Jag är nyfiken gul

Jag är nyfiken – en film i gult med en ung Lena Nyman, en nästan lika ung Vilgot Sjöman, och Börje Ahlstedt icke att förglömma. Sex och
politik. Mjukt och rökigt. En film att förfasas över (då 1967). Men också nyfiket älska.
    Jag blir nyfiken – en bok i gult – är det sex och politik? Kanske. Den gula bokens titel The Images of Architects håller dörren lite på glänt. En film i gult och en bok i gult känns som två poler, som gnistrar till när de får kontakt i min hjärna. Jag kikar in. Det är inte mycket till gemensamma nämnare mellan den gamla 1960-talsrullen och en arkitekturbok från 2015. Men någonstans ska jag ändå hitta den.
    Båda innehåller storheter. Den ena avhandlar existentiella frågor om vårt allra mest avskalade, nakna. Lena Nyman är perfekt. Den andra bjuder på någon annans innersta. Svaren på den där frågan som journalister hatar att ställa, men
som kan blotta det allra intressantaste: Vad
inspireras du av?
    I den gula boken visar och skriver 44 kända och nu levande arkitekter om vilka metaforer de använder, vilka avsikter de har, om minnen
och förklaringar. Det är tur att redaktören har låtit dem skicka in bilder i stället för att skriva en stocktråkig text à la projektbeskrivning som vi alltför ofta möts av i branschen. Bilder klarar arkitekter bättre. Därför är det också med ett allt större intresse som jag bläddrar i boken. Här finns svaren på den uttjatade frågan. Ärliga svar. Bläddra fram till den japanska arkitekten Junya Ishigami eller Mario Botta, Peter Märkli eller Sou Fujimoto. Även Alberto Campo Baeza (som ritat kontoret i Zamora på sidan 115) har givit bort en bit av sig själv. Vad inspireras du av? Frågan är relevant. Den är inte tråkig, den bör ställas oftare, vi journalister borde älska att ställa den – och vi borde få svaren i bilder.
    Jag är nyfiken gul sätter Vilgot Sjöman, Lena Nyman och kanske också Börje Ahlstedt i kategorin seriellt kreativa. De gick utanför konventionen, ramen, kulturen och gjorde nytt, spännande, farligt. På samma plats kan vi omöjligt stoppa in den gula bokens redaktör – som visserligen väldigt smart och fyndigt har skapat en 432 sidor tjock bok med 350 bilder i – men som knappast varit först med att låta andra skriva och fota och sedan sätta samman materialet till ett alster. Redaktören Valerio Olgiati har dock gjort det bra,
men de seriellt kreativa i sammanhanget är de
44 arkitekterna. De sällar sig med lätthet till Vilgot, Lena och Börje. Nu är jag nyfiken på
en bok – i blått.

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Augustinumret är här

Det är första veckan i augusti och regnet står som spön i backen. Tittar man ut genom kontorsfönstret är det en stad i gråskala man ser.

Läs mer ›

Men någon som kan konsten att förvandla denna dystra utblick till något fantastiskt och häpnadsväckande är månadens omslagsfotograf Hélder Santos. Han upptäckte kärleken till arkitekturen och fotografin på sin första resa utomlands. Den gick till London. Vi har fått äran att publicera några bilder ur hans serie Shift.

Shift_2_Helder Santos

När började du med fotografi?

– Jag fick upp ögonen för foto lite före det att jag skaffade min första reflexkamera. Intresset grundar sig egentligen i upptäckten av Rui Palhas bilder, han är lite av en legend när det kommer till fotografi här i Portugal. Det var en av mina första viktiga influenser och anledningen till att jag började spara pengar till min första kamera, en sunkig Canon EOS 1000D. Men den dög till allt jag ville just då.

Shift_3_Helder Santos

Vad har du för utbildning?

– Jag började utbilda mig till grafisk formgivare vid ESEIG i Vila do Conde i Portugal och det var även där jag fick mina första lektioner i fotografi av min lärare Rita Castro Neves. Hon är en häpnadsväckande person som jag är skyldig allt jag kan. Efter min examen byggde jag på med en master i grafisk design med fokus mot redaktionellt arbete.

Shift_4_Helder Santos

Vad är din relation till arkitektur?

– Den var i princip obefintlig tills jag för ett tag sedan insåg att jag måste upptäcka nya platser. Så jag sparade lite pengar och gav mig ut på min första utlandsresa. London … vilken underbar stad … det var där jag blev kär i arkitektur. Jag började plåta en massa byggnader, mest toppen av dem, och därifrån växte min serie kallad Shift fram, vilken jag fortsatt på sedan jag kom tillbaka till Porto. Jag slutar aldrig fascineras av alla former, alla färger, alla pusselbitar som kan vara delar i en enda byggnad.

Shift_5_Helder Santos

 

Se fotoserien i sin helhet här.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Visdomsord i litet format

Nalle Puh. Få har betytt mer för mig än denna gula nalle. På den tiden hade jag en egen Nalle Puh, som numera har en given plats i en undanstoppad flyttkartong. 

Läs mer ›

Men då var det allvar, och när Nalle Puh, som ni vet, fastnade i hålet efter att ha blivit för rund av all honing, ja, då var smärtan alltför svår att härbärgera och jag var tvungen att resolut stänga av teven. I dag njuter jag fortfarande av denna gula nalles klokhet. Hans citatböcker har en självklar plats på mitt nattduksbord. De är i behändig storlek precis som de två små böckerna av Oda Pälmke. Den ena Ganz Gut eller Quite good houses ställer mjuka frågor om huruvida arkitektur får vara ganska bra. Kanske att Nalle Puh skulle ha kunnat fundera på den saken? Den lilla boken försöker skapa mer tolerans och nyfikenhet på det som inte alltid anses vara arkitektur. I boken finns en samling udda hus som alla har sina egenheter och skönhetsfläckar. Boken kan ses som en tanke­övning för oss att hitta kvaliteter och en acceptans i det offentliga rummet och dess invånare (läs husen). I Nalle Puhs värld finns inte storheten i de fysiska detaljerna hos en byggnad. Han skulle i stället ha fokuserat på funktion och innehåll och kanske dragit till med: ”När du gått omkring länge ute i blåsten och plötsligt går in i någons hus och han säger: ’Du kommer precis lagom för en munsbit av något slag’, då vet du att det är en trevlig dag.” För denna kloka björn räcker det så. Oda Pälmke tangerar de tankebanorna och ifrågasätter vad smak egentligen är. Vissa av de fula husen visar sig nämligen bära på många intressanta lösningar och oanade estetiska godbitar. Något som kanske skulle ha gått Nalle Puh förbi så länge dess god­bitar inte var ätbara.

En annan publikation från Oda Pälmke bär namnet Facades, där författaren diskuterar kring fasaden som husets ansikte (face). Den är full med porträtt av hus, alla med sina egenheter och karaktärer, ungefär som ett brokigt familjealbum, där den tillrättalagda fasaden kanske inte alltid är det som ger karaktären till huset. Till synes helt ospektakulära väggar kan ge huset ett starkt uttryck, likaväl som tillfälliga förändringar kan manifestera kvaliteter som ingen kunde ha designat bättre. Eller som Nalle Puh så insiktsfullt säger: ”När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man ibland att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärna, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.”

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Motsatsen till lagarbete

När chefen kommer in och visar Youtubeklipp på häftiga fotbollsräddningar, otroliga mål eller fula filmningar tillfrågas jag inte längre om jag vill se. Det är okej.

Läs mer ›

Det finns en anledning. Jag är nämligen lika intresserad av sport som en ballong av en nål. Det är inte sporten i sig som jag är emot, och absolut inte utövarna. Men kanske den skeva kultur av våldsbrott som skapats kring evenemangen, om vi fortsätter att prata just fotboll. För att inte nämna den ekonomiska och politiska karusell som professionell sport innebär i dag.

Snart är det dags för ännu ett em eller vm eller os och ännu en låtsasstad ska byggas upp, så att ännu ett land eller ännu en stad kan skryta och brösta upp sig i sin pengaskrud för miljontals turister och fotbollsfantaster. Snart ska detta ske i Qatar, och utöver att det florerar rykten om att staden köpt röster för att få stå som värld för världsmästerskapet i fotboll för herrar 2022, är själva uppbyggnaden av vm-staden inte speciellt tilltalande ur ett humanitärt perspektiv.

Några som delar denna uppfattning är Axel de Stampa och Sylvain Macaux som under 2013 inledde en utmaning som de kallar 1 Week 1 Project. De kallar sin metod för ”spontan arkitektur” och som det låter ger de varje projekt en veckas tid. Ett av dessa berörde just bygg-arbetarnas situation i Qatar. Enligt siffror har redan över 400 nepalesiska arbetare fått sätt livet till för fotbollsfesten. Detta ville den franska duon lyfta till debatt genom projektet Towering Folly, ett slags minnesmonument som enbart existerar i fantasin, men som har desto verkligare effekt.

Ett torn reser sig högt bredvid en byggarbetsplats utanför Doha. Ett monument där varje byggblock som är över två meter högt representerar en död individ, märkt med siffran på dödstalet i den ordning det inträffade. Enligt Axel och Sylvains beräkningar skulle tornet kunna bli världens högsta 2022, om dödstalen fortsätter i samma takt. Med fyra klossar per våning skulle den då nå en och en halv kilometer. De ser Towering Folly som en plats för sorg och minnen, dit anhöriga till avlidna arbetare kan resa för att hedra de som fallit offer för inhumana förhållanden, dålig säkerhet och i förlängningen människans girighet.

Något som sällan diskuteras i dessa sammanhang är arkitekternas involvering och ansvar genom hela processen. Undrar hur det känns att se på sitt verk färdigställt 2022 med vetskapen att det skördat x antal hundra liv under dess tillkomst. Toppar det fortfarande cv:t? Jämfört med fotbollsspelarnas lagarbete kan det ses något enfaldigt att inte alla parter involverade i ett bygge av denna rang gör gemensam sak i att åstadkomma rättvisa förhållanden.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Rita en ruta runt jorden

Självömkans tid är över. Jag har haft detta som ett återkommande tema den senaste tiden och detta blir en fortsättning. Klassiska knep som piska och morot går bra både i hunduppfostran och när det gäller arkitekter, även om piskan i hundsammanhang reduceras till ett fast tag i nackskinnet och en mental utmätning. Sånt är svårare med arkitekter, särskilt som kollektiv.

Läs mer ›

Under våren hittar jag inspiration hos ingen mindre än Ruben Östlund och projektet Rutan på Vandalorum. Ruben är alltid aktuell och just nu mitt i prick i samhällsdebatten om hur vi behandlar våra medmänniskor. Han menar att vi har stora problem i vårt offentliga rum. Alla borde vi vara benägna att hålla med honom. ”Vem har ansvar i den offentliga miljön? Det finns ingen tydlig hierarki där”, säger Ruben.
    Han ruskades om när han började jobba med filmen Play som handlar om barn som rånar andra barn. Deras arena var offentliga rum, gallerior och butiker där de mer eller mindre inför de vuxna kunde råna fritt. För i dag uppfostrar vi inte andras barn. Och idag är andra vuxna ingen tillgång, utan ett hot.
    Det kollektiva ansvaret är borta och därför går vi vilse i det offentliga rummet. Ruben pratar om attitydförändringar. Hur den fientliga designen smyger sig på oss – vi bygger ytor där ingen kan sitta, vi designar bänkar där ingen kan ligga. ”Den som inte konsumerar ska bort” som Ruben säger innan han glider in på gated communities, som en allt vanligare företeelse i samhället.
”Ett aggressivt sätt att visa misstro och avsäga sig ansvar för de som befinner sig utanför”.
    Åh, kära arkitektkollektiv, ni sitter på ett trumfkort. Kom och rädda världen! Det är ni som är det offentliga rummets experter. Om detta håller Ruben med. Arkitekterna kan definitivt använda sina redskap för att vi som människor åter kommer överens om hur vi hanterar vårt offentliga rum.
    ”Det behövs progressiva idéer” säger Ruben, underförstått att detta faller inom ramen för vad arkitekterna är kapabla till.
    Se detta som MOROTEN, kära arkitekt, för här kommer PISKAN:
    ”Arkitekerna är ju med och skapar den fientliga designen. De som har varit verksamma – det är ju de som varit med och skapat den här samhällsutvecklingen”.
    Payback time! Kliv fram, axla ansvaret och skapa nya förutsättningar! Ruben ger oss en tydlig riktning: I Värnamo finns början till fortsättningen. Här finns Rutan, en permanent konstinstallation signerad Ruben Östlund och Kalle Boman.
    ”Det är en påbudsplats. Behöver vi hjälp kan vi ställa oss i Rutan”. En frizon där vi känner tillit till och ansvar för våra medmänniskor. När Rutan precis kommit på plats ställde en kvinna en påse inne i rutan. För där får man inte stjäla.
    Jag föreslår att vi ritar en ruta runt Sverige för att sedan sträcka ut den runt hela jorden. Men vi kan starta med något blygsammare utmaningar som en hjälp i vår omprogrammering till att bli människor igen. Ruben och Kalle har döpt Rutans fortsättning till ”Pappa kom hem” där de föreslår att statyn av Karl IX ”Kopparmärra” i Göteborg lämnar sin plats och flyttar till Gustav Adolfs Torg några hundra meter längre ned för Östra Hamngatan där sonen Gustav II Adolf står och väntar på pappa. Karl IX:s staty ersätts i Göteborg av – just det, Rutan så klart!
    ”Tänk dig en stad som tar ett sådant initiativ!” utbrister Ruben och tänker vidare på Flygarmonumentet på Karlaplan i Stockholm, med sin klara fascistiska koppling, och hur även detta monument flyttar för att ge plats åt Rutan.
    Se så, sluta upp med självömkan – ut och rädda vårt offentliga rum. Ruben visar vägen!

Text: Cecilia Öfverholm
Annons:

Julinumret ute

Lagom till att vi på redaktionen tar semester så landade vårt nummer med tema Turism på kontoret. Här har vi bland annat gått lös på artificiella världar, besökt staden Mostar och spanat in några inte så längre attraktiva paradis världen över. Omslagsfotograf är Jim de Block som är professionell dansare till yrket och fotograf så ofta han hinner.

Läs mer ›

När började du intressera dig för fotografi?

– Intresset väcktes när jag var 18 år och min professionella danskarriär tog fart. I mitt yrke har vi privilegiet att resa mycket och göra föreställningar i många länder. Fotografiet började som ett sätt för mig att samla på minnen från städer och platser jag besökte, men efter ett tag märkte jag att jag inte bara dokumenterade mitt personliga liv eller resa. Jag började göra upptäckter i städerna vi hade föreställningar i och använde all fri tid jag kom över till att uppleva och söka upp speciella byggnader. Arkitekturen tänder min upptäckarglädje. Tack vare fotografiet har jag vandrat till platser jag aldrig skulle besökt annars och pratat med folk jag aldrig skulle vågat göra annars. Fotograferandet gör mig nyfiken, och vice versa, säger Jim.

IMG_7029-bewerkt

Vad lockar dig mest med arkitekturen?

– Jag har specialiserat mig på att plåta arkitektur därför att jag dras till geometriska former. Jag älskar begränsningarna i komposition som denna genre innebär. Du kan inte bara byta position eller konstruera om delar av en byggnad, det är fotografen som måste hitta den perfekta vinkeln och röra sig runt objektet. Ibland innebär det att bryta sig in och klättra upp på ett hustak på omkringliggande byggnader. Jag läste en gång ett citat som löd: ”Seeing architecture is seeing movement frozen in time”, och det satte verkligen huvudet på spiken för mig. Det är kanske därför jag dras till det.

IMG_6882

Berätta om serien Minimal:A.

– Det är en serie bilder tagna i min hemort Antwerpen i Belgien. Det är mest detaljer av samtida stadsarkitektur. Antwerpen är en väldigt gammal och pittoresk stad och de som känner till staden skulle nog inte känna igen sig i mina bilder. Men när man som jag har varit borta ett tag återvänder man till sin stad med nya ögon. Jag utnyttjade det faktumet och gick ut med min kamera och mitt stativ med vetskapen om att jag ville göra en serie minimalistiska fotografier.

IMG_7005

Vad har du för kamera?

– Mest använder jag min Sony a7 med Zeisslins. För personliga bilder använder jag en Rolleiflex TLR från 1958, en riktig fröjd att jobba med när man vant sig vid den.

IMG_7046-bewerkt

Kolla in mer av Jims fantastiska portfolio här.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Nya höjder på Söder

I höst är det säljstart för 35 nya lägenheter ritade och inredda av Claesson Koivisto Rune på Blekingegatan i Stockholm. Kontoret har fått i uppdrag av fastighetsägarna Stockholmia att addera två våningar på en befintlig byggnad från 1960-talet. Påbyggnaden rymmer 20 nya lägenheter och under dessa renoveras och fräschas ytterligare 15 lägenheter upp. Projektet går under namnet Obelisken 29 och inflyttning är beräknad till slutet av 2015. För försäljningen står Fantastic Frank som öppnar en nyproduktionsavdelning i samband med detta.

Läs mer ›

Vad karaktäriserar Obelisken?

– Det kommer att bli enormt fina lägenheter, med hög nivå på kvalitet och material. Vi har ritat in många speciella detaljer, till exempel en ny handtagsserie i samarbete med Italienska Colombo, som kommer att lanseras i samband med detta. Byggnaden har bland annat specialritade räcken, kök i grön marmor och våra tapeter som vi tog fram förra året med Engblad & Co. Vi har valt att ge lägenheterna en stark identitet för att skilja dem från andra nybyggen, säger Ola Rune vid Claesson Koivisto Rune.

Hur har samarbetet med Stockholmia sett ut?

– Vi har fått helhetsansvar för bygget och det har varit jätteroligt att få vara så involverad från början till slut.

Kommer vi att se mer bostäder ovanpå befintliga byggnader i Stockholm?

– Det är en ny trend att bygga på gamla kontorslimpor och annat nu när takvåningarna börjar ta slut. Det kommer nog bli en ihållande trend och det är positivt på många sätt att bygga bostäder och miljöer där folk vill bo.

Påverkar Claesson Koivisto Runes helhetsgrepp priserna i någon riktning?

– Vi uttalar oss inte om priserna i detta läge. Vi hoppas att lägenheterna kommer att attrahera den stora skara fans som Claesson Koivisto Rune har, säger Sven Wallén, försäljningschef på Fantastic Frank.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annons:

Juninumret ute

Juninumret av Rum har förmodligen precis landat i era brevlådor och ute på kontoren. Vi vill passa på att slå ett extra slag för vår grymma omslagsfotograf Andrea Lo Bianco, 24 år från Turin i Italien. Hans projekt Graphic Landscape är ett försök att “subtrahera detaljer från det generella synfältet”, säger han till Rum. 

Läs mer ›

Vi säger spana in mer av hans portfolio på Behance. Och glad läsning av övriga numret där vi frotterar oss i varumärkesbyggande inom design och arkitektur.

 

Annons:

Majnumret ute

Vår tidning med tema Visionerna har just landat på redaktionen och vi är stolta över ännu ett vackert omslagsfotografi av Jõao Morgado. Nedan berättar arkitekterna om det röda huset.

Läs mer ›

Ett ikoniskt landmärke där människor möts, en tummelplats för kultur och konst, en plats gjord för att lyfta kreativ verksamhet, och ge människorna en högre livskvalitet. Just precis, det handlar om House of the Arts i Portugal, signerat FAT, Future Architecture Thinking. Byggnaden är inspirerad av landskapet där det mest framträdande är Lousã-bergen, som bland annat gett byggnaden dess sluttande tak.

 

Hur kommer det sig att byggnaden fått sin röda färg?

– Omgivningen har så många gröna nyanser, och vi ville betona byggnadens närvaro genom att använda den röda färgen, säger arkitekten André Tamm Correia.

– Modern arkitektur undervärderar färg, och vi ser oändligt många vita byggnader överallt i landskapet. Men vi anser att färg inte kan, och inte bör, vara separerad från arkitektur, eftersom det är en mycket viktig del av den, och den förmedlar känslor och sensationer, skapar karaktär och identitet till byggnader och landskap.

– Förutom att vara den mest dominanta färgen i den portugisiska flaggan, är röd också färgen som representerar styrka, mod och glädje. Vi tror att kreativitet också delar samma värden, och därför tänkte vi att röd var den perfekta färgen för att sätta en spotlight på huset för konst och kultur.

 

Hur har byggnaden mottagits av allmänheten?

– I början reagerade människor starkt på färgen. En del var överraskade, medan andra älskade den. Allmänheten, den lokala teatern och musikgrupper tog genast byggnaden till sig. I dag vallfärdar besökare till den här lilla staden på landet, och berömmer byggnaden inte bara för estetiken utan också för den tekniska kvaliteten, speciellt auditoriets akustik.

 

Hur blev resultatet?

– Eftersom det är en offentlig byggnad fanns möjligheten att skapa en byggnad som kunde skaka om status quo, som kunde stå ut från den stagnerande portugisiska samtida arkitekturscenen. Den största vinsten är dock att vi har byggt något som var otänkbart, inte bara för dess form utan också för färgen. Byggnaden kan också ses som en provokation, som får folk att börja titta på arkitektur.

– Mest nöjda är vi med att byggnaden på riktigt blivit ett ikoniskt landmärke för den lilla staden Miranda do Corvo, säger André.

Annonser:
Annonser