Historien tur och retur

För att dokumentera de svåra konstnärliga och kulturhistoriska förluster mänskligheten lidit genom förstörelsen av det europeiska byggnadsarvet under andra världskriget, publicerade ett förlag i USA 1946 boken Lost Treasures of Europe.

Det är ett omfattande bildverk med fotografier i finaste djuptryck av förlorade byggnadsverk och stadsmiljöer, i huvudsak så som de såg ut före förstörelsen. Boken tillkom under medverkan av den amerikanska Roberts Commission, som hade tillsatts av president Franklin D. Roosevelt redan medan kriget pågick för att dokumentera och i möjligaste mån rädda byggnadskonst, skulptur, måleri och annat av oskattbart kulturhistoriskt värde. För eftervärlden har den grupp arkitekter, konsthistoriker, museiintendenter och andra som utförde det omfattande och bitvis riskfyllda arbetet i de krigshärjade länderna blivit känd som ”The Monuments Men”, trots att också kvinnor ingick. (Insatserna uppmärksammades för några år sedan genom en storfilm med George Clooney i den ledande rollen.)

Plansch 418 i Lost Treasures of Europe visar den östra borggården på Berlins slott, den kanske värdefullaste delen av anläggningen som den såg ut efter arkitekten Andreas Schlüters omgestaltning i början av 1700-talet. Slottet, grundlagt redan 1443, blev svårt skadat under ett amerikanskt bombanfall mot Berlin i februari 1945, men huvudparten av strukturen stod ändå kvar relativt intakt med värdefull byggnadsskulptur, unika stucktak etcetera. Det skulle med andra ord ha varit fullt möjligt att restaurera komplexet. Den politiskt betingade uppdelningen av Berlin efter kriget i en östlig och en västlig del beseglade dock slottets öde. Som uttryck för de furstar, kungar och kejsare som genom historien styrt det som skulle bli Tyskland och den ordning de representerade, var slottet något som den nya, från Moskva riggade kommunistregimen i Östtyskland inte gav mycket för. Genom en serie sprängningar från september till december 1950 raderades den väldiga slottsanläggningen bit för bit för att i början av följande år vara helt utplånad. Det vandalartade förloppet dokumenterades i en särskild skrift, Das Berliner Schloss und sein Untergang, publicerad 1951 på västtyskt initiativ.

Det avrivna området döptes till Marx-Engels-Platz och försågs först med en stor tribun varifrån den östtyska partitoppen och kretsen kring denna skulle kunna ta del av politiska manifestationer och militärparader. I början av 1970-talet togs den östra delen av platsen i anspråk för det under arkitekten Heinz Graffunders ledning formade Palast der Republik. Det var ett modernistiskt präglat prestigebygge med fasader i vit marmor och bronstonat glas, som bland annat inrymde det östtyska parlamentet, Volkskammer. När Berlin­muren sedan föll 1989 och Sovjetunionen en kort tid därefter upplöstes, närde många en önskan om få se slottet återuppfört på platsen. Efter ett fullskaleexperiment 1993–1994 med delar av fasaden tryckt på duk som spänts upp på byggnadsställningar, beslutade det återförenade Tysklands parlament 2002 att riva Palast der Republik och 2007 att faktiskt återskapa en till det yttre trogen kopia av slottet. Projektet inkluderade Schlüters borggård, men däremot inte den mer småskaliga och sammansatta längan mot floden Spree i öster, som man i stället tänkte sig helt nygestaltad.

Berlins återuppståndna slott beräknas att stå helt färdigt om två år. Det ska då under samlings­namnet Humboldt Forum inrymma ett museum över utomeuropeisk konst och kultur, en mötesplats för vetenskap och lärande, ett bibliotek och ett stort konferenscentrum. Det är lätt både att förstå och hysa sympati för den lockelse som rekonstruktionen av Berlins slott i sin överväldigande barockprakt utövar. Men man kan samtidigt undra om framtiden kommer tycka att vi nu gjort oss skyldiga till samma typ av övergrepp som 1950-talets kommunistregim, när vi reviderat historien genom att ha avlägsnat Palast der Republik, en av de viktigaste symbolerna för det kalla krigets Berlin, till förmån för en modell i skala 1:1 av en för alltid förlorad byggnad …

Text: Martin Rörby
Annonser