samhälls­kritiskt, då det ofta är tjänstemännen som får fatta de stora besluten för stadens utveckling. Och risken är att resultatet blir som i Carl Hammouds målning The Magnificent Scabs där skyskraporna står tätt och dess invånare kastar ut möblerna genom fönstren.

Andra verk i utställningen kan ses som dokumentationer över personliga minnen. Här är nog Louise Nevelsons skulptur Totem I det tydligaste bidraget. Skulpturen är uppbyggd av föremål som Nevelson hittat på gatorna på Manhattan och är typisk för hennes konst. Det finns ett helt torg på Manhattan med hennes skulpturer som är uppkallat efter henne, vilket är unikt i den annars så skulpturfattiga metropolen.

Utställningen Stadslandskap kan också beskådas utifrån, då en del av fasaden har öppnats upp. Kanske är det en del av konstmuseets strävan att för omvärlden visa vikten av minnen och berättel­ser när en stad är i förvandling.

Text: Kerstin Parker
Annons:

Ett lusthus och en Coca-Cola

Det var sommaren 1972.

Läs mer ›

Jag tillbringade en del av det långa lovet i värmländska Ransäter där mina morföräldrar, Essie och Ingvar Sahlin, ledde arbetet på Geijerskolan, kyrkomusikens egen folkhögskola. Själv skulle jag snart fylla åtta år och hade därför fått löfte om att för första gången på egen hand få gå och beställa något gott på skolans eget konditori – Café Ullman. Detta var inrymt i ett charmerande gustavianskt lusthus och var uppkallat efter fröknarna Malin Lalin och Ulla von Heland, den senare systerdotter till bygdens store son, Erik Gustaf Geijer. Han växte upp i Ransäter under 1700-talets sista decennier och det var också då lusthuset kom till.

Förväntansfull, men också lite pirrig inför stundens allvar, beställde jag ett wienerbröd och en fruktsoda. Efter en liten stund kom en av de flickor i övre tonåren som skötte kaféet med min bricka. Vacker och klädd i en enkel, empireinspirerad serveringsklänning gjorde hon starkt intryck på den pojke jag då var … Men det hon hade med sig var inte det jag beställt. Både wienerbröden och fruktsodan var slut, så det blev en mazarin – och en Coca-Cola i stället! Mazarinen gick väl an, men den lilla glasflaskan med Coca-Cola nalkades jag med viss ångest. Jag hade ju hört historier om hur drogliknande extrakt från kokablad ingick i drycken och var därför helt övertygad om att detta verkligen inte var något jag borde, eller ens fick hälla i mig. Eftersom flaskan redan var öppnad tog jag till sist – artig som jag var och rädd för att göra bort mig inför min nya ”kärlek” – ändå mod till mig, hällde upp den bruna vätskan i glaset och smakade. Gott var det inte, men några klunkar förmådde jag i alla fall.

Vid tidpunkten för denna i mitt liv smått traumatiska händelse, hade lusthuset stått på plats vid sidan om uppfartsvägen till Ransäters kyrka i knappt 20 år. Det hade komponerats in som ett litet smycke i den större, moderna skolanläggning som arkitekten David Helldén format kring den gamla bruksherrgården Uddersrud. Detta var bara en av de fyra herrgårdar som järnhanteringen på orten givit upphov till sedan mitten av 1600-talet. De övriga var Ransäters bruksherrgård (numera Geijersgården), Berget och Ransberg. Det var i anslutning till den sistnämnda som lusthuset ursprungligen skapats. Mitt i Ranån, som var själva pulsådern och grundförutsättningen för stångjärnshamrarna, fanns en liten ö, på vilken Ransbergs ägare i slutet av 1700-talet låtit uppföra lusthuset som ett antikt, vitt tempel i miniatyr. Det stod i skarp kontrast till den vilda omgivningen och det brusande vattnet, men därmed rimmade upplägget väl med den vid tiden omhuldade engelska parkens ideal.

Vem som ursprungligen ritat lusthuset är i dag höljt i dunkel, men i början av 1920-talet identi­fierade Ferdinand Boberg huset som en del av det hotade kulturarv han då for runt i landet för att dokumentera för sitt arbete Svenska bilder medan tid fortfarande var. Mina morföräldrars första möte med lusthuset ägde rum lite drygt 30 år senare, 1952. Vårfloden forsade då rakt igenom huset och det var bara en tidsfråga innan detta stycke arkitekturhistoria skulle gå helt förlorat. De agerade snabbt, tiggde till sig lusthuset och flyttade det till dess nya plats med hjälp av stora trämedar och en bandtraktor under senvintern det följande året (då för övrigt Coca-Cola introducerades i Sverige). Därefter restaurerades det och dammar grävdes omkring huset för att i någon mån efterlikna det ursprungliga sammanhanget.

I dag, 45 år efter mitt kafébesök, har lusthuset åter flyttats. Det skedde redan på 1980-talet för att ett nytt elevhem skulle kunna byggas. Men den nya, mer undanskymda placeringen gör inte lusthuset rättvisa och har också berövat skol­anläggningen det lekfulla och vackert romantiska välkomstanslaget. Vad gäller mitt eget förhållande till den bruna drycken, har det helt klart förbättrats – numera hör Coca-Cola till en av mina, ytterst få, laster!

Text: Martin Rörby
Annons:

Hej, Robot

Det var länge sedan robotar var science fiction.

Läs mer ›

Framtiden är redan här, och vi har robotar överallt. Man kan också hävda att vi människor med våra smarttelefoner utgör en del av ett robotiskt system, om man använder den trestegsdefinition som används av Hello Robot. Design between Human and Machine på Vitra Design Museum som pågår till 14 maj: Datasamlande sensorer, intelligent tolkningsmjukvara och ställdon (actuators) som skapar en reaktion utifrån de två förstnämnda stegen.

Utställningen innehåller allt från den robotbyggda paviljongen Elytra Filament Pavilion till konceptuellt manipulativa, neurotiska robotar och fluffiga storögda säl-gosedjur, vilka gett positiva resultat inom vården. Ja, sinnlig njutning tas också upp, likaså R2D2 vars originalkonstruktion står i första rummet. Intressant nog är också utställningskatalogen formgiven av en algoritm skapad av Double Standards i Berlin.

Elytra Filament Pavilion är en av världens mest avancerade byggnader utförd med robotars hjälp. Den 200 kvadratmeter stora strukturen består av 40 hexagonala celler som är lindade med kolfiber och glasfiber, en vansinnigt komplex konstruktion inspirerad av fibrerna som utgör strukturen av skalet på den flygande skalbaggen elytra. Designerna och konstruktörerna, ett team från Institute for Computational Design på Stuttgarts universitet, har utvecklat en algoritm som utgör parametrarna för konstruktionen. Men sedan måste de lämna över ansvaret till industriroboten som utför en process långt bortom våra mänskliga förmågor. Förutom att introducera nya metoder och sätt att använda material, blir resultatet extrem lättviktigt – hela installationen väger bara 2,5 ton. Likaså förundras jag av robotens kostnadseffektivitet – den använder inte mer dyra kolfiber än nödvändigt för att skapa en stabil struktur. Helt klart ett steg bortom dagens homogena materialtänk.

Robotar – som fick sitt namn i en pjäs från 1920 av Karel Čapek – är bara ett verktyg. Men vad händer med arkitekter och arkitektur när allt smartare mjukvara blir öppen källkod och innehåller historiens alla byggnader och blir ett slags praktisk archipedia kopplad till 3D-skrivare och industrirobotar? Vad kommer det att göra för arkitekt-egot? Kommer arkitektrollen förändras till algoritmskapande? Jag tror inte det, men klart är att yrkesrollen förändras, och att vi måste diskutera hur vi ska förhålla oss till robotar och hur robotar ska förhålla sig till oss. Polariseringen utopi/undergång fungerar inte. Förhållandet till robotar måste få vara mer komplext än så, eftersom en robot kan vara både ”god” och ”ond”. Jag lämnar därför utställningen med de tänkvärda frågor som den direkt eller indirekt ställer: Hur ska vi förhålla oss till Amazons Alexa, som är ett praktiskt hjälpmedel samtidigt som allt vi säger sparas online? Vad händer med oss när robotar tar över våra jobb? Vill du att en robot ska ta hand om dig? Skulle du bo i en robot? Hur avhängig vill du vara av smarta hjälpare? Vill du bli bättre än naturen avsåg? Dessa frågor tydliggör att det bakom varje handling en robot utför alltid finns en ideologi. I förarlösa bilar blir det extremt tydligt. Ska bilen vid en potentiell olycka prioritera humana eller finansiella värden, eller ska den skydda passageraren? Framtiden är redan här – vilka värden vill du att robotbyggd arkitektur ska innehålla?

Text: Anders Modig
Annons:

Olydnad i östblocket

För oss som är gamla nog att minnas tiden före järnridåns successiva nedmontering åren kring 1990, har begreppet ”ryssbil” en klart negativ klang.

Läs mer ›

Vad som avsågs var de i förhållande till västvärldens fordonsindustri illa konstruerade, designade och hopplockade bilarna – alltifrån partitopparnas lyxåk till proletariatets spartanska småbilar (även de bara förunnade en begränsad krets) – som producerades inom östblocket. Ett lysande undantag fanns dock: den i Tjeckoslovakien utvecklade och tillverkade Tatra 603. Men att den faktiskt såg dagens ljus beror enbart på ren olydnad mot det då rådande, kommunistiska systemet.

Under mellankrigstiden hade Tatra tagit fram en serie tekniskt och formmässigt banbrytande bilar. De hade alla luftkylda svansmotorer, såväl ”folkbilen” Tatra T97 som de betydligt större premiumvagnarna Tatra T77 och Tatra T87. De två senare hade dessutom åttacylindriga motorer och alla utmärktes de av en för tiden djärv, strömlinjeform med en centralt placerad stjärtfena som särskilt kännetecken. Direkt efter andra världskriget återupptogs produktionen av T87:an i något modifierad form och en lite mer påkostad efterträdare till T97:an togs fram, T600. Men i takt med att Tjeckoslovakien knöts allt närmare till den sovjetiska maktsfären, drabbades landet också av hårdnande centralstyrning av ekonomi och industri. I början av 1950-talet hade det gått så långt att det organ som samordnade produktionsapparaten inom hela östblocket, COMECON, förbjöd Tatra att i fortsättningen tillverka personbilar. Det man i stället skulle ägna sina krafter åt var lastbilar och bussar.

De tjeckoslovakiska partitopparna och industriledarna var därmed hänvisade till att köras, eller möjligen själva köra, runt i Sovjettillverkade bilar. Även om dessa, ZIL/ZIS och ZIM, hade klara lyxbilsambitioner, var de tekniskt konventionella och dåligt byggda. Och i fråga om design hade de inget eget att komma med, utan försökte bara efterlikna amerikanska dollargrin, särskilt Packard, som fick flera av sina modeller mer eller mindre kopierade. På Tjeckoslovakiens maktelit, som var bortskämd med Tatras äldre fordonsflotta, imponerade inte de nya tjänstebilarna alls. När så bilfabrikerna i Sovjet inte heller klarade av att leverera de bilar som beställts i tid, fick man nog i Tjeckoslovakien. Regeringen i landet beslutade därför 1953, i strid mot det centrala dekretet om Tatras produktionsinriktning, att låta företaget utveckla en ny premiumbil med kraftfull, luftkyld svansmotor.

Lyckligtvis hade även ingenjörerna och formgivarna vid Tatra ignorerat påbudet om att fabriken enbart skulle tillverka tunga fordon. I hemlighet hade man börjat utveckla en ny mellanklassvagn med fyrcylindrig motor. Formgivningen var helt i linje med Tatras tidigare produktion, modern och vågad med känsla mer av rymdfarkost än traditionell bil. Genom regeringsbeslutet kunde man nu öppet fortsätta arbetet, men med en delvis ny inriktning eftersom beställningen ju gällde en större bil än den man skissat på, dessutom med V8. Det man gjorde var helt enkelt att formmässigt skala upp designen, medan bilen tekniskt kom att utgöra en vidareutveckling av de äldre, större Tatra-modellerna. Redan 1955 kunde den nya bilen, döpt till Tatra 603, visas upp för en mindre krets, och året därpå gjorde den sin verkliga debut. Med den stora motorn på närmare 100 hästkrafter, fyrväxlad låda, dubbla bromskretsar och tre strålkastare i fronten, där den i mitten var kopplad till styrinrättningen och således följde rattutslagen, var bilen klart avancerad för tiden. För formgivningen svarade ett team bestående av František Kardaus, Vladimír Popelář, Zdeněk Kovář och Josef Chalupa och den var helt i paritet med tekniken. Innerutrymmena var väl tilltagna, sex personer kunde färdas bekvämt och fyra sova gott om man fällde framsätenas ryggstöd. Utvändigt var det den mjuka, samlande formen och den elegant sluttande bakdelen med stora, välvda glasrutor kring en antydd mittfena som gav den speciella, framtidslängtande karaktären. Tack och lov att man vågade vara olydig!

Text: Martin Rörby
Annons:

Omslag Erik Undéhn

Vi föll pladask för Erik Undéhns bilder på arkitektoniska solitärer.

Läs mer ›

I över två år har han arbetat med bildserien på 13 bilder som visar svensk arkitektur. Rum har valt ut sex favoriter.

–Jag känner mig inte en dag äldre än 27!

Det säger Erik Undéhn. Och det är lätt att tro honom. Det fanns nämligen Game Boy när han gick i skolan och då kan man ju inte vara alltför lastgammal. Eller?

–Det är omöjligt! utbrister han när han får reda på att Game Boy lanserades redan på 1980-­talet, vilket avslöjar att han inte är 27 – längre. Nästa år firar han 20 år som frilansfotograf och i hans portfolio finns allt från dokumentärfotografi, stilleben och porträtt, till landskap och arkitektur.

–Arkitekturfotograf är inget man blir över en natt! Det är skitsvårt. Det krävs ett öga och träning under många år. I min värld blir det bäst om man ger ett hus mycket tid, säger han.

Ljuset och stämningen går inte att skynda på och han väljer helst att fotografera under april–juni och augusti–november.

–Annars är det antingen för ljust eller för mörkt.

Men han vill inte kalla sig för arkitektur­fotograf utan föredrar att kalla sina bilder för vyer.

–Jag försöker att ge något mer än att bara visa ett hus ... Det är ett hus, men det behöver inte vara det vackraste huset. Jag arbetar mer med att skapa en stämning, säger Erik.

Med en pappa som samlade på kameror var det naturligt att låna en och börja experimentera.

–I början förstod jag ju inte skillnaden mellan en pocketkamera och en systemkamera. Men jag tyckte att det var intressant med teknik.

För ett år sedan gick Eriks pappa bort, och det visade sig att han hunnit samla mellan 400 och 600 kameror under åren. I samlingen finns både Hasselblad och Leica.

–Det dyker hela tiden upp fler kameror vartefter vi går igenom hans hus. Och då har vi inte kommit till vinden än...

Erik är ingen samlare. I stället hittar han sin drivkraft i föränderligheten, och i mötet med människor.

–Det är en ständig utveckling att vara fotograf. Det går aldrig att bli färdig!

Dock blev han för ett år sedan klar med fotoboken Vista med både lanskaps- och arkitekturbilder bland annat från Kalifornien. Den är redan slutsåld och tankar på nya böcker är på gång. Under tiden vi väntar, njuter vi av svenska solitärer. Se mer på http://www.eriku.se

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Om hur världen faktiskt ser ut

Jag har inte läst alla avhandlingar som under de senaste åren presenterats inom designforskningsområdet

Läs mer ›

Men jag har läst tillräckligt många för att dra slutsatsen att Karin Ehrnbergers är unik ur flera aspekter. Gällande ämne, tilltal, tillgänglighet och utformning. Och inte minst – gällande insikterna jag får. Om hur verkligheten faktiskt ter sig, om hur viktig vidare forskning inom det normkritiska området är och om att möjligheten till positiv förändring faktiskt är enklare än vad många kanske tror – förutsatt att fler designarbetare och producenter blir varse den.

Avhandlingen som Ehrnberger nyligen försvarade heter Tillblivelser. En trasslig berättelse om design som normkritisk praktik. Bara att ansöka om tillåtelse att skriva den på svenska kommer stora delar av den förhoppningsvis milsvida läsekretsen att tacka för. Att välja ordet trasslig (som bland annat refererar till ett citat av den feministiska författaren Roxane Gay) i en traditionellt humorbefriad, snustorr akademisk kontext säger också mycket om vad läsaren har att se fram emot. Liksom att redan på sidan två redogöra för att alla typsnitt som använts är ett resultat av kvinnors arbete och att genomgående bjuda läsaren på mycket personliga livserfarenheter. Genom detta förtydligar hon, gång på gång, sin ambition om nydanande grepp och forskningsresultat avsedda att nå ut brett.

Vad Karin Ehrnberger gör är att få oss att tänka genom att bjuda in till ett samtal om 
normkritisk design, vad det skulle kunna vara 
och hur det kan användas. Genom detta får hon upp läsarens ögon för hur normer styr design­arbetet och hur design reproducerar normer i samhället, det vill säga – skapar exkluderande produkter och tjänster. Detta eftersom det mesta, tillika innovationer, produceras för en vit, heterosexuell, fullt funktionell, medelålders man med medelinkomst.

Genom fem fristående projekt får läsaren stifta närmare bekantskap med hur Ehrnberger tänker och arbetar. Bland annat tydliggör hon hur ”manlig” respektive ”kvinnlig” design ter sig genom att designa en borrmaskin som en stavmixer och vice versa. I Androstolen för undersökning av mäns prostata designad utifrån kvinnors upplevelser av gynekologstolen, framgår det med all (o)önskad tydlighet hur eftersatt behovet av att ta kvinnors erfarenheter av stolen ifråga på allvar. Projektet Energy Aware Clock, ett nytt sätt att visualisera energiförbrukning i hemmet, påvisar energibolagens extremt normativa syn på lösningar som inte alls motsvarar kundernas behov.

Vad som dessvärre lade en viss sordin på den glada stämningen i samband med disputationen var dels att opponentens sövande malande stod i bjärt kontrast till energin i både respondent och avhandling. En kurs i muntlig framställning för att visa större respekt för sitt uppdrag, är mitt tips. Betydligt värre var dock vetskapen om det hat som Ehrnberger mött under både sin forskning och i samband med att avhandlingen uppmärksammades i media. Från män, inte sällan i en akademisk position. Ett sorgligt kvitto på att ännu mera forskning i det normkritiska ämnet är vitalt.

Sammanfattningsvis borde Karin Ehrnbergers Tillblivelse. En trasslig berättelse om design som normkritisk praktik läsas av alla verksamma i designbranchen. Inte minst för att bättre förstå hur det faktiskt ser ut. Dessutom bör den ingå i den obligatoriska litteraturlistan på alla designutbildningar. Från och med nu.

PS. Ladda ner avhandlingen från DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) och gå till ArkDesi höst där Karin Ehrnberger och forskarna Maja Gunn och Camilla Andersson är curators för en utställning om normkritik. Öppnar den 6 oktober.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Omvänd bevisbörda

2014 införde man på Boplats Göteborg en avgift för att få stå kvar i bostadskön.

Läs mer ›

I samband med detta minskade antalet köande från 200 000 till 130 000. Avgiften var 100 kronor. Om året. I dag diskuteras bostadsbristen som vore den svarta döden. Men bostadsbrist handlar inte först och främst om tak över huvudet. Bostadsbrist hand­lar om preferenser. Om att det är svårt att finna en bostad av den typ och i det läge man önskar. Detta faktum nämns sällan i debatten. Tonläget är upptrissat, deltagarna tävlar om att skrika högst efter flest bostäder. En av dem som skriker är förstås den bostadssökande, som vill leva ett kontinentalt storstadsliv, nära till allt och alla. En annan är våra storföretagare – de flesta baserade i storstadsregionerna – som önskar så många högkvalificerade personer som möjligt att välja ifrån när de ska anställa. Och en tredje är våra politiker som önskar se en befolkningsökning eftersom 1) det ger högre skatteintäkter och 2) forskning visar att man helst ska upp i en befolkningsmängd runt miljonen om småföretagandet ska kunna ta fart. Alla dessa tre sjunger i dag urbaniseringens lov. Så var det inte förr.

När jag började skriva om de här frågorna för nästan 30 år sedan, då gick flytt­lassen bort från stan, ut till villamattorna. Det räcker att backa till millennieskiftet för att hitta rubriker om tomma, förfallande city­lägenheter. I dag har flyttbilarna vänt. Stockholm lär vara den snabbast växande storstadsregionen i Europa. Att begära att det långsamma bostadsbyggandet ska hålla jämna steg med en så stark och genomgripande trend är bara naivt. Därmed inte sagt att svenskt bostadsbyggande fungerar som det ska. Det byggs för lite. Trots att politikerna säger sig kratta manegen. Varför? Beror det på att våra städer aldrig tidigare varit utsatta för en liknande invasion? Inte alls. 1850 var Göteborg litet som Kungälv, hade 20 000 invånare, men 1950 var invånarantalet nästan som i dag, 400 000.

Under de där hundra åren skapade staden några av sina mest älskade stadsdelar: Majorna, Landala, Vasastan, Lorensberg, Kungsladugård, Bagaregården och kvarteren kring Linnégatan. För att bara nämna ett urval. Så varför fixar vi det inte i dag? Jag menar att det beror på en bakbunden marknad. I sin påstådda vilja att hjälpa, att motverka segregation, har politiker och tjänstemän inskränkt marknadens möjligheter att agera fritt. Man har introducerat regelverk som hämmar den flexibilitet och kvickhet som är utmärkande för en fungerande marknad. Exploatörerna har reducerats till Houdini, de brottas med tvångs­tröjan när de i stället borde ges fritt spelrum att diskutera hur, var och för vem de ska bygga. Det är dags att avbyråkratisera bostadsbyggandet. Det är dags att kräva omvänd bevisbörda; önskar politikerna inskränka exploatörerna måste de presentera realistiska trafikkalkyler, utföra geologiska tester, bekosta handelsutredningar, framställa renderingar som visar projektets inverkan på stadssiluetten … Annars kommer de att nekas sitt efterlängtade byggförbud.

Text: Mark Isitt
Annons:

Lägg ner och starta om!

Förenen eder för tusan, och det snabbt. 

Läs mer ›

Allt för att kunna möta er omvärld och intressenter som en enda stark, enad designpart, i stället för som för nu – fyra pyttiga organisationer som kämpar för sina respektive överlevnader och slåss om ungefär samma pengar och engagemang. Fyra parter som har allt att vinna på att slå ihop sina taniga senor till gemensamma muskler. Och kom inte och säg att det är omöjligt – om viljan och insikten om nödvändigheten finns är allt genomförbart. Allt annat fortsätter skapa såväl svag- som otydlighet, kapital- och kunskapsineffektivitet.

Detta säger jag med kärlek och omsorg till Ewa Kumlin på Svensk Form, Robin Edman på Svid, Christer Ericson, ordförande i Design Region Sweden och Petrus Palmér på Sveriges Designer, som nyligen bytte språk och namn till Design Sweden, oklart varför. Syftet med denna sistnämnda organisation, grundad 1957, är att ”underlätta vardagen för enskilda designer inom alla områden och lyfta fram kraften i design för kulturellt och ekonomiskt värde”. Och det skulle ju både Svensk Form och Svid (som ”bröt sig ur” Svensk Form 1989) med lätthet kunna skriva under på – ”främja svensk 
design utomlands och i Sverige” respektive ”arbetar för att design ska användas i allt innovations- och förändringsarbete och för att sprida kunskap om designmetodiken i såväl privat näringsliv som offentlig sektor”. Och Design Region Sweden då – jo, de är ”ett nätverk med tvärdisciplinär kunskap som jobbar med designprojekt och -processer i verksamhetsutveckling på regional nivå”. Finfint!

Medan de flesta av oss fortsätter drömma om både ett designmuseum och ett tydligt manifest om hur designområdet i detta land bäst lyfts (något Svensk Forms styrelse borde ha tagit fram för länge sedan), kan vi blicka bakåt efter inspiration till en ny slagkraftig organisation. Minns du Design Center på Norrlandsgatan i Stockholm, som mellan 1984 och 1987 drevs som en försöksverksamhet med medel från Statens Industriverk? Svensk Form var huvudman och målsättningen var ”att främja god design av svenska produkter och de miljöer de framställdes och användes i”. DC skulle vara en aktiv mötesplats där designfrågor belystes från konsumentens, formgivarens, producentens, marknads­förarens, distributörens och samhällets synpunkt. Skippa för ett ögonblick den fysiska platsen och översätt den samlande tanken på en organisation med gemensamt kansli och fyra huvudben att stå på: bransch, samhälle, medlemmar och forskning.

Oavsett om det gäller industridesign, grafisk form, mode eller formgivning ska kunskapen finnas i personerna som arbetar där. Idel främjande, samarbetsivrande, internationaliserande, opinionsbildande aktiviteter med och för medlemmar, bransch och omvärld. Gärna ett digert bibliotek. Rådgivning, kontakt­förmedling, informations- och programverksamhet … Allt med hierarki och definitionsångest lagt åt sidan – tänk vilket starkt och tydligt kunskaps- och handlingsnav! Tänk vilken kraftfull och kompetent designpart, som till exempel Sveriges Arkitekter efterlyser i sina projekt om vårdmiljöer. En part som behövs när väl den nya Arkdes-chefen är på plats. Tänk organisationens kreativa chef som rätar upp leden, blåser liv i debatten, bär fanan högt och talar om vikten av och möjligheterna med design och dess forskning. Kort sagt – just do it, som Design Sweden skulle uttrycka det.

Text: Susanne Helgeson. Foto Arild Vågen
Annons:

Pengar är inte alltid kung

George Lucas vill väldigt gärna ha ett eget museum, dit han kan bjuda in världen för att titta på hans än så länge privata samlingar av filmhistoria och populärkonst.

Läs mer ›

San Francisco var drömstället. Men valet av plats stötte på patrull, liksom hans ovilja att kompromissa om byggnaden, ritad av Dallas­arkitekterna Urban Design Group. Det spelade ingen roll att Lucas själv betalade hela kalaset, inklusive bygge och drift. Han fick nobben! Så Lucas bytte stad, arkitekt och taktik.

Han riktade blickarna mot sin frus hemstad, Chicago, och hyrde in den unga karriärarkitekten Ma Yansong. Ett nytt koncept presenterades för en miljöskyddad strandtomt. Chicagoborna var inte imponerade. De ville inte ha det massiva intrånget på den populära sjötomten. Så Lucas bytte stad och taktik igen, men behöll arkitekten. Den här gången är planen att ställa två Kaliforniska städer mot varandra och få politikerna att utkämpa slaget åt honom. Lucas presenterade två olika förslag samtidigt!

Det ena för Exposition Park i Los Angeles, på en långsmal tomt intill sportarenan Los Angeles Coliseum. Det andra avsett för Treasure Island utanför San Francisco. Båda ritningarna har inslag av rymdskepps­design, avsedda som monument över de första Star Wars-filmerna. Lucas har anställt en museichef långt innan bygget ens fått en plats på den amerikanska världskartan och han har givit museet ett nytt namn för att göra projektet mer attraktivt, Lucas Museum of Narrative Art. Det är berättardelen av namnet som är nytt och som kastar ett vidare nät över museets betydelse som berättarkonstens museum.

Det är tänkt att bli det första museet av sitt slag i hela världen. Lucas har bett både Los Angeles och San Francisco att donera mark till projektet, men betalar för både bygge och drift. Och även om konst- och arkitektkritiker är föga imponerade så drömmer politikerna i båda städerna om att Lucas ska välja just dem och att motståndet ska vara begränsat. Och den här gången blir det kanske tredje eller fjärde gången gillt! Fast inget är självklart i dessa tider då Helsing­fors tackat nej till Guggenheimmuseet och stockholmarna är oense om Nobelmuseet.

Guggenheimprojektet malde på under fyra år innan det slutgiltigt röstades ned i stadsfull­mäktige med 53 röster emot och 32 för. Guggenheim begärde att Helsingfors skulle betala 80 av de 130 miljoner det skulle kosta att bygga museet. I Stockholm handlar oenigheten mer om plats än pengar, även om det finns en uppfattning att detta är ett rikemansprojekt, trots att mer än 80 procent av museet är avsett för allmänheten.

Vilken stad som än vinner slaget om berättar­muséet i USA så kommer det nära 30 000 kvadrat­meter stora museet att inrymma minnes­saker från Lucas egna filmfranchiser Star Wars och Indiana Jones, liksom illustrationskonst och serietidningskonst såsom Mad-tidningsomslag och Norman Rockwell-målningar. Dessutom blir det biografer, restauranger, samlingssalar, klassrum och aktivitetsrum. Risken finns förstås fortfarande att det inte blir något alls. För allt går inte att köpa för pengar.

*Sedan denna artikel skrevs har nyheten kommit att museets hemvist blir Los Angeles.

Text: Diana Ljungaeus
Annonser:
Annonser