Skritt, trav eller galopp?

Martin Rörby och Tove Falk Olsson levererar ett stycke bläddervänligt och läsvärt om den brutala arkitekturen i Stockholms innerstad under 1960- och -70-talen.

Läs mer ›

Jag tänker ”Var är det här? Oj, är det där!”. Tove Falk Olsson har hittat oväntade vinklar och samband i Stockholms arkitektur som vi annars hastar förbi. Jag ska genast vandra runt Kulturhuset och Teaterhuset för att insupa det bombastiska och alla detaljer som Martin (jag antar att det är din penna på pappret, Martin. Det låter som dina ord.) beskriver som maskrosor i asfalten, om man läser om boken på förlaget Max Ströms hemsida. För precis så blir upplevelsen när vi börjar titta närmare.
Sveavägen, ABF-huset – ett brutalt maskrosbarn som kunde ha varit en fyrkantig betongbyggnad, men som är klädd i mosaik, och som bjuder på prismaformade fönsterpartier som oväntat sticker ut från fasaden, koppardetaljer och glasbetongen icke att förglömma. Brutalt härligt och värt en extra promenadrunda.
Nedslagen samlade i Martins och Toves bok vittnar om en väl genomförd arkitektur med en stark hantverkskänsla. Hållbara byggnader som så här 50 år senare fortfarande utgör en betydelsefull årsring i den svenska arkitekturen. Sthlm Brutal blir ett viktigt inlägg i debatten när upphetsade grävskopor otåligt vill nafsa åt sig av vårt kulturarv. (Och Martin, mitt språkkonsulthjärta älskar att du tagit bort de mjuka vokalerna i Stockholm och låter de brutala konsonanterna bidra. Nästa gång kan du gärna få rationalisera bort u och a också). Ett exempel är i kvarteret längs Flemminggatan. Hit måste jag gå varje vecka nu för att inpränta varenda tegelsten i minnet. Så länge det bara går. Självfallet är det hotade Tekniska Nämndhuset i mina tankar. ”Särskilt kulturhistoriskt värdefullt” enligt Stockholms Stadsmuseum, välbehållet och tidstypiskt. Och rivningshotat till förmån för bostäder. Alltså! Hur var det nu med den klimatneutrala staden? Ska all denna betong slängas bort för att ge plats åt ny betong, på samma plats, ungefär samma mängd? För vems pengar då? Mina? A-l-l-t-s-å, staden! Bygg bostäder i de befintliga husen. Fönstren är underbart stora, vackra och designern Gunnar Larssons utsmyckningar bör få njutas av kommande generationer. Arkitekten Nils Sterner har redan gjort ett fantastiskt jobb som inte behöver uppdateras.
Martin och Tove presenterar flera pärlor. Polishuset är ett typiskt exempel på när industrialismen möter hantverket i stor skala. Det perfekta griddet med maskrosinslagen. Jag måste nog galoppera förbi Polishuset också snart!
Sthlm Brutal är indelad i tre sektioner: Arbetsplatser, bostäder och allmänhetens behov. Bostadsdelen är tunnast och det är synd att Martin och Tove har begränsat sig till innerstaden med tanke på så mycket miljonprogramsarv som hade kunnat sälla sig till ”finare” brutala monument mellan dessa pärmar. Rum älskar Immanuelskyrkan men imponeras mindre av valet av Swecohuset, Konsumhuset och DN-skrapan. Och när det kommer till Riksbankshuset i sektionen allmänhetens behov slås man som liten obetydlig medborgare av att vi stängs ute från de upplevelser huset bjuder på i allt från det veckade koppartaket till den brutalt spännande innergården. Om jag promenerar runt här varje dag kanske jag till slut blir inbjuden på en guidad tur? Eller ska jag galoppera?
Det är för väl att Martins entusiasm, kunskap och förmåga att skriva ger boken några extra dimensioner. Det är som att Martin inte går att hejda i sin generositet. Han kan inte vara på annat sätt – och vi älskar det! Han och Tove i samarbete gör tidsepoken rättvisa och vi hoppas få se fler resultat av deras teamarbete. Men om vi kunde få önska något är det en mer kärleksfull formgivning av boken. Formen känns statisk och fantasilös. Och om man får önska sig en sak till, är det ett par riktigt bra skor – för nu ska Stockholms brutala sida få tala till mig. Skritt, trav eller galopp?

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Januarinumret är här

Nytt år. Nya möjligheter. Och en ny tidning! I årets första nummer grottar vi ner oss djupt i fotografin. Omslaget är plåtat av Thomas Herrmann och han berättar för Rum att vägen från skönsjungande rockartonåring till eftertänksam fotograf är inte nödvändigtvis rak, eller väntad. Det väntade eller uppenbara är dessutom något som inte alls attraherar honom.

Läs mer ›

Vad har du för bakgrund?

– Tja… mina första drygt tjugo år var jag musiker, sedan tröttnade jag plötsligt och tog upp fotograferandet igen, vilket jag hållit på med som barn och rock ’n’ roll-älskande tonåring.

I praktiken spenderade jag åtta år, 1998–2006, på att lära mig allt om yrket med hjälp av flera fotografer inom alla tänkbara genrer – och jag menar alla. Jag anser i och för sig att jag fortfarande lär mig något varje dag, och tänker fortsätta göra det.

Festhalle Neckartailfingen

Hur länge har du plåtat arkitektur?

– Från första början 1998, och det var ganska uppenbart från dag ett att det var som att komma hem för mig, även om jag testat några sidospår under tiden.

Gymnasium Frankfurt Riedberg

Vad i arkitekturen är det som fängslar dig?

– Ur ett professionellt perspektiv är det väldigt givande att få spendera en hel dag, eller två, med att försöka förstå och greppa en design eller en miljö, samt hur min kund tänkt kring ett projekt. Mitt yrke handlar uppenbarligen om uppfattningen om rum, men för mig handlar det lika mycket om vad du inte ser. I ärlighetens namn gillar jag att plåta det som inte är för uppenbart eller för uppseendeväckande, eftersom det är för enkelt att skapa fina och behagliga bilder av ikoniska byggnader. Jag tycker att det är ett större bevis på din kompetens som fotograf att skildra det motsatta.

– Och ur ett personligt perspektiv gillar jag att det är ett fysiskt arbete och att logistiken för en dags arbete kan vara ganska krävande. Jag tröttnar heller aldrig på att vara ute och se vädrets växlingar.

PZN Wiesloch

Vad vill du förmedla med dina bilder?

– Det är en svår fråga. För mig är det enda sättet att svara att gå på någon sorts magkänsla. Allt handlar egentligen om att vara vid liv och att älska vad jag gör, men även en slags transcendens, något som förmodligen inte kan formuleras i ord men som jag alltid bär med mig. Kanske är det därför jag inte är skribent, och därför som jag inte längre är intresserad av att spela musik.            

EnBW Zentrum Oberschwaben in Biberach

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

I form för Japan

Shopping i Tokyo handlar om långt mer än om att hitta exklusiva och svåråtkomliga plagg eller produkter. Det är en helhetsupplevelse som tar sin början i butikens omsorgsfullt koncipierade design och som sedan rymmer personalens mästerliga omhändertagande – och ja, givetvis unika produkter varav många enbart finns i den japanska huvudstaden.
    Visserligen ligger Comme des Garçons konceptuella butiker (bland annat den i Aoyama) högst i topp på minnesvärd shoppingyta, men det är något visst med Onitsuka Tigers butik i Omotesando också. Men här handlar det snarare om funktionalism än surrealism.
    Butiken i det underbara shopping­området Omotesando är signerad LINE-INC – den världs­berömda designbyrån som grundades av Takao Katsuta i Tokyo 2002.
    I den nya boken LINE-INC. Creating Inspiring Places for People (Frame Publishers 2015) visas 40 projekt upp, som var och ett för sig är bevis för LINE-INC:s styrka och inspirerande design. I boken ges en bra inblick i hur elva av LINE-INC:s designer arbetar, med Takao Katsuta i centrum för händelserna. Butiker, kontor, restauranger, barer och hårsalonger ryms på de vackert gestaltade sidorna – där varje foto är välavvägt. Boken ger en bra inblick i arbetet på LINE-INC eftersom den också innehåller ett stort urval teckningar, planskisser och annat arbetsmaterial.

Text: Mats Almegård
Annons:

Decembernumret är här

I årets sista nummer tar vi oss an temat Bygga. För det behöver vi, minst sagt. Och främst bostäder. Det och mycket mer kan ni läsa om i detta nummer, där François Lichtlé, arkitekten som också är fotograf, plåtat omslaget. Han har spenderat tid hos vänner i Sverige för att hitta ny inspiration och upptäcka nya landskap och en annan arkitektur. Han är yrkesverksam i Bryssel i Belgien.

Läs mer ›

Varför började du fotografera?

– Jag började ta bilder när jag studerade arkitektur. Under den tiden började jag och en vän, utan att vi egentligen var medvetna om det, intressera oss för urban exploration, eller urbex, genom att besöka övergivna platser, mestadels gamla fabriker. Vi var ute på nätterna och kollade på saker och vi upplevde otroligt starka visuella scener. Vi försökte dokumentera dessa scener, nästan för att bevisa för oss själva att vi inte hade drömt ...

 DSC07538_©-François-Lichtlé

Du har varit en del i Sverige. Hur kommer det sig?

– Jag bor och arbetar i Bryssel sedan några år tillbaka, och har fotograferat mycket i områdena omkring staden. Men jag ville också uppleva något annat, en annan atmosfär, andra landskap och byggda former. Jag åkte till en vän i Stockholm och bestämde mig för att unna mig en sorts ”artistic residence” då jag bara skulle fotografera under två veckors tid.

 DSC07835_©-François-Lichtlé

Vad fångar ditt öga när du fotograferar?

– Det är klart att mina arkitekturstudier har stort inflytande på mig som fotograf. Jag letar med någon sorts besatthet efter singulära byggda former, i huvudsak industriell arkitektur, som har en speciell estetisk styrka, men där fokus egentligen inte har legat på design.

Har du någon favoritarkitektur?

– Jag intresserar mig mest för särskilt radikala projekt. Det kan vara formen, rymden eller kanske byggnadens teknologi.

DSC06743_©-François-Lichtlé 

Vad inspirerar dig i arkitekturen och som fotograf?

– Säkert väldigt paradoxalt, men jag inspireras som fotograf av det byggda landskapet där arkitekturen inte längre är viktig. En ofrivillig monumentalitet hos vissa anläggningar är till exempel sådant som jag gillar att fotografera. Paradoxalt igen, med tanke på att jag är arkitekt, fascineras jag av rivningsarbeten. Kanske är det en anatomisk analogi, den visuella styrkan av en arkitektonisk dissekering.

 DSC08543_©-François-Lichtlé

Vad arbetar du med just nu?

– Som arkitekt arbetar jag med en skejtpark i södra Belgien, och med ett antal tävlingsbidrag. Som fotograf anlitas jag för uppdrag som arkitekturfotograf, särskilt för mitt eget arkitektkontor där jag är en partner, men även för andra arkitektkontor. Parallellt med detta arbetar jag vidare som en vanlig arkitekt.            

 

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Från minne till dröm

Mitt första funkisminne (har inte alla ett?) måste vara från fyra–femårsåldern då jag titt som tätt besökte en barnläkare med mottagning i sin egen villa på Tågaborg i Helsingborg.

Läs mer ›

Den var av tidstypisk karaktär, en låda med stora fönster och rundade långsträckta balkonger. Interiört var det som att tiden stannat, på ett bra sätt, givetvis. Även om jag förmodligen inte uppskattade det då, och inte heller leksakerna i väntrummet som verkade härstamma från andra världskrigets slut. Vägen upp till mottagningen, som med hjälp av vikväggar var en avgränsad del av villan, kantades av vackra träpaneler på väggarna, enkla träräcken i trappan och tidstypiska trämöbler med snorgula textilier, självklart skyddade av tjock täckplast. Det var en välkomnande och omhändertagande miljö, trots besökets ändamål.

Vad har detta med någonting att göra? Slutsatsen är att funkisen har ett stort värde kulturellt, historiskt och emotionellt. När det begav sig satte den Sverige på kartan, som en mjukare form av modernismen, och det talades om the Swedish Model världen över. Detta läser jag mig till i boken Södra Ängby: Modernism, arkitektur landskap (Carlsson bokförlag 2015), ett tungt verk på 186 sidor som hyllar de drygt 500 vita funkisvillor som byggdes i närheten av Bromma under 1930-talet. Det är i dag Europas största modernistiska område med enfamiljsvillor från perioden. 1987 klassades området som riksintresse för kulturminnesvård. Villorna byggdes för välbeställda familjer med fäder och mödrar som inte sällan jobbade som högre tjänstemän, jämfört med Norra Ängby som byggdes för arbetare. Vid 1930-talet var Södra Ängby en väsentlig bit från centrala Stockholm och området var inte lättsålt, läser jag i kapitlet Södra Ängbyborna, skrivet av Sören Johansson. I avsnittet kallat Villorna, skrivet av Cecilia Björk och Laila Reppen, läser jag att funkisen inte alltid var så funktionell, om man synar den i sömmarna. Här finns även fantastiska stilstudier av allt ifrån dörrar och fönster till golv och yttertak. Och i Trädgårdsstaden, av Thorbjörn Andersson, drömmer jag mig bort i den ljuvligt luftiga stadsplanen, signerad stadsplanedirektören Albert Lilienberg och arkitekten Thure Bergentz. Boken Södra Ängby är både bläddrig och lärorik, inte minst med tanke på Åke E:son Lindmans och Carl Johan Rönns nytagna bilder. Den som hade en dröm om att äga och ta hand om en alldeles egen funkisvilla i Södra Ängby före boken kommer definitivt efter att ha läst den börja se över sitt sparande. Södra Ängby, med dess arkitektur och dess människor, var trots allt ett typexempel på den moderna människan, skriver Sören Johansson. Det är lockande att ändra tempus till presens och säga att området fortfarande är ett typexempel på den moderna människan. Hen som tänker långsiktigt, värderar att bevara snarare än att bygga nytt och inte minst inser vikten av samspelet med naturen. För vem vill inte bidra med nya funkisminnen för kommande generationer?

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Novembernumret ute nu

När hösten kryper allt närmare fokuserar vi på ljus i vårt novembernummer. Vi lär känna vårt synsinne, undersöker varför vi mår bra av ljus och fascineras av fotografers val av ljus och vinklar. Tyske fotografen Matthias Heiderich pryder omslaget med en bild ur serien Systems/Layers II.

Läs mer ›

Matthias Heiderich skapar färgstarka grafiska fotografier till tonerna av mörk elektronisk musik. Numera har hans färgkombinationer blivit en del av hans varumärke.

Hur startade din fotografkarriär?
Jag började när jag var 27 år. Innan dess hade jag inte alls varit intresserad av fotografi. Jag ville bara jobba med elektronisk musik, men undan för undan blev jag också fascinerad av grafisk design och en väldigt grafisk stil inom fotografin, vilket också hörde samman med den musik jag gillar. Fotograferingen får mig att komma i ”flow states” där jag kan slappna av totalt och mitt sinne blir lätt, kanske var det därför som jag älskade fotograferingen från start.


MHeiderich-ReflexionenIII_08_2015

Är färger viktiga för dig?
Jag älskar färger och blir lätt nostalgisk av färgbilder. De påminner mig om min barndom och de tv-serier som vi brukade titta på. De påminner mig om 1970- och 60-talet som jag aldrig upplevt på riktigt. Jag önskar man kunde gå tillbaka i tiden! För att få bästa resultat föredrar jag att fotografera soliga dagar, använda färgfilter och justera färgerna senare i processen. Till slut blir de kombinationer jag använder en del av mitt varumärke, antar jag. Jag vill överföra värmen och den nostalgiska känslan som jag älskar men också tillföra lite obalans, en tvist, en kontrast, en känsla av isolering.

Vad fascinerar dig?
Alla fysiska objekt, ljud, känslor och minnen kan vara fascinerande. Personligen fascineras jag av obekväma känslor, som orsakas av konstiga situationer – jag pratar inte om rädsla, panik eller väldigt starka känslor – utan bara lite obekvämlighet mellan den harmoni som jag också gillar. Jag försöker ofta framkalla en apokalyptisk känsla i mina fotografier genom att plåta tomma platser utan människor. Att vara ensam på en offentlig plats kan skapa obekväma känslor, en känsla av isolering. Det fascinerar mig. Särskilt om känslan förstärks av musik. Jag brukar lyssna på mörk och experimentell musik när jag plåtar. Det hjälper mig att komma i rätt stämning.

MHeiderich-SystemsLayers_09_2015

Varför arkitektur?
Eftersom jag älskar linjer, symmetri, strukturer blir byggnader ideala för mig. Sedan jag började fotografera har jag insett att byggnader kan vara både vackra och intressanta. Och det finns många intressanta detaljer på byggnaderna omkring oss, även de fula. Jag ser om jag kan hitta detaljer som jag kan ta ur kontexten och skapa något nytt av, en artificiell kontextlös värld isolerad från resten – färgstark och tyst. Det är också en av anledningarna till varför jag aldrig har med människor i mina bilder. De är högljudda och distraherande och jag vill inte ha dem i mina fotografier.

MHeiderich-SystemsLayersIII_06_2015

Vad arbetar du med just nu?
Jag jobbar tillsammans med ett par andra fotografer med en utställning i Berlin som pågår mellan november och januari. Jag har också börjat jobba på mina andra bok som jag hoppas släpps under våren 2016.

MHeiderich-SystemsLayersII_015_2015

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Hoppingivande prefix och helhet

Äntligen, äntligen, äntligen något som inger ett glödande, kollektivt hopp för oss alla i arkitektur-, form- och designbranschen. Och för alla andra också för den delen. När utredaren Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör i Malmö, i Almedalen presenterade en läges­rapport för utredningen Gestaltad livsmiljö – en ny politik för nyss nämnda områden, fick det i alla fall mig att övertygas om att nu jävlar kommer det att hända bra grejer. Enligt Christer kommer utredningen fokusera på att öka områdenas relevans och stoltheten hos utövarna – vad sägs till exempel om statushöjande titlar som Riks­designer och Statsarkitekt på en ny myndighet rakt under regeringen! Vidare betonas arkitektur och design som något som formar det gemensamma, något som har mycket stor påverkan på utvecklingen av ett mer hållbart, jämlikt och tillgängligt samhälle. Han talade om gestaltad livsmiljö som en värdegrund, om vikten av att de politiska målen blir förståeliga, om att forskningen måste stärkas och staten vara förebildlig. Christer menade också att vi måste tydliggöra att arkitektur och design faktiskt löser problem och därför ska vara en naturlig del av dagens alla utmaningar. Och att detta skifte från artefakt till process ska förtydligas. Dessutom är branschutveckling vitalt – vi är ju bäst på hållbar stadsutveckling. Kan vi tillsammans göra en större exportvara av det? Kunskapsutvecklingen gäller även i skolorna där arkitektur och design tidigt bör ingå som ett naturligt ämne på schemat. Mitt i allt dissade han förslaget om en sammanslagning av Arkdes och Moderna museet, bra där!
    Kortfattat gav Christer en både tydlig och hoppfull bild av resultatet av över ett och ett halvt års slit av honom själv, tre sekreterare och fyra deltagarrika referensgrupper med en samlad branschkunskap som heter duga. Och inte minst deltagare från sex departement, vilket visar på insikten om områdenas tunga relevans.
När du läser detta finns utredningen förhoppningsvis rykande färsk att ladda ner. Läs den och håll tummarna för att den snabbt går igenom alla remissinstanser så att vi snarast och tillsammans kan börja förverkliga den nya politiken för arkitektur, form och design – hög tid att både kommunicera brett, konkretisera och gestalta!

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Designveckan är igång

I måndags kväll inledde vi på Tidskriften Rum Årets Rums designvecka med mingel på Wetterling Gallery i Kungsträdgården.

Läs mer ›

Vi valde att träffas i konstens rum för att bygga vidare på vårt senaste nummer där Konst just var temat. Passande nog var surrealismen ett centralt begrepp i Shana Lutkers utställning som visades samtidigt, berättade Simone Schmidt som är director på galleriet. Under kvällen kunde våra besökare och läsare även delta i ett one-to-one-performance av koreografen och dansaren Pontus Pettersson. Man kunde bli spådd! Och kön ringlade sig lång hela kvällen.

Jag, Frida Jeppsson Prime, pratade även med Rahel Belatchew om utmärkelsen Årets Arkitektur som hon och jag står för när vi i februari nästa år ska dela ut priset Årets Rum. Sammanfattningsvis kommer vi att ta ett mer holistiskt grepp detta år, och se till mer än yta och färdigbyggda projekt när vi letar bidrag att nominera. Nytt för i år är även att vi kommer att slå ihop Maktlistan med priset Årets Rum, naturligt blir därför att tala om och ringa in begreppet Inflytande när vi talar om "god arkitektur". Eller individer, koncept och annat vi vill framhäva i detta sammanhang. Så, fortsättning följer... Så länge kommer lite mingelbilder från gårdagen. Tack alla som kom!

Rum21_1500 Rum20_1500 Rum16_1500 Rum15_1500 Rum14_1500 Rum13_1500 Rum12_1500 Rum11_1500 Rum10_1500 Rum9_1500 Rum6_1500 Rum5_1500 Rum4_1500 Rum1_1500

 

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Samtidigt i kajskjul 113

Stadstriennal, det låter det. Göteborg utvecklas och mängder med planer är redan satta, lika många ska sättas.

Läs mer ›

I en bister, men dock ganska ljummen, höstvind, kryssar jag mellan vattenpölarna i Frihamnen. Ser den fina bastun som kanske tar hem Kasper Sahlinpriset, känner igen förarhytten från ett fartyg som i dag fått en ny uppgift vid Pöl Harbour, göteborgarnas namn på det allmänna, uppvärmda badet i hamnbassängen. Göteborgs Frihamn ska förvandlas. Jätteytor som ska få nya funktioner. Nu gör staden en trestegsraket och vill kommunicera, debattera och lära. 2015 är första tillfället i Stadstriennalen, 2018 det andra och 2021, ja, då vet vi mycket mer om stadens utveckling.

Under triennalens andra dag skulle marknaden vs subventioner diskuteras. Inbjuden var arkitekten och forskaren Frank Wassenberg från Platform 31, Nederländerna – det land i Europa med störst andel reglerade hyresrätter. Kan vi månne lära av dem? Vi i publiken borde ha varit en lika mångfaldig skara som de framtida områdena väntas bli. Men ack. Av alla intresserade av marknadsmekanismer, subventioner, nytänk, segregation och stadsutveckling fanns bara en enda representant från marknaden. En ensam liten person från byggsidan.

Har arrangörerna haft svårt att locka alla inblandade i vår gemensamma stadsutveckling till seminariet, eller är det ett tecken på byggherrarnas totala nonchalans mot allt som inte är nedtyngt av feta dollartecken?

Nej, det finns en mer praktisk förklaring än så, om man får tro Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö. Samtidigt med triennalen pågår nämligen Business Arena i Stockholm och exakt samtidigt som vi lyssnar på ”Marknad eller subventioner?” sitter åhörarna i Stockholm Waterfront och lyssnar på ”Sociala utmaningar när Sveriges bostadsbestånd behöver växa”. Ett sätt att tolka detta är att situationen börjar bli akut i Sverige. Var ska alla bo, och framför allt de med begränsad ekonomi? Vem ska bygga? Den lilla representanten för byggsidan som sitter i Kajskjul 113 i Frihamnen får svara.

Foto: Hendrik Zeitler

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser:
Annonser