Bermudisk cocktail

Mies van der Rohe på Bermuda? Nästan.

Läs mer ›

Bacardi hade ett långvarigt samarbete med modernist­ikonen, vilket ledde till tämligen dekorativa byggnader i New York och Mexiko. Men på en middag 1957 förklarade bossen Jose ”Pepin” Bosch att han lagom till företagets 100-årsjubileum ville ha ett nytt högkvarter i Santiago de Cuba. ”Utan avskiljningar där alla – både chefer och anställda kan se varandra.” Någonstans kring desserten plockade Mies upp en servett och började skissa, varefter han jobbade vidare med konceptet i två år.

Ett par år innan 100-årsjubileet för företaget, som grundades 1862, kom dock effekterna av en revolution emellan – vilket ledde till en om­lokalisering där huvudkontoret 1965 landade i Hamilton, huvudstad på skatteparadiset Bermuda.

1968 var man redo för ett arkitektoniskt statement, men Mies hälsa sviktade. Pepin Bosch kunde dock inte släppa tanken på en Mies-inspirerad byggnad. Säkerligen spelade det också in att Neue Nationalgalerie i Berlin – baserat på ritningarna gjorda för de ouppförda Bacardi-­kontoret i Santiago – just öppnat. Arkitekt­uppdraget gick i stället till Ricardo A. Eguilior, och i maj 1972, knappt tre år efter Mies död, stod Bacardikontoret färdigt.

Byggnaden är Eguiliors cocktail mixad av den orealiserade byggnaden i Santiago de Cuba och Nationalgalleriet i Berlin. Ibland hävdas det att Bacardi sitter i en Mies van der Rohe-byggnad, men pressreleasen från 26 maj 1972 är väldigt tydlig: Ricaro A. Eguillor är arkitekt – med den pensionerade Pepin Boschs översyn. Faktum är att Mies inte nämns med ett enda ord i press­releasen, däremot sägs Pepin Bosch stå för designens ”inspiration och stöd.”

Resultatet? En rektangulär glasbox som mäter 49 x 35 meter – som vid en första anblick har väldigt mycket gemensamt med National­galleriet. Den stora skillnaden är att pelarna och det flytande taket i Hamilton är vita – vilket de också var i Mies originalmodeller som finns i MoMA New Yorks arkiv. I samma arkiv finns också ett foto på nämnda servett.

Fasadens 200 glaspaneler hänger likt en gardin från bjälkarna, som spänner nästan 24 meter mellan pelarna. Viktigt är också att 1,3 centi­meter tjocka glasväggarna kan flexa i de återkommande orkanerna som drar över ön. Eftersom stora glasytor i ett tropiskt klimat kräver både behandling och ett rejält AC-system för att inte bli ett outhärdligt växthus omöjliggörs tyvärr transparens på samma nivå som i Berlin. Kontors­ytorna bakom receptionen kännetecknas dock av ursprungstankens transparens med bronstonade glasväggar mellan kontoren, vars takhöjd är dryga sex meter. Kontorets mitt kröns av en ljusinstallation i taket som visar stjärnhimlen ovanför Santiago de Cuba.

Bacardi är i dag världens största privatägda spritföretag, och tillväxten krävde i slutet av 1990-talet en 1 290 kvadratmeter stor utbyggnad som placerades under originalets golv för att inte störa originalarkitekturen. Denna tillbyggnad ledde också till en community-målad vägg som tack och lov inte syns från entrén: att bjuda in glada amatörer, inklusive barn och politiker, för att göra en färgglad och happy dekoration till en kultur­skyddad modernistbyggnad känns lika logiskt som att be en pungbunden rasande tjur dekorera en porslinsaffär.

I Bermudas arkitektoniska palett, som till absolut majoritet kännetecknas av gröna, gula röda och rosa pasteller, känns till syvende og sidst denna modernistbyggnad som en främmande fågel, och en välkommen sådan. Glas- och stål­mästaren själv, minimalistkungen av International style, skulle troligen levererat en något skarpare byggnad. Men Mies ler säkert när han tittar ner från sin himmel och höjer en skål.

Text: Anders Modig
Annons:

Arkitektur som tidens väv

Många av de senaste årens infekterade byggbråk har haft sin upprinnelse i projekt som tagit alltför lättvindigt på de kvaliteter och den utvecklingspotential som funnits i de befintliga miljöerna.

Läs mer ›

De som drivit exploateringsplanerna har inte gjort sin ”hemläxa” med den eftertänksamhet och respekt som krävs. Men lika stor skuld till de uppkomna situationerna har många gånger bevarandeivrarna, som inte velat se att smarta och skickligt genomförda förändringar – som också kan innebära rivningar – i slutänden kanske är just det som en plats behöver för att det som är de bärande värdena inte bara ska komma till sin rätt utan också kunna generera nya värden, såväl i stunden som inför framtiden.

Det är just ett sådant mer ödmjukt och modellerat förhållningssätt som på en del håll i Europa anlades som alternativ till modernismens stor­skaliga och inte sällan historielösa rationalism redan efter andra världskriget. Förutom ett ofattbart mänskligt lidande – som våra nutida generationer möjligen kan ana vidden av i blicken på dagens flyktingar – så innebar krigsåren också en urskillningslös, bitvis systematisk och traumatiserande skövling av den byggda miljön.

Två exempel som kan hänföras direkt till den rådande situationen decennierna efter andra världskriget och är Kaiser Wilhelm Gedächtnis­kirche i Berlin och St Michael’s Cathedral i Coventry. Utgångspunkten för tillkomsten av de båda i den form de nu har var utbombade skal, i Tyskland en nygotisk skapelse från 1890-talet, i England en medel­tida gotisk kyrka, senare uppgraderad till katedral.

Ansvarig för transformationen i Berlin var arki­tekten Egon Eiermann. Trots det ringa intresset under 1950- och 1960-talen för det sena 1800-talets stilarkitektur, och trots den gamla kyrkans grava skador, bestämde sig Eiermann för att låta det väldiga vestibulpartiet med resterna av ett krönande torn stå kvar som grund för sitt projekt. I stället för att återbruka den bevarade delen som gudstjänstlokal, valde han dock att lägga en ny, strikt volym i rå betong helt genombruten av små kvadratiska, blåfärgade glasblock västerut. Denna fick sällskap av ett nytt klocktorn i samma anda öster om den bombskadade delen, som i allt väsent­ligt behölls som en ruin. I Coventry arbetade Basil Spence med en liknande lösning. Han lämnade det gamla kyrkorummet i stort sett orört som en slags öppen friluftskyrka mot att han i vinkel mot denna tillförde en formmässigt nyskapande, fullstor katedral, vilken med röd sandsten och glas i olika former som dominerande fasadmaterial ändå anknöt till sin föregångare.

Så formades två i dag omistliga milstolpar i den tidsöverskridande väv som arkitekturen i bästa fall kan bidra till att skapa. En tredje milstolpe från samma tid, om än av betydligt blygsammare skala och inte sprungen ur krigets härjningar, är den utställningslokal Carlo Scarpa skapade för Olivetti i en av butiksarkaderna kring Markusplatsen i Venedig. Utformad med samma känslighet som den finaste möbel och tveklöst också den ett barn av sin tid, har lokalen sam­tidigt något tidlöst över sig, inte minst iakttag­bart i de numera ganska slitna, men samtidigt vackert åldrade fasaderna. Här finns något att lära om arkitektoniskt mod inför framtiden!

Text: Martin Rörby
Annons:

Kunglig konst över alla gränser

Den 14 mars 1992 utropade konstnärerna Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff sin egen stat: The Kingdoms of Elgaland–Vargaland.

Läs mer ›

Samtidigt gjorde de anspråk på den geografisk yta som utgörs av gränserna mellan alla världens länder, inklusive sjögränser upp till en bredd av tio nautiska mil. Dessutom gjorde kungarikena anspråk på följande ”terri­torier”: det hypnagoga tillståndet, det eskapistiska området och det virtuella rummet. Särskilt det sistnämnda torde ha utökat KREV:s yta betänkligt under senare år. Senare har ytterligare anspråk lagts till: de dödas territorium med ön San Michele utanför Venedig som referenspunkt, språkgränser och så vidare. Konstnärerna kallar sig själva kungar och tillsammans med sina medborgare har de upprättat en rad ambassader runt om i världen. Det går att ansöka om medborgarskap på http://www.elgaland-vargaland.org

Språkliga gränser, gränsen mellan sömn och vakenhet och mellan liv och död utforskas – men främst de geografiska gränserna i världen. Genom humor, satir och med ett lagom mått galenskap visar Elggren och Hausswolff hur märkligt och godtyckligt det nationella projektet är och udden riktas naturligtvis också mot monarkin som statsskick. Denna pågående konsthappening sätter också fingret på vad gränser är, hur vi har skapat dem och varför. Rum fick audiens hos Konung Carl Michael I som besvarade några frågor.

1. Ny stat

KREVutropande#2

Vad krävs det för att skapa en ny stat? 

– Det finns inga regler eller lagar. För att bli medlem i FN krävs: 1. Territorium. 2. Medborgare. 3. En författning som inte strider mot mänskliga rättigheter.

2. Gemensam bostad

Sid-9

I The KREV Jürgenson Starhouse i den thailändska djungeln får alla medborgare bo. Formen på byggnaden motsvarar det hierarkiska diagram som ni skapat över staten KREV. Hur uttolkar ni denna form?
– Formen visar på alltings hopkoppling enligt den gamla sanningen att allt hör ihop.

3. Territorium

 krev003-Correction 

Respekteras ert territorium?
– Tja, ett problem är att de flesta inte vet om att de befinner sig i och passerar Elgaland–Vargaland. Vi skickade nyligen ut fakturor till alla andra länder där vi kräver retroaktiv tull (pengarna ska skickas till FN:s flyktinghjälp).

4. Bebyggd gräns

elga-vargarike_A4

I förslaget till regeringsbyggnad ser det ut som att denna ska kunna gå att bygga på ert eget territorium, det vill säga på en smal gränsyta. Är det tanken?
– Förslaget är endast ett förslag som bygger på att vi befolkar vårt fysiska territorium, men det är ju inte säkert att det är en så bra idé ... Om det skulle finnas en regering så vore det bäst om den var rörlig och inte stillasittande.

5. Representation

KREVBerlin#3

KREV har 38 ambassader och konsultat runt om i världen. Hur är samarbetet med andra nationers ambassader?
– Inget samarbete alls – förutom att deras representanter dyker upp när vi bjuder på snittar och mousserande vin ...

Foto: Samtliga foton ur boken The Kingdoms of Elgaland-Vargaland

Text: Mats Almegård
Annons:

Öppet hus – eller att kratta ett fiskbensmönster i en hästbox

En person som står mig väldigt nära, faktum är att vi är symbionter (en organism i nära förhållande med någon sorts effekt, positiv eller negativ för en eller båda parter), samma kött och blod eller i alla fall likadant, jag menar denna där är ju inte jag och jag är ju mig själv, men så nära man kan komma …

Läs mer ›

Okej, det är min syster. Hon reser ständigt världen över. Hon skiftar obehindrat mellan flera europeiska språk och har arbetat i de flesta världsdelar. Vi är med andra ord också väldigt olika. Trots att vi är samma. Nästan. Hon är även pedant. Det är jag också – men mer selektiv. Jag kunde skicka med henne ett kompendium med instruktioner när hon, som inbiten stalltjej, någon gång skulle förbarma sig över min häst. Där fanns detaljerat manus om hur hon skulle utföra alla sysslor, ner till sista hovkratsningen och kratttekniken med fiskbensmönster. Det skulle ju vara snyggt i boxen!

Min syster är med säkerhet den dansare i världen som lagt flest timmar på sina fibrer, muskelfibrer, för att hålla dem i samma skick som mina spån i boxen. Hon har outtröttligen spenderat all vaken tid i spegelklädda repetitionssalar på stora balettskolor, kyffiga studior i forna östblocket, och på välbärgade landsortsteatrar i Europa, om hon inte varit på ... typ Kuba. Jag minns en gång i London när hon dansade med DV8, det coolaste danskompaniet genom tiderna. Hon bodde i en sliten lägenhet en trappa ner i ett typiskt viktorianskt hus mitt i stan. Hon gick ett par kvarter till tunnelbanan, trixade lite i de underjordiska gångarna, bytte tåg och så kom hon ovan jord i närheten av dansstudion. Samma visa varje dag. Tills jag kom och hälsade på. Med promenadskorna på. Här skulle tubåkning undvikas och jag promenerade kvickt de få kvarteren mellan syrrans hus och studio. Detta var en total nyhet för henne! Att hon bodde granne med sin egen studio! Hon började lyfta blicken även till och från klasserna och upptäckte vilka mysiga kvarter hon bodde i.

Detta är en sedelärande historia.

Det kan tyckas att sågspån i fiskbensmönster i hästboxar har lite att göra med Open House Stockholm, men där har ni helt fel. Det är dags att lyfta blicken från trottoaren, krattandet, dansandet, eller varför inte mobilen, för att kliva in i anrika, stängda, privata, bombastiska, k-märkta, omärkta, gamla, nya, provokativa och kanske helt bortglömda hus i vår stad. De vi så väl känner igen och som vi kanske passerar varje dag. Open House är den från början brittiska rörelsen som spridit sig över världen och som nu i höst för första gången når Stockholm. Vi får hoppas att den brittiska influensen stannar vid att öppna våra fina byggnader, kliva in och låta oss uppleva något som annars inte är tillgängligt för oss, men som ändå så starkt förknippas med vår kultur, vårt kött och blod, vår osynliga men dagliga symbios. Låt oss stanna vid detta, låt exit förbli brittiskt; vi kommer att hitta våra egna utgångar när vi hälsat på i den gamla DN-skrapan, Lumahuset, Hotell Kung Carl och Humlegårdens T-House för att nämna några. Vem som än äger husen, och vem som än passar på att visa dem, är Open House Stockholm något som får oss att lyfta blicken och se mer av det vi har omkring oss.

Pågår den 7–8 oktober, se mer http://www.openhousestockholm.se.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

David Fischer – Utflykt till verkligheten

David Fischer har två passioner i livet: cykling och fotografering.

Läs mer ›

Fotograferingen började på allvar när han var sjuk under en cykeltävling och inte kunde delta. Men eftersom han ändå ville vara med tog han en kamera och plåtade sina lagkamrater som körde loppet. Efter det sökte han in, och blev antagen, till School of Visual Arts i New York. Under studietiden arbetade han även som praktikant på anrika Interview Magazine där han mötte Steven Klein som han sedan arbetade som assistent hos. Det var där hans karriär tog riktig fart. I dag bor han i Berlin och publicerar och ställer ut sina porträtt av musiker och andra artister. Dessutom fotograferar han för företag som Adidas, Hugo Boss, Jil Sander och Levi’s.

1508-04-1252-66-69     

Förra året dokumenterade David Fischer konstprojektet Earthscore Specularium som ingick i utställningen Experiment Stockholm på Färgfabriken i Stockholm hösten 2015. Konst­nären Luis Berríos-Negrón arbetar med fysiska förnimmelser av det mångdimensionella. Han ville i utställningen utvidga begreppet ”växthus” som en mental, kolonial, materiell och fysisk enhet. Luis och hans fru Maria Kamilla Larsen och deras då ett år gamla dotter Freia Pilar bodde tillsammans med höns, ankor, fiskar och växter mitt i utställningen i ett kombinerat boende/växthus/social mötesplats. Ett inspel för att tillsammans med inbjudna gäster och utställningsbesökare debattera och diskutera nya boendeformer och experimentera kring idéer om framtidens boende.

– Det var ett rent sammanträffande. Jag bodde i Stockholm under hösten. Luis och jag är goda vänner sedan länge, så jag erbjöd mig att dokumentera processen, säger David Fischer.

1508-04-1072

Ni har arbetat tillsammans tidigare. Vad är det du uppskattar i ert samarbete?
– Luis och jag delar samma mix av realism och idealism. Speciellt med tanke på hur vi i dag separerar oss från naturen. Det här är ju ett välkänt problem som hänger kvar i diskussionen om klimatförändringarna. Jag gillar hur Luis utforskar och beskriver det i sin konst utan att bli nostalgisk. Bara för att saker kan ha ett praktiskt användnings­område, eller en mening, betyder det inte att de inte kan vara meningsfulla rent känslomässigt.

Finns det något fotouppdrag som tilltalar dig mer än något annat? Något favorituppdrag?
– Nej, inga särskilda preferenser. Jag tycker om fotografering. Sanningen att säga är det rätt irriterande att marknaden kräver en viss specialisering och att det inte räcker med att vara fotograf. Som det är nu tvingas man specialisera sig inom ett visst område om man inte ska bli uppfattad som för bred, eller värre: inte uppmärksammas alls.

1508-04-1205

Är det någon skillnad mellan att fotografera byggnader och porträttera människor?
– Jag närmar mig objektet på samma sätt, vare sig det är människor, byggnader eller vad som helst. Jag försöker förstå vad det är som fångar min uppmärksamhet och sedan översätter jag det till en bild. Specularium-projektet tyckte jag var som en rymdstation, både magisk, lite farlig och isolerad.

Vad är då skillnaden mellan ett intressant fotografi och ett som inte är det?
– Foton som försöker förklara något är oftast tråkiga. Som fotograf tror jag på att dela med mig av upplevelser, inte fakta.

1508-04-1201

Vad är den största utmaningen med arkitektur­fotografering?
– Att släppa geometrin.

Jag läser i Stil in Berlin att du gillar Dogma 95 – vad är det i detta filmmanifest som attraherar dig som fotograf?
– Nja, jag är egentligen inte så inne på Dogma, men jag kan relatera till sättet att skapa utrymme för något helt autentiskt i en artificiell miljö. Det försöker jag göra i mitt arbete också. Men jag håller inte med om att äktheten påverkas på grund av teknisk eller estetisk efterbearbetning. Anledningen till att jag redigerar mina bilder minimalt är för att jag inte tycker att det förbättrar mitt arbete. Om jag skulle tycka att det var meningsfullt skulle jag göra det.

1508-04-1092

I samma intervju nämner du den italienske paparazzofotografen Tazio Secchiaroli som en inspirationskälla. Vad är det i hans foto som fascinerar dig?
– Han var en mästare på att skapa utrymme för autentiska handlingar i konstgjorda miljöer. Han tillbringade mycket tid på filminspelningar, som väl kan anses vara själva sinnebilden för artificiella miljöer. Men han lyckades ta de mest personliga porträtt av superstjärnorna från film­erna där och då. Det finns en speciell känsla av närhet i några av hans bilder.

1508-04-1093

Var ställer du helst ut dina bilder?
– I det offentliga på något sätt. Om ingen tittar på dem existerar de inte.

Text: Mats Almegård
Annons:

Tema Göteborg: Deklaration 2021

Om fem år firar Göteborg sitt 400-årsjubileum. Förväntningarna är stora, inför 300-årsfestligheterna etablerades fler av Göteborgs mest tongivande kulturinstitutioner. Tio Göteborgskontor deklarar här sina förhoppningar.

 

Läs mer ›

RUM-08-Enkät2 RUM-08-Enkät3 RUM-08-Enkät4 RUM-08-Enkät5 RUM-08-Enkät6 RUM-08-Enkät7 RUM-08-Enkät8 RUM-08-Enkät9 RUM-08-Enkät10 RUM-08-Enkät11

Text: Mark Isitt
Annons:

Tema Göteborg: Baklänges in i framtiden

Göteborg står inför en unik utmaning. Inom de närmaste decennierna ska stadens industritomter förvandlas till blandstad. En sammanlagd yta av Halmstads storlek ska bebyggas mitt i city. Hur lyckas man med det? Enligt stadsplaneraren Bengt Mattias Carlsson finns det ett knep: för att komma framåt måste man se bakåt.

Läs mer ›

Bengt Mattias Carlsson rullar ner persiennen och Göteborg försvinner lamell för lamell. Hans Göteborg. Det Göteborg han flyttade till från Gävle för närmare 30 år sedan för att läsa arkitektur på Chalmers och som han nu omöjligen kan lämna. Inte sedan han förstått stadens själ. Stadens ”stadsplanedialekt”. Denna själ och dialekt ska han nu förevisa. Och entusiasmen är det inget fel på. Carlsson kulsprute­pratar. Lämnar ingen tid för frågor. Han för sig lite som en cirkusdirektör, med dramatiska gester, ögon stora som Rundetårn. Som om det jag nu ska få se kommer förändra mitt liv.

”Kom! Kom!” säger han och drar fram en extrastol till den stationära datorn i dunklet. Hans kontor heter Meter arkitektur, startade 1993, och den största enskilda framgången är Träpriset 2012 och en Kasper Salin-nominering för Skogssauna Tomtebo, en atmosfärisk bastu utanför den gamla hemstaden. Annars har det mest handlat om stadsplanering.

Parallellt med den egna verksamheten har Carlsson lagt mer tid än kanske någon annan på Göteborgs stadsbyggnadstraditioner, bland annat genom tankesmedjan ”Hela Göteborg” och i egenskap av konstnärlig lektor i stadsbyggnad på Chalmers. ”Då hade du nära till jobbet”, säger jag och nickar mot utsidan. Meter huserar i ett lands­hövdingehus i Landalabergen, sitter i en terrassmur med skifferfasad, Chalmers ligger bara någon minuts promenad nedför slänten.

Men han svarar inte. Han har redan plockat fram första bilden.

”Okej. Den stora frågan är ju ’Vad är Göteborg?’ Så här såg det ut 1397, precis efter Kalmarunionen,

1

Men i början på 1500-talet blir Danmark stormakt och unionen upplöses och Sverige får bara en två mil bred remsa runt Göta Älvs mynning för vår utrikeshandel. Då börjar det talas om ’Älvsborgs fäste’, om hur viktigt det är att försvara.

2

’Älvsborgs fäste’ var borgen som låg väster om det nuvarande Göteborg, utanför Majorna. Nära borgen hade en mindre stad vuxit fram, ungefär där Älvsborgsbrons södra fäste finns i dag. Men danskarna invaderade, piskade oss, och 1563 krävde man oss på en väldig massa pengar, ’Älvsborgs lösen’. Vi fick betala en stor del av stadsbudgeten i flera år. Så svenskarna och Karl IX grundar en ny stad vid mynningen av Göta älv. Som ett lås.

Man kallar den Göteborg, ’Goternas borg’, och man reser den på Hisingssidan, mittemot platsen där Älvsborgs slott ligger. Den får sina stads­privilegier 1607 och är lika stor som Gamla stan i Stockholm. Den där staden bygger man på i sju år. Den är huvudsakligen befolkad av holländare.

Holländarna hade nyss gjort sig fria från spanjorerna och var lite av hjältar, ett frihetsälskande folk som skapat ett handelsimperium. De var snorrika. Holländarna dominerade helt stadens styrande råd. Men så kommer dansken igen och 1611 river man alla murarna. Man river en stor del av Älvsborg också. Och så kräver de oss på Älvsborgslösen nummer två, sex gånger större än förra gången.

Den svenske kungen tvingades pantsätta silvret. Det var benhårt. Då bestämmer sig svenskarna, en gång för alla, detta får aldrig ske igen. Och det är ju detta som är så intressant, vilken kraft man lägger bakom det nya Göteborg. Det är en typ av satsning som vi sällan ser i svensk historia. Här har du Stockholm runt 1500-talets mitt, och här ser du nya stadsfästningen Göteborg. Göteborg 1621 är dubbelt så stort, 4,5 kilometer stadsmur.

3

Man bygger på den här befästa staden i nästan 200 år. Det tar väl en 100 år att få den som man vill, detta är ju besvärlig sankmark. Och man ber än en gång holländarna om hjälp. Men den här gången har svenskarna morskat upp sig, nu får holländarna bara hälften av stadsrådssätena. Idén till stadsplanen hämtar holländarna från Italien. Där finns en nyanlagd stad som heter Palmanova, byggd som en perfekt stjärna.

4

Det är en planstruktur som kommer sig av upp­finnandet av ett artilleri med större eldkraft – man behöver vinklarna för att kunna beskjuta fienden bakifrån. Och ingen fästning blir mer modern än Göteborg. Den blir norra Europas starkaste. Och vid den här tiden säger man inte ens ’Göteborg’, man säger bara ’fästningen’. ’Vi ska in till fästningen.’

5

Och kolla här. Två år innan Göteborg, 1619, då anlades den här staden på en annan kontinent. Känner du igen den? ’Nya Amsterdam’. Man­hattan.

6

Deras Broad Canal, i dag Broad Street, är vår Stora Hamnkanal och Wall Street är Vallgatan. Stadsplanen är fortfarande rätt intakt nere på Manhattans sydspets. Manhattan som i dag har runt nio miljoner invånare. Och tre år efter Göteborg grundlade man Batavia.

7

Se, det är nästan som en kopia av Göteborg. Batavia som faktiskt betyder Neder­länderna på latin. Och vad är Batavia? Jakarta. Även den med runt nio miljoner invånare. Göteborg behöver växa i kapp sina systrar. 1807 hade förstäder anlagts utanför murarna och Gustav IV Adolf bestämde att, ’Nä, vi får ta bort de här vallarna så att vi kan expandera staden’. Mellan de östra och västra förstäderna drogs Nya Allén. Den placerades i det gröna bälte som uppstod längs vallgraven.

Stråket påminner mycket om Ringstrasse i Wien, men Wiens vallar revs först på 1850-talet. Jag har alltid trott att det var Ringstrasse som inspirerade Nya Allén, men det kan mycket väl ha varit tvärtom. På den tiden bodde det bara 10 000 människor i Göteborg. Då var det främsta transportmedlet båt. Göteborg är byggt för båttransport. Broarna var uppfällningsbara och man körde ända in till torgen och handlade och sålde.

8

Men så kom den nya tiden med järnvägen. Stationen byggs på 1850-talet. Då lägger man igen den första delen av vallgraven. Ett tufft beslut. Och samtidigt, på Hisingen, växer industri­erna och man börjar känna behovet av att hitta en koppling. Redan 1820 anlägger man den första förbindelsen, en trädkantad pir rakt ut genom vassarna, som en förlängning av den gatusträckning som leder upp till Kvilletorget.

10

Från piränden färjar man sig över till kajen där Operan står i dag. 1874 bygger man sedan en öppningsbar bro på samma plats, i Östra hamngatans förlängning. Det är det perfekta läget. Den närmaste vägen till Hisingen. En förbindelse man naturligtvis borde bygga upp igen. Att man hade storslagna planer även för Hisingen är tydligt. På 1850-talet anlade man Kvillebäckskanalen, Hisingens motsvarighet till Stora Hamnkanalen, och på 1880-talet skapade man Ringön med sin nästan två kilometer långa vattenväg.

Men i början av 1900-talet får sig stadsutvecklingen en rejäl törn. Då har Göteborg egentligen bara två stora sjöfartskonkurrenter, Hamburg och Köpenhamn. Båda har frihamnar. Göteborg bestämmer sig för att gå samma väg. Först är planen att göra om Ringön till en frihamn, strax uppströms från bron. Men så inser man att man då behöver bygga en ny broförbindelse och det har man inte riktigt råd med, bron var ju ganska ny. Så man anlade Frihamnen vid brons norra fäste. Och det är då helvetet för Hisingsborna börjar. Från och med nu får alla åka en lång omväg. Hade Frihamnen lagts någon annanstans hade vi fortfarande haft en axel motsvarande Avenyn till Hisingen, hela vägen från Östra Hamngatan upp till Kvilletorget. Kvilletorget som utgör den första stadsbebyggelsen på Hisingen.

11

Förresten, vore inte det ett otroligt häftigt integrationsprojekt? Att återuppväcka den avenyn till Hisingen? I en framtidsinriktad bransch är det ibland lätt att avfärdas när man börjar prata om historien. Men stadsplanering utmärks av långa cykler, den är ju den mest hållbara av konstarter med sina tusen­åriga anor. Och då lönar det sig ofta att ha storslagna visioner. På 1600-talet byggde man Göte­borg som norra Europas största fästning. Sedan rev vi ner murarna stegvis under 50 år för att expandera staden. Och 1861, vet du vad som hände då? Då arrangerade Göteborg den första internationella stadsplanetävlingen i Norden. Trots att Göteborg bara hade 30 000 invånare drog man upp planer för en stad med 200 000 invånare. Bara 50 år senare var befolkningsmålet i princip nått. Vi kan om vi vill.” Och nu är det mina ögon som är stora som Rundetårn. 800 timmar har Bengt Mattias Carlsson lagt på kartläggningen. 800 timmar av kartanalys med skalstock i hand. Ett forskningsarbete som förärat honom en unik position i Göteborgs stadsplanedebatt.

”I Göteborg ska man bebygga en yta av Halmstads storlek, i direkt anslutning till staden innanför vallgraven, men många aktörer griper sig an uppgiften som vore det ett gigantiskt brownfield som man kan göra vad man vill med”, säger han bestört. ”I själva verket är man en länk i en process! Hela detta område är faktiskt stadsplanerat sedan tidigare som en logisk pusselbit i rutnätsstaden. Som stadsbyggnadsuppgift är därför detta mer ett ombyggnadsprojekt!” Just denna historielöshet är anledningen till stadens aningen villrådiga stadsplanering, menar han. Kan man inte den egna lokala ”stadsplane­dialekten”, då är det nästintill omöjligt att veta var man ska sätta ner pennan och börja rita.

Då kan vad som helst hända. Antingen gör man ingenting, eller så hemfaller man åt stora gester i form av enskilda byggnadsverk. ”Vi verkar inte riktigt lita på kraften i väl gestaltade och tydliga stads- och gaturum. Vad vore Linnéstan utan sin Linnégata, Lorensberg utan Avenyn?” Om Carlsson fick bestämma skulle Älvstadens stadsbyggande handla mindre om att förnya och mer om att förvalta, om att bygga vidare på det unika med Göteborgs egen struktur.

”Självklart måste vi reparera Hisingens egen spegelvända Aveny och bygga upp den lågbro som revs 1968, allt annat vore tjänstefel.” Carlsson jämför Göteborg med Palmanova, en av Italiens ständiga världsarvskandidater, men hade lika gärna kunnat referera till Sveaborgs fästning i Helsingfors och örlogsstaden Karlskrona, båda på Unescos lista. Om någon av dessa städer hade fått sitt huvudstråk krossat av en frihamn för containerfartyg, då hade man sannolikt sett till att reparera stadsväven omgående. Och ska man tro Carlsson är det nu denna göteborgska ”stadsrenovering” bör ske. Och inte främst med anledning av stadens 400-årsjubileum – det är bara ett datum – utan för att Göteborgs norra och södra stadsdelar måste närma sig varandra.

Stadens segregationsproblem är riksbekant. Det avtecknar sig i folkhälsa, arbetslöshet och kriminalitet, och ska man hitta en geografisk punkt som ställer till det, så är det just Frihamnen. Kunde Frihamnen över­byggas skulle integrationsarbetet underlättas väldigt. Dessutom har förutsättningarna sällan varit bättre.

I takt med urbaniseringen flyttar den tunga industrin ut. I och med att staden transformeras från arbets- och handelsplats till mer av ett uppehållsrum och rekreationsområde vinner gång- och cykeltrafikanterna mark. I Göteborg har Götaledens åttafiliga motorled redan grävts ner och nu talas det om att däcka över spårharpan vid Centralen, kanske lägga Hamnbanans räls i tunnel. Frihamnen, med dess väldiga pirer och lappade asfalts­öken, är redan öde, den sista bananen packades för 16 år sedan. ”Och då”, säger Carlsson med ögon som strålkastare, ”då är vi ju nästan tillbaka i 1910 års stadsplan.”

12

En andra chans.

Text: Mark Isitt
Annons:

“If you were a girl I would love you even more”

Design är samhällets största kultursektor.

Läs mer ›

Detta sa ofta designern Johan Huldt, grundare av Innovator, före detta vd för Svensk Form och professor vid Textilhögskolan i Borås. Och jag önskar lika ofta att fler ska både förstå, ta till sig och handla efter innebörden i denna sanning – tänk vilka effekter det kunde få i allt från seriös journalistisk bevakning och museisatsningar till akademiska och politiska initiativ.

Lika mycket som jag alltid kommer att minnas Johan Huldt för denna hans tes, lika mycket håller jag med designern, konstnären och forskaren Maja Gunn, också hon vid Textilhögskolan, om att samhälleliga förändringar kan ske genom design. Om att design kan skapa såväl social som ideologisk utveckling. Det är just om detta hennes avhandling handlar, Body acts queer: Clothing as a performative challenge to heteronormativity, lyckosamt framlagd strax innan mid­sommar. I denna redovisar Gunn ett ”program för experimentellt mode” – sju konstnärliga projekt tänkta att tänja på gränserna för hur modet skulle kunna utmana dagens heteronormativa synsätt. Projekten fungerar också som olika vägar att föra in såväl feministisk som queer teori i kreativa designprocesser och heter bland annat If you were a girl I would love you even more, Exclude me in och The lesbian shirt.

Maja Gunns målsättning med avhandlingsarbetet är att undersöka, belysa och bredda modebegreppet, men också att diskutera idéer om bland annat kropp, språk, queer och performativ designforskning – allt i en feministisk konsttradition där hon utgår från egna erfarenheter. Och just det ja, det i svenskan rätt luddiga ordet performativ, förklaras av Gunn som ett slags tredje paradigm; utöver kvalitativ och kvantitativ forskning står performativ för det konstnärliga. En lär sig …

Så vad säger jag? Jo, att den konstnärliga forskningen mycket glädjande har kommit långt sedan 2006 då de första avhandlingarna lades fram och hånades av diverse kritiker. Jag menar också att den är vital, inte minst för sin praktikbaserade utveckling av ny kunskap och vad det medför för fältets både nuvarande aktörer och kommande generationer att förhålla sig till och bygga vidare på. Detta är Maja Gunns forskning ett ypperligt exempel på med sina förslag till en möjlig, designrelaterad utveckling mot ett mindre normativt och mer tillåtande samhälle. Ja tack!

PS. Utöver att ladda ner och läsa avhandlingen, lyssna också till inslaget med Maja Gunn på Textilhögskolans eminenta forskningspodd. Perfekt förkovran framför höstbrasan!

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Engelsk tegelsten

Varför heter Bondskurken Goldfinger just så? Och vad har det med arkitektur att göra?

Läs mer ›

Rowan Moore, The Observers arkitekturkritiker – för övrigt den enda arkitekturkritiker som utmärkts till Critic of the Year i Storbritannien – ger i sin nya bok Slow Burn City svar på denna fråga och många andra.
Boken som beskriver London i dag, förklarar genom grundliga historiska tillbakablickar och underhållande anekdoter hur staden blev vad den är. Framväxten har kantats av chanstagare, entreprenörer, kungligheter och rojalister som alla varit med om att roffa åt sig av kakan – men lika viktiga är de interventioner i form av program och lagar som har förbättrat livet för samtliga Londonbor – exempelvis kloakerna, Clean Air Act och tunnelbanan.

I beskrivningen av dessa livsavgörande reformer hyllar Rowan bortglömda hjältar som Joseph Bazalgette, som ledde 1850-talets kloakprojekt. Stanken till trots var det häftigt omdebatterat på grund av politiskt starka kloakförnekare, vilka Moore jämför med dagens klimatförnekare. Kloak­projektet omfattade 300 miljoner tegel­stenar och 2,7 miljoner kubikmeter uppgrävd jord. Stanken försvann, en stor mängd av sjukdomarna försvann, dödligheten sjönk radikalt, fisken återvände – och den före detta stinkande floden blev återigen attraktiv för investerare.

Eller ta smogen som gjorde att man ofta hade en sikt på en knapp meter. Även denna lag var livsavgörande – bara i december 1952 orsakade smogen mellan 4 000 och 12 000 dödsfall, beroende på vem du frågar. 1956 kom äntligen Clean Air Act, som förbjuder rökproducerande bränsleanvändning i urbana områden.
Moore levandegör historien i en metropols framväxt, hela tiden med det oväntade runt det tegelklädda hörnet. Vem har tidigare funderat över vilken roll alternativ underhållning i stil med gayklubbar som förordar SBN – stark bollocks naked – har spelat för stadens framväxt och arkitektur? Eller vilken roll Abu Dhabi spelade i utförsäljningen och sedermera ombyggnaden av centrala London?

Han påminner om att finanscentret Canary Wharf, som tog avstamp i hippieidéer, som så småningom parades med amerikanska utvecklare och finansinstitutioner, inte hade fungerat utan statliga investeringar. Framför allt i form av tunnel­banans förlängning. Slow Burn Citys under­jordiska beskrivningar handlar dock inte bara om sexklubbar, kloaker och tunnelbanor, utan även om hur dagens oligarkvillor nära nog tangerar Buckingham Palace i storlek tack vare sina enorma utrymmen under markytan; de utnyttjar ett kryphål i bygglovsreglerna, vilka sätter begränsningar för vad som är möjligt ovan, men inte under jord.

Moore beskriver såväl positiva bostads­områden som arkitektoniskt mediokra torn med absurda namn som påminner om aftershave eller italienska bakverk, marknadsförda med en allt annat än subtil sexighet. Köp en svindyr våning så får du ligga, liksom. Klassperspektivet är ständigt närvarande, eftersom utvecklingen redan gjort att centrala London med allt färre undantag är ett reservat för de rikaste – inte sällan genom bortskyfflande av fattiga.

Med en ständigt närvarande omisskännligt brittisk tongue in cheek visar Moore ömsom sitt gargantuanska arkitekturkunnande, ömsom låter han arkitektur möta popkultur på de mest oväntade sätt. Slow Burn City är, med tanke på ett av stadens mest använda byggmaterial, passande nog, en tegelsten på 532 sidor – som till och med avslutas med ett ambitiöst manifest för ett bättre framtida London.

Text: Anders Modig
Annonser:
Annonser