Ett museum i världsklass?

Tiden går fort och innan vi vet ordet av slår Nationalmuseum upp sina portar igen.

Nyrenoverat och stolt. Äntligen, säger säkert fler än vi designintresserade eftersom längtan efter nationalarenan för konst och design är stor. Trots filialen på Kulturhuset – det är ju mixen, helheten, runtströvandet i huset på Blasieholmen som är så njutbart. Hur lyder visionerna utöver ambitionen om ett museum i världsklass? Vad har vi att se fram emot och vad har överintendenten Berndt Arell åstadkommit sedan han började i januari 2012? Jag börjar söka honom för en intervju om hans resa med museet, den som ska ta oss in i framtiden. Parallellt researchar jag och det är då det händer. En kommentar i dagstidningen Dagens Juridik från den 30 juli 2015. “Har inte Nationalmuseum varit inblandade i lite väl många konstigheter de senaste åren? Kan det vara så att ledarskapet inte har alla tavlorna på väggen?”

Hm, för varje sten jag sedan lyfter djupnar orosvecken i min panna och jag inser behovet av att betänka Arells ledarskap. Inte minst i skenet av totalhaveriet med Röhsska i Göteborg, men också eftersom hans förordnande löper ut om ett år, sista december 2017. En diskussion om eventuell förlängning inleds enligt Kulturdepartementets praxis ungefär ett halvår innan anställningstiden går ut, får jag reda på när jag kollar.

Efter en tids kontaktsökande får jag en intervjutid med Arell och mailar frågorna i förväg enligt önskemål. De handlar om ovanstående ”reseberättelse” och målsättningar men också om sådant som dykt upp i researchen. Statusen på förundersökningen om mutmisstankarna i den så kallade BMW-härvan från 2015. Varifrån de 16,5 miljoner kronorna ska tas, som Nationalmuseum nyss dömts av Hovrätten att betala den uppsagda restauratören (som tidigare redan fått 6,1 miljoner). Huruvida uppgiften stämmer att museet glömt budgetera för minskad fri-entré-ersättning i och med att lokalerna på Fredsgatan sades upp i september. Och så följdfrågor på det.

Intervjun ska ske klockan 8.30 fredagen den andra december. På torsdagseftermiddagen ringer jag till stabschefen för att få lite mer detaljkött på benen innan pratstunden med herr överintendent. På kvällen ringer dock Arell och ställer in. Anledningen är att han ska på ett möte med kungen. Jag har artig förståelse för att min ringa person får vänta och ber om en ny tid asap eftersom min deadline är tajt. Arell ber mig kontakta sin sekreterare igen och tror att ”måndag morgon går bra”. När vi lagt på inser jag att mötet med kungen är jättekonstigt – vaddå, blixtinkallad eller? Jag kontaktar hans sekreterare för att dubbelkolla att jag uppfattat situationen korrekt och boka ny intervjutid. Inget svar. Så jag kollar med hovet som meddelar att kungen inte alls träffar Arell utan är på Fryshuset hela fredagen. På ett seminarium ”om ungdomarnas situation igår, idag, och i vår närmaste framtid”.

Jag ringer olika personer på museet. Ingen svarar. Jag mailar. Ingen svarar. Jag tänker på hur SvD-journalisten som skrev om mutanklagelserna aldrig fick muntlig kontakt, bara en kort, skriftlig kommentar om att museet välkomnade en förundersökning eftersom ”det är viktigt att vi som myndighet är transparenta”. Jo jag tackar! För att ändå testa denna transparens tänker jag att om intervjun med Berndt Arell någonsin äger rum ska jag be honom kommentera några av de ord och omdömen som surrar runt hans person: osynlighet på jobbet, förtalsanklagelse, reseräkningsproblematik, vänrekrytering och avsaknad av moralisk kompass. Ytterligare en följdfråga ska handla om något som långt fler än jag själv reagerade på som ett rätt graverande beteendet för en person i Berndt Arells ställning; de många facebook-bilderna under tiden innan den stora (och fantastiska) smyckesatsningen som gjordes i Stockholm förra våren – Smyckekonst 2016. På dessa bilder tedde han sig mer eller mindre kidnappad av vännen, smyckesamlaren och inspiratören till satsningen – Inger Wästberg. Arell sågs på ett flertal olika ateljébesök, likt en storögd chihuahua läras upp av sin matte, förlåt, mentor, om vem som gills på den svenska smyckescenen. En specifik fråga i sammanhanget är hur de inköp som gjordes både under och efter besöken de facto gick till, av Arell ensam eller tillsammans med specialistkompetens från museet?

Ju fler kontaktförsök jag gör desto mer inser jag att museets taktik handlar om att göra sig oanträffbara på alla flanker. Fegt, oprofessionellt och synnerligen icketransparent. Det enda positiva som i stunden kommer ur denna krönika är att jag från Riksenheten mot korruption får reda på att förundersökningen nyss är nedlagd. Efter en rad vittnesförhör i polisutredningen har alla misstankar om mutbrott mot BMW avförts – det enda åklagaren var satt att utreda. Vad Berndt Arells kolleger och chefer tyckte om att bilen utnyttjades på annat sätt än vad avtalet föreskrev, det vill säga av honom privat, lär jag aldrig få reda på. För att travestera August Blanche – det ska fan vara grävande journalist i designbranschen.

Text: Susanne Helgeson
Annonser