Frida + Diego = Sant

Berörande bilder signerade en global konstikon.

Att Frida Kahlo med det senaste årets utställningar, i bland annat S:t Petersburg, Seoul, Tokyo, New York, Rio, Phoenix och Mexiko, har ännu en renässans, har gått få förbi. I Sydney har Frida Kahlo and Diego Rivera from the Jacques and Natasha Gelman Collection på Art Gallery of New South Wales efter allmän begäran förlängts till 23 oktober. På hemsidan uppmanas man att boka biljetter online för att undvika besvikelser, vilket känns överdrivet. På plats är jag dock tacksam över att jag hamnar i gräddfil och slipper köa i timmar, först för att få köpa en biljett, och sedan för att få komma förbi vakten med klickräknare som släpper in 100 besökare åt gången.

Utställningen som innehåller 33 konstverk och 50 fotografier beskrivs som en konstnärlig dialog, men Diego Riveras verk står en smula i skuggan av den autodidakta Frida Kahlos ikoniska verk. Att fokus läggs på selfie-pionjären Frida Kahlo känns helt rätt, eftersom flera av verken med det hopväxta ögonbrynet och den oplockade mustaschen har trängt in i ett slags global bildkanon. Däribland Self-portrait with necklace (1933), Self-portrait with monkeys (1943), och Diego on my mind (Self-portrait as Tehuana) (1943). I jämförelse bleknar Rivera, som när det begav sig ansågs vara den större stjärnan. Kanske för att han här endast är representerad av sina kanvasmålningar; jag saknar hans gigantiska, politiska väggmålningar.

Jag berörs djupt av närheten, det nakna, smärtan. Den genomträngande blicken och de allegoriska bakgrunderna rymmer parets liv; en vansinnigt passionerad kärleksopera om ett förhållande som mot alla odds överlevde i decennier, ett förhållande som Fridas föräldrar beskrev som en union mellan en duva och en elefant. Bilderna innehåller också depression, saknad, och naturligtvis smärtan efter 1925 års kollision mellan buss och spårvagn där Frida bröt ryggen, bäckenbenet, nyckelbenet, flera revben och fick livmodern genomborrad. Ständigt lika närvarande som det personliga är det globala: religionen, mystiken, politiken, orättvisorna. Jag stör mig dock på att utställningen innehåller fler fotografier än målningar. I stället för att låta konsten tala läggs fokus på en voyeuristisk inblick i mega-celebriteterna Frida Kahlo och Diego Rivera, konstvärldens Beyoncé och Jay Z, som efter mängder av utomäktenskapliga affärer gifte sig för andra gången 1940. Det känns också talande för vår tid att det är framför fotografierna som folk trängs mest.

Den bild som stannar längst med mig är den otroligt smärtsamma The Miscarriage (1932) där Frida efter ett missfall gråter, navelsträngen till ett manligt foster är virad kring hennes ben, droppande blod från hennes sköte ger näring åt nya växter i en evig cykel. Som Diego Rivera, av Frida kallad ”den andra olyckan i mitt liv”, uttryckte det: ”Frida är det enda exemplet i konsthistorien på någon som sliter upp sitt hjärta och sitt bröst för att visa den biologiska sanningen om vad hon känner i dem.”

Text: Anders Modig
Annonser