Kasta inte ut arkitekten

Arkitekten har en central plats i arkitekturdebatten.

När jag går min väg till jobbet i min stad, Stockholm, passerar jag Slussen som just nu är under ombyggnad. När jag kommer nedåt Gamla stan dyker Stockholm Waterfront upp, och lite längre fram på Blasieholmen projekteras den stora Nobelbyggnaden. Detta är tre stora projekt som engagerat många och som ”Arkitekt­upproret – det finns alternativ till fyrkantiga lådor” ser som exempel på ”ful” arkitektur.

För närvarande har över 11 000 personer, ”var­av endast 5 är arkitekter”, skrivit på för Arkitekt­upprorets sida på Facebook. Det är svårt att avfärda en stor grupp arki­tektur­intresserade, vars representanter inbjöds av SAR/MSA till en minst sagt animerad debatt på politikerveckan i Almedalen på Gotland i juli, som tomtar eller troll. Det är positivt att diskussionen kring det planerade och byggda pågår i offentligheten, men retoriken i artiklar och debattinlägg skulle behöva slipas. Att påstå att det skulle vara ”tabu” att bygga i arki­tektur­stilar som är äldre än från 1930 tjänar inte en konstruktiv debatt.

Lite grovt kan man säga att en skiljelinje verkar gå vid Jakriborg, ett bostadsområde utanför Lund, med sina fasader i Hansastil. ”Det behöver inte vara mer komplicerat än att byggnaderna utrustas med runda hörn, sneda tak, markerade fönster och användandet av olika färger”, skriver den tongivande Edvard Persson.

Kritik, som bland annat handlar om byggmissar som lett till ventilationsproblem och mögel, avfärdas med att ”Sveriges några hundra arkitekter” inte tycker att det passar in i rådande modernistisk stil att bygga i gammal stil.

”Ingen uppskattar när det föreslås att ett hundra år gammalt hus ska rivas, eftersom byggnaden utöver sin funktion uttrycker något. Men det blir aldrig några protester när man river byggnader från 60-, 70- eller 80-talet”, skriver Michael Diamant, ”bemanningskonsulten som brinner för den klassiska traditionen inom arkitektur”. Men det finns en hel del 1960-talsområden som anses vara bevarandevärda, och vem har missat den fleråriga striden om infillprojektet i 60-talskvarteret Linjalen på Södermalm i Stockholm, med överklaganden av en stor grupp av de boende?

Kommunikationsbrist är alltid ett problem, och uppfattas då det brister ”uppifrån” som arrogans varpå de ”drabbade” lätt missar målet i en känsla av att vara ohörda. Måhända ett arv från rivningen av Klarakvarteren – en av många illa sedd och kommunikationsmässigt dåligt skött process från 50- och 60-talen – som dock i hög grad styrdes från politiskt håll – och som Arkitekturupproret refererar till som varnande exempel.

”Husen blir bara lådor, med material som metall, betong och glas som inte har någon själ. De väcker inte några känslor”, sa Arianna Benigno i en intervju med SVT i april i år. Ja, man kan väl säga att de här gamla uppräknade byggnads­materialen, varav betongen uppfanns av romarna och vidareutvecklades i början av 1800-talet, inte har sin bästa retoriska stund.

Så låt oss kommunicera om tycke och smak, vackert och fult, hållfasthet och känslighet för omgivningarna, makt och ekonomiska intressen.

Men kasta inte ut arkitekten med arkitekturdebatten.

Text: Josephine Askegård
Annonser