Gräset våra får betar

Nitiska formgivare. Känns det igen?

Läs mer ›

De som flyttar ett streck fram och tillbaka i två veckor. Flyttar lite hit och lite dit. Millimeterprecision. Det är viktigt. Och nu raljerar jag inte (jo, kanske lite). Det som skiljer den bästa från den näst bästa är kanske just den yttersta fingertoppskänslan för formen. Jag vet. Jag har dem alltid sida vid sida i tidningsproduktionerna. Just nu har jag den stora förmånen att få arbeta med en av de bästa. Han som lyft Rum till nya formmässiga höjder: Dennis Hankvist. Han är alltid lugn och vänlig. Och skäggig. Varje dag måste han dock få utlopp för det som lurar under den här ytan. Den roliga, underfundiga och komplett galna Dennis drar dagligen i gång någon obskyr musik och så börjar han dansa. Detta är en upplevelse i sig, och ännu mer fascinerande blir det med tanke på att Dennis närmar sig två meter i längd och har sin arbetsplats invid ett snedtak där en klädd balk formar ett distinkt hörn några millimeter ovanför hans huvud. Med samma precision som när han formger tidningar och böcker undviker han att krascha in huvudet i denna balk under de euforiska danssessionerna.
    Nu är vi många som önskar att den grafiska formgivaren Otl Aicher kunde ha fått släppa loss tillsammans med Dennis. Han hade behövt det, Otl. Släppa loss ordentligt till The La’s eller Spacemen 3. Nu blir det ju svårt, eftersom Otl är död, men han är ändock världskänd för sitt arbete med bland annat sommar-OS i Münchens logo, med tillhörande, välkända pictogram, och så självklart Lufthansas logo.
    Historien om Otl Aicher kan vi läsa i den lilla skriften Das Grün, das unsere Schafe grasen. Det är Marius Schwarz som skrivit den begåvade essän om denne mycket specielle person. Skriften, som är på några smakfulla sidor, är formgiven av Mitko Mitkov, och utgiven av 1 % of ONE Verlag. Dels presenterar den Otl Aichers alster, bokens illustrationer är baserade på hans formgivning, dels berättar den den smått otroliga historien om Otl.
    I Rotis i Tyskland köpte sig Otl Aicher lite mark där det stod en lada. Enligt sägnen kompletterade han den gamla ladan med nya formstarka byggnader som byggdes upp på styltor för att kringgå kraven på bygglov. Här inredde han sin grafiska studio, och här arbetade hans harem av assistenter mitt ute på landsbygden. Det var i denna studio som det populära typsnittet Rotis (!) skapades. Utanför studion skötte Otl sin gröna gräsmatta med precision. Nitiskt, som den formgivare han var. Betesdjur var portade från hans ägor. Han lär ha sagt att det inte under några som helst omständigheter skulle få beta får på hans ägor. De skulle bara förstöra! I stället körde han sin gräsklippare i raka linjer. Han åkte ända ut på vägen för att vända traktorn, eftersom han avskydde när mönstret på gräset inte gick i spikraka linjer. Detta nitiska klippande blev också hans död. En dag när han åkte ut på vägen krockade han med en motorcyklist och fick så svåra skallskador att han så småningom dog. Det är ju ett väldigt sorgligt slut, men det rycker ändå lite i mungipan, ungefär som när Dennis drar i gång sin vansinniga dans, vid tanken på att Otl Aichers son i dag låter essäförfattarens föräldrars får beta på gräsmattan i Rotis.
    Das Grün, das unsere Schafe grasen.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Marsnumret är här

Efter att ha publicerat abstrakta, färgstarka och nästan grafiska bilder av byggnader i förra numret gör vi nu en helomvändning och njuter av Elise Santangelos realistiska avbildningar – och lugnet sänker sig.

Läs mer ›

Arbetar du som fotograf?
    – För att vara ärlig, nej. Jag känner mig lite som en bedragare nu … Jag är designer och jag fotograferar en del för mig själv, vilket är en bra hjälp i mitt arbete. Men jag har aldrig arbetat professionellt som fotograf. Just nu praktiserar jag på Fabrica, Benettons forskningscenter för kommunikation och här ingår jag i en multidisciplinär grupp med produktdesigner, fotografer, skribenter, filmare och interaktionsdesigner. Jag är grafisk designer.
Verona_1_edit

De bilder vi har valt, är de typiska för dig?
    – Ja, kanske omedvetet. Jag fokuserar inte medvetet på vissa saker, men av någon anledning dras jag till dem. Jag har en tendens att använda fotograferandet för att uppmärksamma företeelser, och som designer försöker jag hela tiden skapa sammanhang och berättelser. När jag tar bilder gör jag det mest för att jag njuter av det jag ser; det kan utlösa ett minne av en plats, en känsla eller tid. För mig är bilderna bara väldigt personliga.
Milano_1_edit

Vad är viktigt för dig att fånga i en bild?
    – En vän sa en gång att mina bilder förmedlade en känsla av tysthet. När jag ser tillbaka på mina bilder som jag tog i Indien en gång kan jag verkligen förstå det. Indien är kaotiskt och bullrigt, men i mina bilder får man känslan av att allt buller och kaos stannat upp för en sekund. Jag antar att jag försöker förmedla något obemärkt i mina bilder, en tyst detalj i ett större sammanhang av buller, aktivitet eller energi.
Milano_2_edit

Föredrar du att arbeta med arkitektur?
    – Att resa påverkar mig mer än arkitektur specifikt, men med nya platser kommer ny arkitektur vilket i sin tur påverkar min design i form, material, textur, färg, närvaro och historia. Jag älskar att ta bilder av växter just på grund av texturen. Jag tror att jag i egenskap av grafisk designer dras till vissa saker för deras visuella uttryck, komposition och rymd. I mitt designarbete är sammanhanget och berättandet viktigt – kanske att jag omedvetet dras till arkitektur för att den ofta har en speciell kontext och en stark förankring till en plats.
Barcelona_1_edit

Vad blir ditt nästa projekt?
    – Jag har planerat en resa till Filippinerna där jag hoppas på att ta fler ”tysta” foton. Jag är också väldigt intresserad av hur vårt riktiga minne försämras vid överanvändningen av visuella referenser. Förutom det vill jag plåta fler porträtt.

Följer du några fotografer?
    – Scottie Cameron (scottiecameron.com) är en vän till mig som har en fantastisk kvickhet och humor i sitt arbete. Aleksey Kondratyev (alekseykondratyev.com) är en annan vän som gör mycket jobb i Centralasien. För mig förmedlar hans arbete en enorm stillhet, nästan dystopiskt. Två andra är Zoe Ghertner (zoeghertner.com), för hennes sätt att använda ljus och skuggor, och Laura Severa (mirkalaurasevera.com), som är en fantastisk fotograf och art director.    

India_1_edit

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Är du känd, eller?

Gammal och luttrad känner jag mig när få företeelser längre förvånar.

Läs mer ›

Dock provocerar en hel del, vilket jag hoppas tyder på både spänst och nödvändig branschomsorg i tider när design-kritiken är obefintlig. I Formex-sammanhang blir underligheterna extra uppenbara och adrenalinet rinner till när till exempel pressmeddelanden som detta dimper ner: ”Nu finns celebriteternas favorit Flatoutbear i Sverige … den nya ’it’-nallen i flera namnkunniga föräldrars barnvagnar.” Celebriteter och it-nalle!! I samma mening vittnar orden bara om en mycket jagsvag målgrupp. Jag reagerade också på meddelandet om ”En ny textil kollektion – designad av Sköna hem i samarbete med Himla”. Visserligen himla fin men varför en blaska i stället för en textilformgivare? Varför inte de ansvariga inredarnas namn i stället för tidningens? Och byts royalty mot annonsplats eller?
Ännu fler frågor väckte Sagaform som på Formex lanserade Pernilla Wahlgrens porslins-kollektion Piccadilly (hennes låt med tillägget Circus kom 1985 – fräscht!). Denna artist, bloggare, prisade podcastare och ”en av Sveriges mest folkkära personer” som på min Facebook-sida hela tiden vill kränga på mig en mirakelgörande rynkkräm (tack jag fattar vinken), har tidigare försökt med både hårprodukter, tandtråd och en osammanhängande, missklädsamt mönstrad klädkollektion. Tack Pernilla, men nej tack. Lyckligtvis är hennes porslinsserie ”utvecklad i nära samarbete” med välmeriterade HDK- och RCA-utbildade Ann-Carin Wiktorsson som jobbat hårt för att behålla sin integritet och tillföra alla de kvalitativa aspekter som produkt och varu-märke, hennes och Sagaforms, kräver. Och lagt till en tredje – ”brokigt, livfullt och innerligt, lite som jag, säger Pernilla Wahlgren med ett skratt”, som det står i releasen – tihi!
Piccadilly-pressvisningen var Sagaforms mest välbesökta under deras 20 levnadsår och jag fattar att det kittlar. Men hellre ser jag att företaget tar ett ansvar som seriös designaktör och värnar den egna utbildade kåren. Kändisarna får naturligtvis göra vad de vill, men inte dränera design-branschen på seriositet, kvalitet och trovärdighet. Jag menar att Sagaform är inne på fel väg, förmodligen starkt påhejade av ägaren New Wave, presentreklamföretaget som har förvandlat halva Småland till en outlet och med kuslig konsekvens nedmonterat både Orrefors och Kosta Boda. Jag hoppas innerligt att andra svenska designföretag har kunskap, kraft och mod att motstå andra än branschens egna superproffs, kändisar eller inte!

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Omskakande på Promiseland

Visualiserad komplexitet är en designkurs för masterstudenterna på HDK som fokuserar på att använda design som ett verktyg för forskning och visualisering av vår omvärlds komplexitet. 2015 års kurs valde migration som tema och resulterade i utställningen Promiseland på A-venue i Göteborg under tio dagar i januari.

Läs mer ›

 Till skillnad från formgivningens vanligare uppdrag att ge lösningar har studenterna i stället arbetat med frågorna och skapat provotyper – en kombination av provokationer och prototyper. Och utställningen är minst sagt provocerande med ett självmordskit som en lösning på flyktingkrisen (Amanda Pomona Ostwald), ett brädspel där flyktingarnas öden avgörs (Haoyu Jiang) och ett myntspel som gör det roligare att ge pengar till tiggare (Johan Lang) för att nämna några exem­pel. Inom konsten är det ett välkänt grepp att skapa kontroversiella uttryck med målet att väcka känslor och tankar, men inom formgivningen känns den här utställningen nyskapande och omskakande. I flera av verken finns en sarkasm men den är inte känslokall. Det går faktiskt att ana formgivarens vanmakt och medkänsla och det gör att provotyperna verkligen berör på djupet. Som besökare genomfars man av både vemod och hopp när man till exempel ser Andrea Malanskis origamifåglar av identitetshandlingar och resedokument. Det är dessa papper som sätter gränser och avgör om du får komma in och, än viktigare, stanna kvar. Samtidigt rör de sig upp från en papperskorg mot himlen och friheten. Själva sorgsenhetens botten är det redan nämnda självmordskitet av Amanda Pomona Ostwald. Här dras problematiken till sin spets. Fasorna för flyktingarna har nått en sådan nivå att till och med ett självmord kan ses som ett värdigare alternativ.
    I den optiska illusionen av Gilma Sobrino Rada uttrycks migrationens invecklade sammansättning och de motstridiga tankar den väcker inom oss, och i The Bubble av Sofia Florell möts mode- och produktdesign i form av en luva som man kan dra över huvudet när flyktingkrisen påverkar vår vardag för mycket. Häri finns en kritik mot européerna och frågan lyfts om vilka som är de verkliga offren i den här krisen. Vissa av verken sticker förstås ut mer än andra, men i sin helhet för Promiseland oss förbi all nyhetsrapportering till en annan dimension. Som en pil går den rakt in i hjärtat.

Text: Kerstin Parker
Annons:

En arkitektonisk pinsamhet

”Vi gör något unikt”, utbrast en av kommunfullmäktiges ledamöter i Båstad när de sent 2014 beslutade att låta uppföra ett stationshus vid den nya dragningen av Västkustbanan genom kommunen.

Läs mer ›

Det problemtyngda bygget av järnvägstunneln genom Hallandsåsen hade då, med ett längre avbrott, pågått i inte mindre än 22 år, vilket borde ha givit tid för politiker och tjänstemän att fundera över hur tågresenärernas nya möte med Båstad skulle kunna gestaltas på bästa sätt. Ambitioner hade heller inte saknats, 2009 utlystes en inbjuden tävling om utbyggnaden av den nya stationen i Hemmeslöv. Vann gjorde Joachim Eble Architektur, som därefter också fick möjlighet att vidareutveckla sina tankar. På grundval av detta arbete gavs arkitekterna Krook & Tjäder uppdraget att ta fram ett planprogram, som godkändes i maj 2013. Båstads avsikt var att som komplement till den gamla samhällskärnan, cirka fyra kilometer bort, här skapa en ny stadsstruktur som skulle göra kollektivresandet attraktivt.
    Någon särskild stationsbyggnad hade man ändå inte funderat närmare på. Då det stod klart att Trafikverket enbart avsåg att förse den nya stationen med glasade skärmtak, reagerade kommunen dock resolut. I konsekvens med tankarna kring den nya stadsdelen började man tala om nödvändigheten av ett riktigt stationshus som en samlande symbol. Kommunens egen exploateringsingenjör hänvisade till de gamla, ståtliga järnvägsstationerna runt om i landet som ofta ritats av de bästa arkitekterna – en tradition han ville värna. Med tanke på de kvalificerade arkitekter som redan varit inne i det större projektet fanns också en god jordmån för att verkligen göra något i denna anda.
    Fortsättningen blev dock en annan. I stället för att engagera en arkitekt, gjorde exploateringsingenjören själv en skiss. Hans ville åstadkomma en parafras på den gamla järnvägsstationen i Båstad, uppförd 1885, men så som den i huvudsak tedde sig efter en om- och tillbyggnad genomförd 1897–1899 under överinseende av SJ:s chefs­arkitekt Folke Zettervall. Det var denna skiss som kommunfullmäktige hade som underlag när de fattade sitt beslut, som för att komma förbi kommunala upphandlingsreglerna också innebar att en extern aktör skulle uppföra stationshuset, men att kommunen sedan skulle hyra delar av det. För att omsätta skissen till bygghandlingar anlitades en firma, där den ledande kraftens främsta merit var att ha fungerat som platschef på ett större byggföretag i 40 år.

image2
    Resultatet blev därefter. Stationshuset stod visserligen färdigt i tid till invigningen av den nya järnvägssträckningen i december 2015, men utöver en ytlig likhet med den gamla stationen har den föga med denna att skaffa i fråga om det mesta som konstituerar god arkitektur. Förutom gestaltningen gör placeringen tvärs spåren, inte längs dessa, dessutom på ett betydande avstånd från perrongerna, att byggnaden ter sig vilsen i sammanhanget. I den enda publika delen av stationen, en mindre väntsal, kan man inte heller köpa eller visera sina biljetter ...
    Tala om en missad chans – istället för en märkesbyggnad för vår tid fick Båstad en arkitektonisk pinsamhet som inte relaterar till sin tid, sin plats eller sin funktion!

Text: Martin Rörby
Annons:

Okonstigt

Hur konstigt kan det bli när mr Strange först bygger ett hus och sedan ger ut en bok om huset? Jag vet inte.

Läs mer ›

Men Riba tycker uppenbarligen inte att det är konstigt, utan premierar i stället det lilla huset och den tillhörande studion. Även American Institute of Architects Award UK har prisat bygget. Det är inte dåligt med tanke på att huset var Hugh Strange Architects allra första projekt. Det var med detta bygge man visade var skåpet skulle stå. För stort är det inte som sagt. Nästan lika litet som ett skåp (dock ett stort skåp eller ett stort dockskåp). Och om det gick, skulle tomten som huset står på kunna vara ännu mindre. Men minst av allt är ändå den lilla skriften som vi på redaktionen lyckligtvis har kommit över. Hur konstigt är inte det?

Strange_House_5x4_DG_03

    I förordet får vi oss en het dusch av arkitekt­klichéer staplade på varandra. Det är inte alls konstigt, det känns riktigt skönt att få frossa i dem. Och vi njuter även av mr Strange resultat. Huset flirtar inte med någon, hantverket går mot det industriella, utseendet är inte insmickrande, men huset är en tilltalande addering till London­gatans butiksstråk.

Strange_House_5x4_DG_06 Strange_House_DG_23
    Hugh Strange började med att köpa en butikslokal i området Deptford. Det var varken konstigt eller svårt att billigt komma över lokalen i det nedgångna området med både dåligt rykte och hög arbetslöshet (inte konstigt alls att dessa går hand i hand). I dag har han inrett lokalen till sin studio. På tomten bakom studion ligger i dag familjens boningshus i det som förut var en pub utan tak och dessförinnan en industrilokal. Byggnaderna talar numera samma språk och vi kan avundsjukt konstatera att vi själva gärna hade velat komma på idén. Inget konstigt med det.

Strange_House_5x4_DG_01 Strange_House_DG_12
    Den lilla skriften i A5-storlek på 80 sidor innehåller en essä av Ellis Woodman. Vi får reda på hur huset är byggt och under vilka förutsättningar. Vi får en rundvandring i materialmässiga, tekniska och estetiska aspekter. Och vi gillar det! En sparsmakat formgiven liten skrift som ger en enorm inspiration. Inte konstigare än så!

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Konsten att skapa kvalitet

Konsten att klaga konstruktivt, konsten att bli lesbisk, konsten att gömma Jesus i en

Läs mer ›

liten låda, konsten att höra hjärtslag, konsten att falla, konsten att döda en politiker, konsten att vara snäll, konsten att läsa statistik (är det samma sak som att vara snäll?) konsten att kartlägga ett land, konsten att ha sjukt låga förväntningar, konsten att bli något utöver det vanliga, konsten att flyga till Ö-vik (hmm undrar vad som är roligast: något utöver det vanliga eller flyga till Ö-vik?), konsten att avstå, konsten att berätta ... Ja! Det ska jag göra nu! Om boken signerad Dick Sandberg. Den handlar inte om konsten att angöra en brygga. Den handlar om konsten att tänka, prata och skapa kvalitet – och om konsten att bygga en badbrygga. Avsaknaden av just kvalitet var något som uppenbarade sig för Dick Sandberg under en deppig period i hans arkitektliv. Efter att ha läst Robert M. Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel växte insikten fram att det var just pusselbiten kvalitet som han inte hittade. Jakten på pengar överskuggade viljan till kvalitet. Känns detta igen från ditt eget arkitektkontor?
    Dick är en noggrann person. Han tar kvalitet på allvar, och han vill förmedla detta på sitt alldeles eget vis. Därför har han skrivit boken Architectura humanitas – och konsten att bygga en badbrygga. Vi på Rum gillar den! Och vi gillar Dick – han vill något med sin bok. Den handlar om tillblivelsen av svärfars badbrygga. En badbrygga svärfar önskade sig för att kunna fortsätta att ta ett dopp även på äldre dagar – kvalitet i livet. Det är gott nog som syfte och ämne för boken. Men själva projektet med badbryggan fick en mycket större roll än så. Dick Sandberg vill genom badbryggan och boken sätta fokus på hållbarhet och humanism inom arkitekturen. Vi hoppas att snart få se boken som en självklar del av kurslitteraturen i arkitektutbildningarna. För att citera Dick själv: ”Jag riktar mig till dem som söker en vision för att kunna gå i en ny riktning./.../ Jag anser att vi arkitekter måste formulera en ny vision inom vårt ämne, en vision som är större än den vi ser i dag. Vi måste skapa nya mål och vi måste forma nya verktyg för att nå målen. Arkitektens roll och mandat måste fördjupas och förnyas. Jag vill ta mitt ansvar och beskriva min vision om en arkitektur i mänsklighetens tjänst.”
    Boken är indelad i tre delar: Min syn på arki­tektens roll i samhället; Då, nu och framtiden; Checklistor (Det är den tunnaste delen. Kanske får vi se en fördjupning här i andra utgåvan, när den första snart är slutsåld!). Badbryggan får genomgående illustrera hur vi tänker kring jorden och dess resurser, återanvändning, tipping point, tillväxt ... Och i ett av kapitlen utvecklar Dick begreppen människan, platsen, resurstänkandet, sinnligheten, en byggnads liv, tidens betydelse, hållbarhet och kvalitet. Architectura humanitas – och konsten att bygga en badbrygga förpackar väl konsten att prata om det självklara – kvalitet i alla aspekter.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Februarinumret är här

Maktlistan dominerar självklart vårt andra nummer i år. Är du själv med på listan i år? Med stolthet kan vi berätta att den för första gången i listans historia toppas av tre starka kvinnor! Nya tider, nytt ledarskap – vi ser verkligen fram emot denna topptrios gärningar under året. Vårt omslag pryds av Brian Wehrungs spännande fotografi.

Läs mer ›

deconstructed-3

Vi på Rum har följt Brian Wehrung under en tid och kan nu med stolthet publicera hans bilder både på omslag och i inlaga. Han är ingenjören från Ohio, USA, som älskar färger, abstraktion och minimalism. Nu väntar vi bara på hans stora genombrott!
 
Vad betyder fotografering för dig?
    – Jag gillar utmaningen med fotografins poseringar som inte finns i andra konstformer. Om du exempelvis är en konstnär som målar har du inga begränsningar när du skapar, det finns bara total frihet. Med fotografi är du begränsad av det faktum att du avbildar verkligheten, du fångar ljuset som reflekteras på ett objekt framför dig. Utmaningen ligger i hur du hittar kreativa vägar att arbeta med begränsningarna för att skapa intressanta bilder. Jag får en del av min tillfredsställelse när jag hittar nya sätt att se på gamla saker.
deconstructed-1

Hur arbetar du med färger?
    – Jag tycker att användningen av färger är det viktigaste elementet i mina kompositioner. De flesta av mina bilder är på olika objekt, byggnader, bilar … Jag letar efter enkla kompositioner som baserar sig på olika färger och ljus. Jag tenderar att se himlen som kanvas, som själva grunden, där de andra färgerna läggs till, och därför tycker jag bäst om molnfria dagar.

Var din period i New Mexico viktig i din utveckling fotograf?
    – Jag upptäckte att arkitekturen i New Mexico hade en helt annan färgskala och form. Byggnaderna var mer färggranna än på andra ställen där jag bott. De använde mycket grönt, orange och blått. De hade också en enklare formgivning, mer minimalistisk. Jag tror att jag hittade min estetik där och började se saker mer som en samling enkla former, och som också utvecklade min stil som fotograf.
deconstructed-8
Du är också ingenjör. Finns det någon likhet mellan att jobba som ingenjör och fotograf?
    – Jag brukar titta på de fysiska strukturerna, hur de är formade, konstruerade och hur de passar ihop. Jag tittar efter förhållanden mellan de olika objekten, och letar efter parallella linjer och förskjutningar, och de perspektiven är väldigt matematiska och ingenjörslika. Så min ingenjörsbakgrund formar, leder och möjligtvis begränsar mitt arbete.

Är de bilder vi visar i Rum typiska för dig?
    – Många av mina bilder tenderar att vara både abstrakta och minimalistiska. De brukar falla inom tre kategorier: de som är reducerade och baserade på samspelet mellan färg, linje och form; de som är abstrakta utan tydlig linje eller form; och bilder som är ytterligare behandlade digitalt och därmed ännu mer abstrakta. De bilder som Rum har valt faller alla inom den sistnämnda kategorin. Alla är arkitekturfotografier tagna i Palm Springs, San Diego och Las Vegas. Jag hade tittat på en del kubistisk konst och undrade hur det kunde översättas till fotografi.
deconstructed-7

Vad är viktigt när du väljer motiv och perspektiv?
    – När vi tittar på ett objekt, en byggnad eller en bil så ser vi ett komplext objekt konstruerat av en mängd enkla beståndsdelar, och vi uppfattar objektet i en kontext av dess fysiska förutsättningar och våra egna erfarenheter. Vad jag försöker göra med mitt fotograferande är att bryta dessa mentala kopplingar för att vi ska kunna se detaljerna i stället för helheten.

Arbetar du heltid som fotograf nu?
    – Jag har kvar mitt vanliga jobb som ingenjör och väntar på dagen då mitt stora genombrott som fotograf kommer och som kan göra mig rik och berömd!    

deconstructed-2

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Ett seglande ufo i Boulogneskogen

En av Paris nyaste arkitektoniska destinationer, Fondation Louis Vuitton av Frank Gehry som öppnade i oktober 2014, är onekligen imponerande.

Läs mer ›

Konstruktionen intill Jardin d’Acclimatation i utkanten av Bois de Boulogne är täckt av 12 glassegel, vars 13 500 kvadratmeter stora glaspaneler är böjda i en ugn specialbyggd för projektet. Den inre delen, som under processen fick smeknamnet ”Isberget”, stöttas upp av ömsom stål, ömsom välvda limträbalkar, och samtliga 19 000 fasadplattor av vit ductal – fiberstärkt betong – är unika.
    Vad som inte är helt uppenbart vid första anblick av denna hypermoderna konstruktion är att den också är historisk förankrad. Hur? Den flörtar medvetet med både Napoleon III:s glashus som en gång stod på platsen, och de stora stålstrukturerna från den industriella revolutionen som kulminerade i Eiffeltornet.
    Det faktiska fotavtrycket av detta seglande ufo är 11 000 kvadratmeter. Det ekologiska fot­avtrycket är dock minimerat tack vare miljövänlig vattenkylning med kallt grundvatten från platsen, grundvatten som pumpas tillbaka till sin källa när jobbet är gjort. Likaså används uppsamlat regnvatten till att tvätta byggnaden och vattna terrassträdgårdarna.
    Är det bra arkitektur? Ja, men framför allt är det perfekt Instagramarkitektur – vartåt du än riktar kameran har du överväldigande vinklar och perspektiv – och mobilerna används flitigt. ”Byggnaden är ju häftig asså”, hör jag en kulturtant säga på klingande dalmål till väninnorna innan de tar en till selfie.
    Dessvärre är folkflödena inte optimerade överallt, och i flera rum tar byggnaden tyvärr över från ändamålet – som ju i slutändan är att visa konst. Eller är meningen att byggnaden ska vara det största konstverket och överskugga samlingen? Fondation LV är absolut värd ett besök, både för byggnaden och för den höga klassen på utställningarna i de elva gallerierna fördelade över fyra våningar. Den sammanlagda utställnings­ytan om 3 850 kvadratmeter upptas av framför allt samtida konst, men även 1900-talskonst. Faktum är att Louis Vuitton har en imponerande samling eftersom de sedan årtionden tillbaka både stöttar unga konstnärer och samarbetar med etablerade namn som Sol Lewitt, Andy Warhol, Bob Wilson, Marina Abramović, Jean‑Michel Basquiat och Takashi Murakami.
    Byggnaden sitter i en grop, där den nordöstra sidan försetts med en långsamt sluttande vatten­fallstrappa. Intill denna, längs en reflekterande vattenspegel: triangulära, spegelklädda pelare som strålar av gult ljus inifrån – ett verk med kalejdoskopiska effekter signerat Ólafur Elíasson. Utsikten från de generösa terrasserna går inte heller av för hackor. Om du så varit i Paris hundra gånger har du aldrig sett staden från den här vinkeln.
    Arkitekturen är intressant – men var beredd på att den också blir långtråkig, eftersom den helt enkelt är för mycket. Den är både symboliskt och färgmässigt vit marsipantårta med chokladströssel, grädde, marshmallows, vit chokladsås och extra socker. Det är gott några skedar, men sedan står det en upp i halsen. Det är inte långsökt att jämföra med Guggenheim i Bilbao, som då var en stad i kris, vilket sammanföll med att en institution behövde nya idéer för att locka mer besökare till sina fantastiska samlingar. Många pussel­bitar föll på plats där Gehrys freakitecture verkligen hade en mening. Men här, för Louis Vuitton i Bois de Boulogne? Jag kan inte låta bli att tycka att det blir vulgärt – det blir en sådan extrem demonstration av pengar och makt. Som dock mildras något av det faktum att byggnaden kommer att skänkas till Paris stad år 2062.
    I slutändan lämnar jag Fondation LV en smula ambivalent. Vulgariteten och överdådet till trots, kan jag inte låta bli att älska gräns­­lösheten och det bisarra faktum att en väsk­tillverkare är en global konstmecenat och beställare av arkitektur med extra allt. Och just gränslöshet och moraliskt fördärv är ju två av anledningarna till att vi älskar Paris.

Text: Anders Modig
Annonser:
Annonser