Ett omvälvande möte

En gråmulen juniförmiddag 1990 befinner jag mig i London. 

Jag är egentligen där på turné med den kör jag sjunger i, men medan kamraterna tar sovmorgon efter pubrundan kvällen innan, beger jag mig ut i de centrala delarna av stan på egen upptäcktsfärd. Oförberedd står jag plötsligt framför en byggnad som radikalt kommer att förändra min syn på vad arkitektur kan vara – försäkringsbolaget Lloyds då bara några år gamla huvudkontor vid Lime Street.

Ung och okunnig har detta projekt, trots mitt redan då stora intresse för arkitektur, gått mig helt förbi. Med sin klart okonventionella uppsyn, där det som präglar exteriören är trapplopp insvepta i silverglänsande plåt och teknisk infrastruktur som ventilationstrummor och hissbatterier, fattar jag först ingenting. Men trots detta tjusas jag nästan omedelbart av det höga komplexets på samma gång råa och förfinade kraft. Det påminner mig en del om Centre Pompidou i Paris, men det som där känns grällt och skrikigt framstår här som sobert och elegant. Det jag då i stunden inte vet är att släktskapet verkligen finns – upphovs­mannen till Lloyds byggnad, britten Richard Rogers, utgör tillsammans med italienaren Renzo Piano arkitekt­duon som ligger bakom kultur­centret i den franska huvudstaden.

Besviken över 1980-talets lågvattenmärken i Stockholmsarkitekturen som Royal Viking Hotel och kritisk till den internationella postmodernistiska rörelsens krystade lekfullhet, har jag inte mycket till övers för samtida byggnader. I stället klappar mitt hjärta vid den här tiden för äldre tiders byggnadskonst, särskilt det sena 1800-­talets rika nyrenässansarkitektur och det tidiga 1900-­talets art noveau eller jugend. Mötet med Rogers byggnad blir därför lika chockartat som omvälvande. Här reser sig nu en ny byggnad som väcker samma fascination och utstrålar minst lika mycket kreativ lust som någonsin ett äldre hus! Samtidigt står Lloyds huvudkontor i direkt dialog med historien, såväl platsens som den egna verksamhetens – bolaget grundades redan 1688. Detta manifesteras bland annat i att fasaden till en av försäkringsbolagets tidigare byggnader, belägen på samma tomt och uppförd 1928 i klassicistisk anda, lämnats kvar som en skärm framför det nya komplexet. För mig blir detta ett bevis för att nytt och gammalt mycket väl kan samspela. Men viktigare ändå är att Lloyds byggnad ger mig en tro på att ny arkitektur faktiskt kan tillföra värden i paritet med, eller till och med större än, det bästa som historien åstadkommit. Det har nu gått drygt 30 år sedan Lloyds huvudkontor färdigställdes och nästan lika länge sedan mitt första, slumpartade möte med det som nu blivit en tidlös ikon, fullt i klass med Eiffeltornet i Paris eller Empire State Building i New York City. I konsekvens med detta åtnjuter Rogers banbrytande verk i dag som enda så moderna byggnad i Storbritannien högsta antikvariska skyddsklass. Och i populärkulturen har Lloyds sedan länge en given plats. Ett av många exempel är filmen The Avengers från 1998. Det är en egentligen ganska förvirrad historia med Sean Connery som ärkeskurk och ledare för ett brottssyndikat som vill ta kontroll över vädret. Men scenen där några av medlemmarna i syndikatets innersta krets iförda färgglada nallebjörns­kostymer (!)
jagas av filmens hjältar under det att de far upp och ner i de glasade hissarna utanpå Richard Rogers high tech-skapelse är minnesvärd.

Text: Martin Rörby
Annonser