Märkesbyggnader berövade färgidentiteten

Massproducerade ting som bilar, stolar, lampor, termosar och annat som vi omger oss med kan som regel fås i en mängd kulörer. (Undantaget då T-Forden som när det löpandet bandet infördes enbart kunde köpas i svart under en period, eftersom den torkade snabbare än övriga färger.)

Läs mer ›

Detsamma gäller en inte obetydlig del av vår mer eller mindre serietillverkade bruksarkitektur, där färgen är sekundär, det vill säga inte en del av den egentliga gestaltningen.

Undantagen i form av arkitektoniskt mer medvetet utformade byggnader finns det ändå gott om. Det är helt klart att för arkitekter och byggherrar med ambitioner är, och var, kulören en minst lika viktig del av helheten som grundläggande utformningsprinciper, materialval och ytskiktens taktila egenskaper. Över tid har detta dock inte sällan nonchalerats och många är de äldre byggnader som genom okunskap eller medveten ”anpassning” till nya trender och moden berövats den viktiga dimension av gestaltningen som färgsättningen utgör.

I akt och mening att motverka denna utsuddning av de för stadsbilden så viktiga färgkaraktärerna, gjorde Elvy Engelbrektsson på uppdrag av byggnadsnämnden i Stockholm en pionjärinsats för nu drygt 35 år sedan. Hon utarbetade tidstypiska färgpaletter för olika epoker, redovisade decennievis i form av fasaduppställningar för hela kvarter. Satsningen stärkte färgfrågorna på ett avgörande sätt, även om det emellanåt blev enklare att konsultera detta material än att verkligen undersöka vad de enskilda husen egentligen haft för ursprungliga kulörer. Så blev till exempel 
Georg A. Nilssons radikalt moderna lilla bostadshus vid Regeringsgatan 88 ”anonymiserat” genom en enfärgad gatufasad i laxrosa med mörkbruna fönstersnickerier i stället för återställt med grågrön puts med band, tunna listverk, geometriska kakelinsättningar och fönsterkarmar/-bågar i kontrasterande vitt.

Trots den medvetenhet som i dag finns om färgens betydelse för såväl den arkitektoniska upplevelsen som den historiska autenticiteten, framträder två av Stockholms viktigaste märkesbyggnader i färger som inte motsvarar upphovsmännens intentioner – Rosenbad och Stads­biblioteket. Båda uppvisar för närvarande ettriga orangeaktiga putskulörer, som inte har något att skaffa med respektive byggnads original­utförande. Ferdinand Bobergs venetianska dröm hade 1903 en ljusgul puts som stod fint mot fasadernas ljusgrå stenarbeten, medan Erik Gunnar Asplunds boktempel 1927 hade sockeln och trummans nedre del avfärgade i en mörkt varmgrå kulör, medan resten av fasaderna var hållna i en ljusare beige-gul ton.

Rosenbads nuvarande färgsättning härrör från Anders Tengboms renovering i början av 1980-­talet och bottnar i en övertolkning av en passus i Ragnar Östbergs presentation i tid­skriften Arkitektur 1903 av den då nyss färdigställda byggnaden. I fallet med Stadsbiblioteket torde det i stället vara en kombination av mekanisk urlakning och kemiska åldersförändringar av den ursprungliga putsen, främst genom rostande järnvitriol, som lett fram till dagens resultat. Varken vid 1960-talets omputsning eller senare tiders ommålningar har man kompenserat för detta, utan i stället undan för undan gått allt längre från ursprunget. Båda dessa ikoner står nu inför större ombyggnadsåtgärder. Se då till att också återge dem deras ursprungliga färgkaraktärer!

Text: Martin Rörby
Annons:

Anlita proffs och lyft stjärnorna

Ingen är gladare än jag över att jag hade fel i min senaste krönika i Rum.

Läs mer ›

Denna, som handlade om Arkdes framtid, avslutades med orden ”politiskt intresse för och kunskap om design och dess potential tycks i dag obefintlig”. Några dagar efter att den gått till tryck rasslade det till i de politiska korridorerna, inte hos Kultur- men väl hos Näringsdepartementet som hittat 28 miljoner till att ”marknadsföra svensk design internationellt”. Det ju låter lovvärt och välbehövligt för att upprätthålla, eller kanske snarare återupprätta, bilden av Sverige som ”en designnation” – ett begrepp som flitigt används av diverse olika branschorgan och statliga marknadsföringsinstanser. Logiskt att satsningen sker nu, dels då den senaste export­strategin som antogs hösten 2015 nu börjar ge utdelning, dels med tanke på att kreditvärderingsföretaget Moodys nyligen meddelade att vårt land ekonomiskt går som tåget med de bästa tillväxtutsikterna. Detta tack vare att våra konkurrenskraftiga exportbolag har både bredd och spets.

Pengarna liksom helhetsansvaret hamnar hos Visit Sweden, ett kommunikationsföretag som marknadsför varumärket Sverige, svenska destina­tioner och upplevelser (!) internationellt. Det ägs till lika delar av staten via Närings­departementet och den svenska besöksnäringen via Svensk Turism AB. Till sin hjälp i det aktuella uppdraget tar de organisationerna Association of Swedish Fashion Brands, Svensk Form, Sveriges Arkitekter samt Trä- och möbelföretagen.

Ambitionen med satsningen sägs vara lika mycket export- som turismfrämjande, det vill säga allmänt tillväxtskapande och det är ju bara hoppas att resultatet, när vi väl får se det, bidde mer än en tumme. Sköter Visit Sweden & Co korten rätt kanske förebilden Danmarks siffror kan uppnås – där går hela 20 procent av hela arkitekturomsättningen i export. Här hemma har tidigare samarbeten mellan många aktörer inom designbranschen tenderat att bli särdeles otydliga på grund av för många och för orutinerade kockar. Två råd vill jag därför i all välmening ge: Satsa på proffs – kom ihåg vad ovanligt lyckad och tydlig den senaste gemensamma satsningen på möbelmässan i Milano blev tack vare Tengboms. Och tänk på genomslaget för Zlatan-/Volvo-­filmerna som kommunikationsessen på Forsman & Boden­fors står bakom. Och på tal om fotbollskunga­legenden, eller hur han nu vill bli titulerad – lyft stjärnorna! Kreativa spetsvarumärken som Front, Acne, Veryday, Monica Förster, Ann-Sofi Back, Tham & Videgård, Bea Szenfeld, Färg & Blanche, Märta Mattsson (jo, konsthantverket MÅSTE med), Marge, Pia Wallén, Kjellander + Sjöberg, Claesson Koivisto Rune och några till. Detta för att övertyga både mig och omvärlden om att Sverige förtjänar att kallas ”designnation”.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Jeanette Hägglund – Ur galen vinkel

Fotografen Jeanette Hägglund fascineras av arkitektur och arbetar oblygt fritt med olika stilar, färg eller svartvitt, hårt eller mjukt ljus. Hon tar oss med på en resa som andas sommar, semester och rena linjer – en fröjd för arkitektens öga.

Läs mer ›

Du fick din första kamera som åttaåring. Vad plåtade du på den tiden?
– Mest människor och abstrakta geometriska formationer.

Du har studerat fotografi, men också film, konst, estetik och massmedia. Hur har dessa studier påverkat dig som fotograf?
  – De är en enorm referensram och inspirations­källa ...

_Y3Q_2901

Stämmer det att du ibland testar vinklar med din Iphone innan du tar bilder med kamera?
– Jag fotograferar ganska lite med mobilen. Men visst kan det vara kul att leka med den ibland. Galna vinklar gillar jag och mobilen är ju lättare – bokstavligt talat – att ”svinga runt med” utan att få ont i nacken. Mina kameror behövs dock alltid! Mobilen ligger i fickan eller i kameraväskan när jag fotograferar. Canon och Hasselblad är mina arbetsverktyg.

Hur länge har du fotat arkitektur och varför älskar du det?
– Mitt intresse för arkitektur har funnits väldigt länge och jag har fotograferat arkitektur i nästan tjugo år. Att fotografera är både ett jobb och en passion. Med den drivkraften jag har 
måste jag nog säga att det är som en passion. Arkitektur är fascinerande och jag upplever 
obegränsade möjligheter genom val av viss arkitektur: koncept, idé, komposition, ljus­förhållande, abstraktion och så vidare.

Mallorca

Finns det något särskilt du brukar tänka på just när du plåtar arkitektur?
– Hur jag tänker och planerar en fotografering är väldigt olika beroende på syftet, beställarens önskemål och behov. Det kan vara allt från klassisk arkitekturfotografi till abstraktioner där man ändå ska känna igen vilken byggnad det är. Vädret kan styra mycket, liksom tiden på dagen.

_Y3Q_4467_02-kopia

Urvalet i Rum är färgstarkt och somrigt. 
Hur ser du på färg?
– Färg tilltalar mig! Liksom även en lätt atmo­sfär och årets ljusare tider inspirerar mer än de mörka. Men jag kan som fotograf lika gärna hålla mig till svartvitt eftersom det innebär en ännu högre grad av abstraktionsnivå.

Har du någon filosofi kring bildkomposition?

– Färg fångar, linjer uppehåller ögat, symmetri upplevs lugnt och harmoniskt, olika material reflekterar solljuset olika och kan ge intressanta
skuggor. Annorlunda formationer ger mig möjligheten att se något helt annat än en byggnad och med hjälp av en annorlunda vinkel kan till exempel ett hörn förvandlas till en våg, beroende på byggnadens geometri.

_Y3Q_8417_02-kopia

Är det en skön omväxling att få ta arkitekt-bilder mot att arbeta med porträtt?
– Det är ju helt olika arbetssätt och jag gillar kontraster och detta är en kontrast i sig.

Har du något favoritljus?
– Jag kan uppskatta olika sorters ljus – både ett hårdare och ett mjukare ljus. Ett ljus som framhäver form och färg är att föredra tycker jag.

omslagsbild1

Har du någon favoritbyggnad?
– Hm, det är svårt att ge ett kort svar, då jag är intresserad av så många olika stilar och därmed byggnader. Men ”galen” och överraskande som Fréderic Chaubin. Från surrealistiskt till den mest minimala stilen, som till exempel som det Ludwig Mies van der Rohe skapade.


_Y3Q_2418-kopia
Har du någon favoritstad som du älskar att plåta arkitektur i?
– Barcelona. Där kan man hitta många olika stilar, från det mest surrealistiska till det mest minimala. Men det finns många städer med fantastisk arkitektur. Många har jag redan besökt och många fler är ännu ej besökta. Listan är lång!

Text: Mats Almegård
Annons:

Suck och stön

Vi kan ju sitta här hemma och stöna. Alltså, jag menar sucka och stöna – över förtätningen i innerstan.

Läs mer ›

Den är ju en nödvändighet, det står helt klart. En del tycker att den är en styggelse – för vi är fortfarande ovana vid att behöva dela ett begränsat utrymme. Fy skäms. Med ens känns våra suckar och stön oförskämda. Jag har fått boken Portraits from above – Hong Kong’s informal rooftop communities i min hand. Nog skulle vi kunna stå ut med lite förtätning i våra städer också ...

I Hongkong väntar nu närmare 4 000 personer på att deras hem ska raderas från jordens yta. Det är de konstruktioner (synd att kalla dem för byggnader, trots att här finns drygt 1 500 hushåll, och trots att många har bott i sina skjul i kanske 20–30 år) som byggts utan tillstånd uppe på taken på Hongkongs byggnader. Antalet invå­nare, oftast låginkomsttagare, som bor på taken har minskat drastiskt – särskilt efter två mycket tragiska bränder som härjade 1996 och 1997. Fyrtio­en respektive nio personer dog och motsvarande stadsbyggnadskontoret i Hongkong införde en sjuårig plan för att få bort ungefär 12 000 takskjul på 4 500 byggnader. Och så har utvecklingen fortsatt, och de kvarvarande väntar nu alltså på att dra en sista suck när områdena ska omvandlas och få egna skyskrapor.

En och annan drar en lättnadens suck, då förortens lägenheter med hiss passar bättre än åtta, nio våningar med bara trappor. Andra stönar eftersom inga krypin blir lika billiga, omkring tusenlappen per månad för att räkna lågt. Rufina Wu från Hongkong och Stefan Canham från England har intervjuat invånarna. Vi får följa deras liv, hur det kom sig att de hamnade på taken, hur de gör när det blir stekande hett och hur de lagar mat intill toaletten. Stefan Canhams bilder och Rufina Wus skisser målar upp ett helt eget samhälle, där man som läsare pendlar mellan förskräckelse, förundran och beundran för hur dessa människor har inrättat sina liv där utrymme är en lyx som inte längre finns.

Takskjulen blir en illustration över Hongkongs ironiska sociala utveckling – trots att staden är den näst största leverantören av allmännyttiga bostäder, lever tusen och åter tusen invånare fortfarande i bostäder som är under all kritik. Men här finns också något vackert. Människorna som anpassar sig i denna överbelastade, kosmopolitiska stad visar trots allt vitalitet och stringens.

Så – inget mer suckande och stönande här hemma, eller hur?

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Alexander Toutaeff – En flanör med kamera

Alexander Toutaeff – eller von Insterburg som han kallar sig i sitt tumblr-flöde hittas säkrast på någon gata. Det är nämligen där de flesta av hans bilder kommer till.

Läs mer ›

Urbanitet och människor i stadsmiljö är två framträdande teman, liksom givetvis arkitektur och byggnader. Han älskar att promenera i städer. I detta nummer presenterar vi en serie av hans samtidigt både realistiska och poetiska foton.

När började du fotografera?

– Jag började ta bilder år 2009. Dessförinnan studerade jag foton som mina vänner tog och tänkte alltid ”det här vill jag också göra”. Jag har aldrig studerat fotografi, men jag har en examen i journalistik vid Russian State University For The Humanitites och arbetade tidigare som redaktör för en radiostation i Moskva. För närvarande är jag arbetssökande.

NU9A8017

Hur beskriver du dig själv som fotograf – i ord?

– Ärligt talat har jag aldrig kallat mig fotograf. Jag tycker verkligen om att ta foton, men nej, någon fotograf är jag inte. Jag kan säga att jag är en man som tycker om att ta med mig kameran när jag vandrar genom staden. Fotografering är mer av terapi för mig. När jag befinner mig i en stor stad med kameran med mig – då har jag faktiskt inga problem, eller tvivel. Jag är helt nöjd och det är väl den primära anledningen till att jag vill fotografera överhuvudtaget.

NU9A0245

Du tycker om att flanera i städer och mycket av dina bilder har ett tydligt ”street”-fokus, varför?

– Det är enkelt. I hela mitt liv har jag älskat att promenera i staden. Främst i Moskva eftersom jag bor i Dolgoprudn, en liten stad i närheten av Moskva. Jag älskar huvudgatorna, bakgatorna, centrum och förorterna. När jag skaffade en egen kamera var det ingen stor överraskning att det just skulle bli gatufotografering. Jag passar inte i en studio.

IMG_8900

Vad är mest spännande med Moskva som motiv?

– Moskva är en stor stad med många förorter. Där finns allt: moderna byggnader, gammal historisk arkitektur och fruktansvärda sovjetkonstruktioner, även om vissa av de gamla sovjetbyggnaderna faktiskt kan vara väldigt vackra. Jag försöker nog också alltid att finna skönheten i det jag fotograferar. Men det blir inte bara Moskva för mig. Jag tycker också om att fotografera i Sankt Petersburg och Kaliningrad.
 
Vilken relation har du till arkitektur?

– Jag kan inte säga att jag är specialist på arkitekturfotografering. Men jag letar efter linjer, färgkombinationer, rytmer. Det finns allt i byggnadernas väggar. Det fungerar som en abstraktion för mig.

Vilken är den största utmaningen när man ska fotografera byggnader?

– Säkerhetsvakterna. Nej, jag skämtar. Det mest utmanande är nog att se skönheten i alldagligt vardagliga ting. Å andra sidan gäller det för all slags fotografering.

NU9A4070

Föredrar du något särskilt perspektiv eller någon vinkel?

– Bara den som framstår som självklar vid en specifik tidpunkt. Jag väljer inte så noga, utan plåtar spontant. Jag tror att det gäller för många gatufotografer. Det handlar om att fånga ögonblick, linjer och färger. En annan rysk fotograf som influerar mig mycket är Julia Hoflehner. Hennes gatubilder från Moskva är magiska.

En sista fråga: du arbetar både i färg och svartvitt. Hur väljer du mellan dessa?

– Jag tycker att man ska ta bort det i en text eller ett foto som inte behövs. Om färgen inte adderar något till bilden går den att ta bort.

NU9A9550

Text: Mats Almegård
Annons:

Rum från annat perspektiv

I Rums julinummer kan du njuta av artiklar från den andra sidan – i dubbel bemärkelse. 

Läs mer ›

Rum åker till andra sidan Atlanten till New York och hänger en stund med Skanska och Santiago Calatravas stationsbyggnad Oculus, genomlyser den traditionella byggherrerollen i Sverige och hur den ser ut på våra nedslag i Europa.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Besläktad

Utbyggnaden till Basel Kunstmuseum har så många nyanser av grått att det är svårt att inte dra till med en bokbesläktad rubrik som har 50 i sig.

Läs mer ›

Men så roligt ska vi inte ha det. Grått tegel. Grått stengolv. Grå betongväggar. Ledstänger, fönsterluckor och hissutrymmen av förzinkat stål. Öppningen inleddes på ett podium framför ett verk av Sol Lewitt, en griffeltavla som är … ni gissar rätt: grå. Som tur är, är det unga Baselkontoret Christ & Gantenbeins vinnande byggnad, utvald bland 200 anonyma tävlingsförslag, allt annat än gråtrist.

Tegelbyggnaden som är förbunden med det 80 år gamla moderskeppet via en underjordisk tunnel är mäktig utan att vara överväldigande. Den nya dekagonalen spelar med alla vinklar i de kringliggande organiskt framväxta kvarteren. Men de tio fasadvinklarna – vilka skulle ha varit ett helvete för kuratorer och konstnärer att förhålla sig till – bromsas upp och trollas bort av trapphuset och förrummen; själva utställningsrummen är traditionellt ortogonala rum mellan 60 och 400 kvadratmeter stora – och de har fasta väggar. Detta är ett ytterst medvetet val av arkitekterna – de vågar skapa fasta rum som nämnda yrkesgrupper måste förhålla sig till i stället för att erbjuda gigantiska flexibla rum som medelst bräcklig mässarkitektur delas upp inför varje ny utställning.

Det finns mängder av dialoger mellan huvud­byggnaden och den nya, en jag bär med mig är väggytorna – cirkulärt rispad kalk i huvud­byggnaden, cirkulärt rispad betong i den nya, en annan är fasadernas horisontella kraft. Byggnaderna är helt enkelt besläktade utan att vara förbundna – liksom Emanuel Christ är besläktad med den ursprungliga arkitekten, som var hans farfars bror. 450 miljoner kronor av byggets budget kom från staden Basel – som är stolt över att ta plats på den internationella kulturscenen, och det med folkets goda minne: Minns den lokala folk­omröstningen 1967 huruvida man skulle köpa in ett par verk av Picasso med 60 miljoner kronor från den kommunala budgeten. Stadens rungande ja gjorde Pablo så paff att han skänkte ytterligare två verk av blotta farten.

Den andra halvan av museets budget, ytter­ligare 450 miljoner kronor, kom från en stiftelse. Som förvisso tackas av både en och två talare – men jag ser inte någon skylt, inte någon direkt närvaro vare sig i fysisk form eller online. Och inte heller fanns det på världskartan att stiftelsens namn skulle införlivas i namnet, som rätt och slätt är Kunstmuseum Basel New Building. Men det kanske bara är arenabyggen som drar ner brallorna så långt att namnet är till salu? Min enda invändning rörande de 25 555 nya kvadratmetrarna är att salarna är för överlastade i den pågående skulpturutställningen Sculptures on the Move.

Verken går in i varandra, försöker ta över varandra, krigar med varandra, skäller på varandra, försöker ta billiga poänger, i stället för att självsäkert få ta plats och ha en dialog med varandra. Det blir mer presidential debate än filosofiska rum. Men det kanske kommer av att de äntligen har ett utrymme, och nu vill de helt enkelt för mycket. Tids nog inser säkerligen kuratorerna att Basel Kunstmuseum New Building är här för att stanna, att de inte behöver stressa.

Text: Anders Modig
Annons:

Rum nr 6 är ute – omslag Ola Österling

Vi får följa med fotografen Ola Österling till en annan värld, en värld där döden är vacker.

Läs mer ›

Att glänta på en dörr till något okänt. För en del av oss kittlar det till av spänning medan andra aldrig ens skulle tänka tanken. Den grafiska formgivaren och fotografen Ola Österling är alltför nyfiken för att bara passera. En dag för ett antal år sedan hittade han en oansenlig liten dörr på Östermalm i Stockholm. En skylt talade om att här fanns ett kolumbarium. Vad är det?

_DSC1029X

Ola välkomnades in av vaktmästaren, och det som mötte honom var en helt ny värld.
– Jag fascinerades genast av rummet, säger Ola.

Här finns plats för cirka 7 000 urnor i 1 445 nischer. Nischerna är täckta av marmor i olika nyanser, en sort för varje rumsavskiljare: grågul gotlandsmarmor, mölnbo- och italiensk marmor. Takhöjden är låg, inte mer än tre meter. Det råa berget är vitmålat. 

_DSC0999X

 

– Det ger en himmelsk känsla. Det är ett vackert rum med fina proportioner.
Ola är en erfaren arkitekturfotograf där vi hittar flera böcker i hans portfolio och också publiceringar i arkitekturtidskrifter. Med dessa glasögon på såg han genast kolumbariets potential.

_DSC0990

 

Enligt Ola finns det fyra kolumbarier i Stockholm. Just detta invigdes 1961. Arkitekt är Åke Tengelin, mer känd för att ha ritat Magasin 1, 2 och 3 i Frihamnen. Kolumbariets placering i berget under Engelbrektskyrkan, är i sig en paradox.

– Själva entrén är som en skreva, man skulle kunna associera den till en livmoder, självaste förutsättningen för ett liv. Så här går man in i något som ger liv och hamnar i dödens rum. Dessutom är rummet från början ett skyddsrum från kriget, byggt för att rädda liv, säger Ola.

_DSC0995

 

Han fick tillstånd att fotografera från kyrkogårdsförvaltningen och en del av resultatet pryder nu Rums omslag, och de efterföljande fem sidorna i detta nummer.

_DSC1015

Till vardags är Ola art director på tidningen Classic Bike, och bok- och tidningsproduktion har funnits med sedan han slutade sin utbildning till grafisk formgivare på Beckmans.

– Det är ju stor skillnad på att fotografera motorcyklar jämfört med arkitektur, säger han.

En annan skillnad är hans eget förhållningssätt till projekten, om de är på uppdrag av en kund eller ett eget projekt.

– Jag vill alltid visa de bästa sidorna, men jag är nog mer kritisk när jag ska fotografera mina egna projekt. I ett kundförhållande får kunden styra mer.

Just nu arbetar Ola med att fotografera utvecklingen av ett konstmuseum i Tyskland. Det är ett projekt som har pågått i många år, och förhoppningsvis får vi så småningom se resultatet i bok- eller utställningsform.

Vi hoppas Ola gläntar på fler dörrar.

Text: Cecilia Öfverholm Foto: Ola Österling
Annons:

Skolhuset som nyckel till framtiden

Jag står där i korsningen Fridhemsgatan–Sankt Göransgatan på Kungsholmen i Stockholm och känner inte riktigt igen mig.

Läs mer ›

Den tidigare obebyggda slänten i sydvästra hörnet upptas nu av en ny byggnadsvolym. Gaturummet som förut känts lite odefinierat har fått en välgörande stadga, samtidigt som känslan av naturparti finns kvar genom att den nya huskroppen dragits tillbaka från trottoarerna för att ge plats för en grön zon. Nytillskottet markerar sig utåt gatorna med en elegant mix av tegel i olika varmgrå schatteringar och släta fyllningsytor i vitt mellan stora fönster infattade i mahognybruna metallramar. Vad det är för typ av byggnad behöver man inte fundera länge över. Trots en otvetydigt samtida uppsyn signalerar den ”skola” på ett självklart och tryggt sätt. Kanske inte så konstigt heller, då nybygget ritat av Cedervall arkitekter i själva verket utgör en ny flygel till Paul Hedqvists Fridhemsskola från sent 1940-tal. Med sina grågula tegelfasader och klassicistiska anstrykning i detaljerna är denna något av ett syskon till arkitektens samtida, men betydligt större komplex för Statens Normalskola norr om Valhallavägen på Östermalm – som nu inom kort kommer att rivas när den senaste brukaren, Kungliga Musikhögskolan, flyttar in i sina nybyggda lokaler. För att på ett respektfullt sätt balansera det karaktäristiska teglet i exteriören till Hedqvists hus på Kungsholmen, har Cedervall arkitekter valt att på sitt tillägg slätputsa söderfasaden som vetter mot skolgården och att göra denna sida av byggnaden monokromt vit. Därigenom skapas en reflektoreffekt som ger elevernas lek- och vistelseytor ett generöst och fint ljus.

Nybygget är knappast en märkesbyggnad med stort M, men det faller ändå väl in i den ambitiösa skolbyggnadstradition som utvecklats i området
under snart 130 år nu. Närmaste grannen är Norra kommunala mellanskolan från 1927 – nu Finska skolan – som ritades av Georg A. Nilsson. Jämte Erik Gunnar Asplunds Karl Johansskola i Göteborg och Gunnar Leches Vaksalaskola i Uppsala utgör denna höjdpunkten på 20-tals­klassicismens skolbyggande i Sverige. En bit bort tronar den äldsta och alltjämt bevarade delen av Kungsholmens väldiga folkskola, tillkommen i två etapper 1889 och 1898. Arkitekter för den ursprungliga delen var Magnus Isæus och Carl Sandahl, som här åstadkom en skola fullt i arkitektonisk klass med det bästa som gjordes internationellt vid samma tid. Efter utvidgningen, som Ernst Haegglund svarade för – som nu är riven – kunde skolanläggningen hysa drygt 4 000 (!) elever. Den lär därmed ha varit världens näst största skola, överträffad endast av ett komplex i USA. Sist, men inte minst, finns i området också nyligen bortgångna Léonie Geisendorfs och hennes man Charles-Edouards betongbrutalistiska höghusskapelse, från början avsedd för två olika yrkesskolor reserverade för kvinnliga elever. Detta enastående byggnadsverk, som är av minst samma kaliber som inspiratören Le Corbusiers œuvre, byggs nu om till studentbostäder. Låt oss hoppas med den känslighet som är en absolut förutsättning för att lyckas.

Sammantaget utgör området i Fridhemsplans närhet alltså något så unikt som ett skolbyggnadsmuseum, där det i fullskala går att studera några av milstolparna i svensk arkitektur skapade särskilt för barn och ungdomar. Betydelsen av väl gestaltade miljöer för våra nya generationer att vistas i under de kanske viktigaste och mest formbara åren av livet kan inte nog betonas. Så se och lär – för framtidens skull!

Text: Martin Rörby
Annonser:
Annonser