Med bilen som arkitektoniskt attribut

Att framgångsrika arkitekter gärna hållit sig med sportiga och/eller flådiga bilar är ju knappast någon nyhet. 

Läs mer ›

Här hemma i Sverige rattade till exempel Sigurd Lewerentz Mercedes-Benz, David Helldén Austin Healey, Folke Löfström Porsche, Klas Anshelm Horch, Léonie Geisendorf VW Karamann Ghia och Bengt Lindroos Jaguar. Bland internationella storheter med särskilt intresse för bilar kan Frank Lloyd Wright lyftas fram. Genom åren avverkade han en mängd exklusiva, i första hand amerikanska bilar. Gemensamt för så gott som alla var att de beställdes i, eller lackerades om i en rödbrun kulör – cherokee red – vilken var densamma som Wright använde för metallbågarna kring dörrar och fönster i mästarstycket Falling Water! Frank Lloyd Wright nöjde sig dock inte alltid med att bara anpassa färgen. En Lincoln coupé från 1940 lät han bygga om efter egna ritningar. Taket gavs en mjukare, bulligare form och kapades bort framför B-stolpen. Bakrutan sattes igen och de bakre sidorutorna ersattes med halvmåneformade fönster. Dessutom sänktes hela partiet kring vindrutan rejält för att ge bilen ett mer slimmat utseende. Som jämförelse kan man studera vad industriformgivaren Raymond Loewy gjorde med en likadan bil, också för eget bruk. Wright är nu inte den ende arkitekten som prövat på att rita bilar. På Paris bilsalong 1930 visades några specialkarosser som Bauhaus grundare Walter Gropius skapat för det tyska lyxbilsmärket Adler. Le Corbusier kopplade ihop sig med flygplans- och biltillverkaren Gabriel Voisin, tydligast manifesterat genom Plan Voisin för Paris, uppgjord 1925. Men flera av Voisins bilmodeller från början och mitten av 1930-talet uppvisar också en udda och ”arkitekturartad” formgivning som det har spekulerats i om Le Corbusier skulle kunna ha varit inblandad i. Några säkra belägg för detta har dock ännu inte kunnat läggas fram. Att det finns formmässiga likheter mellan dessa stora och snabba premiumvagnar och den betydligt mer förnuftiga och ekonomiskt överkomliga folkbilen Voiture Minimum, som Le Corbusier utarbetade för en tävling 1936, är hur som helst uppenbart. I modernare tid har både Giò Ponti och Zaha Hadid försökt sig på bilformgivning. Den senare har med olika varianter av sin Z-Car fört in ett stråk av asymmetri genom att ge vindrutan och övriga fönsterytor böljande, ojämna former som skiljer sig åt mellan karossens höger- och vänstersidor. En av giganterna i utvecklingen av den moderna arkitekturen, Richard Buckminster Fuller, gjorde också ett allvarligt menat försök att etablera sig inom bilsfären. Med sin Dymaxion Car, utvecklad i början av 1930-talet och lanserad under World´s Fair i Chicago 1933, ville han omdefiniera konceptet för vad en bil egentligen kan vara. Tre sinsemellan lite olika prototyper byggdes, men en trafikolycka med dödlig utgång där en av dessa var inblandad, men inte vållande, satte bokstavligen käppar i hjulen för en fortsättning. Detta pionjärprojekt har fångat en av dagens arkitekter med världsrykte, Norman Foster. Hans intresse har tagit sig uttryck i att han initierat och lagt betydande summor på att bygga en trogen replik av en av de ursprungliga prototyperna. Märkligt då att Foster samtidigt aktivt medverkar till att rasera Dymaxion Cars motsvarighet i den större stadsbyggnadsskalan, den jämngamla och minst lika kongeniala Slussen-anläggningen – i sin samtid hyllad av bland andra Le Corbusier…!

Text: Martin Rörby
Annons:

En godnattsaga

Stockholm har en arkitekturpolicy. Den heter Arkitektur Stockholm och den är schizofren. 

Läs mer ›

Svävande formuleringar står mot arkitektonisk skärpa. ”Den beskriver mål och strategier för hur stadens vision och översiktsplan ska förverkligas”, säger förordet. Samtidigt som omslaget lyfter fram Marges mörka kopparpaviljonger på Strömkajen, det kanske mest kompromisslösa huvudstadsprojektet under 2000-talet. Denna diskrepans löper genom hela skriften, över samtliga 66 sidor. Helsidesbild två föreställer Globen, helsidesbild tre Årstabron av Norman Foster, helsidesbild fyra Gunilla Bandolins flytande trapptratt i Hammarby sjöstad, helsidesbild fem Kulturhuset med Sergels torg. Det ena modiga projektet efter det andra. Men i text visas ingen uppskattning för sådan gestaltningsvilja. Istället dominerar en ärtig byråkratsvenska.

Hade bilderna speglat språket skulle de föreställt lattefunkis. Under årets möbelmässa i Älvsjö modererade jag ett samtal om den stockholmska arkitekturen. Bland paneldeltagarna fanns den tidigare stadsarkitekten Karolina Keyzer, hjärnan bakom Arkitektur Stockholm. Jag hade förberett mig genom att räkna värdeord i policyprogrammet, antecknat vilka som förekom oftast. Ordet ”hållbar” vann. Det användes 23 gånger. Det var social hållbarhet, ekonomisk hållbarhet, ekologisk hållbarhet, det var hållbar stad, hållbara byggnadsmaterial, hållbar arkitektonisk gestaltning, hållbart tänkande, hållbar fysisk planering… Däremot förekom ordet ”progressiv” bara en gång. Och orden ”vacker”, ”modig”, ”anslående”, ”kaxig”, ”personlig”, ”expressiv” och ”spektakulär” inte en enda.

Att uppnå estetiskt driven arkitektur är notoriskt svårt, möjligheterna till överklagandena är många. Men processen underlättas knappast av otydliga argument. Ett klichéartat språkbruk resulterar ofrånkomligen i klichéartad arkitektur. Klargör du inte vad du önskar når du ingen förståelse och därmed inte önskat resultat. Det är en enkel logik som Karolina Keyzer helt säkert är medveten om, men ändå tassar hon och sveper, använder formuleringar som betyder allt och ingenting. ”Stockholm är tillgänglig för alla.” ”Stadsplanering i Stockholm utgår från medborgaren.” ”Platser i staden är olika och deras unika karaktär ska förstås och undersökas i dialog med medborgarna inför varje betydande omvandling.”

Vad springer denna ängslan ur? Är det miljonprogramsdebaclet som än en gång spökar – väntar arkitekterna fortfarande på absolution? Eller rör det sig om politisk populism – genom att tala i allmänna ordalag hoppas de folkvalda framstå som fördomsfria och förstående? Eller handlar det om pragmatism – hade Keyzer (som tidigare ritat Victoria Tower tillsammans med Gert Wingårdh) talat från hjärtat skulle Arkitektur Stockholm kanske aldrig klubbats i Stadshuset? ”Att få igenom en politisk text som alla politiska partier ska enas om, det är det svåraste jag har gjort”, medgav hon under möbelmässedebatten.

Att påstå att hennes policyprogram är bortkastat vore fel, Arkitektur Stockholms blotta existens besitter åtminstone ett högt symbolvärde. Men att skriften skulle generera en modigare arkitektur, höja designnivån på det byggda, det ter sig mycket osannolikt. Istället för att ingjuta arkitektkåren med välbehövligt självförtroende – ”Gå ut och visa vad du kan!” – riskerar de schablonmässiga ordmassorna snarare vagga dem till sömns.

Text: Mark Isitt
Annons:

Weronika Dudka – den ofrivilliga fotografen

Inredningsdesignern Weronika Dudkas fotografier spelar med våra sinnen och letar sig djupt in i våra minnen. 

Läs mer ›

De kan vara spontana eller planerade, orörda eller redigerade – och trots magin i hennes bilder vägrar hon kalla sig för fotograf.

Vi har valt en serie bilder – är de typiska för dig?

– Jag strävar efter att tänja gränserna inom skiftande arkitektur och de här bilderna är från min serie med färgbilder av postmodernism. Jag vill gärna tro att alla mina bilder, oavsett stil, färg eller ämne hör samman på något vis. Varje person har sin egen uppfattning och jag kommer alltid att försöka uppmuntra alla att hitta sin personliga tolkning.

Victoria-Centre-Flats,-Nottingham

 

Vad är viktigt för dig att fånga i bilden?

– Ljus, struktur, geometri och atmosfär, och det som minnet senare kan skapa. Föredrar du att arbeta inom arkitektur eller arbetar du också inom andra fält? – Överraskande nog tycker jag också om att fotografera natur, blommor och trädgårdar, eller vatten. Arkitektur kommer ur en naturlig rytm och ett biologiskt system, och jag är intresserad
av hur naturen och arkitekturen utvecklas tillsammans, speciellt hur naturen alltid hittar en väg att övervinna människans arkitektur till slut.

Summer-Row,-Birmingham

 

Hur närmar du dig en byggnad/ett objekt?

– Antingen jag planerar att fotografera en speciell byggnad eller spontant avbildar den, tycker jag om att komma tillbaka till samma plats vid en annan tid på dagen och se byggnaden i ett annat ljus. Det finns inget färdigt recept, ingen approach – mina ögon guidar mig.

Paddington-Underground-Station,-London

Är färg viktigt för dig?

– Färg inverkar mycket på mina bilder, och det är sällan som färgen kommer naturligt i en kombination jag gillar. Jag tvekar aldrig att redigera bilderna så att de blir såsom jag har sett framför mig.

Kensington-and-Chelsea-Town-Hall,-London

Hur arbetar du med redigering?

– Lika mycket som jag respekterar det orörda, oredigerade fotografiet, använder jag kameran som ett känsligt och effektivt verktyg för att uppnå de resultat som jag tänkt i min hjärna. Det har aldrig varit ett självändamål för mig – och jag skulle aldrig kalla mig för fotograf. Jag skulle lätt ha kunnat måla arkitektur, men det skulle ta en himla massa tid.

BEUTH-University,-Berlin

Vilket är ditt nästa fotografiska projekt?

– Jag planerar aldrig mina projekt, men i takt med att min stil utvecklas märker jag att jag kan kategorisera vissa delar av mitt arbete.

Och när du inte fotograferar, vad gör du då?

– Förkovrar mig – tar långa promenader i London, läser böcker och lyssnar på musik.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Kultur på recept

Hur mycket får kultur kosta, och hur mäter man dess inverkan?

Läs mer ›

Tyvärr har detta perspektiv allt mer tagit över från konstinstitutionernas humanistiska perspektiv om lärande och gräns­överskridande. Men det finns museer och gallerier som vägrar att kompromissa när det gäller deras grundläggande värden – och de blir extremt framgångsrika på kuppen.
    The Whitworth i Manchester, som var Englands första galleri i en park när det öppnade 1889, hade med åren blivit en dyster, sluten tegelkoloss som vände en ogenomtränglig rygg mot en intillliggande social housing estate, där en stor del av befolkningen aldrig besökte museet.
    14 februari 2015 öppnade man åter dörrarna efter en omfattande renovering och utbyggnad som kostade 15 miljoner pund – en spottstyver jämfört med att bygga ett nytt museum. Renoveringen som framför allt innebar att den kulturminnesmärkta byggnaden öppnades upp och försågs med glasfasader. Man öppnade också upp baksidan, vilket gjorde det mer inbjudande från bostadsområdet, och naturligtvis satsade man också på att höja kvaliteten på utställningarna och aktiviteterna. Uppdraget som utfördes av Londonkontoret MUMA, McInnes Usher Mc­Knight Architects, gjorde byggnaden en tredjedel större och de allmänna områdena 100 procent större – men lyckades ändå tack vare ett medvetet miljötänkande minska den totala energiförbrukningen med 10 procent.  
    Om det var en lyckad investering? Döm själv: de första nio månader var besökssiffran 385 000 – att jämföra med tidigare årliga snittsiffror kring 82 000. Och ja, det kommer många från det intilliggande området. Whitworth har håvat in mängder av utmärkelser, däribland Supreme building av British Brick Development Association, Art Fund Museum of the Year 2015, RIBA National Award, Visit England Gold Accolade, Leading Culture Destinations Awards 2015, The Blueprint Awards 2015 – Best Public Use Project with Public Funding, Manchester Tourism Awards – Large Visitor Attraction och Brick Award for Best Public Building. Men Whitworth handlar inte om medaljer och ekonomi i slutändan – till och med allt fler ekonomer säger att en kulturinstitutions sociala avtryck är det viktigaste.
     – Kultur gör världen bättre. Kultur är inte något ”trevligt” – kultur är nödvändigt!  Kultur är en nyckel för att få en stad att växa genom att göra den mer beboelig, sa Maria Balshaw, Director på Manchester City Galleries, när hon stolt förkunnade framgången på Business Design Days i Hongkong i december.
      En intressant detalj är att Whitworth också ingår i ett väldigt framgångsrikt koncept där kultur skrivs ut på recept – och då menar vi läkarrecept, inte kakrecept. Att bli en del av något, att upptäcka nya saker i sällskap av tidigare främlingar, att ta del i en lokal satsning, att bli en del av en kontext – alla dessa ingredienser ger positiv effekt på vår mentala hälsa.
    – Kultur kanske inte räddar liv, men det tillför absolut något positivt till allmänhälsan, gör livet bättre och kan bidra till en mer positiv livsåskådning.  Kulturellt lärande ska vara livslångt och livsbrett, nyfiket, socialt och hierarkilöst. Kulturen ska vara lika delar njutbar och utmanande för alla typer av människor – det är kulturens roll i våra städer i dag! utbrister Maria.

Text: Anders Modig Foto: Alan Williams
Annons:

Gräset våra får betar

Nitiska formgivare. Känns det igen?

Läs mer ›

De som flyttar ett streck fram och tillbaka i två veckor. Flyttar lite hit och lite dit. Millimeterprecision. Det är viktigt. Och nu raljerar jag inte (jo, kanske lite). Det som skiljer den bästa från den näst bästa är kanske just den yttersta fingertoppskänslan för formen. Jag vet. Jag har dem alltid sida vid sida i tidningsproduktionerna. Just nu har jag den stora förmånen att få arbeta med en av de bästa. Han som lyft Rum till nya formmässiga höjder: Dennis Hankvist. Han är alltid lugn och vänlig. Och skäggig. Varje dag måste han dock få utlopp för det som lurar under den här ytan. Den roliga, underfundiga och komplett galna Dennis drar dagligen i gång någon obskyr musik och så börjar han dansa. Detta är en upplevelse i sig, och ännu mer fascinerande blir det med tanke på att Dennis närmar sig två meter i längd och har sin arbetsplats invid ett snedtak där en klädd balk formar ett distinkt hörn några millimeter ovanför hans huvud. Med samma precision som när han formger tidningar och böcker undviker han att krascha in huvudet i denna balk under de euforiska danssessionerna.
    Nu är vi många som önskar att den grafiska formgivaren Otl Aicher kunde ha fått släppa loss tillsammans med Dennis. Han hade behövt det, Otl. Släppa loss ordentligt till The La’s eller Spacemen 3. Nu blir det ju svårt, eftersom Otl är död, men han är ändock världskänd för sitt arbete med bland annat sommar-OS i Münchens logo, med tillhörande, välkända pictogram, och så självklart Lufthansas logo.
    Historien om Otl Aicher kan vi läsa i den lilla skriften Das Grün, das unsere Schafe grasen. Det är Marius Schwarz som skrivit den begåvade essän om denne mycket specielle person. Skriften, som är på några smakfulla sidor, är formgiven av Mitko Mitkov, och utgiven av 1 % of ONE Verlag. Dels presenterar den Otl Aichers alster, bokens illustrationer är baserade på hans formgivning, dels berättar den den smått otroliga historien om Otl.
    I Rotis i Tyskland köpte sig Otl Aicher lite mark där det stod en lada. Enligt sägnen kompletterade han den gamla ladan med nya formstarka byggnader som byggdes upp på styltor för att kringgå kraven på bygglov. Här inredde han sin grafiska studio, och här arbetade hans harem av assistenter mitt ute på landsbygden. Det var i denna studio som det populära typsnittet Rotis (!) skapades. Utanför studion skötte Otl sin gröna gräsmatta med precision. Nitiskt, som den formgivare han var. Betesdjur var portade från hans ägor. Han lär ha sagt att det inte under några som helst omständigheter skulle få beta får på hans ägor. De skulle bara förstöra! I stället körde han sin gräsklippare i raka linjer. Han åkte ända ut på vägen för att vända traktorn, eftersom han avskydde när mönstret på gräset inte gick i spikraka linjer. Detta nitiska klippande blev också hans död. En dag när han åkte ut på vägen krockade han med en motorcyklist och fick så svåra skallskador att han så småningom dog. Det är ju ett väldigt sorgligt slut, men det rycker ändå lite i mungipan, ungefär som när Dennis drar i gång sin vansinniga dans, vid tanken på att Otl Aichers son i dag låter essäförfattarens föräldrars får beta på gräsmattan i Rotis.
    Das Grün, das unsere Schafe grasen.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Marsnumret är här

Efter att ha publicerat abstrakta, färgstarka och nästan grafiska bilder av byggnader i förra numret gör vi nu en helomvändning och njuter av Elise Santangelos realistiska avbildningar – och lugnet sänker sig.

Läs mer ›

Arbetar du som fotograf?
    – För att vara ärlig, nej. Jag känner mig lite som en bedragare nu … Jag är designer och jag fotograferar en del för mig själv, vilket är en bra hjälp i mitt arbete. Men jag har aldrig arbetat professionellt som fotograf. Just nu praktiserar jag på Fabrica, Benettons forskningscenter för kommunikation och här ingår jag i en multidisciplinär grupp med produktdesigner, fotografer, skribenter, filmare och interaktionsdesigner. Jag är grafisk designer.
Verona_1_edit

De bilder vi har valt, är de typiska för dig?
    – Ja, kanske omedvetet. Jag fokuserar inte medvetet på vissa saker, men av någon anledning dras jag till dem. Jag har en tendens att använda fotograferandet för att uppmärksamma företeelser, och som designer försöker jag hela tiden skapa sammanhang och berättelser. När jag tar bilder gör jag det mest för att jag njuter av det jag ser; det kan utlösa ett minne av en plats, en känsla eller tid. För mig är bilderna bara väldigt personliga.
Milano_1_edit

Vad är viktigt för dig att fånga i en bild?
    – En vän sa en gång att mina bilder förmedlade en känsla av tysthet. När jag ser tillbaka på mina bilder som jag tog i Indien en gång kan jag verkligen förstå det. Indien är kaotiskt och bullrigt, men i mina bilder får man känslan av att allt buller och kaos stannat upp för en sekund. Jag antar att jag försöker förmedla något obemärkt i mina bilder, en tyst detalj i ett större sammanhang av buller, aktivitet eller energi.
Milano_2_edit

Föredrar du att arbeta med arkitektur?
    – Att resa påverkar mig mer än arkitektur specifikt, men med nya platser kommer ny arkitektur vilket i sin tur påverkar min design i form, material, textur, färg, närvaro och historia. Jag älskar att ta bilder av växter just på grund av texturen. Jag tror att jag i egenskap av grafisk designer dras till vissa saker för deras visuella uttryck, komposition och rymd. I mitt designarbete är sammanhanget och berättandet viktigt – kanske att jag omedvetet dras till arkitektur för att den ofta har en speciell kontext och en stark förankring till en plats.
Barcelona_1_edit

Vad blir ditt nästa projekt?
    – Jag har planerat en resa till Filippinerna där jag hoppas på att ta fler ”tysta” foton. Jag är också väldigt intresserad av hur vårt riktiga minne försämras vid överanvändningen av visuella referenser. Förutom det vill jag plåta fler porträtt.

Följer du några fotografer?
    – Scottie Cameron (scottiecameron.com) är en vän till mig som har en fantastisk kvickhet och humor i sitt arbete. Aleksey Kondratyev (alekseykondratyev.com) är en annan vän som gör mycket jobb i Centralasien. För mig förmedlar hans arbete en enorm stillhet, nästan dystopiskt. Två andra är Zoe Ghertner (zoeghertner.com), för hennes sätt att använda ljus och skuggor, och Laura Severa (mirkalaurasevera.com), som är en fantastisk fotograf och art director.    

India_1_edit

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Är du känd, eller?

Gammal och luttrad känner jag mig när få företeelser längre förvånar.

Läs mer ›

Dock provocerar en hel del, vilket jag hoppas tyder på både spänst och nödvändig branschomsorg i tider när design-kritiken är obefintlig. I Formex-sammanhang blir underligheterna extra uppenbara och adrenalinet rinner till när till exempel pressmeddelanden som detta dimper ner: ”Nu finns celebriteternas favorit Flatoutbear i Sverige … den nya ’it’-nallen i flera namnkunniga föräldrars barnvagnar.” Celebriteter och it-nalle!! I samma mening vittnar orden bara om en mycket jagsvag målgrupp. Jag reagerade också på meddelandet om ”En ny textil kollektion – designad av Sköna hem i samarbete med Himla”. Visserligen himla fin men varför en blaska i stället för en textilformgivare? Varför inte de ansvariga inredarnas namn i stället för tidningens? Och byts royalty mot annonsplats eller?
Ännu fler frågor väckte Sagaform som på Formex lanserade Pernilla Wahlgrens porslins-kollektion Piccadilly (hennes låt med tillägget Circus kom 1985 – fräscht!). Denna artist, bloggare, prisade podcastare och ”en av Sveriges mest folkkära personer” som på min Facebook-sida hela tiden vill kränga på mig en mirakelgörande rynkkräm (tack jag fattar vinken), har tidigare försökt med både hårprodukter, tandtråd och en osammanhängande, missklädsamt mönstrad klädkollektion. Tack Pernilla, men nej tack. Lyckligtvis är hennes porslinsserie ”utvecklad i nära samarbete” med välmeriterade HDK- och RCA-utbildade Ann-Carin Wiktorsson som jobbat hårt för att behålla sin integritet och tillföra alla de kvalitativa aspekter som produkt och varu-märke, hennes och Sagaforms, kräver. Och lagt till en tredje – ”brokigt, livfullt och innerligt, lite som jag, säger Pernilla Wahlgren med ett skratt”, som det står i releasen – tihi!
Piccadilly-pressvisningen var Sagaforms mest välbesökta under deras 20 levnadsår och jag fattar att det kittlar. Men hellre ser jag att företaget tar ett ansvar som seriös designaktör och värnar den egna utbildade kåren. Kändisarna får naturligtvis göra vad de vill, men inte dränera design-branschen på seriositet, kvalitet och trovärdighet. Jag menar att Sagaform är inne på fel väg, förmodligen starkt påhejade av ägaren New Wave, presentreklamföretaget som har förvandlat halva Småland till en outlet och med kuslig konsekvens nedmonterat både Orrefors och Kosta Boda. Jag hoppas innerligt att andra svenska designföretag har kunskap, kraft och mod att motstå andra än branschens egna superproffs, kändisar eller inte!

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Omskakande på Promiseland

Visualiserad komplexitet är en designkurs för masterstudenterna på HDK som fokuserar på att använda design som ett verktyg för forskning och visualisering av vår omvärlds komplexitet. 2015 års kurs valde migration som tema och resulterade i utställningen Promiseland på A-venue i Göteborg under tio dagar i januari.

Läs mer ›

 Till skillnad från formgivningens vanligare uppdrag att ge lösningar har studenterna i stället arbetat med frågorna och skapat provotyper – en kombination av provokationer och prototyper. Och utställningen är minst sagt provocerande med ett självmordskit som en lösning på flyktingkrisen (Amanda Pomona Ostwald), ett brädspel där flyktingarnas öden avgörs (Haoyu Jiang) och ett myntspel som gör det roligare att ge pengar till tiggare (Johan Lang) för att nämna några exem­pel. Inom konsten är det ett välkänt grepp att skapa kontroversiella uttryck med målet att väcka känslor och tankar, men inom formgivningen känns den här utställningen nyskapande och omskakande. I flera av verken finns en sarkasm men den är inte känslokall. Det går faktiskt att ana formgivarens vanmakt och medkänsla och det gör att provotyperna verkligen berör på djupet. Som besökare genomfars man av både vemod och hopp när man till exempel ser Andrea Malanskis origamifåglar av identitetshandlingar och resedokument. Det är dessa papper som sätter gränser och avgör om du får komma in och, än viktigare, stanna kvar. Samtidigt rör de sig upp från en papperskorg mot himlen och friheten. Själva sorgsenhetens botten är det redan nämnda självmordskitet av Amanda Pomona Ostwald. Här dras problematiken till sin spets. Fasorna för flyktingarna har nått en sådan nivå att till och med ett självmord kan ses som ett värdigare alternativ.
    I den optiska illusionen av Gilma Sobrino Rada uttrycks migrationens invecklade sammansättning och de motstridiga tankar den väcker inom oss, och i The Bubble av Sofia Florell möts mode- och produktdesign i form av en luva som man kan dra över huvudet när flyktingkrisen påverkar vår vardag för mycket. Häri finns en kritik mot européerna och frågan lyfts om vilka som är de verkliga offren i den här krisen. Vissa av verken sticker förstås ut mer än andra, men i sin helhet för Promiseland oss förbi all nyhetsrapportering till en annan dimension. Som en pil går den rakt in i hjärtat.

Text: Kerstin Parker
Annons:

En arkitektonisk pinsamhet

”Vi gör något unikt”, utbrast en av kommunfullmäktiges ledamöter i Båstad när de sent 2014 beslutade att låta uppföra ett stationshus vid den nya dragningen av Västkustbanan genom kommunen.

Läs mer ›

Det problemtyngda bygget av järnvägstunneln genom Hallandsåsen hade då, med ett längre avbrott, pågått i inte mindre än 22 år, vilket borde ha givit tid för politiker och tjänstemän att fundera över hur tågresenärernas nya möte med Båstad skulle kunna gestaltas på bästa sätt. Ambitioner hade heller inte saknats, 2009 utlystes en inbjuden tävling om utbyggnaden av den nya stationen i Hemmeslöv. Vann gjorde Joachim Eble Architektur, som därefter också fick möjlighet att vidareutveckla sina tankar. På grundval av detta arbete gavs arkitekterna Krook & Tjäder uppdraget att ta fram ett planprogram, som godkändes i maj 2013. Båstads avsikt var att som komplement till den gamla samhällskärnan, cirka fyra kilometer bort, här skapa en ny stadsstruktur som skulle göra kollektivresandet attraktivt.
    Någon särskild stationsbyggnad hade man ändå inte funderat närmare på. Då det stod klart att Trafikverket enbart avsåg att förse den nya stationen med glasade skärmtak, reagerade kommunen dock resolut. I konsekvens med tankarna kring den nya stadsdelen började man tala om nödvändigheten av ett riktigt stationshus som en samlande symbol. Kommunens egen exploateringsingenjör hänvisade till de gamla, ståtliga järnvägsstationerna runt om i landet som ofta ritats av de bästa arkitekterna – en tradition han ville värna. Med tanke på de kvalificerade arkitekter som redan varit inne i det större projektet fanns också en god jordmån för att verkligen göra något i denna anda.
    Fortsättningen blev dock en annan. I stället för att engagera en arkitekt, gjorde exploateringsingenjören själv en skiss. Hans ville åstadkomma en parafras på den gamla järnvägsstationen i Båstad, uppförd 1885, men så som den i huvudsak tedde sig efter en om- och tillbyggnad genomförd 1897–1899 under överinseende av SJ:s chefs­arkitekt Folke Zettervall. Det var denna skiss som kommunfullmäktige hade som underlag när de fattade sitt beslut, som för att komma förbi kommunala upphandlingsreglerna också innebar att en extern aktör skulle uppföra stationshuset, men att kommunen sedan skulle hyra delar av det. För att omsätta skissen till bygghandlingar anlitades en firma, där den ledande kraftens främsta merit var att ha fungerat som platschef på ett större byggföretag i 40 år.

image2
    Resultatet blev därefter. Stationshuset stod visserligen färdigt i tid till invigningen av den nya järnvägssträckningen i december 2015, men utöver en ytlig likhet med den gamla stationen har den föga med denna att skaffa i fråga om det mesta som konstituerar god arkitektur. Förutom gestaltningen gör placeringen tvärs spåren, inte längs dessa, dessutom på ett betydande avstånd från perrongerna, att byggnaden ter sig vilsen i sammanhanget. I den enda publika delen av stationen, en mindre väntsal, kan man inte heller köpa eller visera sina biljetter ...
    Tala om en missad chans – istället för en märkesbyggnad för vår tid fick Båstad en arkitektonisk pinsamhet som inte relaterar till sin tid, sin plats eller sin funktion!

Text: Martin Rörby
Annonser:
Annonser