Novembernumret ute nu

När hösten kryper allt närmare fokuserar vi på ljus i vårt novembernummer. Vi lär känna vårt synsinne, undersöker varför vi mår bra av ljus och fascineras av fotografers val av ljus och vinklar. Tyske fotografen Matthias Heiderich pryder omslaget med en bild ur serien Systems/Layers II.

Läs mer ›

Matthias Heiderich skapar färgstarka grafiska fotografier till tonerna av mörk elektronisk musik. Numera har hans färgkombinationer blivit en del av hans varumärke.

Hur startade din fotografkarriär?
Jag började när jag var 27 år. Innan dess hade jag inte alls varit intresserad av fotografi. Jag ville bara jobba med elektronisk musik, men undan för undan blev jag också fascinerad av grafisk design och en väldigt grafisk stil inom fotografin, vilket också hörde samman med den musik jag gillar. Fotograferingen får mig att komma i ”flow states” där jag kan slappna av totalt och mitt sinne blir lätt, kanske var det därför som jag älskade fotograferingen från start.


MHeiderich-ReflexionenIII_08_2015

Är färger viktiga för dig?
Jag älskar färger och blir lätt nostalgisk av färgbilder. De påminner mig om min barndom och de tv-serier som vi brukade titta på. De påminner mig om 1970- och 60-talet som jag aldrig upplevt på riktigt. Jag önskar man kunde gå tillbaka i tiden! För att få bästa resultat föredrar jag att fotografera soliga dagar, använda färgfilter och justera färgerna senare i processen. Till slut blir de kombinationer jag använder en del av mitt varumärke, antar jag. Jag vill överföra värmen och den nostalgiska känslan som jag älskar men också tillföra lite obalans, en tvist, en kontrast, en känsla av isolering.

Vad fascinerar dig?
Alla fysiska objekt, ljud, känslor och minnen kan vara fascinerande. Personligen fascineras jag av obekväma känslor, som orsakas av konstiga situationer – jag pratar inte om rädsla, panik eller väldigt starka känslor – utan bara lite obekvämlighet mellan den harmoni som jag också gillar. Jag försöker ofta framkalla en apokalyptisk känsla i mina fotografier genom att plåta tomma platser utan människor. Att vara ensam på en offentlig plats kan skapa obekväma känslor, en känsla av isolering. Det fascinerar mig. Särskilt om känslan förstärks av musik. Jag brukar lyssna på mörk och experimentell musik när jag plåtar. Det hjälper mig att komma i rätt stämning.

MHeiderich-SystemsLayers_09_2015

Varför arkitektur?
Eftersom jag älskar linjer, symmetri, strukturer blir byggnader ideala för mig. Sedan jag började fotografera har jag insett att byggnader kan vara både vackra och intressanta. Och det finns många intressanta detaljer på byggnaderna omkring oss, även de fula. Jag ser om jag kan hitta detaljer som jag kan ta ur kontexten och skapa något nytt av, en artificiell kontextlös värld isolerad från resten – färgstark och tyst. Det är också en av anledningarna till varför jag aldrig har med människor i mina bilder. De är högljudda och distraherande och jag vill inte ha dem i mina fotografier.

MHeiderich-SystemsLayersIII_06_2015

Vad arbetar du med just nu?
Jag jobbar tillsammans med ett par andra fotografer med en utställning i Berlin som pågår mellan november och januari. Jag har också börjat jobba på mina andra bok som jag hoppas släpps under våren 2016.

MHeiderich-SystemsLayersII_015_2015

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Hoppingivande prefix och helhet

Äntligen, äntligen, äntligen något som inger ett glödande, kollektivt hopp för oss alla i arkitektur-, form- och designbranschen. Och för alla andra också för den delen. När utredaren Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör i Malmö, i Almedalen presenterade en läges­rapport för utredningen Gestaltad livsmiljö – en ny politik för nyss nämnda områden, fick det i alla fall mig att övertygas om att nu jävlar kommer det att hända bra grejer. Enligt Christer kommer utredningen fokusera på att öka områdenas relevans och stoltheten hos utövarna – vad sägs till exempel om statushöjande titlar som Riks­designer och Statsarkitekt på en ny myndighet rakt under regeringen! Vidare betonas arkitektur och design som något som formar det gemensamma, något som har mycket stor påverkan på utvecklingen av ett mer hållbart, jämlikt och tillgängligt samhälle. Han talade om gestaltad livsmiljö som en värdegrund, om vikten av att de politiska målen blir förståeliga, om att forskningen måste stärkas och staten vara förebildlig. Christer menade också att vi måste tydliggöra att arkitektur och design faktiskt löser problem och därför ska vara en naturlig del av dagens alla utmaningar. Och att detta skifte från artefakt till process ska förtydligas. Dessutom är branschutveckling vitalt – vi är ju bäst på hållbar stadsutveckling. Kan vi tillsammans göra en större exportvara av det? Kunskapsutvecklingen gäller även i skolorna där arkitektur och design tidigt bör ingå som ett naturligt ämne på schemat. Mitt i allt dissade han förslaget om en sammanslagning av Arkdes och Moderna museet, bra där!
    Kortfattat gav Christer en både tydlig och hoppfull bild av resultatet av över ett och ett halvt års slit av honom själv, tre sekreterare och fyra deltagarrika referensgrupper med en samlad branschkunskap som heter duga. Och inte minst deltagare från sex departement, vilket visar på insikten om områdenas tunga relevans.
När du läser detta finns utredningen förhoppningsvis rykande färsk att ladda ner. Läs den och håll tummarna för att den snabbt går igenom alla remissinstanser så att vi snarast och tillsammans kan börja förverkliga den nya politiken för arkitektur, form och design – hög tid att både kommunicera brett, konkretisera och gestalta!

Text: Susanne Helgeson
Annons:

Designveckan är igång

I måndags kväll inledde vi på Tidskriften Rum Årets Rums designvecka med mingel på Wetterling Gallery i Kungsträdgården.

Läs mer ›

Vi valde att träffas i konstens rum för att bygga vidare på vårt senaste nummer där Konst just var temat. Passande nog var surrealismen ett centralt begrepp i Shana Lutkers utställning som visades samtidigt, berättade Simone Schmidt som är director på galleriet. Under kvällen kunde våra besökare och läsare även delta i ett one-to-one-performance av koreografen och dansaren Pontus Pettersson. Man kunde bli spådd! Och kön ringlade sig lång hela kvällen.

Jag, Frida Jeppsson Prime, pratade även med Rahel Belatchew om utmärkelsen Årets Arkitektur som hon och jag står för när vi i februari nästa år ska dela ut priset Årets Rum. Sammanfattningsvis kommer vi att ta ett mer holistiskt grepp detta år, och se till mer än yta och färdigbyggda projekt när vi letar bidrag att nominera. Nytt för i år är även att vi kommer att slå ihop Maktlistan med priset Årets Rum, naturligt blir därför att tala om och ringa in begreppet Inflytande när vi talar om "god arkitektur". Eller individer, koncept och annat vi vill framhäva i detta sammanhang. Så, fortsättning följer... Så länge kommer lite mingelbilder från gårdagen. Tack alla som kom!

Rum21_1500 Rum20_1500 Rum16_1500 Rum15_1500 Rum14_1500 Rum13_1500 Rum12_1500 Rum11_1500 Rum10_1500 Rum9_1500 Rum6_1500 Rum5_1500 Rum4_1500 Rum1_1500

 

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Samtidigt i kajskjul 113

Stadstriennal, det låter det. Göteborg utvecklas och mängder med planer är redan satta, lika många ska sättas.

Läs mer ›

I en bister, men dock ganska ljummen, höstvind, kryssar jag mellan vattenpölarna i Frihamnen. Ser den fina bastun som kanske tar hem Kasper Sahlinpriset, känner igen förarhytten från ett fartyg som i dag fått en ny uppgift vid Pöl Harbour, göteborgarnas namn på det allmänna, uppvärmda badet i hamnbassängen. Göteborgs Frihamn ska förvandlas. Jätteytor som ska få nya funktioner. Nu gör staden en trestegsraket och vill kommunicera, debattera och lära. 2015 är första tillfället i Stadstriennalen, 2018 det andra och 2021, ja, då vet vi mycket mer om stadens utveckling.

Under triennalens andra dag skulle marknaden vs subventioner diskuteras. Inbjuden var arkitekten och forskaren Frank Wassenberg från Platform 31, Nederländerna – det land i Europa med störst andel reglerade hyresrätter. Kan vi månne lära av dem? Vi i publiken borde ha varit en lika mångfaldig skara som de framtida områdena väntas bli. Men ack. Av alla intresserade av marknadsmekanismer, subventioner, nytänk, segregation och stadsutveckling fanns bara en enda representant från marknaden. En ensam liten person från byggsidan.

Har arrangörerna haft svårt att locka alla inblandade i vår gemensamma stadsutveckling till seminariet, eller är det ett tecken på byggherrarnas totala nonchalans mot allt som inte är nedtyngt av feta dollartecken?

Nej, det finns en mer praktisk förklaring än så, om man får tro Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö. Samtidigt med triennalen pågår nämligen Business Arena i Stockholm och exakt samtidigt som vi lyssnar på ”Marknad eller subventioner?” sitter åhörarna i Stockholm Waterfront och lyssnar på ”Sociala utmaningar när Sveriges bostadsbestånd behöver växa”. Ett sätt att tolka detta är att situationen börjar bli akut i Sverige. Var ska alla bo, och framför allt de med begränsad ekonomi? Vem ska bygga? Den lilla representanten för byggsidan som sitter i Kajskjul 113 i Frihamnen får svara.

Foto: Hendrik Zeitler

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Oktobernumret är här

Vårt efterlängtade höstnummer med tema Konst har äntligen anlänt till redaktionen. Omslaget pryds av målningen Distorted Percepion (2015) av Asmund Havsten-Mikkelsen, och fler verk följer inuti.

Läs mer ›

Asmund Havsteen-Mikkelsen bjuder oss på det som han kallar för Mentalscapes – arkitektur som en mental projektion. Han gillar att skala av, zooma in och låta arkitekturen bli än mer abstrakt.

Vad betyder det för dig att arbeta med arkitektur?

– Arkitektur är motiv för mig. Det är ett sätt att ifrågasätta världen via min personliga lins. Det är ett förhållningssätt till en värld av bilder som resonerar med mig.

Distorted Perception_AH-M

Hur arbetar du med färger?

– Jag arbetar bara med oljefärger och har genom åren begränsat mig till några få favoritfärger. Det ger en enkel bas och jag får möjlighet att experimentera åt olika håll.

Vad är det hos en byggnad som fångar ditt öga?

– Det kan vara ett speciellt ljus, en reflektion, eller en komposition av skuggor och abstrakta mönster. Eller en plats signifikans, eller en berättelse inbäddad i rummet. Ibland när jag bläddrar igenom en bok letar jag efter bilder som fastnar i mitt minne – den oavslutade bilden.

Keyhole_AH-M

När började du måla arkitektur?

– Under vintern 2006. Det var ett föränderligt år när jag gick från porträtt, landskap och sedan mot vad jag kallar Mentalscapes: arkitektur som en mental projektion.

Om du jämför arkitektur med andra områden du målar – vad är så speciellt med det?

– Att det alltid finns en möjlighet att bli abstrakt: genom reduktion, beskärning, zoomning; all arkitektur kan bli abstrakt. Jag gillar den möjligheten.

Fotograferar du också?

– Ja, jag tycker om att ta analoga bilder eftersom tekniken är begränsande. Jag måste verkligen vilja ta en specifik bild, och därför blir jag väldigt noggrann och hänsynsfull när jag tar bilder.

Triangulating_Space_AH-M

Vad mer tycker du är intressant?

– Jag har ett stort intresse för filosofi och psykologi och tycker om att skriva icke-filosofiska reflektioner om människans tillstånd.

Vad arbetar du med just nu?

– Jag etablerar min egen studio i Köpenhamn i hamnens södra del: 110 luftiga kvadratmeter med sex meter i takhöjd. Jag har alltid drömt om ett sådant ställe och ser verkligen fram emot att få det klart.

 Saturating Space_AH-M

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

I huvudet på en arrangör

Ekonomin? En katastrof. I hjärtat? En succé.

Läs mer ›

Så kan man sammanfatta första Time Sessions: Design, då vi i våras bjöd in sex designer från fem olika fält till ett publikt samtal för att diskutera vilka värden man vill förmedla genom design och vad man kan lära av varandra, för att skåda in i framtiden samt öppna möjligheter för nya kontakter. Denna typ av neutrala diskussioner, som är legio på andra mässor, fanns inte på klockmässan Baselworld, som är väldigt säljinriktad. Inget ont i det, hjulen måste snurra. Men jag var och är övertygad om att man också kan erbjuda något intressant som inte behöver vara varumärkt.

Samtidigt som solförmörkelsen fick fåglarna att tystna, kryssade jag fram mellan solförmörkelse-spanare som höjde sina mörka filter mot skyn. Jag var på väg till stationen där jag tog emot en jetlaggad Werner Aisslinger som flugit in direkt från Singaporekontoret. Sedan vidare för hämta upp Alfa Romeos chefsdesigner Alessandro Maccolini, som kom in från Milano. Strax därefter rullade Parisgänget in: Alessandro Sartori, artistic director på Berluti, och Ramesh Nair, creative director på Moynat. Frilansande klockdesigner Eric Giroud och Stefano Macaluso, produkt- och designchef på Girard-Perregaux var redan i Basel, och släntrade in i det före detta bryggeriet SUD lagom till eftermiddagens fotografering och soundcheck.

När jag och designprofessor Axel Kufus repeterade vårt öppningssnack, insåg jag plötsligt att det var på allvar. Visionen var på väg att förverkligas. Alla sömnlösa nätter med tanken ”vad har jag gett mig in på”, en känsla som stegrades när en av de i princip utlovade huvudsponsorerna hoppade av ett par veckor innan, var förbi. Nu skulle det äntligen bli av. Men ännu en gång skulle hjärtat hamna i halsgropen: på utsatt starttid fanns bara 25 personer i publiken. Helvete, helvete, helvete! En halvtimme senare hade dock publiksiffran växt sig tresiffrig, och då kunde vi andas ut och köra i gång. Efter två och en halv timme med personliga presentationer följt av rundabordssamtal var det över. Applåder och glada tillrop följdes av halvsponsrad risotto, och diskussioner som inte ville ta slut. Under spegelbollen knöts nya kontakter, nya idéer slog rot och glada och avslappnade designer hängde kvar bra mycket längre än vad de hade lovat.

Vad vi lärde oss? Att det finns gentlemän och gentlekvinnor som står vid sina ord. Att hyllade designer uppriktigt uppskattar att träffas och utbyta erfarenheter i ett kravlöst sammanhang. Att det är guld värt att ha kontakter som snabbt kan ställa upp. Att minskade budgetar kan vara en blessing in disguise, eftersom man måste rann-saka sig själv och fråga: Vad behöver vi egentligen? Att kravlösa sammanhang kan leda till total ärlighet, även inför publik. Att sex artiga designer är typ två för många för att alla ska kunna bidra i ett dynamisk rundabordssamtal, även om man har en fantastisk moderator – i det här fallet Nicholas Foulkes. Att har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Att det finns människor beredda att dela en ekonomisk förlust. Och sist men inte minst: att vi måste göra om det.

Text: Anders Modig
Annons:

En regent i clownkostym

Till att börja med: det här projektet heter 7 Cool Architects. Kan man tänka sig något mer obsolet? Nej, det luktar gubbrock lång väg, och en dålig cover på Smokies version av Living Next Door to Alice går på repeat i innerörat.

Läs mer ›

Minimal resumé: Fritz Hansen har gett sju arkitektkontor i uppgift att tolka Sjuanstolen i och med dess 60-årsjubileum. De coola är Bjarke Ingels Group, Carlos Ott & Carlos Ponce de León, Jean Nouvel Design, Jun Igarashi, Neri & Hu, Snøhetta och Zaha Hadid Design. Av resultatet gör Fritz Hansen en utställningsturné. Slut resumé.

Den bästa kritiken är i de flesta fall den som aldrig skrivs. När något inte ens är värdigt att omtala, då är det illa. Men nu gick provokationssystemets signal i topp och började frenetiskt blinka rött. För detta är så enormt meningslöst. Ett slöseri med tid, pengar och talang. Alla måste inte och kan inte hjälpa till att rädda världen, men nog kan man få kräva lite mer samvete och samhällsengagemang i designindustrin. Men det är klart att de coola måste vara enormt noggranna med hur de framstår i betraktarnas dömande ögon. Så då får vi sju trötta versioner av stolen Sjuan slängda i ansiktet och förväntas att ännu en gång skriva om jubileet som pågått sedan januari. Och det gör vi ju, på sätt och vis.

Vi har sett det göras tidigare bland annat med Aaltopallen, Louis Vuittons monogram, otaliga Nike-skor och bilen Mini Cooper. Och allt som oftast rör det sig om en tolkning som inte kan resultera i något originellt eller unikt, då formen aldrig får röras eller manipuleras. Resultaten blir därefter: lite ny färg, ett lustigt mönster, ett benstativ i annat material eller en adderad stoppning. Och känslan är också nästan alltid densamma: vi hade klarat oss bra utan.

Endast ett positivt exempel gör sig påmint, och det är inte ett kommersiellt utspel, utan en högst organisk utveckling av den klassiska och upphovsmanslösa utemöbeln gjord i ett stycke plast, på engelska refererad till som Monobloc chair. Den har uppträtt i form av rena one-of-a-kind konstobjekt, som upcyclade sitsar till rullstolar, ”renoverade” varianter med nya ben i andra material och – inte att förglömma – med exklusiv lädersits på Tensta konsthall, uppdaterad av Front. Dessa versioner står för något organiskt, framtagna på ärlig väg för att utveckla produkten ur användarens perspektiv, (med undantag för Fronts som har sin egen historia). Det är inte påtvingat eller krystat. Problematiken med storföretagens ”hyllningar” av ikoniska produkter, utförda av världskända arkitekter och formgivare, är att de nya versionerna riskerar att resultera i ytterligare exempel på hur design reduceras och kokas ned till enbart yta. Dessa sju ”coola” versioner har en så kort livslängd är det är provocerande i sig. Hur kan det vara en hyllning till en stol som regerat i 60 år utan att förändras? Gör inte stolen till en clown genom att förlöjliga hela dess existens. Tyvärr blir det ofta som med musiken
– (inte) så mycket bättre.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Septembernumret är ute

Det vackra omslaget till vårt septembernummer med tema Pop-up är taget av Loïc Vendrame och illustrerar en bildserie tagen i en filial till Lyons Universitet i Bron i Frankrike. Loïc Vendrame är en amatörfotograf på 26 år baserad i Lyon i Frankrike. Med sina bilder iscensätter han arkitekturen på nya sätt för att förmedla en känsla.

Läs mer ›

Vad är din bakgrund och hur länge har du fotograferat?

– För närvarande studerar jag geografi med inriktning på transport- och stadsplanering. Jag började fotografera 2009 på en resa till Barcelona. Jag har sedan länge haft ett intresse för arkitektur, till en början främst art nouveau- och art déco-perioderna. 2012 började jag plåta mer samtida arkitektur och hittade min minimalistiska och grafiska stil. Min besatthet av geometriska former, grafik, konvergenslinjer, symmetri och reflektioner är nu en stor del av mitt fotografiska arbete.

Vilken är din relation till arkitekturen?

– Jag är en globetrotter. Jag gillar att utforska städer i jakt på arkitektoniska objekt att fånga, med fokus på grafiska detaljer och kulör. Samtida arkitektur har blivit en riktig passion genom mitt fotograferande, jag läser mycket om det och planerar mina resor till platser med unika byggnader som jag vill plåta, speciellt i Europa.

 

Har du en favoritstad eller plats du vill besöka?

– Min favoritdestination i Europa är Barcelona, en stad i ständig förändring där man finner många nya och ”extravaganta” byggnader. Jag älskar att upptäcka nya delar av Paris också. Jag hoppas kunna återvända till Melbourne en dag; jag bodde där i två månader förra året. För mig är det världens bästa laboratorium för samtida arkitektur. Platser jag ännu vill upptäcka är asiatiska städer som Shanghai, Seoul och Tokyo.

 

Vad är det du försöker fånga i dina minimalistiska bilder?

– Genom att omdirigera arkitektens verk och sätta fokus på ibland banala detaljer och unika vinklar, försöker jag dekonstruera byggnaderna för att iscensätta arkitekturen på nytt och på det sättet förmedla ett budskap, eller en känsla. Genom mina bilder ger jag betraktaren nya perspektiv på de element som dagligen omger oss.

Loïc Vendrames bildserie är tagen i en filial till Lyons Universitet i Bron i Frankrike, Université Lumière Lyon 2.

http://www.loicvendramephotography.com

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Arkitektskolans järngrepp

Fönstertittarsjukan. Gamla gubbar stannar plötsligt för att de får ont i benen och inte kan gå vidare. För att inte avslöja att de alltjämt inte är i sina dagars fulla glans låtsas de titta in i skyltfönstren tills smärtan avklingat.
    I nya arkitekturskolan på KTH, som invigs när höstterminen startar nu i augusti, är det inte fönstertittarsjukan som får skolans besökare att plötsligt stanna mitt i steget. Förhoppningsvis stannar de för att njuta av konstnären Jonas Dahlbergs ljudinstallation som blint för ögat kommer att smycka den nya skolan. Men ingen tror väl att studenterna kommer att köa för att få en sekund i konstens ljuddusch. Eller, jo. Kanske blir det i stället så att fönstertittarsjukan får syster­diagnoser när arkitekt- och teknikstudenter antingen bildar små cirkelformade klungor för att lyssna från första till sista stavelsen, eller till synes utan anledning viker av i halvcirklar i ett försök att undgå en dusch med prat.
    Att just ljud skulle smycka interiören i den nya skolbyggnaden är logiskt. Här är alla former rundade. Tham & Videgård Arkitekter har tagit fram en byggnad som i sig fungerar som ett pedagogiskt verktyg både för studenter och lärare. Husets nästan organiska form ger besökaren känslan av att röra sig i ett landskap. Fönstertittarsjuka göre sig besvär! Här kan man stanna till var som helst och fästa blicken på något intressant, en mjukt rundad vägg, inbyggda hyllor, vacker träpanel och utsikt över ateljén som är belägen på bottenplanet. I princip varje fönster i byggnaden är unikt och det är lätt att drabbas av en äkta gluttarsjuka på studenternas våningsplan. Fönstren är något välvda och har sex olika radier. Inget fönster är det andra likt.
    Det är inte helt lätt att hitta i skolan, vilket också är meningen. Här gäller det att förhålla sig till rumsligheten för att inte komma vilse. Just vid Rums besök hade pressen iklätts bygghjälm, väst och stålhätteskor som sig bör, och hela flocken av pressmänniskor ledsagades av Bolle Tham och Martin Videgård. Det blev svårare att hitta när flocken upplöstes, och Rums redaktion prövade en av flera vägar ut. Den trekantiga tomten där huset nu byggts var en smitväg till och från de omgivande, gamla byggnaderna. Den tanken har arkitekterna behållit och huset går att passera igenom från den ena sidan till den andra.
    På våning ett kommer man in i byggnaden utifrån eller från den gamla, numera nyrenoverade entrén till KTH. Här finns ateljé och verkstäder. På våning två sitter forskare, våning tre, fyra och fem är vikta för studenter, och administrationen sitter högst upp på våning sex, med takterrass och utsikt över staden.
    Tham & Videgård har skapat en byggnad som ingen kan eller vill lämna: studenterna kommer att stortrivas, ingen vill att studietiden ska ta slut, administrationens första parkett ut mot staden kommer att hålla dem kvar i ett järngrepp, och när fönstertittarsjukan slagit till stannar de bara upp och tittar ut genom fönstret ett tag till.

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser:
Annonser