Samtidigt i kajskjul 113

Stadstriennal, det låter det. Göteborg utvecklas och mängder med planer är redan satta, lika många ska sättas.

Läs mer ›

I en bister, men dock ganska ljummen, höstvind, kryssar jag mellan vattenpölarna i Frihamnen. Ser den fina bastun som kanske tar hem Kasper Sahlinpriset, känner igen förarhytten från ett fartyg som i dag fått en ny uppgift vid Pöl Harbour, göteborgarnas namn på det allmänna, uppvärmda badet i hamnbassängen. Göteborgs Frihamn ska förvandlas. Jätteytor som ska få nya funktioner. Nu gör staden en trestegsraket och vill kommunicera, debattera och lära. 2015 är första tillfället i Stadstriennalen, 2018 det andra och 2021, ja, då vet vi mycket mer om stadens utveckling.

Under triennalens andra dag skulle marknaden vs subventioner diskuteras. Inbjuden var arkitekten och forskaren Frank Wassenberg från Platform 31, Nederländerna – det land i Europa med störst andel reglerade hyresrätter. Kan vi månne lära av dem? Vi i publiken borde ha varit en lika mångfaldig skara som de framtida områdena väntas bli. Men ack. Av alla intresserade av marknadsmekanismer, subventioner, nytänk, segregation och stadsutveckling fanns bara en enda representant från marknaden. En ensam liten person från byggsidan.

Har arrangörerna haft svårt att locka alla inblandade i vår gemensamma stadsutveckling till seminariet, eller är det ett tecken på byggherrarnas totala nonchalans mot allt som inte är nedtyngt av feta dollartecken?

Nej, det finns en mer praktisk förklaring än så, om man får tro Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö. Samtidigt med triennalen pågår nämligen Business Arena i Stockholm och exakt samtidigt som vi lyssnar på ”Marknad eller subventioner?” sitter åhörarna i Stockholm Waterfront och lyssnar på ”Sociala utmaningar när Sveriges bostadsbestånd behöver växa”. Ett sätt att tolka detta är att situationen börjar bli akut i Sverige. Var ska alla bo, och framför allt de med begränsad ekonomi? Vem ska bygga? Den lilla representanten för byggsidan som sitter i Kajskjul 113 i Frihamnen får svara.

Foto: Hendrik Zeitler

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Oktobernumret är här

Vårt efterlängtade höstnummer med tema Konst har äntligen anlänt till redaktionen. Omslaget pryds av målningen Distorted Percepion (2015) av Asmund Havsten-Mikkelsen, och fler verk följer inuti.

Läs mer ›

Asmund Havsteen-Mikkelsen bjuder oss på det som han kallar för Mentalscapes – arkitektur som en mental projektion. Han gillar att skala av, zooma in och låta arkitekturen bli än mer abstrakt.

Vad betyder det för dig att arbeta med arkitektur?

– Arkitektur är motiv för mig. Det är ett sätt att ifrågasätta världen via min personliga lins. Det är ett förhållningssätt till en värld av bilder som resonerar med mig.

Distorted Perception_AH-M

Hur arbetar du med färger?

– Jag arbetar bara med oljefärger och har genom åren begränsat mig till några få favoritfärger. Det ger en enkel bas och jag får möjlighet att experimentera åt olika håll.

Vad är det hos en byggnad som fångar ditt öga?

– Det kan vara ett speciellt ljus, en reflektion, eller en komposition av skuggor och abstrakta mönster. Eller en plats signifikans, eller en berättelse inbäddad i rummet. Ibland när jag bläddrar igenom en bok letar jag efter bilder som fastnar i mitt minne – den oavslutade bilden.

Keyhole_AH-M

När började du måla arkitektur?

– Under vintern 2006. Det var ett föränderligt år när jag gick från porträtt, landskap och sedan mot vad jag kallar Mentalscapes: arkitektur som en mental projektion.

Om du jämför arkitektur med andra områden du målar – vad är så speciellt med det?

– Att det alltid finns en möjlighet att bli abstrakt: genom reduktion, beskärning, zoomning; all arkitektur kan bli abstrakt. Jag gillar den möjligheten.

Fotograferar du också?

– Ja, jag tycker om att ta analoga bilder eftersom tekniken är begränsande. Jag måste verkligen vilja ta en specifik bild, och därför blir jag väldigt noggrann och hänsynsfull när jag tar bilder.

Triangulating_Space_AH-M

Vad mer tycker du är intressant?

– Jag har ett stort intresse för filosofi och psykologi och tycker om att skriva icke-filosofiska reflektioner om människans tillstånd.

Vad arbetar du med just nu?

– Jag etablerar min egen studio i Köpenhamn i hamnens södra del: 110 luftiga kvadratmeter med sex meter i takhöjd. Jag har alltid drömt om ett sådant ställe och ser verkligen fram emot att få det klart.

 Saturating Space_AH-M

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

I huvudet på en arrangör

Ekonomin? En katastrof. I hjärtat? En succé.

Läs mer ›

Så kan man sammanfatta första Time Sessions: Design, då vi i våras bjöd in sex designer från fem olika fält till ett publikt samtal för att diskutera vilka värden man vill förmedla genom design och vad man kan lära av varandra, för att skåda in i framtiden samt öppna möjligheter för nya kontakter. Denna typ av neutrala diskussioner, som är legio på andra mässor, fanns inte på klockmässan Baselworld, som är väldigt säljinriktad. Inget ont i det, hjulen måste snurra. Men jag var och är övertygad om att man också kan erbjuda något intressant som inte behöver vara varumärkt.

Samtidigt som solförmörkelsen fick fåglarna att tystna, kryssade jag fram mellan solförmörkelse-spanare som höjde sina mörka filter mot skyn. Jag var på väg till stationen där jag tog emot en jetlaggad Werner Aisslinger som flugit in direkt från Singaporekontoret. Sedan vidare för hämta upp Alfa Romeos chefsdesigner Alessandro Maccolini, som kom in från Milano. Strax därefter rullade Parisgänget in: Alessandro Sartori, artistic director på Berluti, och Ramesh Nair, creative director på Moynat. Frilansande klockdesigner Eric Giroud och Stefano Macaluso, produkt- och designchef på Girard-Perregaux var redan i Basel, och släntrade in i det före detta bryggeriet SUD lagom till eftermiddagens fotografering och soundcheck.

När jag och designprofessor Axel Kufus repeterade vårt öppningssnack, insåg jag plötsligt att det var på allvar. Visionen var på väg att förverkligas. Alla sömnlösa nätter med tanken ”vad har jag gett mig in på”, en känsla som stegrades när en av de i princip utlovade huvudsponsorerna hoppade av ett par veckor innan, var förbi. Nu skulle det äntligen bli av. Men ännu en gång skulle hjärtat hamna i halsgropen: på utsatt starttid fanns bara 25 personer i publiken. Helvete, helvete, helvete! En halvtimme senare hade dock publiksiffran växt sig tresiffrig, och då kunde vi andas ut och köra i gång. Efter två och en halv timme med personliga presentationer följt av rundabordssamtal var det över. Applåder och glada tillrop följdes av halvsponsrad risotto, och diskussioner som inte ville ta slut. Under spegelbollen knöts nya kontakter, nya idéer slog rot och glada och avslappnade designer hängde kvar bra mycket längre än vad de hade lovat.

Vad vi lärde oss? Att det finns gentlemän och gentlekvinnor som står vid sina ord. Att hyllade designer uppriktigt uppskattar att träffas och utbyta erfarenheter i ett kravlöst sammanhang. Att det är guld värt att ha kontakter som snabbt kan ställa upp. Att minskade budgetar kan vara en blessing in disguise, eftersom man måste rann-saka sig själv och fråga: Vad behöver vi egentligen? Att kravlösa sammanhang kan leda till total ärlighet, även inför publik. Att sex artiga designer är typ två för många för att alla ska kunna bidra i ett dynamisk rundabordssamtal, även om man har en fantastisk moderator – i det här fallet Nicholas Foulkes. Att har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Att det finns människor beredda att dela en ekonomisk förlust. Och sist men inte minst: att vi måste göra om det.

Text: Anders Modig
Annons:

En regent i clownkostym

Till att börja med: det här projektet heter 7 Cool Architects. Kan man tänka sig något mer obsolet? Nej, det luktar gubbrock lång väg, och en dålig cover på Smokies version av Living Next Door to Alice går på repeat i innerörat.

Läs mer ›

Minimal resumé: Fritz Hansen har gett sju arkitektkontor i uppgift att tolka Sjuanstolen i och med dess 60-årsjubileum. De coola är Bjarke Ingels Group, Carlos Ott & Carlos Ponce de León, Jean Nouvel Design, Jun Igarashi, Neri & Hu, Snøhetta och Zaha Hadid Design. Av resultatet gör Fritz Hansen en utställningsturné. Slut resumé.

Den bästa kritiken är i de flesta fall den som aldrig skrivs. När något inte ens är värdigt att omtala, då är det illa. Men nu gick provokationssystemets signal i topp och började frenetiskt blinka rött. För detta är så enormt meningslöst. Ett slöseri med tid, pengar och talang. Alla måste inte och kan inte hjälpa till att rädda världen, men nog kan man få kräva lite mer samvete och samhällsengagemang i designindustrin. Men det är klart att de coola måste vara enormt noggranna med hur de framstår i betraktarnas dömande ögon. Så då får vi sju trötta versioner av stolen Sjuan slängda i ansiktet och förväntas att ännu en gång skriva om jubileet som pågått sedan januari. Och det gör vi ju, på sätt och vis.

Vi har sett det göras tidigare bland annat med Aaltopallen, Louis Vuittons monogram, otaliga Nike-skor och bilen Mini Cooper. Och allt som oftast rör det sig om en tolkning som inte kan resultera i något originellt eller unikt, då formen aldrig får röras eller manipuleras. Resultaten blir därefter: lite ny färg, ett lustigt mönster, ett benstativ i annat material eller en adderad stoppning. Och känslan är också nästan alltid densamma: vi hade klarat oss bra utan.

Endast ett positivt exempel gör sig påmint, och det är inte ett kommersiellt utspel, utan en högst organisk utveckling av den klassiska och upphovsmanslösa utemöbeln gjord i ett stycke plast, på engelska refererad till som Monobloc chair. Den har uppträtt i form av rena one-of-a-kind konstobjekt, som upcyclade sitsar till rullstolar, ”renoverade” varianter med nya ben i andra material och – inte att förglömma – med exklusiv lädersits på Tensta konsthall, uppdaterad av Front. Dessa versioner står för något organiskt, framtagna på ärlig väg för att utveckla produkten ur användarens perspektiv, (med undantag för Fronts som har sin egen historia). Det är inte påtvingat eller krystat. Problematiken med storföretagens ”hyllningar” av ikoniska produkter, utförda av världskända arkitekter och formgivare, är att de nya versionerna riskerar att resultera i ytterligare exempel på hur design reduceras och kokas ned till enbart yta. Dessa sju ”coola” versioner har en så kort livslängd är det är provocerande i sig. Hur kan det vara en hyllning till en stol som regerat i 60 år utan att förändras? Gör inte stolen till en clown genom att förlöjliga hela dess existens. Tyvärr blir det ofta som med musiken
– (inte) så mycket bättre.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Septembernumret är ute

Det vackra omslaget till vårt septembernummer med tema Pop-up är taget av Loïc Vendrame och illustrerar en bildserie tagen i en filial till Lyons Universitet i Bron i Frankrike. Loïc Vendrame är en amatörfotograf på 26 år baserad i Lyon i Frankrike. Med sina bilder iscensätter han arkitekturen på nya sätt för att förmedla en känsla.

Läs mer ›

Vad är din bakgrund och hur länge har du fotograferat?

– För närvarande studerar jag geografi med inriktning på transport- och stadsplanering. Jag började fotografera 2009 på en resa till Barcelona. Jag har sedan länge haft ett intresse för arkitektur, till en början främst art nouveau- och art déco-perioderna. 2012 började jag plåta mer samtida arkitektur och hittade min minimalistiska och grafiska stil. Min besatthet av geometriska former, grafik, konvergenslinjer, symmetri och reflektioner är nu en stor del av mitt fotografiska arbete.

Vilken är din relation till arkitekturen?

– Jag är en globetrotter. Jag gillar att utforska städer i jakt på arkitektoniska objekt att fånga, med fokus på grafiska detaljer och kulör. Samtida arkitektur har blivit en riktig passion genom mitt fotograferande, jag läser mycket om det och planerar mina resor till platser med unika byggnader som jag vill plåta, speciellt i Europa.

 

Har du en favoritstad eller plats du vill besöka?

– Min favoritdestination i Europa är Barcelona, en stad i ständig förändring där man finner många nya och ”extravaganta” byggnader. Jag älskar att upptäcka nya delar av Paris också. Jag hoppas kunna återvända till Melbourne en dag; jag bodde där i två månader förra året. För mig är det världens bästa laboratorium för samtida arkitektur. Platser jag ännu vill upptäcka är asiatiska städer som Shanghai, Seoul och Tokyo.

 

Vad är det du försöker fånga i dina minimalistiska bilder?

– Genom att omdirigera arkitektens verk och sätta fokus på ibland banala detaljer och unika vinklar, försöker jag dekonstruera byggnaderna för att iscensätta arkitekturen på nytt och på det sättet förmedla ett budskap, eller en känsla. Genom mina bilder ger jag betraktaren nya perspektiv på de element som dagligen omger oss.

Loïc Vendrames bildserie är tagen i en filial till Lyons Universitet i Bron i Frankrike, Université Lumière Lyon 2.

http://www.loicvendramephotography.com

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Arkitektskolans järngrepp

Fönstertittarsjukan. Gamla gubbar stannar plötsligt för att de får ont i benen och inte kan gå vidare. För att inte avslöja att de alltjämt inte är i sina dagars fulla glans låtsas de titta in i skyltfönstren tills smärtan avklingat.
    I nya arkitekturskolan på KTH, som invigs när höstterminen startar nu i augusti, är det inte fönstertittarsjukan som får skolans besökare att plötsligt stanna mitt i steget. Förhoppningsvis stannar de för att njuta av konstnären Jonas Dahlbergs ljudinstallation som blint för ögat kommer att smycka den nya skolan. Men ingen tror väl att studenterna kommer att köa för att få en sekund i konstens ljuddusch. Eller, jo. Kanske blir det i stället så att fönstertittarsjukan får syster­diagnoser när arkitekt- och teknikstudenter antingen bildar små cirkelformade klungor för att lyssna från första till sista stavelsen, eller till synes utan anledning viker av i halvcirklar i ett försök att undgå en dusch med prat.
    Att just ljud skulle smycka interiören i den nya skolbyggnaden är logiskt. Här är alla former rundade. Tham & Videgård Arkitekter har tagit fram en byggnad som i sig fungerar som ett pedagogiskt verktyg både för studenter och lärare. Husets nästan organiska form ger besökaren känslan av att röra sig i ett landskap. Fönstertittarsjuka göre sig besvär! Här kan man stanna till var som helst och fästa blicken på något intressant, en mjukt rundad vägg, inbyggda hyllor, vacker träpanel och utsikt över ateljén som är belägen på bottenplanet. I princip varje fönster i byggnaden är unikt och det är lätt att drabbas av en äkta gluttarsjuka på studenternas våningsplan. Fönstren är något välvda och har sex olika radier. Inget fönster är det andra likt.
    Det är inte helt lätt att hitta i skolan, vilket också är meningen. Här gäller det att förhålla sig till rumsligheten för att inte komma vilse. Just vid Rums besök hade pressen iklätts bygghjälm, väst och stålhätteskor som sig bör, och hela flocken av pressmänniskor ledsagades av Bolle Tham och Martin Videgård. Det blev svårare att hitta när flocken upplöstes, och Rums redaktion prövade en av flera vägar ut. Den trekantiga tomten där huset nu byggts var en smitväg till och från de omgivande, gamla byggnaderna. Den tanken har arkitekterna behållit och huset går att passera igenom från den ena sidan till den andra.
    På våning ett kommer man in i byggnaden utifrån eller från den gamla, numera nyrenoverade entrén till KTH. Här finns ateljé och verkstäder. På våning två sitter forskare, våning tre, fyra och fem är vikta för studenter, och administrationen sitter högst upp på våning sex, med takterrass och utsikt över staden.
    Tham & Videgård har skapat en byggnad som ingen kan eller vill lämna: studenterna kommer att stortrivas, ingen vill att studietiden ska ta slut, administrationens första parkett ut mot staden kommer att hålla dem kvar i ett järngrepp, och när fönstertittarsjukan slagit till stannar de bara upp och tittar ut genom fönstret ett tag till.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Jag är nyfiken gul

Jag är nyfiken – en film i gult med en ung Lena Nyman, en nästan lika ung Vilgot Sjöman, och Börje Ahlstedt icke att förglömma. Sex och
politik. Mjukt och rökigt. En film att förfasas över (då 1967). Men också nyfiket älska.
    Jag blir nyfiken – en bok i gult – är det sex och politik? Kanske. Den gula bokens titel The Images of Architects håller dörren lite på glänt. En film i gult och en bok i gult känns som två poler, som gnistrar till när de får kontakt i min hjärna. Jag kikar in. Det är inte mycket till gemensamma nämnare mellan den gamla 1960-talsrullen och en arkitekturbok från 2015. Men någonstans ska jag ändå hitta den.
    Båda innehåller storheter. Den ena avhandlar existentiella frågor om vårt allra mest avskalade, nakna. Lena Nyman är perfekt. Den andra bjuder på någon annans innersta. Svaren på den där frågan som journalister hatar att ställa, men
som kan blotta det allra intressantaste: Vad
inspireras du av?
    I den gula boken visar och skriver 44 kända och nu levande arkitekter om vilka metaforer de använder, vilka avsikter de har, om minnen
och förklaringar. Det är tur att redaktören har låtit dem skicka in bilder i stället för att skriva en stocktråkig text à la projektbeskrivning som vi alltför ofta möts av i branschen. Bilder klarar arkitekter bättre. Därför är det också med ett allt större intresse som jag bläddrar i boken. Här finns svaren på den uttjatade frågan. Ärliga svar. Bläddra fram till den japanska arkitekten Junya Ishigami eller Mario Botta, Peter Märkli eller Sou Fujimoto. Även Alberto Campo Baeza (som ritat kontoret i Zamora på sidan 115) har givit bort en bit av sig själv. Vad inspireras du av? Frågan är relevant. Den är inte tråkig, den bör ställas oftare, vi journalister borde älska att ställa den – och vi borde få svaren i bilder.
    Jag är nyfiken gul sätter Vilgot Sjöman, Lena Nyman och kanske också Börje Ahlstedt i kategorin seriellt kreativa. De gick utanför konventionen, ramen, kulturen och gjorde nytt, spännande, farligt. På samma plats kan vi omöjligt stoppa in den gula bokens redaktör – som visserligen väldigt smart och fyndigt har skapat en 432 sidor tjock bok med 350 bilder i – men som knappast varit först med att låta andra skriva och fota och sedan sätta samman materialet till ett alster. Redaktören Valerio Olgiati har dock gjort det bra,
men de seriellt kreativa i sammanhanget är de
44 arkitekterna. De sällar sig med lätthet till Vilgot, Lena och Börje. Nu är jag nyfiken på
en bok – i blått.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Augustinumret är här

Det är första veckan i augusti och regnet står som spön i backen. Tittar man ut genom kontorsfönstret är det en stad i gråskala man ser.

Läs mer ›

Men någon som kan konsten att förvandla denna dystra utblick till något fantastiskt och häpnadsväckande är månadens omslagsfotograf Hélder Santos. Han upptäckte kärleken till arkitekturen och fotografin på sin första resa utomlands. Den gick till London. Vi har fått äran att publicera några bilder ur hans serie Shift.

Shift_2_Helder Santos

När började du med fotografi?

– Jag fick upp ögonen för foto lite före det att jag skaffade min första reflexkamera. Intresset grundar sig egentligen i upptäckten av Rui Palhas bilder, han är lite av en legend när det kommer till fotografi här i Portugal. Det var en av mina första viktiga influenser och anledningen till att jag började spara pengar till min första kamera, en sunkig Canon EOS 1000D. Men den dög till allt jag ville just då.

Shift_3_Helder Santos

Vad har du för utbildning?

– Jag började utbilda mig till grafisk formgivare vid ESEIG i Vila do Conde i Portugal och det var även där jag fick mina första lektioner i fotografi av min lärare Rita Castro Neves. Hon är en häpnadsväckande person som jag är skyldig allt jag kan. Efter min examen byggde jag på med en master i grafisk design med fokus mot redaktionellt arbete.

Shift_4_Helder Santos

Vad är din relation till arkitektur?

– Den var i princip obefintlig tills jag för ett tag sedan insåg att jag måste upptäcka nya platser. Så jag sparade lite pengar och gav mig ut på min första utlandsresa. London … vilken underbar stad … det var där jag blev kär i arkitektur. Jag började plåta en massa byggnader, mest toppen av dem, och därifrån växte min serie kallad Shift fram, vilken jag fortsatt på sedan jag kom tillbaka till Porto. Jag slutar aldrig fascineras av alla former, alla färger, alla pusselbitar som kan vara delar i en enda byggnad.

Shift_5_Helder Santos

 

Se fotoserien i sin helhet här.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Visdomsord i litet format

Nalle Puh. Få har betytt mer för mig än denna gula nalle. På den tiden hade jag en egen Nalle Puh, som numera har en given plats i en undanstoppad flyttkartong. 

Läs mer ›

Men då var det allvar, och när Nalle Puh, som ni vet, fastnade i hålet efter att ha blivit för rund av all honing, ja, då var smärtan alltför svår att härbärgera och jag var tvungen att resolut stänga av teven. I dag njuter jag fortfarande av denna gula nalles klokhet. Hans citatböcker har en självklar plats på mitt nattduksbord. De är i behändig storlek precis som de två små böckerna av Oda Pälmke. Den ena Ganz Gut eller Quite good houses ställer mjuka frågor om huruvida arkitektur får vara ganska bra. Kanske att Nalle Puh skulle ha kunnat fundera på den saken? Den lilla boken försöker skapa mer tolerans och nyfikenhet på det som inte alltid anses vara arkitektur. I boken finns en samling udda hus som alla har sina egenheter och skönhetsfläckar. Boken kan ses som en tanke­övning för oss att hitta kvaliteter och en acceptans i det offentliga rummet och dess invånare (läs husen). I Nalle Puhs värld finns inte storheten i de fysiska detaljerna hos en byggnad. Han skulle i stället ha fokuserat på funktion och innehåll och kanske dragit till med: ”När du gått omkring länge ute i blåsten och plötsligt går in i någons hus och han säger: ’Du kommer precis lagom för en munsbit av något slag’, då vet du att det är en trevlig dag.” För denna kloka björn räcker det så. Oda Pälmke tangerar de tankebanorna och ifrågasätter vad smak egentligen är. Vissa av de fula husen visar sig nämligen bära på många intressanta lösningar och oanade estetiska godbitar. Något som kanske skulle ha gått Nalle Puh förbi så länge dess god­bitar inte var ätbara.

En annan publikation från Oda Pälmke bär namnet Facades, där författaren diskuterar kring fasaden som husets ansikte (face). Den är full med porträtt av hus, alla med sina egenheter och karaktärer, ungefär som ett brokigt familjealbum, där den tillrättalagda fasaden kanske inte alltid är det som ger karaktären till huset. Till synes helt ospektakulära väggar kan ge huset ett starkt uttryck, likaväl som tillfälliga förändringar kan manifestera kvaliteter som ingen kunde ha designat bättre. Eller som Nalle Puh så insiktsfullt säger: ”När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man ibland att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärna, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.”

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser:
Annonser