“If you were a girl I would love you even more”

Design är samhällets största kultursektor.

Läs mer ›

Detta sa ofta designern Johan Huldt, grundare av Innovator, före detta vd för Svensk Form och professor vid Textilhögskolan i Borås. Och jag önskar lika ofta att fler ska både förstå, ta till sig och handla efter innebörden i denna sanning – tänk vilka effekter det kunde få i allt från seriös journalistisk bevakning och museisatsningar till akademiska och politiska initiativ.

Lika mycket som jag alltid kommer att minnas Johan Huldt för denna hans tes, lika mycket håller jag med designern, konstnären och forskaren Maja Gunn, också hon vid Textilhögskolan, om att samhälleliga förändringar kan ske genom design. Om att design kan skapa såväl social som ideologisk utveckling. Det är just om detta hennes avhandling handlar, Body acts queer: Clothing as a performative challenge to heteronormativity, lyckosamt framlagd strax innan mid­sommar. I denna redovisar Gunn ett ”program för experimentellt mode” – sju konstnärliga projekt tänkta att tänja på gränserna för hur modet skulle kunna utmana dagens heteronormativa synsätt. Projekten fungerar också som olika vägar att föra in såväl feministisk som queer teori i kreativa designprocesser och heter bland annat If you were a girl I would love you even more, Exclude me in och The lesbian shirt.

Maja Gunns målsättning med avhandlingsarbetet är att undersöka, belysa och bredda modebegreppet, men också att diskutera idéer om bland annat kropp, språk, queer och performativ designforskning – allt i en feministisk konsttradition där hon utgår från egna erfarenheter. Och just det ja, det i svenskan rätt luddiga ordet performativ, förklaras av Gunn som ett slags tredje paradigm; utöver kvalitativ och kvantitativ forskning står performativ för det konstnärliga. En lär sig …

Så vad säger jag? Jo, att den konstnärliga forskningen mycket glädjande har kommit långt sedan 2006 då de första avhandlingarna lades fram och hånades av diverse kritiker. Jag menar också att den är vital, inte minst för sin praktikbaserade utveckling av ny kunskap och vad det medför för fältets både nuvarande aktörer och kommande generationer att förhålla sig till och bygga vidare på. Detta är Maja Gunns forskning ett ypperligt exempel på med sina förslag till en möjlig, designrelaterad utveckling mot ett mindre normativt och mer tillåtande samhälle. Ja tack!

PS. Utöver att ladda ner och läsa avhandlingen, lyssna också till inslaget med Maja Gunn på Textilhögskolans eminenta forskningspodd. Perfekt förkovran framför höstbrasan!

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Engelsk tegelsten

Varför heter Bondskurken Goldfinger just så? Och vad har det med arkitektur att göra?

Läs mer ›

Rowan Moore, The Observers arkitekturkritiker – för övrigt den enda arkitekturkritiker som utmärkts till Critic of the Year i Storbritannien – ger i sin nya bok Slow Burn City svar på denna fråga och många andra.
Boken som beskriver London i dag, förklarar genom grundliga historiska tillbakablickar och underhållande anekdoter hur staden blev vad den är. Framväxten har kantats av chanstagare, entreprenörer, kungligheter och rojalister som alla varit med om att roffa åt sig av kakan – men lika viktiga är de interventioner i form av program och lagar som har förbättrat livet för samtliga Londonbor – exempelvis kloakerna, Clean Air Act och tunnelbanan.

I beskrivningen av dessa livsavgörande reformer hyllar Rowan bortglömda hjältar som Joseph Bazalgette, som ledde 1850-talets kloakprojekt. Stanken till trots var det häftigt omdebatterat på grund av politiskt starka kloakförnekare, vilka Moore jämför med dagens klimatförnekare. Kloak­projektet omfattade 300 miljoner tegel­stenar och 2,7 miljoner kubikmeter uppgrävd jord. Stanken försvann, en stor mängd av sjukdomarna försvann, dödligheten sjönk radikalt, fisken återvände – och den före detta stinkande floden blev återigen attraktiv för investerare.

Eller ta smogen som gjorde att man ofta hade en sikt på en knapp meter. Även denna lag var livsavgörande – bara i december 1952 orsakade smogen mellan 4 000 och 12 000 dödsfall, beroende på vem du frågar. 1956 kom äntligen Clean Air Act, som förbjuder rökproducerande bränsleanvändning i urbana områden.
Moore levandegör historien i en metropols framväxt, hela tiden med det oväntade runt det tegelklädda hörnet. Vem har tidigare funderat över vilken roll alternativ underhållning i stil med gayklubbar som förordar SBN – stark bollocks naked – har spelat för stadens framväxt och arkitektur? Eller vilken roll Abu Dhabi spelade i utförsäljningen och sedermera ombyggnaden av centrala London?

Han påminner om att finanscentret Canary Wharf, som tog avstamp i hippieidéer, som så småningom parades med amerikanska utvecklare och finansinstitutioner, inte hade fungerat utan statliga investeringar. Framför allt i form av tunnel­banans förlängning. Slow Burn Citys under­jordiska beskrivningar handlar dock inte bara om sexklubbar, kloaker och tunnelbanor, utan även om hur dagens oligarkvillor nära nog tangerar Buckingham Palace i storlek tack vare sina enorma utrymmen under markytan; de utnyttjar ett kryphål i bygglovsreglerna, vilka sätter begränsningar för vad som är möjligt ovan, men inte under jord.

Moore beskriver såväl positiva bostads­områden som arkitektoniskt mediokra torn med absurda namn som påminner om aftershave eller italienska bakverk, marknadsförda med en allt annat än subtil sexighet. Köp en svindyr våning så får du ligga, liksom. Klassperspektivet är ständigt närvarande, eftersom utvecklingen redan gjort att centrala London med allt färre undantag är ett reservat för de rikaste – inte sällan genom bortskyfflande av fattiga.

Med en ständigt närvarande omisskännligt brittisk tongue in cheek visar Moore ömsom sitt gargantuanska arkitekturkunnande, ömsom låter han arkitektur möta popkultur på de mest oväntade sätt. Slow Burn City är, med tanke på ett av stadens mest använda byggmaterial, passande nog, en tegelsten på 532 sidor – som till och med avslutas med ett ambitiöst manifest för ett bättre framtida London.

Text: Anders Modig
Annons:

Hemliga rum

Alla ord är jämlika, men några är jämlikare än andra.

Läs mer ›

Säg ”hemlighet” till exempel, och jag osäkrar min revolver. Av pur förtjusning. Inget är så roligt att det inte blir roligare av en hemlis. Förmodligen är detta åtminstone en delförklaring till framgångssagan som stavas Hemliga rum i regi av Statens fastighetsverk.

Vart fjärde år låses ett gäng doldisar från verkets digra samlingar upp och kreti och pleti välkomnas in. I år kunde man botanisera bland vanligtvis stängda rum på Skoklosters slott, Göteborgs residens och Kronobageriet på Östermalm i Stockholm, för att nämna några. Undertecknad passade på att titta in i Kavaljersflygeln på Gripsholms slott. Ett förtjusande b&b, komplett med målade kakelugnar i varje rum, pigga tapeter och hemliga gångar för lämpliga rendez-vous, byggt för Gustav III:s gäster när han hade tråkigt i spenaten och behövde tillkalla polare att förlusta sig med. Lite lagom underanvänt och faktiskt en av landets bäst bevarade 1700-talsmiljöer. Ryktet säger dessutom att Conrad Hilton inspirerades av den fiffiga konstruktionen med smårum i fil när han skulle smälla upp sitt hotellimperium.

Men det är egentligen inte detaljerna som är det verkligt peppiga med den här dagen. När jag läste kulturvetenskap hade vi en bok vid namn Kulturpolitik i praktiken på litteraturlistan. Dess innehåll hamnade förmodligen i glömskans arkiv i samma veva som den själv kastades i det runda, men faktum är att det är precis vad titeln säger som Statens fastighetsverk sysslar med under den här dagen i maj. Sällan känner jag mig så delaktig i de slott, parker, museer och residens som vi alla äger tillsammans som när jag får komma in och snoka. Vill man att medborgarna ska engagera sig i, och betala för, kulturarvet får man vackert bjuda in dem både faktiskt och metaforiskt. Det är inte häftigt att betala skatt. Det är häftigt att vara inkluderad. Och det är ingen hemlighet.

Text: Lisa Marie Mannfolk
Annons:

Arkitekturfantasier

Italienaren Federico Babina bor numera i Barcelona.

Läs mer ›

Där skapar han unikt egensinniga – inte sällan lite humoristiska – grafiska affischer och böcker över olika aspekter av arkitektur. Babina är utbildad arkitekt och har länge arbetat i yrket. Men på senare år har han mer och mer börjat ägna sig åt ett annat spår: grafisk form­givning. Någon beskrev Babinas grafiska bilder som ”arkitektur­fantasier” och det ligger mycket i det.

I böcker och i grafiska tryck som säljs som 
affischer har han bland annat skapat serien Archist – If Artists were Architects – en genomgång av hur det hade sett ut om konstnärer som bland andra Piet Mondrian, Gerhard Richter och Salvador Dalí inte hade målat tavlor, utan ritat byggnader. Babina imiterar skickligt Dalís utflutna formspråk som hålls uppe av tunna, höga kryckor; Mondrians De Stijl-uttryck med olik­färgade rektangulära fält och Richters Pantone-inspirerade måleri. Det är intressant att se hur dessa stora konstnärer inspirerar till byggnader som är högst realiserbara.

Babina kan sägas vara pedagogisk. Hans grafiska form förklarar arkitektur och vad som skiljer en arkitekts stil från en annan. I boken Archibet: From Aalto to Zaha Hadid är det kanske extra tydligt, där han bokstav för bokstav skapar konst av några av de största namnen inom modern arkitektur. Men även affischserien Archistyle har en ett förklarande anslag. Här gestaltar han elegant – i både form, färg och val av typsnitt – skillnaderna mellan Bauhaus, brutalism, dekonstruktivism och postmodernism. Den slående enkelheten i hans teckningar ger en viss känsla av förklarande barnbok – och med samlingsaffischen, där alla stilar förekommer sida vid sida, skulle det vara enkelt och överskådligt att förklara arkitekturens olika riktningar för en skolklass.

I ett av sina senare projekt, Archiwriter, ger sig Babina på författare och arkitektur i stället. Här är övergången till arkitektur kanske inte lika uppenbar som i den där han översätter konst till arkitektur, eller förklarar arkitektur på ett grafiskt tilltalande vis. Han utgår ifrån ett Ernest Hemingway-citat som lyder ”prose is architecture, not interior decoration”. Och Hemingway är en av de författare som finns representerade här vid sidan av Dostojevskij (lökkupoler och kommunist­rött), Italo Calvino (abstrakt och fantastifullt), Orwell (övervakning och retro­futurism), Haruki Murakami (vars moderna skyskrapa rymmer mer klassiskt japanskt hus inuti sig). Det är återigen en mycket tanke­väckande och rolig serie i den retrostil som Federico Babina ständigt återkommer till.

Tyvärr finns inte Goethe med – vars citat om att arkitektur är ”stum ljudkonst” kunde ha varit intressant att se Babina behandla. Men det är inte Goethes frånvaro som är det största problemet med Archiwriter, utan snarare den totala avsaknaden av kvinnliga författare. Varför ingen fyr inspirerad av Virginia Woolf? Varför inget napolitanskt hus i Elena Ferrante-stil? Eller en kolonialvilla där Marguerite Duras böcker kunde ha utspelats?

Men – trots denna avsaknad av kvinnliga författare – är Archiwriter, precis som Federico Babinas tidigare serier, underhållande och stilfullt. Och om du läser detta Federico: Gör en ny serie med bara kvinnliga författare som arkitektur. 
Jag lovar att det finns minst lika mycket där att ösa ur.

Text: Mats Almegård
Annons:

Tillbaks te naturen

Jag slår mig ner på Alexandra Kehayoglous gigantiska grönspräckliga ryamatta, en 72 kvadratmeter handtuftad version av argentinska Pampas, jämte PP Trees av Tom Price, ett surrealistiskt lövverk byggt av skivade plaströr.

Läs mer ›

Att årets tema på Design at Large, DesignMiamis stående inslag på Art Basel är landskap undgår inte någon.

Om Red Bull har tagit över sportvärlden, så är det tydligen te som gäller i designvärlden; tre av nio verk knyter an till den bittra dryck som vi människor enligt ni-vet-vilket uppslagsverk inmundigat sedan 4 753 år tillbaka. Jag låter blicken svepa över rummet: Kengo Kumas Owan, en twistad stålgrotta som hämtar sin design från såväl fiskfjäll som teskålar, Masatoshi Izumi & Koichi Haras Stone Tea House och Ron Arads bältdjurshus, Armadillo Tea Pavilion.

Och i mitten tronar naturligtvis ett av Prouvés genomskinliga paviljonghus – ständigt denna Prouvé på mässor för samlardesign. Missförstå mig rätt – jag älskar Prouvé, men det känns som att hans Temporary School of Villejuif är det minst förvånande valet av Design at Larges kurator Martina Mondadori. Har det månne att göra med att utställaren Galerie Patrick Seguin är mässans största?

Då är holländska Kiki van Eijks Civilised Primitives with Exposize Print Projects ett mer överraskande val. Avgjutningar av grenar och andra naturliga objekt från skogen utanför Eindhoven bygger upp lampor och möbler i vad som liknar ett slags scoutläger de luxe med en tältbackdrop av van Eijks abstrakta purpurakvareller.

Jag fastnar på mattan – det mjuka, inbjudande verket, som också har en kamera i taket som livestreamar på Youtube, har en Pipilotti Ristisk valium­effekt på besökare i alla åldrar, som tar av sig skorna och slår sig ner för lågmälda samtal. Några ligger, andra sitter, en kvinna bredvid mig släpper loss mäss-spänningarna med ett par väl valda yogaposer. Jag träffar Alexandra Kehayoglou och får reda på att det kamouflagespräckliga verket inte är No Longer Creek, som det står i utställningskatalogen.

– No Longer Creek sitter fast i tullen. Vi var förtvivlade, vi visste inte vad vi skulle göra; vi pratade till och med om att lägga en print på golvet. Men som tur är gjorde jag vad som kom att kallas Magic Carpet till Dries Van Notens visning 2014. Så vi skickade någon att hämta den mattan från hans lager i Antwerpen, säger Alexandra och skrattar. Ett par år efter avslutade konst­studier hittade hon äntligen sitt medium i mattor.

– När jag började arbeta med mattor visste jag direkt hur jag skulle arbeta. Jag kan inte förklara hur, men jag hade det i mig, det är instinktivt, genetiskt nedärvt på något vis, eftersom min familj är matt-­tillverkare sedan många generationer, säger hon.

Dagen efter har den riktiga mattan No Longer Creek anlänt. En abstraherad avbildning av Buenos Aires sista orörda flodbäddar som har tagit månader att tillverka för 12-mannateamet i hennes studio i Buenos Aires.

Eftersom min kropp kämpar med den sömnbrist som hör konstmässor till vågar jag inte slå mig ner på mattan som är lika välbesökt som dagen innan – men jag lovar mig själv att komma tillbaka dagen efter för en sista siesta på Alexandra Kehayoglous ulliga verk, för mig den starkaste konstupplevelsen på Art Basel 2016.

Text: Anders Modig
Annons:

Märkesbyggnader berövade färgidentiteten

Massproducerade ting som bilar, stolar, lampor, termosar och annat som vi omger oss med kan som regel fås i en mängd kulörer. (Undantaget då T-Forden som när det löpandet bandet infördes enbart kunde köpas i svart under en period, eftersom den torkade snabbare än övriga färger.)

Läs mer ›

Detsamma gäller en inte obetydlig del av vår mer eller mindre serietillverkade bruksarkitektur, där färgen är sekundär, det vill säga inte en del av den egentliga gestaltningen.

Undantagen i form av arkitektoniskt mer medvetet utformade byggnader finns det ändå gott om. Det är helt klart att för arkitekter och byggherrar med ambitioner är, och var, kulören en minst lika viktig del av helheten som grundläggande utformningsprinciper, materialval och ytskiktens taktila egenskaper. Över tid har detta dock inte sällan nonchalerats och många är de äldre byggnader som genom okunskap eller medveten ”anpassning” till nya trender och moden berövats den viktiga dimension av gestaltningen som färgsättningen utgör.

I akt och mening att motverka denna utsuddning av de för stadsbilden så viktiga färgkaraktärerna, gjorde Elvy Engelbrektsson på uppdrag av byggnadsnämnden i Stockholm en pionjärinsats för nu drygt 35 år sedan. Hon utarbetade tidstypiska färgpaletter för olika epoker, redovisade decennievis i form av fasaduppställningar för hela kvarter. Satsningen stärkte färgfrågorna på ett avgörande sätt, även om det emellanåt blev enklare att konsultera detta material än att verkligen undersöka vad de enskilda husen egentligen haft för ursprungliga kulörer. Så blev till exempel 
Georg A. Nilssons radikalt moderna lilla bostadshus vid Regeringsgatan 88 ”anonymiserat” genom en enfärgad gatufasad i laxrosa med mörkbruna fönstersnickerier i stället för återställt med grågrön puts med band, tunna listverk, geometriska kakelinsättningar och fönsterkarmar/-bågar i kontrasterande vitt.

Trots den medvetenhet som i dag finns om färgens betydelse för såväl den arkitektoniska upplevelsen som den historiska autenticiteten, framträder två av Stockholms viktigaste märkesbyggnader i färger som inte motsvarar upphovsmännens intentioner – Rosenbad och Stads­biblioteket. Båda uppvisar för närvarande ettriga orangeaktiga putskulörer, som inte har något att skaffa med respektive byggnads original­utförande. Ferdinand Bobergs venetianska dröm hade 1903 en ljusgul puts som stod fint mot fasadernas ljusgrå stenarbeten, medan Erik Gunnar Asplunds boktempel 1927 hade sockeln och trummans nedre del avfärgade i en mörkt varmgrå kulör, medan resten av fasaderna var hållna i en ljusare beige-gul ton.

Rosenbads nuvarande färgsättning härrör från Anders Tengboms renovering i början av 1980-­talet och bottnar i en övertolkning av en passus i Ragnar Östbergs presentation i tid­skriften Arkitektur 1903 av den då nyss färdigställda byggnaden. I fallet med Stadsbiblioteket torde det i stället vara en kombination av mekanisk urlakning och kemiska åldersförändringar av den ursprungliga putsen, främst genom rostande järnvitriol, som lett fram till dagens resultat. Varken vid 1960-talets omputsning eller senare tiders ommålningar har man kompenserat för detta, utan i stället undan för undan gått allt längre från ursprunget. Båda dessa ikoner står nu inför större ombyggnadsåtgärder. Se då till att också återge dem deras ursprungliga färgkaraktärer!

Text: Martin Rörby
Annons:

Anlita proffs och lyft stjärnorna

Ingen är gladare än jag över att jag hade fel i min senaste krönika i Rum.

Läs mer ›

Denna, som handlade om Arkdes framtid, avslutades med orden ”politiskt intresse för och kunskap om design och dess potential tycks i dag obefintlig”. Några dagar efter att den gått till tryck rasslade det till i de politiska korridorerna, inte hos Kultur- men väl hos Näringsdepartementet som hittat 28 miljoner till att ”marknadsföra svensk design internationellt”. Det ju låter lovvärt och välbehövligt för att upprätthålla, eller kanske snarare återupprätta, bilden av Sverige som ”en designnation” – ett begrepp som flitigt används av diverse olika branschorgan och statliga marknadsföringsinstanser. Logiskt att satsningen sker nu, dels då den senaste export­strategin som antogs hösten 2015 nu börjar ge utdelning, dels med tanke på att kreditvärderingsföretaget Moodys nyligen meddelade att vårt land ekonomiskt går som tåget med de bästa tillväxtutsikterna. Detta tack vare att våra konkurrenskraftiga exportbolag har både bredd och spets.

Pengarna liksom helhetsansvaret hamnar hos Visit Sweden, ett kommunikationsföretag som marknadsför varumärket Sverige, svenska destina­tioner och upplevelser (!) internationellt. Det ägs till lika delar av staten via Närings­departementet och den svenska besöksnäringen via Svensk Turism AB. Till sin hjälp i det aktuella uppdraget tar de organisationerna Association of Swedish Fashion Brands, Svensk Form, Sveriges Arkitekter samt Trä- och möbelföretagen.

Ambitionen med satsningen sägs vara lika mycket export- som turismfrämjande, det vill säga allmänt tillväxtskapande och det är ju bara hoppas att resultatet, när vi väl får se det, bidde mer än en tumme. Sköter Visit Sweden & Co korten rätt kanske förebilden Danmarks siffror kan uppnås – där går hela 20 procent av hela arkitekturomsättningen i export. Här hemma har tidigare samarbeten mellan många aktörer inom designbranschen tenderat att bli särdeles otydliga på grund av för många och för orutinerade kockar. Två råd vill jag därför i all välmening ge: Satsa på proffs – kom ihåg vad ovanligt lyckad och tydlig den senaste gemensamma satsningen på möbelmässan i Milano blev tack vare Tengboms. Och tänk på genomslaget för Zlatan-/Volvo-­filmerna som kommunikationsessen på Forsman & Boden­fors står bakom. Och på tal om fotbollskunga­legenden, eller hur han nu vill bli titulerad – lyft stjärnorna! Kreativa spetsvarumärken som Front, Acne, Veryday, Monica Förster, Ann-Sofi Back, Tham & Videgård, Bea Szenfeld, Färg & Blanche, Märta Mattsson (jo, konsthantverket MÅSTE med), Marge, Pia Wallén, Kjellander + Sjöberg, Claesson Koivisto Rune och några till. Detta för att övertyga både mig och omvärlden om att Sverige förtjänar att kallas ”designnation”.

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Jeanette Hägglund – Ur galen vinkel

Fotografen Jeanette Hägglund fascineras av arkitektur och arbetar oblygt fritt med olika stilar, färg eller svartvitt, hårt eller mjukt ljus. Hon tar oss med på en resa som andas sommar, semester och rena linjer – en fröjd för arkitektens öga.

Läs mer ›

Du fick din första kamera som åttaåring. Vad plåtade du på den tiden?
– Mest människor och abstrakta geometriska formationer.

Du har studerat fotografi, men också film, konst, estetik och massmedia. Hur har dessa studier påverkat dig som fotograf?
  – De är en enorm referensram och inspirations­källa ...

_Y3Q_2901

Stämmer det att du ibland testar vinklar med din Iphone innan du tar bilder med kamera?
– Jag fotograferar ganska lite med mobilen. Men visst kan det vara kul att leka med den ibland. Galna vinklar gillar jag och mobilen är ju lättare – bokstavligt talat – att ”svinga runt med” utan att få ont i nacken. Mina kameror behövs dock alltid! Mobilen ligger i fickan eller i kameraväskan när jag fotograferar. Canon och Hasselblad är mina arbetsverktyg.

Hur länge har du fotat arkitektur och varför älskar du det?
– Mitt intresse för arkitektur har funnits väldigt länge och jag har fotograferat arkitektur i nästan tjugo år. Att fotografera är både ett jobb och en passion. Med den drivkraften jag har 
måste jag nog säga att det är som en passion. Arkitektur är fascinerande och jag upplever 
obegränsade möjligheter genom val av viss arkitektur: koncept, idé, komposition, ljus­förhållande, abstraktion och så vidare.

Mallorca

Finns det något särskilt du brukar tänka på just när du plåtar arkitektur?
– Hur jag tänker och planerar en fotografering är väldigt olika beroende på syftet, beställarens önskemål och behov. Det kan vara allt från klassisk arkitekturfotografi till abstraktioner där man ändå ska känna igen vilken byggnad det är. Vädret kan styra mycket, liksom tiden på dagen.

_Y3Q_4467_02-kopia

Urvalet i Rum är färgstarkt och somrigt. 
Hur ser du på färg?
– Färg tilltalar mig! Liksom även en lätt atmo­sfär och årets ljusare tider inspirerar mer än de mörka. Men jag kan som fotograf lika gärna hålla mig till svartvitt eftersom det innebär en ännu högre grad av abstraktionsnivå.

Har du någon filosofi kring bildkomposition?

– Färg fångar, linjer uppehåller ögat, symmetri upplevs lugnt och harmoniskt, olika material reflekterar solljuset olika och kan ge intressanta
skuggor. Annorlunda formationer ger mig möjligheten att se något helt annat än en byggnad och med hjälp av en annorlunda vinkel kan till exempel ett hörn förvandlas till en våg, beroende på byggnadens geometri.

_Y3Q_8417_02-kopia

Är det en skön omväxling att få ta arkitekt-bilder mot att arbeta med porträtt?
– Det är ju helt olika arbetssätt och jag gillar kontraster och detta är en kontrast i sig.

Har du något favoritljus?
– Jag kan uppskatta olika sorters ljus – både ett hårdare och ett mjukare ljus. Ett ljus som framhäver form och färg är att föredra tycker jag.

omslagsbild1

Har du någon favoritbyggnad?
– Hm, det är svårt att ge ett kort svar, då jag är intresserad av så många olika stilar och därmed byggnader. Men ”galen” och överraskande som Fréderic Chaubin. Från surrealistiskt till den mest minimala stilen, som till exempel som det Ludwig Mies van der Rohe skapade.


_Y3Q_2418-kopia
Har du någon favoritstad som du älskar att plåta arkitektur i?
– Barcelona. Där kan man hitta många olika stilar, från det mest surrealistiska till det mest minimala. Men det finns många städer med fantastisk arkitektur. Många har jag redan besökt och många fler är ännu ej besökta. Listan är lång!

Text: Mats Almegård
Annons:

Suck och stön

Vi kan ju sitta här hemma och stöna. Alltså, jag menar sucka och stöna – över förtätningen i innerstan.

Läs mer ›

Den är ju en nödvändighet, det står helt klart. En del tycker att den är en styggelse – för vi är fortfarande ovana vid att behöva dela ett begränsat utrymme. Fy skäms. Med ens känns våra suckar och stön oförskämda. Jag har fått boken Portraits from above – Hong Kong’s informal rooftop communities i min hand. Nog skulle vi kunna stå ut med lite förtätning i våra städer också ...

I Hongkong väntar nu närmare 4 000 personer på att deras hem ska raderas från jordens yta. Det är de konstruktioner (synd att kalla dem för byggnader, trots att här finns drygt 1 500 hushåll, och trots att många har bott i sina skjul i kanske 20–30 år) som byggts utan tillstånd uppe på taken på Hongkongs byggnader. Antalet invå­nare, oftast låginkomsttagare, som bor på taken har minskat drastiskt – särskilt efter två mycket tragiska bränder som härjade 1996 och 1997. Fyrtio­en respektive nio personer dog och motsvarande stadsbyggnadskontoret i Hongkong införde en sjuårig plan för att få bort ungefär 12 000 takskjul på 4 500 byggnader. Och så har utvecklingen fortsatt, och de kvarvarande väntar nu alltså på att dra en sista suck när områdena ska omvandlas och få egna skyskrapor.

En och annan drar en lättnadens suck, då förortens lägenheter med hiss passar bättre än åtta, nio våningar med bara trappor. Andra stönar eftersom inga krypin blir lika billiga, omkring tusenlappen per månad för att räkna lågt. Rufina Wu från Hongkong och Stefan Canham från England har intervjuat invånarna. Vi får följa deras liv, hur det kom sig att de hamnade på taken, hur de gör när det blir stekande hett och hur de lagar mat intill toaletten. Stefan Canhams bilder och Rufina Wus skisser målar upp ett helt eget samhälle, där man som läsare pendlar mellan förskräckelse, förundran och beundran för hur dessa människor har inrättat sina liv där utrymme är en lyx som inte längre finns.

Takskjulen blir en illustration över Hongkongs ironiska sociala utveckling – trots att staden är den näst största leverantören av allmännyttiga bostäder, lever tusen och åter tusen invånare fortfarande i bostäder som är under all kritik. Men här finns också något vackert. Människorna som anpassar sig i denna överbelastade, kosmopolitiska stad visar trots allt vitalitet och stringens.

Så – inget mer suckande och stönande här hemma, eller hur?

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser:
Annonser