Ett lusthus och en Coca-Cola

Det var sommaren 1972.

Jag tillbringade en del av det långa lovet i värmländska Ransäter där mina morföräldrar, Essie och Ingvar Sahlin, ledde arbetet på Geijerskolan, kyrkomusikens egen folkhögskola. Själv skulle jag snart fylla åtta år och hade därför fått löfte om att för första gången på egen hand få gå och beställa något gott på skolans eget konditori – Café Ullman. Detta var inrymt i ett charmerande gustavianskt lusthus och var uppkallat efter fröknarna Malin Lalin och Ulla von Heland, den senare systerdotter till bygdens store son, Erik Gustaf Geijer. Han växte upp i Ransäter under 1700-talets sista decennier och det var också då lusthuset kom till.

Förväntansfull, men också lite pirrig inför stundens allvar, beställde jag ett wienerbröd och en fruktsoda. Efter en liten stund kom en av de flickor i övre tonåren som skötte kaféet med min bricka. Vacker och klädd i en enkel, empireinspirerad serveringsklänning gjorde hon starkt intryck på den pojke jag då var … Men det hon hade med sig var inte det jag beställt. Både wienerbröden och fruktsodan var slut, så det blev en mazarin – och en Coca-Cola i stället! Mazarinen gick väl an, men den lilla glasflaskan med Coca-Cola nalkades jag med viss ångest. Jag hade ju hört historier om hur drogliknande extrakt från kokablad ingick i drycken och var därför helt övertygad om att detta verkligen inte var något jag borde, eller ens fick hälla i mig. Eftersom flaskan redan var öppnad tog jag till sist – artig som jag var och rädd för att göra bort mig inför min nya ”kärlek” – ändå mod till mig, hällde upp den bruna vätskan i glaset och smakade. Gott var det inte, men några klunkar förmådde jag i alla fall.

Vid tidpunkten för denna i mitt liv smått traumatiska händelse, hade lusthuset stått på plats vid sidan om uppfartsvägen till Ransäters kyrka i knappt 20 år. Det hade komponerats in som ett litet smycke i den större, moderna skolanläggning som arkitekten David Helldén format kring den gamla bruksherrgården Uddersrud. Detta var bara en av de fyra herrgårdar som järnhanteringen på orten givit upphov till sedan mitten av 1600-talet. De övriga var Ransäters bruksherrgård (numera Geijersgården), Berget och Ransberg. Det var i anslutning till den sistnämnda som lusthuset ursprungligen skapats. Mitt i Ranån, som var själva pulsådern och grundförutsättningen för stångjärnshamrarna, fanns en liten ö, på vilken Ransbergs ägare i slutet av 1700-talet låtit uppföra lusthuset som ett antikt, vitt tempel i miniatyr. Det stod i skarp kontrast till den vilda omgivningen och det brusande vattnet, men därmed rimmade upplägget väl med den vid tiden omhuldade engelska parkens ideal.

Vem som ursprungligen ritat lusthuset är i dag höljt i dunkel, men i början av 1920-talet identi­fierade Ferdinand Boberg huset som en del av det hotade kulturarv han då for runt i landet för att dokumentera för sitt arbete Svenska bilder medan tid fortfarande var. Mina morföräldrars första möte med lusthuset ägde rum lite drygt 30 år senare, 1952. Vårfloden forsade då rakt igenom huset och det var bara en tidsfråga innan detta stycke arkitekturhistoria skulle gå helt förlorat. De agerade snabbt, tiggde till sig lusthuset och flyttade det till dess nya plats med hjälp av stora trämedar och en bandtraktor under senvintern det följande året (då för övrigt Coca-Cola introducerades i Sverige). Därefter restaurerades det och dammar grävdes omkring huset för att i någon mån efterlikna det ursprungliga sammanhanget.

I dag, 45 år efter mitt kafébesök, har lusthuset åter flyttats. Det skedde redan på 1980-talet för att ett nytt elevhem skulle kunna byggas. Men den nya, mer undanskymda placeringen gör inte lusthuset rättvisa och har också berövat skol­anläggningen det lekfulla och vackert romantiska välkomstanslaget. Vad gäller mitt eget förhållande till den bruna drycken, har det helt klart förbättrats – numera hör Coca-Cola till en av mina, ytterst få, laster!

Text: Martin Rörby
Annonser